Smått och gott från helgen ...
 |
| Världens finaste och goaste dalmantiner, som för övrigt älskar pv. |
Gissa hur snopen jag blev när jag hos min syster upptäckte att vi har
exakt likadana mattor!
Jodå, på pricken!
Jag har alltid tyckt att min rödvitrandiga syster har det så ombonat hos sig, vare sig det var i den första lilla ettan med kokvrå i Arvidsjaur ., till tvåan - även den i Arvidsjaur - och i trean på Mjölkudden i Luleå och till hyresrätten högt upp i skyn i Nöbbelöv i Lund (där jag för första gången upplevde koltrastsång som inte var av denna världen!) och inte minst i hennes bostadsrätt på Vildanden i Lund.
Sen - efter att ha arbetat som sjuksköterska på dialysen i många år - köpte hon sig ett
alldeles eget hus med sex rum som även kan vara sju och det huset delar hon med sin dotter - den senare har övervåningen -.
Det är lågt i tak, men så charmigt.
Och en tomt på 15000 kvadratmeter!
Upptäcker att min syster har lika många pennor i två muggar som jag själv har.
Julgardinerna sitter uppe ännu, då hon ju varit utan vatten i tre veckor, men nu ska dom plockas ned och tvättas.
 |
| Gunhild |
En fotovägg finns också och jag blir stående en bra stund och tittar på bilden där pappa och hans första fru Gunhild gifte sig. Hon var mamma till mina systrar och dog alldeles för tidigt, bara lite drygt trettio år, av en hjärntumör. På bilden är hon gravid och då passade det nog med en stor bukett.
Några år senare såg det ut så här.
Där är den rödvitrandiga som sitter mellan sin mamma och pappa och så söt hon var och med tidstypisk rosett i håret.
Jag tycker att Gunna ser så
otroligt snäll ut.
Lugn.
Och pappa bär sorgband på kavajslaget.
Anders och pappa har likadan huvudform och det gör mig så glad.
På bilden har Gunna kanske sex år kvar att leva.
Och jag tänkte ofta - då för kanske femtio år sedan - att hur ska det bli om vi alla möts en gång, efter döden alltså, vem ska då pappa välja att vara med .., säkert hans unga fru som dog så ung och då skulle ju mamma bli ensam och utanför, kanske jag också?
Sånt funderade jag mycket över.
I den skånska sängkammaren hänger en anslagstavla med bilder och tidningsklipp.
Längst uppe t.v. skymtar pappa och så är det mina båda systrar tillsammans i Australien och längst till vänster - mittenbilden - sitter pappa, min syster och systerdotter vid köksbordet i Malå .., dom hade varit på bilsemester i Norge och satt väl och tog igen sig väl hemkomna.
Då hade pappa halvåret kvar att leva.
Pappa sa alltid att hans äldsta dotter i mycket var en kopia av sin mamma och när jag var liten, då tänkte jag att det nog innebar att hon kanske kom att betyda lite extra för honom.
På Malmborgs i Lund köpte jag några smörrebröd som vi kalasade på innan middagen.
Dom var himmelska. (fikonmarmelad till .., och två bitar färska fikon).
Att det var nån slags brieost i botten, det förstod jag ju, men den övre - den som fullkomligt
smälte i munnen - den blev jag inte presenterad för. Nu ringde jag delikatessavdelningen på Malmborgs och fick tala med en vänlig ung man.
"Det är en Cantadou", sa han.
Helt ljuvlig!
En sak till.
Framför mig i domkyrkan satt den här mannen och när konserten var tillända började damen intill mig och jag själv att prata om hur det varit och då - plötsligt - vände sig mannen om och frågade leende var jag kom ifrån, ja, han tyckte att dialekten var så fin?
"Robertsfors? .. Bastuträsk ...?" sa han och det var himla bra gissat, för från Malå till Bastuträsk är det bara åtta, nio mil.
Och så blev vi ståendes där, den rara kvinnan från Flyinge och den här mannen som hette Svante och jag var så glad efteråt .., och jag kände mig så tacksam över alla livets små möten och jag tänkte också att ååå, vad det betyder detta att mötas av ett leende som känns äkta!
Bänkgrannen från Flyinge ville inte vara på bild så där offentligt, så jag kapade helt sonika bilden.
Så var det med den där resan.
