Det är väl åldern förstås .., det här att man blir så otroligt lättrörd.
Igår upptäckte jag att den här till synes så sympatiske mannen Anders Gyhlenius, han som var med i tv-dokumentären "En svensk klasssiker" och där kämpade - inte bara mot trettio mil på cykel eller nio mil på skidor - utan även mot sin cancersjukdom ..., ja,att han inte längre är i livet.
Och då, när jag då ligger på soffan och läser om denne kämpe med det breda leendet, då blir det för mycket .., och när jag ska högläsa för pv, då håller inte rösten.
"Oj, vad han såg snäll och trevlig ut!" säger jag.
Och sen läser jag en insändare där en kvinna som har arbetat som valförättare berättar om en äldre invandrad herre som kom till vallokalen i finaste kostymen och med slips, och när han hade avlagt sin röst, så böjde han sig fram och bugade så högtidligt.
Detta att få rösta .., att få bo i ett land där människor faktiskt får gå till en vallokal och lämna sin röst .., det var så stort för honom!
"Men hör här ...!" säger jag till pv och ska just till att berätta om den där mannen, ja, då är det färdigt igen .., jag känner hur tårarna kommer.
Eller när jag läser dödsannonsen där den unga mamman - hon som i tv vittnade om hur eländig cancervården kan vara .., och nu inte längre är i livet - har skrivit "himlen är överskattad" ..., samma sak!
Men det kan också vara en sån enkel sak som att man tidigt en söndagmorgon råkar slänga en blick ut genom köksfönstret och så tänker man att .., men vilken ljuvlig dag det verkar bli .., och man öppnar fönstret och hör småfåglarna kvittra och ser pv stå framåtlutad och rensa ogräs i potatislandet.
Bara en sån sak kan få hjärtat och ögonen att svämma över.
Min pappa var likadan.
När han tittade på filmer med Spencer Tracey eller Mickey Rooney, då satt pappa ofta och torkade tårarna med en blårödrutig näsduk som togs upp ur byxfickan ..., och när Silvia blev vårt lands drottning och skred fram mot altaret, då var det rena tåreflödet hos pappa ..."men så grann och fin hon är ...!"
Själv började jag storgråta 2:53 in i filmen här ovanför.
Det kanske är genetiskt, det där lipandet ...?
Och hur är det med er andra ...?
Är det samma sak för er ...?
Har det förändrats, eller är det ungefär som förut ...?
Berätta, om ni vill och har lust! hälsar lipsillen Bettan.
11 kommentarer:
Som en flod....naturligtvis :)
Christel: ,-))
Jaså, det är så illa ställt även med dig!
Japp, mycket bra gråttillfällen alla dessa. När jag går på mina kyrkogårdsäventyr står jag ofta och gråter lite vid nån 300 år gammal gravsten, särskilt om det är en fin dikt eller så, men ibland bara till rena fakta som årtal. Så många barn dog ju på den tiden.
Men människa, här sitter man och gråter om söndagen!
Jag såg inte hela konserten inför bröllopet så just det där slutet måste jag ha missat. Helt underbart! Jag som är inte mycket till royalist tycker däremot mycket om Daniel och Victoria.
Ibland visar kameran stela kungligheter som sitter där. Total kontrast till en sprudlande glad Victoria. Redan där kommer tårarna.
En annan liten film som får mig att gråta än mer är Daniels tal till Victoria på bröllopsmiddagen. Då blir det nästan syndaflod!
Jag har blivit mycket mer lättrörd nu än i yngre år. Tveklöst är det så.
Sen mannen som bugar i vallokalen. Det känns ändå in i hjärtegropen! Det är så självklart för oss så vi kanske inte tänker på det. Jag ska åka och rösta senare idag. Kommer inte att bugs men jag ska tänka på mannen!
Så nu får jag torka tårarna efter ha sett de här filmerna. Den oroyala kan bli väldigt berörd av prinsar och prinssesor. Eller det är nog kärleken som berör mig!
Så är det!
Steel City Anna: precis! Jag minns en gravsten någonstans i Australien som berättade om en ung man som räddat många människor .., det var som en roman .., ett skeppsbrott och så många olika öden! Jag tänkte på det långt efteråt och var så gripen!
Turtlan: ja, visst var det fint! Jag bara ÄLSKADE det där avsnittet med småttingarna som sjöng så vackert! Och jag håller med dig i allt när det gäller Daniel och Victoria, även om jag inte är nån större rojalist.
Här skvalar det lätt, både i glädje och sorg! och värre har det blivit med åren. ellem
Jag kan inte se en förlossning. Inte barndop. Inga bröllop, varken privata eller celebriteter på tv. Begravningar ska vi bara inte prata om förstås. Härlig är jorden och Tryggare ... Klarar jag första raden av, sen ör det färdigt.
Den irländske prästen som sjöng Cohen's Halleluja för ett överaskat brudpar (finns på youtube) fick mig i fullkomligt Niagarafall. Numera finns det också de mest fantastiska snuttar på nätet med små femåringar som sjunger som om de var inkarnerade eller hjältemodiga insatser som ör helt otroliga. Sånt berikar min dag öven om den börjar med tårar. De roligaste glädjetårarna är dock youtubeinläggen med alla skrattande bebisar. Det finns en ljuvlig sån liten film med en mamma som har FEM småttingar på magen och alla bara skrattar så som bara bebisar kan!
Gråta kan man dock just nu när de första valresultaten visar sig här med resultaten för Le Pen.
Absolut blir man mer lättrörd med åren, så påtagligt att det ibland känns löjligt. Och en annan sak som tilltagit åtminstone hos mig är oron, jag kan se alla möjliga skräckscenarion framför mig när det gäller mina barnbarn. :-)
Herregud, ja! Här är en som skvalar och har gjort länge.
Efter jag fött barn första gången började det. Jag grät över allt kändes det som, den fine sonen, såpor på TV, gripande skildringar i böcker, sorgliga filmer...
Är det likadant nu eller har det blivit bättre?
Nej, det har bara blivit värre!
Sedan jag drabbades av utmattningssyndrom och blev så deprimerad så grät jag varje dag. Efter att ha gått och hållit masken i flera år så räckte det att någon sa något snällt så brast alla fördämningar och så är det fortfarande.
Det är precis som om jag har blivit allergisk mot vänlighet och uppmuntran.
Jag , som ständigt haft stenkoll på alla lägen, hade plötsligt inte det längre.
Så, ja här finns en lipsill till!
Monet: jag skrattar gott .., och känner igen mig i det mesta! Musik i olika former (Andliga Sånger på söndagmorgnarna t.ex ...,) får mig ofta att bli våldsamt rörd.
norbergianblue: det också! Under ett par år åkte jag med barnbarnen på mormorsemester - emma och mormor - eller emil och mormor -. Jag hyrde moppe och körde uppe i svindelhöga berg med en av dem där bak .., och nu, tio år senare, begriper jag inte hur deras föräldrar vågade släppa iväg dem med mig! Tänk, om nånting hade hänt!
Ruta Ett: Vet du, det tror jag också spelar in! För då har man liksom ingen gard uppe eller orkar inte hålla den uppe.
Jag är likadan. Läste texten till "I en sal på lasarettet" och började stor böla! Lyssnade på "den stora dagen" med nått dansband och grät floder! Ser på tv, filmer och dokumentärer och lipar. Tårkanalerna bara öppnar sig!
Hälsningar
Alexandra P
Skicka en kommentar