Ögontröst i vintermörkret ...

Klicka, förstås! Den är underbar som skrivbordsbild!

I alla fall här hos mig, när klockan är halv sju och jag strax ska cykla till jobbet, är det kolsvart ute.

Då kan man längta till sånt här.

Sommar och grönt gräs.

Humlesurr.

Svalor.

Hasse tog bilden.

Ett bonus-måndagsfönster ...

... så där bara för att det är måndag och vi har en lång arbetsvecka framför oss.

Men inte bloggmadamen!

Å, här är det bara fyra dagar som gäller .., måndag, tisdag, torsdag och halva fredag!

Det är lycka det.

Avsändare till det vackra fönstret är ingen mindre än *P*, som också bor i landet Skåne.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabeth!

Jag tänkte faktiskt på dig redan när jag tog det här fotot.

När du nu efterlyser fönster måste jag bara skicka det. "Luftkastellet" vid Öresundsbron förevigades en blåsigt och kall januaridag.

*söndagskram*

Pernilla."


Tack snälla, rara! säger jag.

Måndagsfönstret ...

"Ett fönster på gatan Rua da Saudade i stadsdelen Alfama, Lissabon.

Saudade är intimt förknippad med Fado.

Fadon är nästan som en religion för många portugiser.

Där får manutlopp för sin saknad, sin depression, sin glädje, sin längtan, ja för hela sin mänsklighet (det som på portugisiska brukar kallas
"saudade").

Fadon är djupt mänsklig och oerhört äkta (när den är som bäst) och uttrycker och förlöser uppdämda och undertryckta känslor (som all verkligt stor konst).

Källa: http://gluefox.com/fado/fado.shtm

Kramar
Jom."


Tack Jom, min alldeles egen fönsterleverantör! Du är som ängel du!

Lite omtanke kanske ....

Bild: vännen Hasse.

Det finns en madame i Norge som har varit sjuk en längre tid.

Nu tycker jag att alla vi som ber aftonbön, tar med henne i den.

Faktiskt.

Förresten kan vi ta med alla som behöver det.

Den som känner sig liten och ledsen och kanske är orolig.

Bloggfamnen är stor.

Pelle - ingen vanlig katt -.

Och precis när jag hämtar kameran, slutar programmet.

I en halvtimmes tid har Pelle med största uppärksamhet tittat på ett naturprogram i suveräna Kunskapskanalen.

Det är sant!

Absolut hela tiden har han haft blicken riktad mot tv-skärmen och han har sett sibiriska tigrar .., en skuttande järv .., kronhjortar ..., och några andra djur och hela tiden har han varit koncentrerad och haft öronen på helspänn.

Nu, när naturprogrammet är slut, tittar han på ett program som handlar om en finländsk tonsättare.

Det ni.

En vanlig söndagkväll ...

... så ligger jag på soffan och gör ingenting.

Löser korsord.

Tittar på ett program som handlar om den underbare Tomas von Brömssen och plötsligt sitter jag vid hans köksbord och han har vackra tavlor på väggarna och en härlig köksmatta och efteråt läser jag en flera år gammal artikel som berättar att hans hustru dog bara så där utan vidare och jag tänker på filmen "Mitt liv som hund" som jag verkligen älskar och vilken värme han utstrålar där, herr Brömssen.

Sen ringer pensionatsvärden.

När han återvänder från festen i Småland har han elva grader varmt i huset och nu är det femton, säger han.

Allt möjligt pratar vi om.

Om hans mamma ..., om jobbet och om matlådor.

Om makaronipudding, till exempel.

Och varför man säger pasta numera och inte makaroner eller spaghetti?

Mitt i makaronipratet, just som jag håller på med mina funderingar kring ordval hit och dit, säger pensionatsvärden, så där som han ofta gör, några snällord.

Så där tjopp, bara.

Och jag tänker att den mannen ska jag nog gifta mig med nån gång.

Jepp.

Ja, bara så ni vet.

(Ja, nu vet han det också. Han lät ganska förvånad. Om man säger så ,-)

Pelle sover middag ...

Om att bli berörd ...

Jom tycker om fadomusik och har skickat den här länken, tillsammans med ett fönster, men det kommer senare.

Fado.

Åååå, det tycker jag också om och många med mig.

Man kan fråga sig varför?

Jag minns en man i Varberg som, när han hörde mig spela just detta, påstod att det lät som en katt som höll på att strypas.

För mig är fado det sinnligaste av sinnliga.

Det är att stå nära någon utan att vidröras.

Precis så.

Smått och gott ...

Vill ni se hur man handrullar cigarrer (åååå, sickna vackra händer den mannen har!) .., eller hur man snabbt trollar ihop en spiralvisp .., eller vill ni kanske veta varför en dansk turist är dubbelt så mycket värd som en svensk, i alla fall om dom skidsemestrar i Värmland?

Om ni vill veta nånting av detta, då kan ni klicka här.

Efteråt kan ni, om ni har lust, lyssna till lite irländsk musik som får det att spritta i benen.

Och i hjärtat.

Nu kommer det minsann fönster ...!

"Hej Elisabeth!

Du skrev att du börjar få slut på fönster. I augusti tog jag en bild och tänkte på dig.

Den kommer från Tällberg, där vi bodde en natt på Åkerblads. Kvällen tillbringade vi med att lyssna på Madame Butterfly i Dalhalla.

Härligt minne så här i snöblasket.

Tack för din blogg, gillar den!

Kram, Maggan."

// Tack snälla rara Maggan! säger jag.

Hemifrånhälsning ...

För mig är detta Hemma.
Hasse tog bilden.

Igår i affären hade jag Bosse i kassan.

Han är en av dom där alltid så trevliga kunderna och har en precis lika trevlig fru.

"Du ...! Vet du en sak ..? Före jul var jag i Stockholm, ja, det var genom jobbet och det var stor middag och då hamnade jag intill en man och vi började prata och han lät ju som du nästan och när han fick höra att jag kommer från Ystad .., då sa han att i Ystad .., där bor ju en hemifrån, ja, Elisabet .., och jag sa att på min Icabutik, där jobbar en norrländska som heter Elisabet och det var ju dig han menade och han bad mig hälsa så mycket!" sa Bosse och log.

Och jag tittade på mannens jacka där det stod Atlas Copco och då förstod jag på en gång.

"Men ååå, Hasse Larsson från Kokträsk, förstås ...!!" sa jag häpet.

Joo.

Så var det.

Blir man glad en sån gång?

Ja, det blir man!

Och läser någon malåbo det här och träffar Hasse på byn .., hälsa och tacka från mig!

Fröken Avocado ...

Madame Avocado (nummer två från höger ...) skjuter i höjden som den värsta raket och snart har hon puttat undan minst en pelargonioa och det är förstås bara en tidsfråga tills nästa får maka på sig.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den saken.

Det känns nästan som mobbing.

Och själv tittar jag på konståkning .., det är uppvisning och inte så värst vackra kläder .., däremot ligger en manlig åkare på isen och ingen tröja eller skjorta har han och jag tänker på att detta, om nånting, måste gå under benämningen iskallt.

En trevlig dag på jobbet blev det.

Och jag sms:ade till den rara Malin och frågade om hon kunde tänka sig att ta från tolv till fem åt mig nu på fredag.

"Gärna!" blev svaret.

Åååå, så glad jag blev!

Det är stor skillnad att sluta tolv eller fem, även om jag blir hemma och är fri nästa helg.

Och idag fyller den här madamen år och ett stort grattis kommer från mig!

Söndagsfönster från Taj Mahal ..

Och det är pensionatvärdens brorsdotter Joanna, hon i Dublin, som har skickat bilden.

(För övrigt har jag lite fönsterbrist ..., ni får gärna komma med bidrag!)

"Lite iskonst ..."

.... skriver vännen Hasse från Ö-vik om bilden som han har skickat.

Jag tycker nog att ni ska klicka.

Just det.

Lördagkväll ...

Det är inte jag som sitter där vid bordet.
Ni ser väl dom stora bryggkaren i koppar?

... blir överraskningskväll.

Eller eftermiddag.

Ty då ringer det på dörren och där utanför står två stiliga herrar från Västmanland och jag bara g a p a r!

(Nej, minsann, det är inte ofta att där uppenbarar sig män i nästan-fyrtioårsåldern bakom ens dörr.)

För några korta sekunder tänker jag att det är Jehovas Vittnen som vill visa mig Den Rätta Vägen, men det är det inte alls .., det är ellis sambo och hans arbetskamrat som under fem veckors tid utbildar sig i Köpenhamn; en högskoleutbildning på fem veckor, enbart på engelska och med massor av matte och mikrobiologi .., och så bostad några mil härifrån .., och det blir hur mycket prat som helst och så himla trevligt!

Det blir starkt Zoegas kaffe - skånerost - och efteråt visar jag dem innergården och gatan där kommisarie Wallander bor (det är bakom mitt köksfönster det ...) och sedan stranden med ett vresigt hav!

Ellis sambo (ni anar inte vilken trevlig man hon har och med så glada ögon!) vi kan kalla honom för "P", han suckar och säger att ..."men ååå, så fint det är i Ystad .., titta, och gräset är ju grönt än .., herregud, hemma är det ju massor med snö och kolla, här växer ju ROSOR mitt i vintern!"

Och senare ..., middag på restaurang Bryggeriet.

Jag väljer en liten fisksoppa till förrätt, men den portionen är rejäl (stor mussla ligger och gupppar i den läckra soppan ...), så någon huvudrätt blir det inte.

Lagom lite eller mycket folk.

Någon timme senare kommer ett stooort sällskap med tre herrar i 50-årsåldern och så en massa ungdomar, nästan enbart töser .., och man undrar om det är släktträff eller nåt sånt, - för någon kallar ena mannen för pappa -.

Och nu är det kväll och jag har nästan somnat på soffan och från Ljungby och 50-årsfesten ringer en rar pensionatsvärd och är mjuk och len i rösten av lite eller mycket vin och jag blir glad och inutivarm och längtar tills nästa helg då han kommer hit.

Tänk, vad man kan vänja sig vid en annan människa!

Upphittat ....

Personalmöte ...

Från vänster Malin ..., Maria Hansson och "Cowboy-Maria".

Fem minuters prat och skratt innan några av oss säger hej och tack för idag.

Maria Hanssons vänstra hand ...

Den här vänsterhanden tillhör min arbetskamrat Maria H.

Maria är som så många andra i affären Vattuman, men alldeles på gränsen till att vara Fisk.

Om jag minns rätt, blir hon 34 år om en månad.

Maria är ansvarig för ost och pålägg, ja, delikatesser helt enkelt, men hon kan så mycket mera.

Hon är skärpt och när vi har varit på kurs, är hon den som alltid ställer dom klurigaste frågorna.

"Hund eller katt Maria?" frågar jag.

"Ingetdera .., jag känner ingenting alls för den frågan ...", svarar hon.

Hon har tre döttrar som är nästan hela hennes liv och Marias sambo kommer från Enköping och är den enda som, - förutom jag själv -,när vi har personalfest och bjuds på julbord, vill ha potatis till sillen.

"Om du vinner 110 miljoner ...?

"Då betalar jag genast av lånen .., och så reser jag och absolut skulle jag ge bort pengar till välgörenhet, det tycker jag att alla som vinner mycket pengar borde göra ., eller jag förstår inte att dom inte gör det ..?" säger hon.

När vi på morgonen står och gör i ordning i mejerikylen, berättar hon att ..., när hennes egna barn är lite större, då skulle hon kunna tänka sig att ha fosterbarn.


Maria fixar julfrukosten på jobbet .., fast hon är ledig.
Hon kommer bara en timme före oss övriga.

"Bästa ämnet i skolan?"

"Matte!" svarar hon blixtsnabbt ..,. och då förstår jag varför hon tycker så mycket om Sudoko.

Då blir det tankeflykt förstås och jag ber henne att knäppa händerna som till bön och innan hon gör det blundar jag och säger att "garanterat vänster tumme upp!" och så blir det.

Jepp.

Under åren som jag har arbetat i affären, har vi kamperat torsdagkväll tillsammans och även helgen.

Det skapar en viss .., ja, samhörighet.

Man vet precis hur den andra arbetar.

När jag frågar Maria vad hon tycker är hennes mest utmärkande egenskap, så säger hon att "ja, jag är nog snäll .., och så är jag envis".

Jo, det tror jag också att hon är.

Att hon är världens snällaste, det vet jag redan.

Och lojal.

Men för mig är det nånting helt annat som personifierar henne; jag har aldrig någonsin i mitt liv mött en människa som så har känslorna utanpå kroppen.

Maria har precis lika nära till skratt som till gråt och hon är lättrörd så nånting!

Så är det med den rara Maria Hansson.

Lördagsfönstret ...

Hej!

Det blev ju helt fel.

Jag missade ett, det är sängen där Ghandi sov (och till hörande fönster). Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar. Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna


.... kommer även det från Joanna på Irland.

Själva bilden togs nog i Indien.

Och på den här sängen, här har den här mannen sovit gott.

Får man hoppas.

Så här skriver Joanna:

... det är sängen där Ghandi sov (och tillhörande fönster).

Det är taget i byggnaden (Gandhi Smriti) där Ghandi spenderade sina 144 sista dagar.

Man kan inte se det på bilden, men ovanför hänger en skyld med ett av hans citat, "My life is my message".

/Joanna

Ett litet kvällsfönster från Indien ...

Pensionatvärdens brorsdotter Joanna har sänt fem fönster; från Irland till Sverige.
Från Dublin till Ystad.

Det här är ett av dem.

Och så här skriver Joanna.

"Det fjärde är tagit inifrån en rikshaw (eller tuk-tuk som det också kallas)..

Kanske inte så speciell bild..

Tills man upptäcket att mannen upp till höger har en del tyngd på huvudet.."



// Titta, vad jag har lärt mig att göra nu! Nu kan jag såväl förminska som flytta texten ..-)