Elisabet

Fyra timmar knappt ...

Anna-Lisa med sin läckra t-shirt ....

Det där att hoppa in extra på jobbet, det skapar en lite annorlunda känsla. Man är med, men ändå inte. Man liksom går där vid sidan om. Ingen större press, men man vill göra ett bra jobb. Hjälpa till.
Så jag är mesta delen av tiden i mejerikylen och fyller på med det som går in och sen blir det juiceavdelningen och göra fint och fylla på bland det laktosfria och så lite i frukten och jag frågar om dom vill slippa göra brödvagnen (stå i frysrummet och fylla en vagn med det som ska gräddas nu på morgonen) och det vill dom - slippa alltså - så då gör jag det med.

Posten har kommit med mängder med paket .., jag tömmer burarna och lägger paketen på vagnar som Emma sedan tar till kassan och så ska paketen registreras och hamna på respektive hylla. Bra samarbete blir det. Och så blir det lite kassa 2 och prat med kunder.
Sist av allt tar jag pantmaskinen och rengör den.
Och jag kommer att tänka på åren på Ica Nilahallen i Malå när jag stod ute på lagret och prickade av och därefter laddade vagnarna med nyinkomna varor och Jonny - denne reptilsnabbe arbetskamrat - hämtade vagn efter vagn och fyllde in i hyllorna! 
Aldrig har jag väl arbetat med någon som varit så vanvettigt effektiv!! 

Just när jag ska till att gå hem upptäcker jag chefens mamma Anna-Lisa ute på lagret.
Anna-Lisa har fyllt åttiofyra år och det var hennes man som började med butiken, men då på en annan plats (och där var också friherrinnan med)  och Anna-Lisa själv har arbetat med post, den gamla vanliga posten.

(Det här är en gammal bild av Anna-Lisa, men hon ser likadan ut nu. Hon och friherrinnan har bilat tillsammans ner till Luxemburg, tror jag).

Nu står hon ute på lagret och har just delat ett blomkålshuvud till en kund och jag blir så glad av att se henne .., hon har alltid - från första början - varit så vänlig och omtänksam! Och det är så roligt med Anna-Lisa, för när det gäller det här med bonus, så från början, då kunde kunderna rabbla upp sitt personnummer om dom glömt sitt bonuskort .., numera får man inte fråga om sånt, men hennes personnummer och sonens - alltså min chefs - lärde jag mig utantill tämligen snabbt och Anna-Lisa tittar alltid lite filurigt på mig när det är dags för registrering ..,  s k a  jag komma ihåg dom fyra sista siffrorna ..?

Pernilla är ansvarig för chark och delikatess och igår fyllde hennes lille Frode år. Fyra, tror jag.
Till kalaset bjöds det på helt fantastiska spindelmannentårtor och nu hade det blivit över och det fick följa med till affären.

"Ta hem du till pv!" ropar Pernilla och ger mig en charkbytta som jag får fylla med tårtrester.
Och jag säger att nu vet jag en som kommer att bli salig.
Pv  ä l s k a r  tårta. Ja, han älskar alla sötsaker.

En ny tös - Ebba - har börjat i charken och är i full fart med att lära upp sig.
Ebba har en tjock rågblond fläta som vilar på ryggen, sååå fin är den och hon själv verkar lugn och trygg.

På väg hem upptäcker jag dom här urgulliga lammen i en hage nära Särdal.
Jag vänder bilen och parkerar vid hagen och efter en stunds nyfiket tittande på mig, kommer lilla skocken bräääkande.
Ååååå, så fina dom är!

Storartat visste precis vad det för ras: Walliska svartnosfår.

Den här krabaten var modigast av alla och lät sig bli kliad under nosen och på huvudet och jag hade lätt kunnat bli kvar där minst i en timmes tid och helst hade jag velat slå mig ned i hagen och bara titta på dem!
Jag är glad att jag inte har beställt nåt lamm till frysboxen i höst.

Och nu onsdag och ledig dag.
Ikväll har pv nån slags tack-och-hej-middag med kollegor på restaurang i Halmstad och det blir säkert vemodigt för honom, även om han så ser fram emot det nya livet. Sen återstår två arbetsdagar, i morgon och på fredag.

Så är det.
Punkt.