Kväller ....
Skjutsar friherrinnan och A-M till affären, packar i varorna och så hem till Steninge med såväl damerna som all maten. Telefonsurrar med Eva i Tyresö som - om det nu inte räckte med allt det andra hon drabbats av - har fått ett våldsamt kliande eksem runt halsen. Den Halvlånge maken som i år fyller åttiotvå, är i stan (Sthlm) och spelar badminton. Det gör han två gånger per vecka och pv har spelat mot honom och det var kämpigt .., en är tämligen storvuxen, den andre kort i rocken.
Satt därefter ute i solen en stund, men omgavs hela tiden av den grå katten; den med teddypäls. Jag har nog aldrig varit med om en sån pratig katt och till slut uthärdade jag inte längre .., gick in (den sprang före och visste tydligen precis, som hade den bott hos oss i åratal!), så skar jag rökt skinka i bitar tillsammans med lite ost och allt gick ner, nästan genast. Att man inte bör mata främmande katter, det vet jag, men det hjälps inte .., den är ju uppenbarligen hungrig.
Efteråt blev jag så trött .., så det blev helt sonika en "gubbvila" på soffan och den grå katten (jag vet inte ens om det är hon eller han) hoppade upp i fåtöljen, kurade ihop sig på den gröna Klippanfilten och så låg vi där på var sitt håll och vilade i någon timmes tid. Sedan hade den fått nog och skyndade sig ut genom dörren. För mig är detta livskvalitet av allra bästa slag.
Hade dessförinnan pratat med den rara ellem i Skellefteå, vars make Mats dog i lördags efter att ha drabbats av lunginflammation, ja, dessförinnan hade han fått amputera sitt andra underben, så det har varit mycket nu. Tanken var att skicka ett kondoleanskort, men det kändes så .., tomt, så det blev ett samtal i stället.
Ellem känns som en stor, trygg ek, med rötterna rejält i jorden. Jag frågade vad hon hade tyckt bäst om hos Mats och hur han var som människa. Och hon berättade om hur sjuk han hade varit den sista tiden och hur det blev och när allt tog slut.
När vi sagt hejdå, kom efter en stund ett litet sms. Så här stod det ..., och jag läste och log: "Hej igen! Jag tänkte på dig när jag plockade ihop kläderna till Mats. Såg framför mig bilden på din mammas strumpklädda fötter och tänkte att strumpor och skor behöver han inte ha". (Ja, han var ju som sagt amputerad). Bilden är från 2008 i april när mamma lämnade jordelivet.
Och ellems rader skrevs apropå när mamma skulle läggas i kistan och personalen på boendet frågade vilka skor hon skulle ha på sig? "Skor ....? sa jag häpet. Varför skulle hon ha skor när hon ligger i en kista?
Personalen förklarade att .., ja, men det var det vanliga tillvägagångssättet, men för mig kändes det helt absurt. Vi struntade i skorna.
Så mamma fick ligga så vackert i sin kista, med blå kjol, nylonstrumpor och fötterna pekandes åt var sitt håll. (Vi hade nämligen öppen kista i Pingstkyrkan i Ystad).
Ellems Mats, som vi aldrig hann träffa, blev sjuttiotre år.
Men vad har då bilden längst upp med texten att göra? Jo, jag tänkte på den värme som ellem utstrålar och hur jordnära hon är. Så var den här dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar