Jag minns en gång medan mina föräldrar ännu var i livet, då pappa hade förärat mamma ett armband i guld. Pappa, som vuxit upp under knapra förhållanden och tidigt blev föräldralös och som sedan upplevde nån slags revansch, han tyckte förstås att det där guldarmbandet, det var det allra, allra finaste han kunde ge sin fru.
Och så glad hon skulle bli!
Mamma, hon hade vuxit upp under helt andra förhållanden.
En jordbrukarfamilj uppe i fjällvärlden .., föräldrar som drev en liten affär .., mormor som tidigt blev änka och som så småningom drev rum-för-resande.
Stor släkt - inga förmögna människor - men en stark sammanhållning.
För henne behövdes ingen revansch; i blodet rann nog självkänsla ändå.
Och så fick mamma det där guldarmbandet.
Kanske var det på hennes femtioårsdag?
Jag minns att vi satt i köket mamma och jag .., vi var ensamma hemma och jag tittade på guldarmbandet och tänkte på hur snällt det var av pappa, men mamma såg det på ett sätt helt annorlunda.
"Tänk .., att pappa efter alla våra tillsammans inte känner mig bättre ..", sa hon med sorg i rösten.
Mamma som aldrig använde andra smycken än sin vigselring.
Ungefär så är det med mig.
Om någon gav mig ett smycke värt hundratusentals kronor, skulle jag inte bli mer glad än när jag i min mobil upptäcker ett fönster eller en bild som något av dom tre barnen har tagit och sen postat till sin mamma.
Som igår.
Som den här bilden längst uppe.
En vänsterhand och tre ägg.
Det är AP som hälsat på hos en stallkompis vars föräldrar har höns.
Och så kom bilden.
5 kommentarer:
>3
Det ena utesluter inte det andra. Jag tycker uppriktigt synd om din pappa vars hopsparade kärlekspresent uppfattades på ett sånt sätt. Det finns något som heter givandets glädje också och det kanske var mera det än revansch det handlade om. Förhoppningsvis har de väl rett ut det där i sin himmel vid det här laget. Det du beskriver är värderingar från en svunnen tid som man hoppas försvinner i takt med att Jante också sakta glider ur vår medvetanden. Men äggen är fina!
Monet, intressant. Vilka värderingar, anser du, vara från en svunnen tid? Och vad hur kommer Jante in i det hela?
Undrar Anna (AP)
Monet: jag vill bara förklara att det var ju inte så att mamma inte visade sig tacksam inför pappa, det var till mig hon sa det och jag förstår henne. Om pv och jag hade varit tillsammans i 25 år och han kom och gav mig högklackade skor eller eller nåt som jag absolut inte använder, då skulle jag också få den känslan att ..."känner vi verkligen inte varandra mera?"
Det förtar ju inte att den som har skänkt gåvan är hur snäll som helst.
Jag förstår precis hur du menar Elisabet. Undrar också vad Jante har med detta att göra? Prylar, smycken och dylikt betyder ju olika för olika människor. Din mammavar säkert mycket tacksam över presenten men smycken var nog inte hennes grej.
Skicka en kommentar