"HVIS DU TÆLLER HAVETS DRÅBER OG GANGER DET MED ALLE SANDKORN I VERDEN OG PLUSSER DET MED ALLE GRASTRÅ DER FINDES OG GANGER DET MED ALLE BLADER PÅ DENNE JORD SÅ VED DU HVOR MEGET JEG ELSKER MIN FAMILIE."
Det där med gardinlagen ....
På väg till hotellet, passerar vi genom den lilla nordtyska staden Burg.
Där är biblioteket, polisstationen, en turistbyrå och kyrkan, förstås.
Där är korsvirkeshus och tegelhus och nästan alla har dansk modell på taken, inget utskjut, alltså.
Och så är det det där med gardinerna.
Överallt, prick i alla fönster, ser vi vita tunna gardiner!
Och vi damer sitter med våra näsor mot bussfönstret och spejar ..., "är där verkligen ingen färgglad variant ...?"
Nix.
Inte en enda!
Där är tunn spets och volanger och någon har virkat en kappa, men allt i vitt.
Om du Tuvstarr läser här .., är det så det är i Tyskland?
På Irland såg vi samma fenomen.
Och nädå, tro inte att jag är ensam som funderar på såna här viktigheter.
Jag har skickat dig ett tyskt vittgardinsfönster. Inte heltäckande men det skulle kunna bli.
Jag gillar det där. När man åker i Tyskland är det så rent, ordentligt, puttenuttigt och SKIRT med de vita gardinerna överallt.
Skillnaden ligger i de olika utformningarna och spetsarna tror jag!
Jag är själv inte så mycket för blommiga gardiner och tror mig känna till åtminstone en bloggmadame till som tar till all möjlig list för att få vita gardiner i huset? :-)
Det är vad jag har förstått att de inte vill ha insyn och det är inte vanligt med persienner, som hos oss. Ofta drar man för de mörka sidogardinerna på kvällen också. Att värna om privatlivet, för hur kul är det egentligen när folk kan se rakt in?
De betraktar väl sina vita nylongardiner som vi våra persienner, det vill säga inte som en inredningsdetalj öht.
Men jag noterade för några år sedan att bruket med tunna vita gardiner dagtid och så jättetjocka fodrade som drogs för på kvällen så gatan blev öde och svart - jo, så känns det för en svensk som är van att kunna kika in hos folk och se trevnaden - åtminstone i Londons övre medelklasskvarter började ge med sig. Vackra burspråk och vardagsrum fint upplysta, hur mysigt som helst.
Annika sa...
Haha...ja, det är så det är. 'Stores' heter de, uttalas med 'sch-ljud' (schtår). Jag minns när vi på 70-talet flyttade till Hamburg och mamma gjorde om rätt mycket i huset, ändrade inredningen och bl.a. sydde hon rullgardiner av ett tyg från Marimekko - det var hela kvarterets samtalsämne ett tag. Men - som så mycket annat är det ju inte så överallt och mycket av det där gamla stela luckras upp, särskilt i storstäderna förstås.
Idag har jag lärt mig att skutta i snön .., tvärs över hela gården och tillbaka!
Det tog inte mer än fyra sekunder kanske.
Och igårkväll, när matte och pv hade kommit hem från sin resa till ett annat land, då slickade pElle mig på pannan, det har han aldrig gjort förut och det var jättejätteskönt.
Så här ser pElle ut.
Ja, lite av honom.
Han är ofta ganska sur och puttrig, men det är för att han är gammal, säger matte.
Ibland leker vi .,. eller .., tja, mest jag .., jag hoppar på hans rygg och så och då blir pElle jättesur och morrar åt mig.
På stranden i Tyskland. Och hotellboendetär billigt. Ett rum med plats för 4 personer kostar 409:- i slutet av juni. Ingen frukost ingår, men i pentryt finns allt för att fixa frukost, ja, t.om. middag!
... lämnar herr pensionatsvärden sängvärmen och gör sig redo för ännu en ny arbetsdag.
Själv - sjukskriven ännu en månad - ligger jag kvar och försöker att somna om.
Alldeles innan han ger sig av, brukar jag få en högljudd påminnelse om att elda!
"Jag har lagt i en omgång, men om en halvtimme - fyrtiofem minuter får du lägga på mera ved!" hojtar han då.
"M mmmm ...." svarar jag då, måttligt inspirerad att behöva lämna täcket ., gå ner för trappan .., in i köket .., och slutligen agera elderska i pannrummet.
Och detta om och om igen.
Ofta ringer herr pensionatsvärden när han nått skolans värld .., ja, han säger sig förstås bara vilja småprata, men jag vet nog .., det är för att kolla så att jag inte glömmer pannan.
Så där så att jag inte förslappas och ligger kvar för länge under täcket.
Det har hänt att jag helt enkelt har struntat i att lyda order; att jag har legat kvar och låtit elden falna, för att sedan börja om från början två timmar senare .., så där vid åttatiden.
Sånt tycker inte pensionatsvärdar/magistrar om.
Idag, efter helgen strapatser i Tyskland, var jag om möjligt ännu mera obenägen att kliva upp vid kvart över sex för att lägga på ved.
"Du behöver inte ringa när du kommer fram!" säger jag då ytterst vänligt.
Nu ska jag väl ändå få min behövliga vila.
Nej, då hörs från hallen där nere pensionatsvärdens listiga stämma: "jag har precis släppt ut lille Sigge, hejdå!"
Det är vinter och kallt.
Gissa, om Sigges matte kan ligga kvar under täcket och sova i timmar och låta honom vara ute?
Näää.
Och gissa om samma matte får in Sigge vid första inkallelsen?
Näää.
Vid tredje?
Näää.
Och nu är klockan 06.37 och här sitter en trött bloggmadame och väntar på att lille Sigge ska behaga komma in och hon har lagt ved i pannan och tänker att den där pensionatsvärden, han ska minsann ...!
"Mitt i alltihopa säger Helene: "å, Bettan, jag älskar dig!" och jag säger att "men jag älskar dig också!" och så blir allt bara ett stort smajl. (Ja, vid 23-tiden på kvällen har vi nått just det där ... "vi-älskar-varandra-stadiet" .-) Helenes man (t.h. på bilden) är ingenjör och säger att på en skala mellan 1 och 10, så trivs han nästan så där som en 11 och alltså skulle han absolut välja samma yrke om igen. Joanna, pv:s brorsdotter, nämnde ett citat som löd som så ..., att "det är lika svårt att beskriva vad en ingenjör sysslar med, som att hitta G-punkten .." och det berättar vi och det blir många leenden. Lasse som så kärleksfullt kysser sin fru, han sade en gång i fikarummet att det han tyckte bäst om hos Eva, ja, det var att hon var så ordningssam och .., ja, noggrann. I tjugofyra år har Lasse (charkansvarig) och Eva (arbetar på H&M) varit ett par.
Om man har varit borta från sin arbetsplats i tre månader och ska vara hemma ytterligare en månad, då kan det lätt kännas som om man .., ja, liiiite i alla fall, nog ska ha ramlat ut ur den där gemenskapen.
Men tänk .., så behöver det inte vara!
Från att vi startar från Ystad blir det bara en massa glädje.
Reseledarna - Sjöbochefen och en annan man från Ystad - (vår chef var sjuk) meddelar redan från start att någon servering av alkoholhaltiga drycker, det ska vi inte förvänta oss förrän vi når brofästet.
Klockan 8.37 når vi brofästet, dvs, rondellen vid Sturups flygplats.
"Ja, det har nu gjorts ett nytt brofäste .., varsågoda .., vill ni ha Jägermeister, konjak eller rött/vitt vin ..?" frågar de två manliga servitriserna och sedan bjuds det friskt till alla som känner sig hågade.
Man tror kanske inte att någon ska vara just hågad vid en så arla tidpunkt, men då tror man fel.
Och vi är ju i Skåne. Bland skåningar. Och mer festglada människor än skåningar, det kan omöjligen finnas.
Strax innan ankomst till Rödby i södra Danmark, bjuds vi på kaffe och macka och vid tretiden kör vi genom den lilla staden Burg där alla människor, prick alla, har vita tunna gardiner i sina fönster och vi pratar om gardinlagen och hur den kan ha kommit till?
Och så hotellet och vi får våra nycklar och pv och jag själv hamnar på åttonde våningen, ungflickorna på den femtonde!
Därefter middagsbuffé klockan 18.30 i stora matsalen (men först gratis drinkar i en liten pub på hotellet) och där, i matsalen, befinner sig även halva Skåne i form av stressade pensionärer som gärna knuffar och puttar undan för att komma först till varmrätterna. (Vi kommer att prata om detta, varför riktigt gamla människor alltid har så bråttom? Det är samma sak i kassan, ingen blir så irriterad som den som har all tid i världen. Eller det är kanske det man inte har?)
En äldre gentleman spelar keyboard med den äran och som medmusikant har han en släkting som är såväl läkare som pilot och som om det nu inte räcker, kunde han dessutom ligga på rygg och spela piano baklänges!
Det är den ekvilibristen ni ser vid pianot.
Underbart god mat är det (fria drinkar hela kvällen) ..., och så r o l i g t!
Vad gjorde vi?
Jo, vi pratade om allt möjligt .., om vad vi skulle vilja arbeta med om vi finge välja fritt ..,(någon frågar förstås ...) och en skulle vilja bli brandman eller polis ..., en annan har länge haft en dröm om att få arbeta med delfiner ., en tredje skulle läsa till kurator .., och så är där mina små "kycklingar", flickorna som jag har lärt upp i kassan och som jag tycker sååå mycket om .., Hannah, Hanna och Emelie .., en av dem studerar till socionom, en läser u-landskunskap och har nyss kommit hem från Indien och Sri Lanka och en tredje drömmer om att börja plugga igen.
Han som är pensionatsvärd, han säger att han skulle ha satsat på eget företag, gärna ett bussbolag, ja, en gång i sin ungdom körde han buss i såväl Stockholm, Göteborg som Lund.
Och dom som hade friska ben, dansade och skuttade. Den rundlätte manlige servitören, ja, han lämnade helt sonika serveringsbrickan och deltog glatt i fågeldansen! Inte visste jag att den låten spelades ännu, år tvåtusentio, men det gör den, i alla fall i Tyskland.
Och från arbetskamraterna i Ystad strömmar som en liten bäck med värme och kärlek och när vi vid midnatt bryter upp (dom yngre blir uppe till två), så känner jag mig som den lyckligaste människan i världen och att berätta om glädje och lycka och svämma över, det är ju det värsta man kan göra, ingen människa är intresserad av sådant dravel, det säger alla stora författare, men nu är jag ju ingen sådan, jag är bara en vanlig kvinna på femtiosex år som har varit hemma i tre månader och som trodde sig ha tappat mycket av självkänslan och kanske även gemenskapen och efter en kväll i norra Tyskland, så känner hon att så är det inte alls.
Allt finns kvar.
Och det är då hon blir så innerligt, innerligt, innerligt tacksam.
.... efter personalfestresan som tog oss - en busslast ica-supermarketkollegor från Sjöbo och Ystad - till Burg i norra Tyskland.
Alldeles vid stranden bodde vi, i ett av tre höghushotell och med havet inom brushåll.
Allt var mer än underbart!
Vi fick ett stort rum på åttonde våningen med dubbelsäng, bäddsoffa, två fåtöljer .., bord med fyra stolar .., fullt utrustat litet pentry och ett fint badrum.
Från svarta (som raskt sprättades bort) till nån slags hallonrödfärgade.
Och världens minsta trådrulle fick göra knapparna sällskap.
Pensionatsvärden tyckte att bytet var tilljackans nackdel.
Tycker jag synd om dem ...?
Nä.
Faktiskt inte.
Arbetar man i butik ser man så mycket av stöld och snatteri och när någon ertappas, blir man häpen och tror inte sina ögon .., ty då visar det sig att den man minst hade anat .., den man hade litat på till hundra procent, är den som sviker och är tjuvaktig.
Hur svårt kan det vara att skilja på mitt och ditt?
Och härär paretsom inte får min sympati - sår på fötterna eller inte -.
(Om personen i fråga vore drabbad av Alzheimers eller någon annan sjukdom som gör dem oförmögna att tänka klart, då är det en annan sak. Men inte fullt friska människor.)
