Elisabet

Resumé ....

Vanvettigt mycket att göra på jobbet!
Ofta är alla tre kassorna öppna .. och man springer till mejerikylen eller till frukten så snart det blir aningen lugnare och man fyller på och frontar och mitt i alltsammans råkar Josef kapa en bit av toppen på långfingret - ja, det gör väl nästan alla som arbetar i charken - ty skärmaskinen är vass så nånting och dom flesta har borta lite på toppen av något finger.

Vi försöker plåstra om  så gott det går, men det blöder alldeles för mycket och att åka till akuten är förstås meningslöst, ty snittet är så fint, det finns liksom inget att sy ihop med.
(Det påminner exakt om när indianmännen i Argentina stod i Pilcomayofloden och fiskade och blev bitna i hälarna av hungriga pirayor .., då såg snitten ut så där, som skurna med kniv! och mamma kunde inget annat göra än att rengöra och kanske stryka på lite Idominsalva).

Nåväl, Josef kämpar på .., gör det han kan göra och vi säger att det ju var en evig tur att det hände just när charken stänger för kvällen.

Vid sexkaffet översköljs jag av längtan efter hon som just nu går på cellgiftsbehandling och jag tvärslår henne en signal .., säger precis hur jag känner .., att jag längtar efter hennes kramar .., saknar att höra henne sjunga ute på lagret .., eller det där småpratet med kunderna och hennes varma leende.

Hela tiden, under samtalet, har jag gråten i halsen.
 

Arbetar kväll tillsammans med Felicia som ska blir lärare, vad det lider.
Vi är vana att kampera ihop och man behöver inte fundera vad den ena eller andra ska göra .., det bara flyter på.

Och hon är omtänksam .., väntar på mig innan hon kör iväg .., ser till att jag kommer mig på cykeln och inte blir nedslagen av någon presumtiv rånare.

Cyklar hem i linneklänningen och bara en gul reflexväst.
Ljumma vindar mot bara armar.

I Steninge ser jag pv som har kommit från andra hållet .., och jag parkerar cykeln nere vid stranden och tar mig ett kvällsdopp, allt medan småttingar fiskar krabbor eller snorklar i havet.

Sen hemåt.
Tar ett glas vin och firar Mors Dag, ja, det är det verkligen.
Idag för tjugonio år sedan blev jag trebarnsmamma och mina töser, då tio och fjorton år, fick en lillebror som blev så vanvettigt älskad av sina storasystrar och det är han ännu.

Då, den andra juli 1986, åkte vi taxi-ambulans - barnmorskan följde med - de tretton milen till Skellefteå BB ., det var vid tretiden på natten och vi kom fram vid fyra och tre timmar senare var det klart.

Den känslan .., när allt är över ..., den är ju obeskrivlig.
Som om man har bestigit Mount Everest och står där och tittar ut över världen!

När jag fick mitt första barn, "dr Böhlander", var jag arton år och var övertygad om att jag nog haft en av Sveriges svåraste förlossningar. Dagen därpå kom läkaren på rond och sa ..."jaha, här är hon som hade så lätt för att föda barn ..:" och jag förstod ingenting.
Var det verkligen mig han pratade om?

Och nu är det kväller, klockan är halv tolv och jag är ännu kall om armarna efter badet.
Ljuvligt!
Nu blir det sängen!

Ajöken, sa fröken.