Elisabet

Klart ....

Nej, det behöver inte vara strålande solsken för att hjärtat nästan ska brista, ja, på grund av - eller tack vare - hur vackert man tycker att det är. Omgivningen, alltså. 

Idag var det ett sånt här mjukt, blått ljus. 

Luften len. 

Inget skarpt solljus. 

Inga vassa skuggor. 

Längst uppe på backen tar jag paus. 

Sätter mig på stenen, den som är som den allra skönaste fåtölj - men utan ryggstöd - och så sitter jag där och bara vilar. Pustar ut. Backen är seg och ganska lång. Min kondition är sedan i mars inte ens på noll, den är på minus, men jag tänker att om jag tar den tyngre vägen med backen på hemvägen, är det enklare att se nån slags förbättring. 

Småpratar med Harry. 

Gosar lite. 

Tidigare idag, väldigt mycket tidigare - redan klockan 8.00 - hade jag tid hos hjärtsköterskan Anna. Det blev en halvtimmes prat .., koll av blodtrycket (det lägsta jag någonsin i mitt liv haft, tror jag) ...,, prat om kost och jag fick se hur stents ser ut, dom som vidgar och håller uppe kärlen. Helt galet så små och tunna dom är! Inte ens som tandtråd i grovlek! 

Återbesök i mitten av oktober. 

Korridorer och kulvertar löper hit och dit, men jag har äntligen lärt mig hur det hela fungerar. Möter en stressad man som undrar om jag vet var röntgenavdelningen är? Nej, inte på rak arm. Det gäller att veta vilken målpunkt ska ta sikte på. 

Nu kan jag i alla fall vägen till såväl, ortopedavdelningen, samt till hjärmottagningen.

Måhända är detta ett ålderstecken?

Klockan är drygt två. Funderar på att åka in till Konstmuseet redan nu .., ska därefter på Ica Maxi .., pv ska hämtas upp klockan fyra och så blir det kloklippning innan vi kör till Malmö. I morgon det efterlängtade kalaset för min syster. 

Ja, det är planerna det.