På köksväggen ...

En tändstickshållare.



Och två små akvareller målade av herrn i huset.

På väg till Blekinge ...

... stannar vi till i ett litet samhälle.

Och medan pv går för att handla, upptäcker jag två lejon.

På en liten platta står att läsa att herrskapet som donerade skulpturen, eller pengarna till den, ville att den skulle påminna om samhällets/människornas styrka och kraftfullhet.

Jaså, på det viset?



Alldeles intill skulpturen, ligger Coop-butiken.



Aldrig någonsin har jag sett en sån butiksvägg!

Konstnärens namn är för mig helt okänd, men färgerna påminner - åtminstone mig - om Sven Ljungberg.
(När jag nu har letat på nätet, så ser jag att det inte alls är herr Ljungberg som stått för den här utsmyckningen. En sång med ortens namn finns också.)

Någon som vet var vi befinner oss?

Måndagsfönstret ...

... speglar sig i ett skåp, allt uti landet Blekinge.

Hälsning till anna i amerikat ...

I vanliga fall pratar han absolut inte så där.
Håll med om att liiite lik Peter Stormare är han allt.


På anna of swedens sida, där står att hon är listerlänning i själ och hjärta.

På Listerlandet har jag aldrig varit, förrän i helgen.

Det var ett annorlunda landskap .., och där fanns vackra trähus med massor med snickarglädje!

Tompe, pv:s kompis, han är född i Mjällby och när jag berättade för honom om anna som talar så gott om just Listerlandet .., då blev det så att kameran kom fram och nu skulle jag minsann få höra hur dialekten låter där ute vid havsbandet.

Och en liten hälsning blev det.

Det här är alltså till dig, anna of sweden.

På väg till Blekinge ...

... närmare bestämt i Vinslöv, upptäcker jag en skylt och kommer genast att tänka på den här mannen och jag ber pv att tvärstanna, så ska jag springa ut och ta en bild.

Det tar tid .., och pv är irriterad, för vi är bjudna på nån slags lunch hos hans faster och farbror i Bjärlöv ett par mil därifrån och vi är redan sena (och dessutom letar jag halm .., ty i en liten butik har jag köpt en fin rottingkorg och i baksätet finns äggen från bondgården inte långt från pv ... och jag tänker göra som ett litet rede i korgen och lägga alla äggen i redet ...) men det vet väl alla, att på bloggvänner måste man tänka lite extra.

Så jag tar kameran med mig och tar några bilder och en äldre dam blir stående på trottoaren och tittar förundrat medan jag försöker få en bra vinkel och hon tittar på skylten och på mig och skakar på huvudet.

Men håll med om att skylten är fin?

Kvällens fönster ...

... finns i Djupekås i Blekinge .., i ett gammalt kaptenshus nära havet.

Där, just där, har vi varit från lördag till söndag!

Vi har hälsat på pv:s bäste kompis Tomas och hans fru Kerstin .., vi har ätit drivor med kräftor och kalasat på västerbottenspaj med spenatsallad (med valnötter i ...) .., vi har promenerat vid havet och vi har sovit himla gott och jag har vaknat med förfärlig hjärtklappning och vi har ätit frukost i det som en gång var en punschveranda och vi har åkt till Odarslöv utanför Lund och hälsat på hos Robert de Niro-Göranssons och hans Ines (samt tre syskonbarn och en kompis till dem) ..., och vi har svängt förbi Ikea och Helsingborg och handlat väldigt mycket och sen har vi kört raka spåret hem och nu är vi ganska möra.

Men hejåhå, allt är bara bra och på herr Canons minneskort trängs mängder med bilder!

Där finns också en alldeles speciell hälsning till anna of sweden, en hälsning på listerländska.

Och jag har - by the way - åkt motorcykel och hållit hårt om pv-kompisens mage och jag har även - när hastigheten rusade uppåt -, blundat och tänkt att ..."nej, jag visar inte min rädsla!" och efteråt säger den där mc-kompisen (som liknar Peter Stormare) att ..."så modig du var!" och just då, i den stunden, kändes det som bäst.

Nu ska jag locka på sigge nilsson!

Lördagsfönstret ...

... kommer från Norrbotten och det är den flitiga fönsterfångerskan, tillika världsrekordinnehaverskan i sjaltillverkning - *tadaaam* - Ulrika, som tog bilden.

Ulrika som just nu befinner sig i Västmanland och som röjer och städar och hittar popcorn i sonens garderbob.

Hjäääälp!

Just nu läser jag en alldeles omåttligt spännande deckare: "Djävulsstjärnan" av Jo Nesbö.

Och jag ska erkänna att jag smygtittade på sista sidan.

Ja, förfärligt .., men annars hade jag inte vågat fortsätta att läsa.

På en skala från 1 - 10 får den 9.

Nu ska jag läsa de sista tjugo sidorna.

"Ein, zwei, drei ..., Hitler polizei!"


Det får poliser veta att dom är när det blir kravaller i Malmö.

Jag säger som jag har sagt förut: aldrig att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna, men obetingat säger jag "ja", jag anser att dom, såväl som andra politiska partier, har full rätt att hålla valtal.

Vad är det för slags demokrati vi annars har?

En demokrati bara på papperet.

Helt ärligt: jag blir spysjuk när jag ser bilderna från Malmö.

Och när man har letat uppgifter ...

... och ringt till Försäkringskassan och mejlat sin chef (se inlägg här under), tar man sig en kopp kaffe och hämtar tidningsbilagan Weekend som tillhör Dagens Industri .., och där kan man läsa om konstnären Lars Lerin.

Så det gör man.

Och drar djupa andetag.

Ömsom vin ....

Igår: hjärtevärmarpost.



Idag: ett nervbesvärsframkallande brev från Handels a-kassa.

Och det säger jag er, vid eventuell arbetslöshet, se då till att ni inte har varit sjukskrivna det senaste året.

Nu har jag 1. mailat min chef ..., 2. ringt Försäkringskassan och talat med underbar handläggare .., 3. mailat någon människa hos Handels .., 4. postat ett brev till min chef (som också kommer att behöva nervlugnande medel när han sprättat upp det ...).

Vanliga dödliga och så proffs ...

Den här unge cockern - Linte - var världens underbaraste lille krabat, utom när det var dags att klippa korna på honom.

Om vi satt i soffan och så sa (läs: bokstaverade) jag till Lintes husse att .."nej, jag ska gå och hämta klotången ...", då, inom loppet av fem sekunder hade Linte hoppat ner och gömt sig under soffan.

Längst in.

Han fick d r a a a a a s fram och darrrrade som ett asplöv i höstvinden när klotången närmade sig.

Och ja, det hela berodde förstås på att vi en gång klippt för nära pulpan, hans klor var nämligen helt svarta.

En pina var det ..., och innan klippandet var överstökat, rann svetten även på den som höll i tången.

Ja ...., ack ljufva tanke, att man hade haft den här schwungen när det var dags!

Lisette: ett proffs är vad du är!

Fredagsfönstret ...

... finns i Ystad, på Regementsgatan.

Apropå gårdagkvällens debatt i Uppdrag Granskning ..


Åttio år på raken vid det politiska rodret i Piteå, ja, för en av falangerna.

Enligt mitt sätt att se, kan sådant skapa maktfullkomlighet hos herrar och damer som styr.

Man kan rentav bli fartblind.

Och det, alldeles oavsett partifärg.

Just så tror jag.

Och äntligen har lokaltidningen vaknat till liv.

För att inte tala om piteborna!

Ombyte förnöjer ...


Nej, nu skippar jag Elizabeth George´s bok och ägnar mig åt Jo Nesboe i stället.

Jag tror jag börjat om med den först nämnda tio gånger.

Minst.

Nu får den vila i frid.

En alltigenom ...

.... smarrig müsli är detta!

Den godaste jag smakat, faktiskt.

Det finns människor ...

Vilka härliga frimärken!
När jag en gång telefonbeställde frimärken till affären, bad jag att få några som var vackra.
Arbetskamraterna som stod intill, gapskrattade.
"Vackra frimärken ..., skulle det ha någon betydelse ..??"
"Ja, det är väl klart att dom ska vara fina", sa jag.
Dom här, dom hade jag garanterat beställt!


... som man kommer mer nära än andra.

Människor som - och man begriper egentligen inte varför -, genast skuttar rakt in i ens hjärta och sedan förblir där .., sittandes i hjärtats finsoffa, vickandes på tårna.

En sån människa är Berit Sandström i Malå.

Vi kom att - under ett par år - arbeta tillsammans på Nilahallen i Malå och jag tyckte att hon var en alldeles underbar arbetskamrat!

Alltid glad och sprallig (åtminstone utåt) .., snabb och effektiv .., aldrig rädd att ta i.

Oerhört serviceminded.

Berit hade lätt kunnat vara min dotter och jag minns hur orättvist jag tyckte att det var att hon skulle ha så mycket lägre lön än vi andra, för hon gjorde precis samma jobb och på ett utsökt sätt.

Men framför allt, jag tror att det var det, hade vi samma humor.

Sånt betyder mycket.

När hon några år senare sökte arbete som au pair i USA, skrev jag hennes arbetsbetyg, för det visste jag ju, att skulle chefen skriva, då skulle det bara stå så där ..."har skött sitt arbete på ett ...", ja, totalt själlöst.

Så jag berättade hur härlig Berit var att jobba med .., att hon gjorde oss så glada .., att hon kom till affären på sin lediga dag och gräddade våfflor och att hon, utan att någon bad henne om det, hjälpte kunderna att bära ut tunga varukassar, ja, sånt.

Efteråt fick jag av au-pairförmedlingen veta, att med ett sånt betyg kunde Berit söka tjänst hos den amerikanske presidenten .., ja, ni förstår ju .., jag brukar ju inte direkt spara på överorden och nu hade jag väl tagit i så det räckte och blev över.

Det är förstås det där med sans och måtta; att lagom är bäst.



Och så flyttade vi till Skåne och under det första året, kom Berit på besök.

Sååå roligt var det.
(Berit beställde tid hos frisörskan, gick dit, blev helnöjd ., och gick sedan bums och köpte en bukett till ovan nämnda frisörska, som från-hjärtat-tack! Sån är hon.)

Och sen .,. har det varit sparsamt med kontakten.

Tills idag.

Då upptäcker jag i postlådan (där mitt namn nu också står) ett stort, platt paket.

Från Berit.

Paketet visar sig nnehålla en bok med titeln "Den siste bonden på Tämmesboda" och är som gjord för mig.



Men i paketet finns också Berit-tagna bilder av en väldigt ung ättapjött, han som nu är konstapel i Malmö.

På hans t-shirt står det ..."Makalösa Malå."



Och där är också en bild på vår då tonårige cocker, Linte (-Pinte)!

Alldeles nyss uppstigen från havet är han.

Åååå, lille gubben!

Och där är också .., tre fullskrivna A4 där bokstäver bildar de allra mjukaste snällord!

Ord som försiktigt lägger sig där inne i hjärterummet och värmer som en liten kamin.

Tänk, att så .., just så kan det vara en alldeles vanlig dag i början av september, när man har hämtat posten.

Brevet ...

Det finns också människor som har en förmåga att uttrycka sig, så där så .., ja, när man läser deras rader, så är det som om man ser en film.

En sån kompis har jag.

Han heter Sven-Erik och växte upp i Gargnäs, inte långt från Malå, en tre-fyra mil, kanske.

Son till en slaktare.

Före-före-före-detta trummis i ett lokalt popband, men det var i ett annat årtusende det.

Denne Sven-Erik, han vet hur man berättar och han är, utan tvivel, en tillvarons iakttagare.

Så ..., kom!

Följ med på en bokstavsresa längs Umeälvens västra sida!

Så här skriver han - och detta är bara just om bilturen och vad som hände -.

"Ibland blir dagen inte som man planerat, den blir bättre och förrgårdagen var en sån.

En av mina svågrar ringde och föreslog en ”dit–näsan-pekar-utflykt” och det är rätt ovanligt att han gör det, ja det är så ovanligt att det nästan aldrig har hänt, åtminstone inte med en så kort betänketid som det nu blev.

”Jag sätter på hurran och kollar på kartan, så får du både kaffe och ett förslag på resrutt när du kommer hit” sa han.

Med ”hit” menar han Jämteböle och dit är det c:a 4 mil.

Jag går igång på spontana påhitt, och då en klarblå septemberhimmel redan innan samtalet gjort mig på bästa humöret, var naturligtvis svaret givet.

Det är inte helt fel att vara ”pangis”....;-)

Turen gick längst Umeälvens v:a sida, en för oss båda helt okänd del av Umeälvens dalgång och målet, förutom själva resan, var Lycksele och lunch på Hotell Lappland.

Det var och är mycket trevligt och nostalgiskt att under klarblå himmel köra efter fina grusvägar med blanka telefontrådsstråk.

Du kan säkert förställa dig känslan om du någon gång sett en Åsa-Nisse film och kommer ihåg sekvenserna när ”Nässe” och Klabbarparn brassar omkring i dom småländska skogarna med Eulalia II.

David Frost beskrev helvetet bl.a. så här: ”Helvetet måste vara en plats där tyskarna är poliser och svenskarna står för humorn”.

Han måste ha sett både Bergman- och några gamla Åsa-Nisse filmer.

Någonstans mitt på halva hållet passerade vi en gård med ett milt sagt något annorlunda trädgårdspynt. Ett flertal meterhöga siluetter av änglar satt uppspikade på träd.

Ord och uttryck som ”Evigheten” och ”Tror du att det är Gud eller apan som gav dig livet?”, hade målats på mängder av stenblock.

I buskarna närmast vägen hängde massvis med reflexer, vilket antagligen skapar en viss förvirring när platsen passeras i mörker.

Tre stora träkors som placerats på en liten kalhuggen kulle en bit från vägen gav hela skapelsen en något kuslig inramning och min tolkning är att kullen och korsen skulle symbolisera Golgata."

Så skriver han.

Och jag säger bara .., vem hade kunnat ana att sådant finns hemma i Västerbotten?

Inte jag!

I gårdagens ...

... Hallands Nyheter fanns ett intressant reportage om herr Cylle Palm.

"Han heter Cylle Palm och är skånepåg från Helsingborg, men alla känner honom som Cylle, fotograf i Vessigebro. I hans arkiv trängs glada skolbarn med bilder på flyktingar från krigets Europa, reportagebilder med människor och miljöer från bygden, "busbilder" han tagit åt polisen, bilder av sorg och bilder i glädje.
Men bilderna han hämtade som hemlig kurir i efterkrigstidens Tyskland är fortfarande hemliga."

Så står det längst uppe på sidan.



Och jag sitter ute på altanen, med pElle vid mina fötter, och läser artikeln, författad av Torsten Andersson.

Bilden av herr fotografen himself, är underbar.

Ömsint.

Och längst nere till höger, under bilden, ser jag fotografens namn.

Den här härlige mannen, det är alltså den här madamens pappa.

Och det var hon som tog den ömsinta bilden av sin far.


Här kan ni läsa om honom.

Efteråt ...

Mammas hand.

Och plötsligt kommer jag ihåg ....