Elisabet

Den tid vi lever i ....

Ibland, men inte alltid, känns det nästan som om jag ska gå sönder av glädje.
Eller kanske mer av nån slags tacksamhet över det faktum att jag råkat komma till världen just när tillvaron exploderar av framsteg.

Först kom den svartvita tv:n och det var ju ett under i sig, så färg-tv (pappa skulle bara testa om det var nåt att ha och efter någon dag sa han ..., "Elisabet, du förstår, t.om vädret blir ju finare i färg" och färg-tv:n blev kvar i vårt vardagsrum) och sen dundrade det till: då kom mobiltelefonen och datorn!
Och  s o m  jag älskar internet!

Så otroligt många rara och vänliga människor som dykt upp i ens liv tack vare Facebook och inte minst bloggen! Och så detta underbara Instagram!

I morse när jag vaknade vid femtiden, sträckte jag mig efter min mobil och började skrolla runt lite.
På Instagram hamnade jag först av allt i Etiopien där en stor högtid firades (bilden längst uppe) och jag tänkte att "så olika våra liv är!"

Därefter kom den franske presidentens konto och jag, som inte kan mer än några enstaka franska ord, tycker att det är alldeles oerhört intressant att följa herr Macron på hans resor och allt vad han nu gör.
(Det var det där med den dyre sminkören som retade mig bara).
Macron tycks ta sitt värv på allvar.
(På samma sätt följer jag även Angela Merkel, men inte Donald Trump, ja, han är på Twitter).

Och så, direkt efter den franske presidenten, dök den här bilden upp.
Den är tagen av Agnetha som en gång bodde i Malå och var kund i affären där jag arbetade och det var henne och hennes man /sambo som pv och jag besökte i somras, då, när dom husbilscampade i Mölle, i Skåne. Så härligt det var! Och så varm inutivarm jag kände mig efter det besöket!
Och jag tänkte också att vilken hullerombullertillvaro det är med Instagram!
Först ett inlägg från Afrika, så den franske presidenten och så Agnetha från Skellefteå!
Livet! Livet!

Allt det tänkte jag på den här morgonen, när jag låg under täcket - med harry intill mig - och skuttade runt i hela instagramvärlden! Där var Zambareilen i Oregon - hon som har så vackert rött hår och slaktar hönsen själv och berättar om livet ute i urskogen .., och där är arbetskamrater som nu bor på andra ställen - en av dem praktiserar på svenska handelskammaren i Amsterdam - och där är Nils-Erik hemifrån som fångat hösten på bild och den bilden är taen precis nedanför det som en gång var vårt hus!
Inom loppet av en sekund kände jag igen mig.

Vilken lycka att få vara med om allt det här!
Precis så känner jag det.