Elisabet

Sydamerikansk dagbok ....

Medicinutdelning ute i bushen. Mamma i mössa, där uppe på flaket.

Jag fortsätter att skriva av mammas dagboksbrev, de som igår kom som kopior - hitsända av underbara Christina Berglund i Lycksele -. Många av dem har jag själv inte läst på evigheter!

Puntana, mars 1979.

"Å, jag känner mig som ett hjärta och en själ med indianerna! Ibland grips jag av en svindlande tacksamhetskänsla. När jag ändå skulle hamna "någonstans" - tänk då så underbart att det blev just här -!

Nu har jag röjt och plockat. Steriliserat. Städat både ute och inne, så det känns riktigt trivsamt.
Det har varit så gruvsamt att tänka sig att doktorn med fru, även hon läkare, ska komma hit och jag är så dålig i spanska. Men de få dagarna jag nu varit ensam med indianer och krioler har vi faktiskt kunnat göra oss förstådda. Jag har aldrig varit språkbegåvad och det tar sin tid, men det går.

Idag har jag klarat av flera patienter alldeles själv.
En del talar stamspråk och då måste Felipe gripa in, men han bor alldeles intill staketet så det går bra.
Jag är ensam svensk här nere, så jag har ingen som tolkar vid behov. Men sjukvården brukar fungera, så det ska väl inte vara så märkvärdigt.

I natt har jag varit uppe, tagit av mig skjortan, gått ut på gården till vattenkranen vid tvättanordningen på baksidan och spolat vatten över mig två gånger.
Dörren har stått på vid gavel och eftersom den går rakt ner i marken, hade katten råttjakt här inne under min säng även i natt. Just nu har vi en kraftig tormenta (sandstorm), så nu mullrar åskan och regnet skvalar. Hoppas att det blir svalare nu.

Lite senare. 
Såja, nu har jag gjort ett avbrott i skrivandet och dragit ut en tand på en liten flicka i sex - sjuårsåldern. Men den satt hårt! Drog också ut en kindtand på en 20-åring idag. Svår att få upp. Henne bedövade jag, men lillflickans drog jag direkt. Vi har nämligen så stark bedövning att jag inte vågade använda den.
Ett omväxlande liv. Just nu trumpetar åsnan hos grannen, apelsinträdet på gården ser ut att bära riklig skörd. Från mitt fönster ser jag kaktusar, fruktträd, höga stolpstaket och vackra algorovoträd.

Kl. 22.00
Det  är alltså dagen efter den dag som hette igår. Vad har den burit i sitt sköte? Har jag gjort någon glad?

Ja, natten gjorde då inte mig glad. Lilla kattungen har blivit vildkatt under de tre veckor jag varit borta. I natt hoppade den rakt in bland kryddburkarna så de rök efter golvet. Kylskåpet - som är fotogendrivet - var inte högre än att hon tog sig dit och bet sönder alla brödpåsarna. När dagen grydde överlämnade jag henne med varm hand till gårdskarlen för att ge henne respass till vilsammare nejder.

Kl.7.20, alltså i arla morgonstund, kom en ung man och klappade i händerna här utanför, som brukligt är här i landet. Han hade en sådan förskräcklig tandvärk i sin 20-åriga tand.
Ja, så åkte den och allt var gott och väl.

Senare kom en man och hämtade mig till en rishydda ganska långt ut i kanten av kampamentet.
Där låg en gammal gumma sjuk och hade svåra smärtor i benet. Fullt med folk i hyddan och mannen som hämtade mig var artigheten själv. Regnet hade vräkt ner i dag, så han höll mig generöst i armen.

I hyddan fanns ingen lampa, men på golvet en eld som de påstod aldrig slocknade.
Rara, fina människor. Endast en av tre små fröknar frågade vad det kostade, men hur ska man kunna ta betalt av människor då man vet att de inte har arbete eller något att betala med ???
Samme Gud får sörja för oss alla.

Hälsningar från a´mor."

// Elisabet säger: medicinen kom allt som oftast från apoteket i Malå. Det var medicin vars datumgräns passerats och som därmed skulle slängas. Ibland fick mamma medicin från "ministeriet", men dit var det långt att köra. Femton mil till närmaste stad/större civilisation och vägar som mer kan liknas vid djupa hjulspår bara. Själv skickade jag - enligt önskemål - regelbundet Idomin, - och Helosansalva i paketen .., något som mamma påstod var rena mirakelmedicinerna!