Barbro och en liten Anna-Lena. Barbro som inte längre är i livet. |
Hej Elisabet,
Det bästa i veckan (ja, veckorna faktiskt) har ändå varit livet.
Livet som min mamma lämnade efter ett par veckors kamp, men där hon ändå varit den som själv bestämt utgången.
Fr.v. Ludvig, Anna-Lena och Love. |
Livet som fem dagar därefter kom till oss i form av barnbarn nummer
9.
Loves lillebror Ludvig, 4,6 kilo tung och 53 centimeter lång.
// Sen mejlar jag till Anna-Lena och frågar om hon kan tänka sig att berätta lite om sin mamma, hon som ser så rar ut på bilden längst uppe.
Efter en stund kommer svaret.
´"Mamma Barbro var yngst i en syskonskara på fem. Två systrar är ännu
i livet.
Hon växte upp iVärmland och trots att vår familj flyttat runt
en del var det ändå Värmland som var hemma för henne.
Värmlandsvisan
ska spelas på begravningen.
Mamma var hemma med oss tre barn tills jag i tio-årsåldern tyckte
hon kunde börja jobba. Därefter arbetade hon med administration på
Sörängens folkhögskola i Nässjö tills hon gick i pension.
Barn (3), barnbarn (10) och barnbarnsbarn (3) var en stor del av
hennes liv och friluftsliv har alltid funnits med i bilden. När jag var
barn var vi alltid ute i skogen på helgerna och grillade korv och åkte
skidor, skridskor eller badade. När det var bärtider var hinkarna alltid
med och vi skulle plocka bär. Jag lovade mig själv då att jag minsann
aldrig skulle plocka bär när jag blev vuxen - nu älskar jag det.
Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte
var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare,
skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi
satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både
min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon
inte uppfattade något av det.
Mamma var bestämd och envis (det finns dem som tycker vi är
lika...), men med ett stort hjärta där hela vår stora familj och många
vänner fick plats."
Och jag säger: tack Anna-Lena som delade med dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar