Eftermiddag ..,

Trogna, trogna vännen Ellis vet vad som behövs till tröst .., några härliga fönster!

Så här skriver hon:

"En gammal liten stuga inte långt från vårt hus.
Mitt i skogen.
Flera fönster i en smäll! :-)
Knäppte bilden i förbifarten så den är inte så skarp, men jag tycker om den ändå.

Kram!"

Tack snälla rara! säger jag.

Och jag duschar och duschar och öppnar fönstret och äter apelsiner (precis vad bloggmadamen alltid gör när hon mår dåligt, liksom denna oförklarliga längtan efter färsk ananas .., eller färskpressad juice!) och vid middagstid steker jag lammkotlett (min) och pepparbiff (någon annans ..).

"Men HUR kan du vara hungrig när du mår så dåligt ...?!" säger en häpen pv och jag säger att försvinner min matlust, då är det nog Döden som väntar .., och så värmer jag potatisgratängen från igår och medan jag står vi spisen tappar jag all ork och kraft och känner mig ungefär som en urvriden disktrasa.

Vinet, som inköptes till härlig lördagsmiddag, får stå kvar på bänken.

Bara vid tanken på ett glas rött, blir man kräksjuk!

Mest hela dagen har vi legat på soffan Ektorp.

Skavfötters.

Pensionatsvärden tittar oavbrutet på tv.

Tennis (Davis Cup), Bandy och Storslalom.

Säkert nånting annat också.

Pelle vill också ligga på soffan, men puttas ner.

"Nä, jag vill inte .., gå ner .., det blir för varmt!" säger jag och sover vidare.

Och Pelle förstår rakt ingenting .., sitter på golvet och funderar vad som har tagit åt matte?

Pensionatsvärden hostar.

Ute faller skymningen.

Tv visar bandy.

Läget ....


Treo

Panodil

Vattenglas

Frossa

Tennismatch på tv

Kravaller

"Asfaltera Malmö!"

Systerprat

Ont i kroppen

Ring-på-dörren

Hand-affisch

Tacksamhet

Täcke

Hårspänne

Orkeslöshet

VIKTIGT MEDDELANDE



P g a hög feber hos bloggmadamen blir det inget fönster idag. Hon har numera tagits i besittning av det virus som tidigare i veckan härjade hos PV.
Men vi önskar er alla en trevlig helg.

PV, icke leg v.bitr
men en gör så gött en kan

Så orättvist kan det va ...

... du sitter med kalasbyxor på trappen och fjolårsdoftar på lavendel.

Är det rättvist..?

Jag har en underbar vårvintertid framför mig - är det rättvist?

Kolla in torkställningen - mycke snö är det .-)

--
/gunnar i vaplan/

Min alldeles egen hemsida:
www.vaplan.com


Tack snälla, rara Gunnar! säger jag.
(Ni kommer väl ihåg vem som vann fågeltävlingen hos honom ....? Det gör ni väl ..? Och bilden tog Gunnar.)

Hittat hos Annela ..

Tåget ..., bilden togs av min datasupport och gode vän Christer Nilsson.


Hos Annela hittar jag detta och hakar på.

Jag är femtiofem år och är uppvuxen i Västerbottens inland.

Jag gillar att bada i havet och helst simma under ytan

Jag äter skalet på den kokta potatisen

Jag säger ja "gärna!" när någon frågar om jag vill gå på bio.

Jag ger mig sällan in i väldigt trånga utrymmen, typ grottor.

Jag är duktig på att alltid bädda sängen

Jag stör mig på folk som slänger skräp överallt
Jag läser inte lika ofta nu som för några år sedan.

Jag är vackrast när det skymmer ...
Jag skrattar åt filmer som "I hetaste laget" eller "Stoppa pressarna".
Jag är en människa som är väldigt förnöjsam.

Jag har aldrig kunnat (vågat) dyka från femmeterstrampolinen.

Jag är lycklig om jag sitter på en flygplats eller i en bil och är På Väg.

Jag trivs inte på krogen eller på stora fester

Jag är dålig på kräva ommålning av min lägenhet

Jag är rädd för att något eländigt ska hända människor i min närhet

Jag älskar att bli pillad på armen!

Jag uppskattar omtänksamma människor

Jag tror på någon form av öde.

I mitt nästa liv ...

Paus.

En sak vet jag i alla fall; i mitt nästa liv ska jag inte arbeta som affärsbiträde.

Nej, då ska jag bli kanslist på kommunkontoret och ha ett eget rum med snurrfåtölj och utanför dörren, på höger sida av väggen, ska där finnas en sån här grej där det lyser olika .., grönt och rött .., "upptagen ..", "var god vänta ..." eller "stig in".

Alldeles lagom med arbete ska jag ha.

Mellan varven ska jag kolla min blogg och skriva några privata mail och så där nån gång per dag hoppas jag att vänliga arbetskamrater ska titta in och slå sig ner i besökarfåtöljen och då ska vi prata lite om livet och vad vi ska göra när det blir semester och jag ska fråga om arbetskamraten vill ha lite kaffe och det vill hon säkert (ja, det är en hon ...) och kanske tar vi något gott till och när telefonen ringer, då trycker jag på knappen som gör att svararen säger "personen ni söker är på tjänsteärende och återkommer på måndag".

Jag ska ha sju veckors semester och aldrig behöva arbeta helger och vill det sig väl, får man gå hem redan klockan ett på fredagarna.

Vi ska ha två fikaraster per dag, frånsett lunchen, och då ska arbetskamraterna och jag själv sitta i lugn och ro och telefonerna ska inte ringa.

Fastän jag kollar mina mail och surfar runt lite bland olika bloggar, ska min chef tycka att jag gör ett utomordentligt arbete och när det är dags för personalsamtal ska han eller hon sitta mitt emot mig och titta på mig med vänliga ögon och så ska jag få veta att självklart blir det löneförhöjning, eller vill jag kanske hellre ha några exta semesterdagar .., ja, det blir vad jag väljer.

På kvällen ska jag ta moppen hem.

Jag bor då i en slags länga på landet och där väntar två hundar och en katt på mig och kanske också pensionatsvärden.

Eller glöm kanske.

Vid husknuten växer frodig humle som slingrar sig upp längs väggen och överallt finns lavendel och annat som doftar gott.

Såklart ska svalorna bygga bo under husgaveln.

Så ska det bli.

Just så.

Fredagsfönstret .

... kommer från den här madamen.

Så här skriver hon:

"Hej Elisabet!

Här kommer ett litet tillskott till din fönstersamling. Tyvärr blev det lite mörkt i förgrunden så det är svårt att se den frodiga gullrankan som slingrar sig runt fönstret i stället för gardin. Det är den här utsikten jag har till morgonteet. Jag har bra koll vad grannen har för sig…

Kram och en trevlig helg så småningom önskar.

Ingrid - Musikanta."

// Tack snälla, rara! säger bloggmadamen.

Kväller ....

Vännen Hasse tog bilden ...., visst är det vackert ...!

Nio timmars arbete efter åtta dagars ledighet ..., ååå, det tog emot det!

Men allt går förstås.

Och gänglig skolpojke i sextonårsåldern säger ..."men hej du .., välkommen ..., visst har du varit borta ett tag ..?" och då blir man bara så lycklig.

I personalrummet har chefen satt upp våra semesterscheman.

Arbetar man i butik blir det max tre veckors sammanhängande semester .. hela sommaren är därtill uppdelad i tre perioder och under alla år har jag lyckats få semester sist av alla .., jag har väntat ut hela gänget.

Förra sommaren arbetade jag i princip fram till i mitten av augusti och aldrig mera, det säger jag ., det är extremt många turister i affären och man var helt enkelt k n ä c kt när det var dags för ledighet.

I år har jag tilldelats den första perioden, dvs, från den femtonde juni och tre veckor framåt.

Hur glada som helst blir vi, när vi upptäcker att vi som då har semester, vi är i stort sett samma gäng som arbetar helger tillsammans och det innebär ju att vi då också arbetar övriga sommaren med varandra!

Stor glädje blir det!

Nu får jag försöka planera lite .., PV har ju sitt sommarlov och kan inte fara och flänga som jag själv i slutet av augusti och september .. ja, vi får se.

Idag sade jag dessutom till några av arbetskamraterna att jag funderar på att börja höra mig för om jobb i landet Halland.

Det är vad jag funderar på.

Och nu ligger den sjuke pensionatsvärden på soffan Ektorp med täcket över sig och jag ska husera i min säng .., han är så glödhet (men har mindre feber nu ...) att jag inte kan ligga i närheten av honom.

"Känn du dig bättre ...?" frågar jag.

Exakt så.

"M mmmm ", säger han.

Då vet vi det.

Hemma ...

Så här blev det.

Vaknar mitt i natten av att pensionatvärden tar sig åt bröstet och säger att han har såååå ont, så ont .., och jag kan omöjligen somna om och frågar om vi ska ringa 112 ...., tänker att jag nog hittar till sjukhuset själv och i bilen finns förresten madame GPS som Anna-Karin så vänligt lånade ut .., men den sjuke mannen vid min sida säger att "så här har jag haft förut ., det går över".

Inte det minsta trovärdigt låter det.

Och av och till sätter han sig upp och tar sig mot bröstet och jag tänker att nu ska han förstås få en hjärtinfarkt och kanske segla hädan, just när jag har börjat få hemkänslor för pensionatet!

Just det.

Tala om en egenyttig syster Florence!

Men den sjuke mannen överlever natten (vägrar att åka till sjukhus) och på morgonen får han ligga i bilens baksäte och så styr jag kosan söderut, mot Ystad.

Sjukare är han inte än att han kan sms:a med dr Böhlander, som svarar att han kan åka till Sthlm och bo hos henne och småttingarna och maken .., ja, hon arbetar ju extra på ett hospice, hon är van .., "och män som är förkylda och får hög feber brukar tro att dom är nära livets slutstation."

Skriver hon.

Då skrattar pensionatsvärden och det låter som om livet ändå finns nånstans där inom honom.

Och nu är vi hemma hos mig och Pelle jamar och är lycklig och bland posten hittar jag ett paket från en för mig totalt obekant människa som skriver att hon brukar läsa på den här sidan och nu skickar hon min älsklingsparfym, för den har hon själv,men använder den inte!!

Dessutom (i samma paket), har Pelle fått en liten påse med torkade fiskar.

Små, små fiskar.

"Till Pelle från Yngve", står det på påsen.

Och överallt i min lägenhet sitter små lappar från Torun som bodde här i helgen .. och jag smajlar när jag river loss och läser ... och nu ska jag ta på mig arbetskläderna och t a c k till Moniica i Torsby för parfym och kattfisk och rara ord och tack till Torun för alla smålapparna och det goda och tack för alla fönster .., jag ska lägga in dem så snart jag får tid!

Den svårt sjuke patienten hälsar nog också.

Dagens fönster ..

"Måste fönster alltid vara vackra?

Nu när jag botaniserar bland gamla Provencebilder dyker också de här fönstren upp.

Det har brunnit i en lägenhet i centrala Toulon och vi kör förbi dagen efter.

Man får hoppas att det gick bra för dem som bodde där.

Bilden är tagen 2006.

Monica."

En dag hos syster Florence ...

Upp och ner för den vitmålade trappan, den som jag tycker så mycket om, springer jag.

Patienten får Panodil och juice med citronskivor i .., han baddas med våt handduk (vid senare kontroll börjar jag fundera på om detta rent av är skurtrasan som jag hittade igårkväll .., men det är onödigt att berätta detta för den sjuke patienten ...) och efter hand så blir sjukdomstillståndet bättre.

Febern går neråt; två hela grader!!
(Kanske man borde satsa på vården ändä ..?)

Och så ringer telefonen.

Åååå, det är den här madamen och hennes man som är på besök i Halmstad och jag ger dem adressen (fler som har GPS ...) och skyndar mig att plocka undan lite och jag dammsuger och tvärdiskar och vips, så är dom här.

Det blir så underbart roligt!

"Ja, vi hade inget att göra .., så då tog vi bilen och körde hit ..., det är ju inte så långt ...!" säger Anitha.

Nej, det är klart, det är väl bara femton mil, kanske.
Enkel väg, alltså.

Så vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe och pratar om gemensamma bekanta hemma i Malå (Anitha och Per-Erik har tagit ett skånskt år ..., dom har kvar huset hemma i Adak och testar nu hur det är att vara skåningar .., och å, vad dom trivs, men snart är prövoåret tillända och i sommar blir det till att vända norrut igen ...) och vi går på promenad längs havet ("men gud ändå så vackert hä är här !" säger Per-Erik lyriskt ...) och det bestäms att herrskapet ska komma hit och övernatta innan det blir hemresa.

Blir man glad?
Jepp!

Och pensionatvärden är nu mycket bättre och jag ska bjuda honom på nån slags lätt middag och i morgonbitti lägger jag honom i Volvons baksäte och tar sikte på landet Skåne.

Och bara så ni vet .., så har jag i afton suttit med kalasbyxerumpan på stentrappan ..., där satt jag och drog med händerna genom dom knastertorra lavendelkvistarna och det doftar nu himmelskt när jag drar in doften och snusar in allt detta ljuvliga!

Det tar sig.

Kyrkogården i Steninge ...

Om kyrkan är från 1200-talet .., då undrar man ju hur gamla gravstenarna är?

På många av dem är texten osynlig.

Övervuxna av mossa.

Och jag står där och filosoferar över livets gång, allt medan fågelsträcken flyger där högt ovan marken.

På väg ...

Och så tar jag bilen och kör till närmaste Apotek som ligger i Getinge, en tretton-fjorton kilometer från pensionatet.

Himlen är blå och tänk, det känns som den allra första vårdagen!

Bilrutan vevas ner ..., och jag tittar ut över landskapet som är så annorlunda mot för Skånes.

Här är mer kuperat .., flera gärsgårdar .., här finns mer av röda stugor med vita knutar.

Apoteket är pyttelitet och jag köper Panodil, Ibumetin och en digital termometer.

Handlar lite på Konsum, som håller på att byggas om.

På en lapp ber föreståndaren om ursäkt för röran.

Sedan hemåt.

I lite mer än ett års tid har jag av och till besökt landet Halland i allmänhet och kuststräckan mellan Halmstad och Falkenberg i synnerhet och nu börjar en slags hemmakänsla att flytta in i mitt hjärta.

Det är precis som när en hundvalp börjar att känna sig trygg .., snurrar runt-runt-runt och sedan lägger sig tillrätta i korgen.

Precis så.

Och det blir som det alltid blir med bloggmadamen .., det tar t i d innan jag vågar mig ut på egna äventyr .., men nu vågar jag .., och jag låter GPS-madamen ligga i baksätet och litar helt på mig själv .., jag snirklar runt lite i Getinge, tittar bara .., sedan hemåt igen, mot pensionatet.

Halvvägs framme, på höger sida, ligger Steninge kyrka.



Den påminner om den i Eftra och jag parkerar bilen .., kollar så att kameran ligger i kappfickan och så tar jag mig en runda på den lilla kyrkogården.

Såå annorlunda det är mot för hemma i Malå!

Där står det "Skogsarbetare" eller "Förre gruvarbetaren ..." på gravstenarna .,. här är det mest lantbrukare och sjömän ..., och den allra största stenen, den har herr Polisintendenten.



På en sten står namnen Gustaf och Ingrid Johansson.

Gustaf visar sig vara född i Eftra och Ingrid, ja, hon kommer från Trehörningsjö.

Från Ångermanland, alltså.

Såväl Gustaf som hans hustru slutade sina liv i Sydafrika.

"De glömde aldrig sitt fädernesland ...", står det längst ner på stenen och jag tänker på hur olika våra liv blir .., hur kom det sig att Gustaf och Ingrid hamnade i just Sydafrika?

Och jag vandrar vidare.

På en nyligen grävd grav ligger färska blommor.

Det är Karl Josef som inte längre är i livet och på små, vita lappar står tackord skrivna.

Någon tackar för alla trevliga fester och för härlig musik .., andra för kunskapen om jorden.

När jag senare kommer hem till den sjuke pensionatsvärden och berättar om blommorna och besöket på kyrkogården .., vaknar han till.

"Jahaja .., ja, det är Karl Josef Norén .,. han hade plantskola i Steninge och var ett riktigt original .., just det ja, jag såg dödsrunan i förra veckan ...", säger han.

Och jag räcker honom termometern och efter en stund säger han ..."37.5 ...".

"Aldrig i livet, du har minst trettionio!" säger jag tvärsäkert och så börjar han om igen och kollar.

Det visar sig att det är precis vad han har .., trettionioochfem och jag tycker så synd om honom!

Nu har jag öppnat fönstret i sjuksalen .., småfåglarna kvittrar .., det låter verkligen som vår!

Män som hatar kvinnor ....

Skrev igårkväll vad jag tyckte om den filmen som vi såg, Anna-Karin och jag själv.

Nämnde Noomi Rapache, som jag blev zå imponerad av.

Men det fanns många bra aktörer .., men nu vet jag vem som var helt outstanding, jo, den här skådisen.

(Filmen som sådan gav jag 5 av 10 poäng.)

Biträdet går ronden ....


Nu sover patienten gott.

Vårdcentralsdamen tyckte att han kunde gå och lägga sig, så det gjorde den sjuke.

Och undertecknad ska ta bilen och köra till apoteket i Getinge.

Hälsningar syster Florence.
(Ja, vi är ju alla bröder och systrar .., så det så.)

Eller möjligen att vi har för bråttom ...?

Hemma i Västerbotten (måhända på andra ställen också ...?) finns ett uttryck som är så perfekt talande, tycker jag .., och det är ordet "klomrig".

Det slog mig igårkväll, att i vår släkt, där är vi nog mer än lovligt klomriga.

Hör här bara.

• Jag är fem år ., sitter på en trappstegsstol i köket och tittar på när mamma kokar sylt .., då plötsligt ramlar jag rakt ner på en utdragen låda .., höger arm bryts och befinner sig i 90-gradig vinkel .., mamma drar den i läge, men inser att den dessutom är bruten .., så det blir färd till sjukstugan där armen gipsas.
• Något år senare: tillsammans med bästa kompisen Olle åker vi kana på mage nerför deras branta trappa. Resultat: brutet nyckelben.
• Vid sexton års ålder är jag med i en våldsam bilolycka och egentligen är jag inte klomrig, utan slår ansiktet i instrumentbräden och kraschar näsbenet. Mer en vanlig olycka.
• Tidigt 60-tal. Min storasyster, hon som långt senare ska emigrera till Australien, åker störtlopp i Tjamstanbacken hemma i Malå .., råkar komma farande över en översnöad och isig sten av större modell .., landar olyckligt och blir liggande i gipsvagga i tre månader .., med risk för förlamning. Det slutar lyckligt.
• Femtio år senare ska hon beskära ett träd, dråsar i backen och slår sig halvt ihjäl.
• En vecka innan detta händer har bloggmadamen halkat på en liten plastskylt i affären och brutit höger handled.
• Och åtta år dessförinnan, har de båda systrarnas kusin ramlat baklänges i en trappa och sitter sedan dess i rullstol.
• Och bloggmadamens dotter, Dr Böhlander, hon åker som liten flicka pulka och kör rakt mot ett träd ..., resultat hjärnskakning.
• Samma dotter bryter nyckelbenet några år tidigare, under Kungsängenperioden.
• Bloggmadamens pappa var en man som älskade tävlingar .., alltså anmäler han sig frivilligt att delta i Midsommaraftonens säcklöpning .., faller och ooops, bryter ett finger.
• Och bloggmadamens mamma, hon står på en liten vinglig pall och putsar fönster i Bolivia, då hon vinglar till .., dråsar rakt genom trävirket och krossar sitt ena knä. Ett par veckors sjukhusvistelse i ett slitet sjukhus blir resultatet, men mamman är glad och skriver i brev att ..."ja, detta är verkligen nyttigt, nu ser man hur eländigt patienterna har det och att leva på soppa i flera veckor bidrar i alla fall till min viktminskning ...!"
• Tidigare har hon ramlat i källartrappan i Malå och brutit handleden. Det vill hon dock inte visa sina sjuksköterskekollegor, så en kväll tar hon med sig barnbarnet, dr Böhlander, som då är sex, sju år .., och så visar hon henne hur man trycker på röntgenknappen ..."så här .., nu står mormor här och håller armen/handen .., och när jag säger till, då trycker du ...". Jodå, det gick bra.

Men klomriga .., jo, det är vi nog.

Hälsorapport ..

Det blir tidig, tidig hemresa i morgonbitti.
Kanske möter jag då det här sällskapet ..?

Från sjukstugan meddelas att äntligen, äntligen har bloggmadamen fått ta fram sina vårdbiträdeskunskaper och ni anar inte vilken utsökt vård herr pensionatsvärden får.

När jag igårkväll vid tiotiden kom hem från bion, låg den sjuke nedbäddad under flera täcken och den mannen är i och för sig alltid het, men nu min själ .., nu var han stekhet!

Glödhet.

Och jag baddade med fuktig handduk (dylika omsorger har nog aldrig utförts av undertecknad ...) och jag kom med uppmuntrande tillrop och frågade hur det var fatt med eldandet .., skulle jag kanske ta hand om den biten ... (nej, det var onödigt .. han var ju så het ...) och tro inte att vårdandet har upphört .., oh no .., jag bär upp te i gröna älsklingskoppen (sjuksalen ligger en trappa upp) och jag fuktar handduken och lägger på heta pannan .., jag ställer frågor så där som ..."hur är det ...? mår du bättre ..?" och får nekande svar.

Nu har pensionatsvärden kontaktat vårdcentralen i Getinge och bloggmadamen ställer självklart upp som chaufför, ja, här finns inga begränsningar och vården är, jag lovar, som allra bäst .., hälsar eder Florence.

("Man skulle ha haft Dr Böhlander här ..., men det är typiskt, när hon verkligen behövs, då finns hon inte tillgänglig ...!" suckar den sjuke patienten ...).

Dagens fönster ...

Någonstans mellan Stockholm och Alvesta ..., tar jag fram kameran.

Det är måndageftermiddag och utanför kupéfönstret yr snön.

Smått och gott ...

Nere vid havet ligger båtar uppdragna på land.
Upp-och-ned.
Men där finns liv ..

Vid 55 års ålder testar jag för allra första gången att köra bil med hjälp av en GPS-navigator.

Det är den teknikglada Anna-Karin som .., vis av mitt förra försök att hitta till Kärleken (ja, så heter området där hon bor ...), glatt lånade ut denna tekniska finess och oj, så lätt det blev att hitta rätt.

In till stan, till biografen Röda Kvarn, körde den teknikglada alldeles själv och jag fick pröva på att hämta ut biljetterna genom ett finurligt system där man har betalat dem via nätet och så drar man bara sitt betalkort i en automat och vips, så kommer biljetterna!

Vi såg filmen "Män som hatar kvinnor" och fick plats uppe på balkongen.

Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander var m a g n i f i k .., och bloggmadamen, som i vanliga fall inte är någon större fantast av Mikael Nyqvist med q eller k .., ja, jag tyckte nog att han var bra i den här rollen.

Jättefint foto var det .., många närbilder .., musiken .., om det var någon .., jo, det var sån här typisk spänningshöjande musik .., annars tänkte jag inte på den .., och har man läst boken så tycker jag att mycket .., ja, stämde med den bilden som jag hade, faktiskt väldigt mycket .., men för mig var den för lång .., och på en skala från ett till tio, så ger jag den ..., mittemellan.

När det var dags för hemfärd var det mörkt ute och den ihärdigt pratande GPS-damen blev nästan hysterisk när jag inte ville svänga in på en väg till höger .., nä, jag vände om och bestämde mig för att helt lita på magkänslan .., tog stora vägen genom stan, passerade sjukhusskylten ..., kände igen mig .., och hittade hem galant.

Detta var första gången som jag hade en k ä n s l a av hur jag skulle hitta och det var skönt.

Och jag loooog för mig själv .., det är så typiskt den här madamen .,. att till slut ändå göra precis som hon själv tycker .., och GPS-damen hon guidade på så gott hon kunde och slutade att beordra mig att göra u-svängar hit och dit .., och hem hittade jag.

Pensionatsvärden, han ligger sjuk och har våldsam feber!

Stackars krake.

(Tidigare i afton besök hos pv:s moster och morbror som bor i Haverdal. Vet ni hur det känns att ringa på dörren - jag var ensam - och sedan mötas av glada leenden och klapp på kinden? Likadant är det när man träffar pv:s mamma och syskon. Jo, man blir så vanvettigt inutivarm!)

Eftra kyrka ...

... vackert belägen med underbar utsikt över ett kuperat landskap.

Fem kilometer kanske, från pensionatet.

Tillsammans går vi in, Anna-Karin och jag själv, och tänder små vita ljus.

Till två mammor och två pappor.

Efteråt .., skriver vi lite i gästboken.