Sist när det stormade, då var det kväller och mörkt och inget såg man.
Men man h ö r d e.
Idag är det gråmulet och det blåser nåt alldeles vanvettigt.
Jag har alltid tyckt om blåst och gick ofta ner och satte mig på sommarstugeräcket när det var höststormar hemma i Malå, då, när jag var ung. Där satt jag och tittade ut över malån som skummade och det var en sån otrolig frihetskänsla och det doftade sälg och vatten och höst.
Och nu upplever jag samma sak.
När vi går ner mot havet till, är det k n a p p t att man tar sig framåt, nej, jag har aldrig varit med om sån motvind!
Harry springer som en galning och öronen flaxar och har sig!
När vi kommer till huset som ligger som utslängt på åkern, ser vi träd som dråsat i backen.
Och det är gråblått, men milt ute.
Jag har kapuschongen uppdragen och min tjocka yllehalsduk och i fickorna hundgodis.
Badbollen har idag ändrat läge; säkerligen beroende på det höga vattenståndet i bäcken.
Tänk, om den - bollen -, nu äntligen får komma till havet!
Mot Fabrikör Johansson till ser det ut så här, men hans hus syns inte.
Och arbetet nere på stranden med att gräva upp all vresros, är nästan avklarat.
Nu finns bara nån enstaka hög med ris kvar.
Marken är tillplattad.
Jo, det blir nog bra.
En kvarglömd sko ligger bland rosorna.
Och havet är vresigt och skummigt ..., måtte ingen människa vara ute till havs just idag!
Och ännu flera nedblåsta träd - säkerligen döda sedan förut - och lika så gott är det väl att dom nu dråsar i backen?
Senare: ellem frågar varför man rensar bort vresrosorna?
Här finns svaret.
Och
här.
