Om den byter plats ...
Bilden har inget med texten att göra, men den får vara med ändå.
Jo, så här är det: på kvällarna när jag går och lägger mig, då har jag den senaste tiden lagt min laptop på byrån här intill och tänka sig, då glömmer jag nästa dag av att skriva. Det är knappt att jag tänker på det.
För den delen är ju ens liv inte direkt upphetsande, om än att jag själv trivs ypperligt med den något enahanda tillvaron - så det kan ju också spela in.
I alla fall har vi hämtat min syster på Kastrup (gjorde Elliot och jag själv) och efter fika i Bunkeflo ute i solskenet (dit även exet och hans Karin kom) körde vi till Västerstad.
Där blev det middag (suuuupergod gryta på fläskytterfilé) och så hemåt, då med Elliot i baksätet.
Ingen väg känns väl så evighetslång som den från Västerstad till Stensjö. Tretton mil tror jag att det är, men slingriga vägar där hastighetsbegränsningen varierar stup i ett. Lägg därtill skördetröskor och traktorer på dessa vägar, så kan ni kanske räkna ut att det tar t i d. Men vackert är det. Å, jag ÄLSKAR Skåne.
Bäst idag: Utan tvekan när jag visade Viggo våra tre väggklockor, varav endast en är fungerande.
När jag sedan hämtade den av mig inköpta väckarklockan av märket Junghans (gammal, en sån hade min pappa vid sängbordet), ja, då blev det bingo!
Jag undrar h u r många gånger den fick ringa och stängas av .., om och om och om igen hände det! Tänk, så härligt det är med barn; hur ofta är det inte just det enkla som sprider sån glädje?
Bara detta när vi tillsammans - Viggo och jag - drog upp väggklockan och den slog sina slag ..., hur spännande kan inte det vara?
Nu är det i alla fall kväller. När båda gossarna väl har somnat, blir det rökta räkor, aioli och vitlöksbröd till Maja, pv och mig själv. Det blir nog bra.
2 kommentarer:
Där ser man. Och här går vi och tror att du är på en omfattande resa och inte har tid att skriva. Ja, att hämta långväga systern och lämna av henne i Västerstad och fortsätta med fyraåringen är väl att betrakta som en omfattande resa, förstås.
Den där väckarklockan är en kusin till min pappas gamla väckarklocka, också av märket Junghans. Den tänker jag behålla. P tål inte tickandet, men jag kan ha den i gästrummet där jag ofta sover andra hälften av natten. Den tickar mjukt och fint och är så vacker. Liksom din!
annannan: ja, för mig är tickandet en form av trygghet, liksom väggklockans ganska höga tickande. Andra finner det oerhört irriterande, som att livet flyter iväg från en, men det gör det ju ändå ,-).
Klockklang är också något som jag formligen älskar. Vi hörde kyrkklockan slå hemma i Malå och jag tyckte om det redan som liten.
Skicka en kommentar