"Du är den första som har gissat rätt!", sa hon.
Ortopedmottagningen Halmstad kl.12.45
Där sitter jag och småpratar med en f.d. Montessorilärarinna som också har knäprotes och det blir förstås surr om just detta .., men även om arbetsvillkor och hur livet kan bli när kroppen krånglar.
Kvinnan är en dam som vet vad hon vill.
Hon säger att om jag får vänta mer än en halvtimme, så har jag rätt att få tillbaka pengarna.
"Ja, jag har själv sagt ifrån en gång och fått dem i retur!" säger hon.
Hon var den enda av alla i väntrummet som gjorde det, den där gången.
Och så får jag veta att hon bor i Skåne, fast alldeles på gränsen till Halland.
"Kommer du från forna Jugoslavien från början ..?" frågar jag.
"Va? Du är den första människan som hör det!" utbrister kvinnan, vars äldsta dotter (som är socionom, får jag veta) skäms över just detta faktum och aldrig berättar det för någon.
Att mamman är invandrare, alltså.
Två minuter före utsatt tid får jag komma in i undersökningsrummet.
(Jag hade nog inte krävt pengarna i retur ändå .., jag är en sån mes såna gånger.).
Efter en stund dyker läkaren upp.
Han är hypereffektiv .., tänjer, sträääcker och böjer på mitt knä, tar fram röntgenbilden och visar att protesen kanske sitter lite mer åt höger än den ska (det är det jag har känt som en skruv som sticker ut) och kanske, eventuellt .., att man kan fixa det, men att byta ut protesen helt .., nja .., det är ett omfattande ingrepp, men det vet jag ju redan.
Det är jag heller inte så sugen på själv.
Och så får jag veta att det ska tas prover från knäskålen.
Ledvätska ut, cortison in.
En sköterska (hur hon trivs med jobbet? tio, på den där skalan, säger hon utan minsta tvekan) duttar med en spritad kompress på knäet och vi pratar lite om jobb och sånt och att hon har kommit hem till Sverige efter semester utomlands ("vad du är härligt solbränd!" säger jag).
Det är doktorn som ska ta proverna.
Nålen som sticks in i knäet går
rakt in i en nerv och det är inte långt ifrån att jag hoppar rakt upp.
Ledvätskan ser mer ut som blaskigt blod, eller som Fanta blodapelsin.
"Men jag kan ju säga att jag tror att ditt vänstra knä är
minst lika angripet av artros ...", säger läkaren.
Det har jag länge trott själv, nu är det alltså bara att börja om från ruta ett med den biten.
Ja, ja.
Det hade kunnat vara värre.
Sen är allt avklarat (nya prover, nytt återbesök ...) och jag är illandes röd om kinderna - på nåt sätt är det alltid så känslosamt dom där besöken hos ortopeden eller tandläkaren - och jag tänker att kanske slutar pv vid tre idag, då kan jag ju vänta på honom .., så jag parkerar bilen nere vid Strandgatan, sätter mig utanför Sjömanskyrkan och äter en köttbullemacka med rödbetssallad och pratar lite med den vänliga danska kvinnan, hon som just idag arbetar bakom disken och är så rar och fin.
På väggen inne i Sjömanskyrkan.
Humana priser.
Minst sagt.
 |
| Han: änkeman och mellanbror. Hon: äldst av fyra, uppvuxen vid Västerhavet på Jylland. |
Lite senare, när jag har suttit ute i solen och bara haft det skönt (och tänkt på mamma och alla cafébesök efter hennes minnestester ...) går jag in med brickan och då sitter den danska kvinnan och pratar med en man i hennes ålder .., dom sitter vid ett av borden med glasskiva längst uppe och sedlar från olika länder under skivan.
Vi pratar om att detta måste ju vara ett drömjobb, ja, som hon har!
"
Ja, det är det verkligen!" säger hon leende.
Förutom att sköta själva serveringsdelen och närvara vid mindre gudstjänster .., hälsar hon på sjömän på båtarna .., män från Filippinerna och Polen ..., och hon tar med sig tidningar och annat och ger dem och ja, sen är det ju alla vinddrivna människor - och framför allt alla
ensamma män - som kommer till caféet och sitter där några timmar.
Någon pv hör inte av sig och jag tänker på harry och åker hemåt.
I bilen tänker jag ännu mera .., så där att ååå, ett sånt jobb i en servering, bland lite ensamma människor, det skulle jag vilja ha!
Ja.
Det är vad jag tänker på när åker hemåt.
