Fotoutmaning ...

Bild nr 14. En plats i ditt hjärta.

Ystad, förstås.

Alltid i mitt hjärta.

Bilden visar korsningen till Ruuthsbo.

Just där gick jag ofta med herr Cocker.

Fotoutmaning ...

Bild nr 12. En bild från min vardag.

Promenad vid havet en sommardag.

Kaffe i termosen .., upptinade kanelbullar.

Melodifestival ...


I vardagsrummet sitter Hilda, Patrik och jag själv.

Hilda har ingen jättefavorit, men säger att ..."ja, nr 2, då ...?"

Patrik säger ...."jag tycker också nr 2 och så 7:an".

Själv väljer jag nr 7.

Emma (uppringd via mobilen), säger "Love Generation" och svimmar nästan när hon hör vad hennes mormor tycker är bäst.

PV är totalt ointresserad och diskar i stället.

("Men Lasse Stefanz var i alla minst gapig och skrikig ...", säger han).

Eftermiddag ...

"Är dom hos Marie ännu ...? Och vad gör dom där ...?"


Och det är klart att såväl sigge nilsson som pElle känner att nånting är på gång.

Att se husse dammsuga bilens innandöme .., då måste det vara något stort som ska ske.

Och matte städar inomhus .., hon röjer i tvättstugan, klipper ner högresta pelargonior .., sorterar papper .., renbäddar sängen .., ja, det tycks som om det stora städdillet har utbrutit.

Hela tiden springer sigge och pElle av och an.

"Och vad gör husse och matte hos grannen Marie och varför har dom med sig kattmatsburkar och tulpaner till henne ..."? undrar sigge som gömmer sig i häcken utanför hennes röda hus och jamar eländigt mest hela tiden ...?

Sen fortsätter städandet.

Och mitt i alltsammans avlider dammsugaren av märket Volta Diamant 400.

Så var det med den saken.

Morgon ...

Året är 2007.
Det är min andra sommar som ensamseglare.
Nu är jag på besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje.
På en altan finns ett gammalt nedsänkt badkar .., där ska jag få ligga och plaska bland nyplockade örter och med himlen ovanför .., men först värmer Maggan vattnet.
Alldeles totalt underbart är det.


Egentligen är det som ett mirakel .., detta att man kommer hem på kvällen efter en låååång dag på jobbet och man vacklar (och då menar jag verkligen v a c k l a r) in i köket, byter om till mjuka kalasbyxorna och tar på sig stickekoftan .., haltar in till vardagsrummet och lägger sig på soffan och hela kroppen är stel som en frusen pinne!

Den här stelheten kom med den nya leden; det var som om kroppens system rubbades på nåt underligt vis?

Totalt utslagen blir man.

Men t ä n k ..., så går man och lägger sig och vaknar och allt är som vanligt.

Och vid halv åtta går man nerför trappan och vid köksbordet sitter pv som ska ta bussen in till stan, det är kören Västanvind som på förmiddagen har konsert i Nicolaikyrkan och jag gör mig kaffe och värmer upp gårdagkvällens scones, sveper kappan om mig och går ut barbent och ger fåglarna mat och råkar - av misstag - skrämma upp ett rådjur som står vid slänten (kanske ..., kanske vill den ha ensillaget ..?) och när jag kommer in igen säger jag till pv att .,. å, det är som ett mirakel!

Allt känns så bra.

Och nu ska bilen rensas och väskorna packas .., och grannen, tvärs över vägen, som ska se efter sigge nilsson och pElle ska få nyckeln och all maten, ja, det är mycket som ska göras idag.

Såg ni Skavlan igår?

Så himla trevligt!
Och så enormt vältränad Ingemar Stenmark är!!

Jag glömde förresten berätta att jag igår hade två eleganta norrmän i kassan.

"Ååååå, har jag den äran att ha norrmän framför mig .., ja, jag hoppas verkligen att ni såg skidåkningen igår ...?" säger jag och hinner knappt säga nånting mera, förrän herrarna börjar skratta ..., jominsann, dom s å g .., och det har ju alla vi andra också gjort och det blir väldigt mycket glädje i kön!

Så var det.

Fotoutmaning ....

Bild nr 11. En person jag kan berätta allting för.

Det är nog pv.

Och några av mina bästa vänner.

Och barnen.

Men är det inte så att man berättar olika om saker till olika personer?

Med någon kan man öppna sig om sånt man inte alls vill berätta för någon annan och mycket beror väl också på hur öppen motparten är?

En fråga om ge och ta.

På den omtalade dejtingsidan skrev en gång en skånsk man att ..."å, tänk om vi kunde ligga nära varandra och berätta om alla våra hemligheter!"

"Det kan du evigt glömma .. det tänker jag inte göra" sa jag.

Och mannen blev putt och tackade för sig.

Så kan det också bli.

Lördagsfönstret ...

... var en gång mitt.

Adressen var Regementsgatan 19 A.

När det blir för mycket ...

Nästan hela dagen står jag i kassa 1.

C är sjuk och i hennes ställe kommer den rara Emmeline och hon tar brödet och mejeriet och tar hand om beställningarna .., löser av mig till lunch och sen får hon gå hem och vid fyratiden kommer den alltid lugna Lena och tar min plats och det är som om jag bara pustar ut just då .., nu behöver jag inte hela tiden ropa på Mattias eller Emmeline om jag känner mig osäker på nånting som har med posten att göra, där sitter Lena.

Från fyra och framåt växer köerna hela tiden och jag får ta hand om en äldre man som har nästan tio olika spelkuponger, dom ska alla förlängas/förnyas och det ska kollas om där när någon vinst och en kupong ger ett frispel och den som det är vinst på ska man spara och häfta ihop med vinstkupongen, men det sprutar kuponger ur apparater och jag tänker att nu dör jag.

Det gör jag inte.
Men nästan.

Och sedan står jag i kassa 2 och plötsligt uppenbarar sig en man där och säger ..."men vad ser jag .., lilla vän, är du här ...?" och min första tanke är att detta är någon som jag har träffat vid havet, men det är det inte .., och mannen, som kanske är 65- 70 år .., tar min hand och säger att "men Bettan ..., inte väntade jag mig att se dig här!" och där kommer fler snällord än så och då förstår jag: det är ju en kund från Ica i Ystad!

Och jag blir nåt så alldeles oerhört glad ., och när mannen (som är här bara i helgen och hälsar på) har gått sin väg (efter en varm kram!), så går jag ut på lagret och känner att nu börjar jag att gråta, ja, så rörd blir jag .., och jag säger till chefens fru som sitter i sitt lilla kontor att ..., ja, jag förstår precis varför, ty här kommer en människa som en gång tyckte att jag gjorde mitt jobb bra, inte en som blir nervös och frågar hela tiden och det är nog mest det ..., att detta är någon som tycker om mig för den jag är.

Inte långt därefter får jag en kvinna i kassan.

"Oj, vilken hemtam dialekt det här är ...!" säger jag och då svarar kvinnan att jominsann, hon kommer från Lappland och det gör ju jag med - det visar sig att hon är från Rökå ursprungligen, bara några få mil från Malå .., och hon är fem år yngre än undertecknad och heter Lundberg i efternamn -, om jag nu minns rätt.

Men nu bor hon i Långasand längs lilla kustvägen här utanför, kanske 5 - 6 km från det gula huset på kullen!

Då blir jag så där glad och lycklig igen!

"Jaså, du är från Malå .., men då är vi ju nästan som syskon!" säger hon leende och kunderna som står bakom ler så vänligt.

Sist av allt har jag en man från Boden som är i färd med att betala.

Vi kommer att prata om det här med temperaturer och hur det känns och jag berättar om Bert i Luleå som menar att detta är bara nonsens .., det är inte alls kallare här nere, eller känns kallare, det är bara det att vi klär oss sämre.

Men se det tror mannen från Boden (som sedan länge har varit hallänning) inte ett dugg på och mannen, som är i Berts ålder, säger att det där är bara dumheter, han upplever det precis som jag själv .., att kylan är värre och mer genomträngande här nere, än i inlandet hemma i Västerbotten.

"Det kan du hälsa honom, vad hette han nu .., Bertil ..? Jaså, Bert ...?" säger mannen.

När jag kör hem är jag så trött att jag börjar att gråta, men det är mest för att jag tänker på ystadkunden som var så rar och väl hemma har pv gjort scones och dukat fram och jag berättar om alla dagens möten och sen får jag lägga mig raklång i soffan och han masserar mina ben och jag sveper Klippanpläden över mig och nu är det semester och jag önskar att vi hade en jaccuzzi, det är vad jag önskar.

Just nu.

Fotoutmaning ...

Bild nr 10. En bild på din favoritplats.


Å, jag har så många favoritplatser .., det är soffan Ektorp när jag är trött och slut på .., det är här vid datorn med utsikt åt två håll - eller egentligen åt tre - och det är i bilen när vi reser någonstans eller på tåget.

Men mest av allt vill jag nog vara nära vattnet.

Det här var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.

Det är augusti 2008 och Emma, 11 år, och jag själv, har rest till den grekiska ön Kefalonia.

Värmen är mer än tryckande och närmar sig fyrtio grader.

Då åker vi med på båtturer .,. tre stycken .., bara för att komma ut till havs och känna hur det fläktar .., och just den här dagen är vi ett tjugotal personer med ombord och nu har båten ankrat och vi ska få bada i ett hav som är alldeles turkosfärgat.

"Mormor! Vi ser vem som är försten i .., vågar du hoppa?" hojtar Emma.

Mormor, som är vanvettigt höjdrädd, står länge och tvekar, men till sist tar jag språnget och hoppar rakt ner i allt detta ljuvliga.

En ung man från någonstans-i-Sverige står länge och tvekar.

Om och om igen hoppar Emma.

Mannen tvekar.

"Men vad f*n ..., vågar flickan så ska väl ...?" säger han och så ..., tjopp, i!

Applåder och leenden!

Och medan jag själv ligger där i allt det turkosblå och plaskar och är lycklig över att jag vågade, frågar en kvinna (som också ligger i vattnet) om vi är från Sverige?

Hon frågar på nånting som liknar norrbottniska.

Det är vi ju.

Och så börjar vi prata.

Det visar sig att kvinnan heter Maria Young, hon är född i Norrbotten, gift med Don som är engelsman och paret bor i Sheffield, precis som bloggerskan Anna .., och det blir en stunds småprat där vi ligger i vattnet och även efteråt ..., och senare på dagen ska vi komma att äta lunch tillsammans i någon stad vars namn jag nu har glömt bort.

Å, sicken underbar dag det blir!

Fredagsfönstret ...

"Det var så härligt att se solen från ett annat håll .., i alla fall så här års ...".

Så skriver fönsterfångerskan, den rara Cecilia N.

Ja, visst blir man lycklig av lite solsken!

På bio ...

Ja, hela natten har min hjärna gått på högvarv.

Jag har träffat min sedan länge döda mamma och lärt henne baka kakor och när vårdpersonalen kommer för att hämta henne, säger jag att hon får allt bli kvar hos mig .., vi håller ju på att baka bondkakor .., och mamma blir så glad, så glad och jag översköljs av värme över henne och att hon lever igen, även om Alzheimereländet är kvar.

Och plötsligt - i drömmen - blir jag mamma till en liten baby som är klädd i 50-talsstickade kläder och med det lilla barnet på armen rymmer jag från gamla sjukstugan i Malå och i ett av personalrummen låser jag in ett par som jag tror är mördare och så ger vi oss iväg.

"Det är konstigt, du drömmer alltid att du är i Malå eller nån annanstans, men aldrig i Ystad?" konstaterar pv häpet, när jag vid sextiden berättar för honom om nattens äventyr.

Ja, så underligt är det.

Och sista timmen - den mellan dröm och verklighet - ligger jag och tänker på posthantering och ATG och att idag blir det nog väldigt mycket kassajobb.

Det ska väl gå det med.

Eftermiddag ...

Och jag har ont i precis hela kroppen.

Då går jag ner till havet.
Isvindar.
Doft av tång.
Av hav.
Av lite sommar, men det är bara doften.

I sanden ligger en krabbklo, trasiga snäckskal .., fågelfjädrar och danska mjölkförpackningar.

Kameran i kappfickan.


Man kan klicka på bilden.

På en stor sten sitter en kråkfågel och följer mig med blicken.

"Hej du lilla vän ...!" säger jag.

Då flyger fågeln sin väg.

Så mycket vänner var vi.

När jag kommer hem igen, vinner Marcus Hellner VM-guld i sprint - i Oslo - och Emil Jönsson brons.

Jag har ljudet på högsta volym på tv:n och efteråt jag ringer till min syster i Skåne och vi är överlyckliga .., och tänk, Northug blev tvåa och på hemmaplan (men han är snäll och lite blyg, säger den charmiga Anna Haag och då får man förstås tro på den saken ...) och förresten kan man vara aningen överseende nu när "vi" har vunnit och från köket kommer nybakat-bröd-doft och livet känns bra.

Dörrar som öppnas ...

Dörren fanns (finns kanske ännu?) på Samos i Grekland.
Uppe i lilla bergsbyn Manolates.

Det är väl så det känns, med det nya jobbet.

Allt eftersom blir det som - från början - kändes så oöverkomligt; ja, rent av hopplöst att lära sig, mindre skrämmande.

Idag hade jag en man som sträckte fram dels kuponger som skulle kollas om där var vinst .., och sen hade han fyllt i en ny kupong (nu talar vi hästar) och när man stoppar när kupongerna i maskinen s p r u t a r det ut nya kuponger och det gäller att veta vilka som ska sparas och läggas i därför avsedd kassa, men maskinen räknar själv ut vad kunden ska betala eller ha i vinst.

Lugna Lena visade hur det går till att skicka postpaketspåminnelser och sen finns det ju paket som inte alls hämtas ut .., ja, då ska dessa registreras på ett särskilt sätt och plötsligt kommer en äldre herre och vill returnera en beigefärgad ryamatta, jaha, då ska man göra detta på ett tredje sätt (den ska skickas till Ellos) och till slut blir man nästan snurrig.

Varför kunde inte gamla Posten ha fått finnas kvar!

Såväl Lena som Mattias stod där och visade och jag log och sa ..."ja, ni kan ju glömma att jag kommer ihåg allt detta efter att ha sett det en gång!"

"Det är lugnt, för mig tog det sex år!" sa Mattias och smajlade snällt.

Mellan varven, när jag inte hade andrakassan eller rastavlöste Lena, gräddades det bröd (större och mindre baugetter, wienerbröd, pecan-wienerbröd, småfrallor, surdegsbröd, kanellängder, ciabattor, croissanter .., vaniljhjärtan ...!) och Östras bröd som kom vid åttatiden skulle tas in i hyllorna .., så kom posten med alla rekommenderade brev (herremin, så mycket sånt det finns, ni anar inte!), sen var det mejeriet som skulle fixas (påfyllning av dagens leverans) och datum kollas och ordern göras för i morgon (ska vara klart innan frukost) och även ordern till Östras Bageri i stan ..., och så är det påfyllning och koll av juicer, youghurt, ägg .., och lite hann jag hjälpa till att fylla in kolonialvaror.

När klockan var tio i två, kom den jättelika buren med dels postpaket, men även veckotidningarna.

Åååå, stackars dom som är kvar som ska hinna ta hand om detta och samtidigt ha kassan!

I charken arbetade i dag Marita och Peter.

Marita går snart i pension och hon är nåt så vansinnigt duktig!
Och påhittig!

Idag visade hon delikatessfaten som hon gjort .., åååå, så vackra!
Det är många som kommer och beställer såna till större eller mindre fester och jag ska ta kort någon dag, så får ni se hur kreativ och konstnärlig hon är (höger tumme upp .., jag kollade med henne!).

I charkdisken finns alltid färdigskivat pålägg .., och där är vackra dekorationer av gurkor, apelsiner eller meloner .., ja, hon är fantastisk och varje dag görs vår egen potatisgratäng och där finns alltid en varmrätt .., tillagad av charkpersonalen.

Innan jag gick hem hann jag även med att hyra ut en släpvagn.

Heja!

Ännu en dörr som är öppnad.

På hemväg - jag var intill döden trött och slut på i kroppen ! - , såg jag ett fågelsträck som flög precis ovanför vattenytan!

Såååå vackert var det .., Lena, dom var på väg mot er sommarstuga till!

På agendan ....


Jobb från kvart i nio till två.
(Mejeriordern ska vara klar senast kvart i elva .., jag tänker nog se till att vara i affären i väldigt god tid, så jag hinner titta över vad som ska beställas. Det får inte bli för mycket, men inte för lite heller, det är ju helg!)

Sen är det dags att införskaffa termobyxor inför nästa veckas vistelse i Sälen.

Det kan bli en upplevelse det.

Termobyxinförskandet.

Och den rare pv kom igårkväll hem med en present till sin sambo, hon som raljerar över "korsettfärgade" lampskärmar och absolut inte borde få dylika - presenter, alltså -.

Presenten visade sig vara en bok av Leif GW Persson.

Innan sömnen tog överhand (sitter man framför tv:n i timmar och tittar på program från en akutmottagning i New Mexico, får man skylla sig själv om man inte orkar läsa så många sidor ..), hann jag i alla fall konstatera att den boken kommer jag nog att tycka om.

Perfekt!

Medan övriga ägnar sig åt skidträning, kan jag sitta behagfullt tillbakalutad och läsa böcker.

Kanske behöver jag rent av inga termobyxor?

Fotoutmaning ...

BSK, flickor -97, har vunnit Gothia Cup.
Då blir mamman så lycklig att tårarna nog kommer!

Bild nr 9. Någon i din släkt.

Det får bli äldsta dottern det, Maria.

Maria är ett sant Lejon .., hon tycker om att leda och dirigera och redan som tonåring ordnade hon bussresor till Lycksele eller Arvidsjaur och så ringde telefonen hemma hos oss om kvällarna och vi fick skriva upp vilka som skulle boka plats i bussen.

Det handlade om dans förstås.

Maria är också en hejare på att "hinna med" och till skillnad mot sin mamma, som gärna vill ha hela dagen på sig om tio personer ska komma på middag, börjar Maria med detta en timme innan gästerna ska komma och det mest underliga är att hon hinner.

Aldrig att jag begriper hur hon bär sig åt!

Hon är glad och sprallig och en av de mest positiva människor jag vet, men när hon är hemma hos sig själv, kan hon dra sig undan och ligga i sovrummet och vila och vara alldeles tyst.

Tålamod är inte hennes bästa gren .., och hon har ett enormt behov av att ha ordning och reda.

När jag - i smyg - tittar i hennes byrålådor eller linneskåp, är det knappt jag tror att Maria är min dotter!

Nånting mera?

Hon är orädd och lättrörd.

Och en helt underbar mamma!

Vad då? Bara en massa skryt?

Absolut!

Det är det mammor är till för och jag är ju faktiskt mamma.

Dagens fönster ...

Från ett fönster i Kulturhuset i Uppsala, kommer den här bilden.

Oj, vilken utsikt!!

Den som i höstas stod där uppe och tittade ut - och samtidigt drog upp fönsterhåven - var ingen mindre än madame Ellem i Skellefteå.

Tack och bock!

Terapibilder ..., alldeles gratis.

Bild 1.

Igår läste jag ett inlägg hos den rara LindaLotta, där hon ivrigt beklagade sig över eländet i hennes hem.
Hennes och Mickes.
Allt var det fel på!
Soffan och bordet och .., ja, det var bara bedrövligt.

Nu är det ju så att jag har faktiskt besökt det hemmet och det kan jag säga er, att Lindas omdöme stämmer inte det minsta, inte när det gäller den saken.

Så för att trösta henne, ringde jag idag på hennes jobb och bjöd hit henne på en terapi-kurs, så där så hon kan hitta glädjen i sina möbler igen.

Ett mail, med bifogade bilder, fick hon också.

Det är dom ni ser här.

Bild 1 visar datarummet där jag nu sitter.
Ett fönster har blommiga gardiner, det andra har inga gardiner alls.

Sånt tycker pv är underligt, men jag har liksom inte kunnat bestämma mig ännu, ja, vilka jag vill ha, så ..., så länge .., får fönstret mot havet till vara gardinbefriat.

Det går hur bra som helst!


Bild 2.

I vardagsrummet hänger en lampa som pv är väldigt förtjust i.

Den har, som ni ser, som glasprismor som dinglar så vackert .., och lampskärmarna är klädda i ett korsettfärgat tyg.

Faktiskt tror jag att den här lampan skulle bli glad över att få vila någon annanstans ett tag.
Några månader.
Möjligen ett par år.


Bild 3.

Här är tv-bänken.

Det härstammar från anno 30-40-talet kanske och är aningen "ranglig".

Som ni ser är pensionatsvärden en miljötänkande man som inte har tv och annat i stand-by-läge.

Den vita sladden går till modemet i datarummet,ja, en sträcka på fyra, fem meter bara.

Nån gång ska vi kanske åtgärda eländet.

Se där!

Efter denna guidade tur i det gula huset på kullen, känner sig LindaLotta med största säkerhet mycket bättre till mods!

Och tänk, att jag bryr mig knappt längre i det där med blommiga gardiner!

Visst är det konstigt!

Efteråt ...

Ungefär så här är det.
Kunder som passerar revy.
Tavlan köpte jag på Röda Korsets loppis och jag ÄLSKAR den.


.... pustar jag ut.

Första timmen känns som den allra första dagen, då, i januari .., och det är knappt att jag kommer ihåg hur kassan fungerar och hur var det nu man gjorde när någon skulle skriva upp varorna och jaha, nån vill köpa en andel inför något lopp och det har jag aldrig gjort, men Mattias vet och visar mig och efteråt memorerar jag för mig själv ..."ATG .., huvudmeny .. ." och en kvinna vill skicka ett paket med posten och medan jag väger, vänder underbara, trygga Lena sig om och säger ..."Elisabet, kom ihåg att det nog är skrymmande, då blir det en extra avgift!" och så där håller det på.

Just nu är inte hästarna eller alla Keno-Bomben-Lången det värsta, det är posthanteringen.

Det kommer förstås att lösa sig ..,det är - som med så mycket annat - en fråga om tid.

Mellan varven fyller jag in varor, frontar och gör fint i mejerikylen ..., tar eftermiddagskaffe och två pepparkakor .., småpratar lite med charkpersonalen och med rara kunder som faktiskt kommer ihåg att den här madamen har arbetat i två veckor.

"Välkommen tillbaka!" säger en rar kvinna som på pricken liknar Bodil Malmsten.

Sånt får man vara glad för.

Och jag kör hem i becksvart mörker och när jag har parkerat på uppfarten, är det hart när omöjligt att hitta ytterdörren .., och jag tänker att när vi kommer hem från Sälen, då ska här inhandlas utebelysning och inte bara till entrén!

Det är vad jag tänker.

Med handen har det gått ganska bra.

Det finns två saker som är svårare än annat.

1. Att ta på eller av (om man är passagerare) säkerhetsbältet.

2. Och att dra av sig anoraksärmen.

Ungefär så.

Efterlysning!

Sett i ett större perspektiv (typ Libyen och Nya Zeeland), spelar det förstås ingen roll.

Men i det mindre perspektivet är det irriterande.

Fem örhängen och ingen "plopp" att fästa dem med!

Hur lyckas jag med detta?

Två timmar kvar .....

Få se nu ... palsternacka 3053, galiamelon 4326 ..., frimärken - inrikes - 5409, utrikes 5752, lösviktsgodis 5325, naturgodis 5327 ..., räkor lösvikt 5699, oxfilé djpfr. 5755, säck med brasved 6523.

Pirr i magen?

Svar: ja.