... kommer passande nog från Mullhyttans kyrka och det var Ulrika som var redo med håven.
Tack snälla!
söndag 18 mars 2018
lördag 17 mars 2018
Eftermiddag ....
Ledig helg.
Och ikväll personalfest på O´Learys i Halmstad och jag vaknar och mår urrisigt .., fryser, "hurvas" .., har sprängande huvudvärk .., och tillbringar hela förmiddagen på soffan Ektorp.
I bakgrunden hörs skidrefererat från Falun.
Kalla, Andersson, Björgen och hon finskan Pärmäkoski, men i svensk tv säger man Parmakoski.
Vaknar av att jag är alltför högljudd i mitt sovande.
Sigge är hungrig, trots att han fått kokt alaska-pollock till frukost.
Färsk fisk vägrar han att äta; inte laxbitar heller och absolut inte kolja.
Alaska-pollock ska det vara.
Och pv räknar på sin kommande pension.
H u r ska han göra?
Han frågar om jag har kollat upp min?
Vet jag hur mycket jag får, så där exakt?
Jag säger att det vet jag inte och det spelar heller ingen roll, för jag har redan bestämt mig.
Alltid ordnar det sig.
Vad säger du om fläskpannkaka till middag? frågar han också.
Det blir bra.
Till detta har pv lingonsylt och jag själv hjortronsylt.
Han ska ta elcykeln till affären; testa hur den går ., jag tyckte i höstas att den tappat styrfarten, trots nyladdat batteri.
Och så ska han kolla "tjääädjan".
Så säger han och andra som är från Småland och jag hade en halländska i kassan igår som uttalade ordet kedja på samma sätt: tjääädja, med ä:et som i tjäder eller väder.
Och Lisa Syrén i Ring-så-spelar-vi sa Nepp-tun om ordet Neptun, men det är kanske jag som har sagt fel jämt? Eller kanske finns det två olika sorters uttal?
Mellan sovperioderna på soffan Ektorp läser jag Svenska Dagbladet.
Fem veckors prenumeration för femtio kronor!!
Ser en annons med en ursnygg lounge-soffa (ja, jag vet .., trädgårdssoffa då ..) till priset av nästan tjugosex tusen kronor. Ljusa dynor. Jag tänker på harry och sigge och charlie som kommer på besök.
Tur det, så behöver man inte gräma sig över att den är så dyr, soffan.
Ännu har jag inte vant mig vid Sv.D:s korsord.
Igår eftermiddag, vid halv tre, såg jag med egna ögon vårens första Tofsvipa; det var på åkern på höger sida vid Särdal och åååå, så glad jag blev! Trots isvindar, så finns det alltså hopp om vår!
Här kan man läsa om tofsvipan och även höra hur den låter.
Sist av allt hittar jag en bild från en kväll för flera år sedan när pv hämtade mig vid affären; på baksidan. Där går Peter som arbetade i charken och var så oerhört omtyckt av alla damer som handlade (och som sedan började arbeta på Hemköp inne i Halmstad och så småningom blev säljare) och titta där på lastbryggan .., ser ni rumpan på en liten hund ...?
Jo, det var Nelly som brukade ta emot mig med glatt viftande svans och jag var alltid så orolig att hon skulle ramla ner! Harry, han hoppar upp och ner som ingenting, ja från bryggan, alltså.
Nu ska jag sätta mig i solen och lapa D-vitaminer.
Ledig helg.
Och ikväll personalfest på O´Learys i Halmstad och jag vaknar och mår urrisigt .., fryser, "hurvas" .., har sprängande huvudvärk .., och tillbringar hela förmiddagen på soffan Ektorp.
I bakgrunden hörs skidrefererat från Falun.
Kalla, Andersson, Björgen och hon finskan Pärmäkoski, men i svensk tv säger man Parmakoski.
Vaknar av att jag är alltför högljudd i mitt sovande.
Sigge är hungrig, trots att han fått kokt alaska-pollock till frukost.
Färsk fisk vägrar han att äta; inte laxbitar heller och absolut inte kolja.
Alaska-pollock ska det vara.
Och pv räknar på sin kommande pension.
H u r ska han göra?
Han frågar om jag har kollat upp min?
Vet jag hur mycket jag får, så där exakt?
Jag säger att det vet jag inte och det spelar heller ingen roll, för jag har redan bestämt mig.
Alltid ordnar det sig.
Vad säger du om fläskpannkaka till middag? frågar han också.
Det blir bra.
Till detta har pv lingonsylt och jag själv hjortronsylt.
Han ska ta elcykeln till affären; testa hur den går ., jag tyckte i höstas att den tappat styrfarten, trots nyladdat batteri.
Och så ska han kolla "tjääädjan".
Så säger han och andra som är från Småland och jag hade en halländska i kassan igår som uttalade ordet kedja på samma sätt: tjääädja, med ä:et som i tjäder eller väder.
Och Lisa Syrén i Ring-så-spelar-vi sa Nepp-tun om ordet Neptun, men det är kanske jag som har sagt fel jämt? Eller kanske finns det två olika sorters uttal?
Mellan sovperioderna på soffan Ektorp läser jag Svenska Dagbladet.
Fem veckors prenumeration för femtio kronor!!
Ser en annons med en ursnygg lounge-soffa (ja, jag vet .., trädgårdssoffa då ..) till priset av nästan tjugosex tusen kronor. Ljusa dynor. Jag tänker på harry och sigge och charlie som kommer på besök.
Tur det, så behöver man inte gräma sig över att den är så dyr, soffan.
Ännu har jag inte vant mig vid Sv.D:s korsord.
Igår eftermiddag, vid halv tre, såg jag med egna ögon vårens första Tofsvipa; det var på åkern på höger sida vid Särdal och åååå, så glad jag blev! Trots isvindar, så finns det alltså hopp om vår!
Här kan man läsa om tofsvipan och även höra hur den låter.
Sist av allt hittar jag en bild från en kväll för flera år sedan när pv hämtade mig vid affären; på baksidan. Där går Peter som arbetade i charken och var så oerhört omtyckt av alla damer som handlade (och som sedan började arbeta på Hemköp inne i Halmstad och så småningom blev säljare) och titta där på lastbryggan .., ser ni rumpan på en liten hund ...?
Jo, det var Nelly som brukade ta emot mig med glatt viftande svans och jag var alltid så orolig att hon skulle ramla ner! Harry, han hoppar upp och ner som ingenting, ja från bryggan, alltså.
Nu ska jag sätta mig i solen och lapa D-vitaminer.
fredag 16 mars 2018
videochatt ...
... nu på morgonen med emma som är någonstans på Filippinerna (efter först Thailand och sedan Bali), tillsammans med bästa vännerna.
Efter snart tre månader på resande fot, är det inte långt kvar innan det vankas hemresa .., säger Emma - hon som en gång reste med sin mormor till Grekland -, men som om två veckor fyller tjugoett och klarar sig själv.
Jag frågar vad som varit allra bäst?
Kanske Bali, säger hon.
Och sämst?
Här .., vi tog en dag på en segelbåt där tre unga killar skötte segelbåten och en av dem stod hela tiden och hade ena handen i skrevet ., det var inget trevligt, säger hon.
Och så får jag veta att hon nu har hemlängtan.
Till mamma och Charlie.
"Och pappa och Emil förstås ...", tillägger jag.
"Ja, ja .. men mest mamma och Charlie".
Och sen säger vi hejdå.
... nu på morgonen med emma som är någonstans på Filippinerna (efter först Thailand och sedan Bali), tillsammans med bästa vännerna.
Efter snart tre månader på resande fot, är det inte långt kvar innan det vankas hemresa .., säger Emma - hon som en gång reste med sin mormor till Grekland -, men som om två veckor fyller tjugoett och klarar sig själv.
Jag frågar vad som varit allra bäst?
Kanske Bali, säger hon.
Och sämst?
Här .., vi tog en dag på en segelbåt där tre unga killar skötte segelbåten och en av dem stod hela tiden och hade ena handen i skrevet ., det var inget trevligt, säger hon.
Och så får jag veta att hon nu har hemlängtan.
Till mamma och Charlie.
"Och pappa och Emil förstås ...", tillägger jag.
"Ja, ja .. men mest mamma och Charlie".
Och sen säger vi hejdå.
min egen glädje ...
Brevet från Noah och världens största och längsta pappa!
Och lurviga Cosmos .., och mamma och Hugo och brevskrivaren själv.
"Eckes Britt" som har målat påskliljor och tackar för ett collage där hon själv är med.
Postens Riktiga Vykort är det bästa som finns, säger jag!
Det var det här collaget jag hade skickat till henne.
"Jag blir glad varje gång jag tittar på det!" skriver hon.
Fina Britt, som var dag på sommaren tar sig en promenad ner till havet och simmar en stund.
Och igår .., brevet från Solbritt i Ystad!
Vill du också dela med dig av lite vardagsglädje?
Mejla den bara till bisse151@gmail.com, så lägger jag in ditt bidrag - om du vill vara med -!
Brevet från Noah och världens största och längsta pappa!
Och lurviga Cosmos .., och mamma och Hugo och brevskrivaren själv.
"Eckes Britt" som har målat påskliljor och tackar för ett collage där hon själv är med.
Postens Riktiga Vykort är det bästa som finns, säger jag!
Det var det här collaget jag hade skickat till henne.
"Jag blir glad varje gång jag tittar på det!" skriver hon.
Fina Britt, som var dag på sommaren tar sig en promenad ner till havet och simmar en stund.
Och igår .., brevet från Solbritt i Ystad!
Vill du också dela med dig av lite vardagsglädje?
Mejla den bara till bisse151@gmail.com, så lägger jag in ditt bidrag - om du vill vara med -!
snart två veckor .....
... sedan lillpigan somnade in och livet går vidare, men oj, så saknar jag henne!
Det här att hon inte längre står och viftar på svansen när matte kommer hem .., hon som nästan brukade ta ett skutt rakt ner i min väska eller i hemköpskassen, för kanske, kanske .., fanns där nånting gott .., grillad kyckling, t ex .., ja, men det vore ju rena himmelriket!
Förmiddagspass på jobbet igår.
Det är en sån otrolig skillnad på att arbeta för, - eller eftermiddag!
På förmiddagen är det lugnare .., ett helt annat tempo och inte minsta lilla stress känner jag.
Brooks har hand om frukten .., underbara Carina (som egentligen gått i pension lite i förtid, men hoppar in när det behövs) är i delikatessen ("men hej Carina, jobbar du idag!") och vid elva dyker Carolina upp och gör Carina sällskap .., det är smörgåstårtor och annat som ska göras i ordning.
Och trevliga kunder!
Fem stycken på raken hade sett ett tv-program och alla kommenterade att i det programmet finns en kvinna som pratar "PRECIS som jag själv, ja, vi kunde nästan vara systrar!"
Det visade sig vara ett mästerkockprogram i tv4, nånting jag aldrig har sett, men det är tydligen populärt bland kunderna (och hos friherrinnan).
Med en annan kund blev det prat om vad man minns och inte.
Han tog bland annat upp det här med "vägförvaltningen i Skulltorp" ... och alla vi som är lite till åren komna, vi minns nog ihåg den sketchen och jag sa att så trist det skulle vara att ha en äkta hälft som inte skulle ha en a n i n g om vad man pratar om, just när det gäller såna minnen!
(Tänk, så rolig man tyckte den var - då -!)
Den här mannen hade, tillsammans med sin son, kört bil genom Skulltorp och hade då, nästan per automatik, hänvisat till hur det hela lät och sonen fattade ingenting ..., vad var det som var så roligt med det?
Eller den här.
Kom hem vid halv två och var obegripligt trött.
Låg på soffan och bläddrade i de allra ljuvligaste trädgårdstidningar och tänkte att ja, ja, så här är det varje vår. Det är då man översköljs av inspiration (läs: vackra bilder) och vill ändra om och plantera nytt och skapa gångar kantade av rosor .., men sen blir det aldrig av.
Det stannar vid det gamla vanliga, det som man ju ändå tycker så mycket om.
Igår var också tredje dagen på raken som ett alldeles vanligt brev kom med posten.
Först var det lillkillen Noahs fina teckning .., sen det handmålade påskliljekortet från Eckes Britt och igår två A4 från Solbritt (solupp på instagram) i Ystad!
Å, hur glad blir man inte!
Solbritt berättade om en riktig solskenshistoria!
Under ett års tid hade hon varje dag skrivit ned det som gjort henne glad."Det kunde vara en sak eller flera. Det var inga märkvärdiga saker men det var väldigt personliga upplevelser. Att bli tilltalad av en främmande person, att få ett leende från någon; att få en hälsning med posten osv".
Allt detta skrevs ner i en "gladbok".
"Det kändes som om jag hade svårt att hitta glädjen i vardagen och därför tänkte jag att denna bok skulle underlätta detta för mig. Dessutom kunde jag bli glad en extra gång när jag bläddrade tillbaka i den".
Så hände det som inte fick hända: boken försvann!
"Som jag letade .....
I byrålådor, i tvättkorgen, i kylskåpet, på alla möjliga och omöjliga ställen!"
Och Solbritt som varje dag då promenerade från Ystad och mot Svarte till, kom ihåg att hon hade haft med sig boken och suttit på en bänk på cykelvägen till Svarte. Hon tog sig dit, men ingen bok. Besvikelsen var stor och letandet fortsatte.
Nu har gladboken kommit till rätta, på det mest fantastiska sätt och - om jag får för Solbritt - ska jag berätta om det i morgon!
Senare på eftermiddagen - när jag en stund legat skavfötters med harry på soffan Ektorp - mötte jag upp pv i Haverdal och vi åkte och hämtade ved som goda vänner till friherrinnan lämnat till oss.
På väg hem var solen på väg ned och jag bad pv att köra ner till stranden.
Harry fick springa lös och var överlycklig!
Just där han står på bilden, var det som Nelly blev ormbiten!
Så här såg det i motljus.
Lagom till Rapport blev det prat om pensionen (jag hade tidigare på dagen sett ett inslag från Hallandsnytt om lärare som bytt arbetsplats och fått upp sin månadslön nåt helt ofattbart mycket .., hmmm, nu började pv fundera i andra banor ....., kanske skulle han testa detta och skjuta upp pensionen något år ..?) , men för min del är det som tidigare.
Tre månader kvar nu.
Och nu fredag och kvällspass .. och i morgon personalfest i stan.
Och i skrivande stund sker mirakelet: solen f l ö d a r!
... sedan lillpigan somnade in och livet går vidare, men oj, så saknar jag henne!
Det här att hon inte längre står och viftar på svansen när matte kommer hem .., hon som nästan brukade ta ett skutt rakt ner i min väska eller i hemköpskassen, för kanske, kanske .., fanns där nånting gott .., grillad kyckling, t ex .., ja, men det vore ju rena himmelriket!
Förmiddagspass på jobbet igår.
Det är en sån otrolig skillnad på att arbeta för, - eller eftermiddag!
På förmiddagen är det lugnare .., ett helt annat tempo och inte minsta lilla stress känner jag.
Brooks har hand om frukten .., underbara Carina (som egentligen gått i pension lite i förtid, men hoppar in när det behövs) är i delikatessen ("men hej Carina, jobbar du idag!") och vid elva dyker Carolina upp och gör Carina sällskap .., det är smörgåstårtor och annat som ska göras i ordning.
Och trevliga kunder!
Fem stycken på raken hade sett ett tv-program och alla kommenterade att i det programmet finns en kvinna som pratar "PRECIS som jag själv, ja, vi kunde nästan vara systrar!"
Det visade sig vara ett mästerkockprogram i tv4, nånting jag aldrig har sett, men det är tydligen populärt bland kunderna (och hos friherrinnan).
Med en annan kund blev det prat om vad man minns och inte.
Han tog bland annat upp det här med "vägförvaltningen i Skulltorp" ... och alla vi som är lite till åren komna, vi minns nog ihåg den sketchen och jag sa att så trist det skulle vara att ha en äkta hälft som inte skulle ha en a n i n g om vad man pratar om, just när det gäller såna minnen!
(Tänk, så rolig man tyckte den var - då -!)
Den här mannen hade, tillsammans med sin son, kört bil genom Skulltorp och hade då, nästan per automatik, hänvisat till hur det hela lät och sonen fattade ingenting ..., vad var det som var så roligt med det?
Eller den här.
Kom hem vid halv två och var obegripligt trött.
Låg på soffan och bläddrade i de allra ljuvligaste trädgårdstidningar och tänkte att ja, ja, så här är det varje vår. Det är då man översköljs av inspiration (läs: vackra bilder) och vill ändra om och plantera nytt och skapa gångar kantade av rosor .., men sen blir det aldrig av.
Det stannar vid det gamla vanliga, det som man ju ändå tycker så mycket om.
Igår var också tredje dagen på raken som ett alldeles vanligt brev kom med posten.
Först var det lillkillen Noahs fina teckning .., sen det handmålade påskliljekortet från Eckes Britt och igår två A4 från Solbritt (solupp på instagram) i Ystad!
Å, hur glad blir man inte!
Solbritt berättade om en riktig solskenshistoria!
Under ett års tid hade hon varje dag skrivit ned det som gjort henne glad."Det kunde vara en sak eller flera. Det var inga märkvärdiga saker men det var väldigt personliga upplevelser. Att bli tilltalad av en främmande person, att få ett leende från någon; att få en hälsning med posten osv".
Allt detta skrevs ner i en "gladbok".
"Det kändes som om jag hade svårt att hitta glädjen i vardagen och därför tänkte jag att denna bok skulle underlätta detta för mig. Dessutom kunde jag bli glad en extra gång när jag bläddrade tillbaka i den".
Så hände det som inte fick hända: boken försvann!
"Som jag letade .....
I byrålådor, i tvättkorgen, i kylskåpet, på alla möjliga och omöjliga ställen!"
Och Solbritt som varje dag då promenerade från Ystad och mot Svarte till, kom ihåg att hon hade haft med sig boken och suttit på en bänk på cykelvägen till Svarte. Hon tog sig dit, men ingen bok. Besvikelsen var stor och letandet fortsatte.
Nu har gladboken kommit till rätta, på det mest fantastiska sätt och - om jag får för Solbritt - ska jag berätta om det i morgon!
Senare på eftermiddagen - när jag en stund legat skavfötters med harry på soffan Ektorp - mötte jag upp pv i Haverdal och vi åkte och hämtade ved som goda vänner till friherrinnan lämnat till oss.
På väg hem var solen på väg ned och jag bad pv att köra ner till stranden.
Harry fick springa lös och var överlycklig!
Just där han står på bilden, var det som Nelly blev ormbiten!
Så här såg det i motljus.
Lagom till Rapport blev det prat om pensionen (jag hade tidigare på dagen sett ett inslag från Hallandsnytt om lärare som bytt arbetsplats och fått upp sin månadslön nåt helt ofattbart mycket .., hmmm, nu började pv fundera i andra banor ....., kanske skulle han testa detta och skjuta upp pensionen något år ..?) , men för min del är det som tidigare.
Tre månader kvar nu.
Och nu fredag och kvällspass .. och i morgon personalfest i stan.
Och i skrivande stund sker mirakelet: solen f l ö d a r!
torsdag 15 mars 2018
Torsdagsfönstret ...
... är egentligen en dörr, men det ser ju i alla fall liiite ut som ett fönster!
Det här visar utsikten från mejerikylen och där brukade jag tillbringa varannan torsdagförmiddag.
Så inte idag - numera är jag i kassan från kvart i åtta till ett - och det är så himla trevligt!
Erik, som jag brukar fika med, han är i Spanien med chefen på nån slags belöningsresa (dom vann en säljtävling), så jag undrar vem jag ska kampera med nu på morgonen? Brooks, kankse?
Vaknade vid fem i morse och låg kvar i sängen och lyssnade till Vetandets värld i P1.
Det handlade om svarta hål och den nu bortgångne Stephen Hawking.
Ja, jag kan säga att där - vid beskrivningen av dom svarta hålen - tog min förmåga att föreställa mig saker slut.
Ni som missade det hela, men känner er betydligt mer klipska än övertecknad, kan klicka på den här länken så får ni veta lite mera om detta mysterium.
... är egentligen en dörr, men det ser ju i alla fall liiite ut som ett fönster!
Det här visar utsikten från mejerikylen och där brukade jag tillbringa varannan torsdagförmiddag.
Så inte idag - numera är jag i kassan från kvart i åtta till ett - och det är så himla trevligt!
Erik, som jag brukar fika med, han är i Spanien med chefen på nån slags belöningsresa (dom vann en säljtävling), så jag undrar vem jag ska kampera med nu på morgonen? Brooks, kankse?
Vaknade vid fem i morse och låg kvar i sängen och lyssnade till Vetandets värld i P1.
Det handlade om svarta hål och den nu bortgångne Stephen Hawking.
Ja, jag kan säga att där - vid beskrivningen av dom svarta hålen - tog min förmåga att föreställa mig saker slut.
Ni som missade det hela, men känner er betydligt mer klipska än övertecknad, kan klicka på den här länken så får ni veta lite mera om detta mysterium.
onsdag 14 mars 2018
Ledig dag ...
... efter en hektisk eftermiddag/kväll på jobbet.
Avlöste Johanna som är den som nu varit längst på jobbet och som kände sig aningen ledsen, då två kunder kommit i dispyt och den ena började gråta vid kassan.
"Ååå, jag kände mig så maktlös!" sa mjuka, rara Johanna.
Sen var det full fart som vanligt!
Vi delade på kvällen: jag körde frukt och datumkoll på precis allt från sill och kaviar i ena änden, till juicer och Pro Viva i den andra. (Då skriver man in i en almanacka när t.ex. Billingeost har sitt bäst-före-datum och så kollas det dagligen, så man hinner prissänka det som inte blivit sålt. Detta tar sån tid!)
Cornelia gjorde brödvagnen, löste av Carolina i charken, kollade datum i mejerikylen och sen drog hon in lastpallarna utanför entrén när det var dags för stängning. Ja, hon gjorde mera också.
Dessutom var det ovanligt många kunder för att vara en tisdagkväll!
Vid vardera kassan har jag skrivit ett anslag om att vi stänger två timmar tidigare på lördagkväll, då vi är bjudna på personalfest inne i Halmstad. Och vilka underbara kunder vi har; var och varannan kommenterade detta med festen och önskade oss en såå trevlig kväll!
Drömde i natt att jag var hemma i Malå (såklart) och nånstans på Ringvägen hälsade jag på en granne och i en korg hade jag säkert åtta, tio små stövarvalpar! Jag hade allt sjå i världen att hålla ordning på dem och mitt i alltihopa kom PLOGBILEN och föste undan all snö och när den givit sig av, upptäckte jag att korgen med valparna fanns under ett tjockt snötäcke, alldeles omöjligt att rubba och jag hörde valparna gny och jag grät nåt så hejdlöst, över detta att jag inte kunde få fram dem!
Nu - i efterhand - kan jag kanske ana vad drömmen handlade om.
Vaknade med huvudvärk och en känsla av ....., ledsamhet.
Harry, som för ovanlighetens skull försovit sig - annars springer han ner till husse direkt pv:s väckarklocka ringer vid fem - låg i flera timmar nära, nära sin matte som är jag och det kändes tryggt.
Lyssnade till P1-prat.
Att USA:s utrikesminister Rex Tillerson fått sparken förvånar väl ingen - alla tycks få avsked från president Trump - och har man dessutom i en intervju kallat sin chef för en "idiot" och INTE tagit tillbaka påståendet, så .., ja, då var det väl bara att invänta silkessnöret.
Och så var det detta med fysikern Stephen Hawking som nu gått hädan. Tänk, jag trodde inte att man kunde leva med ALS så länge som denne man gjort!
Och nu är kaffet urdrucket .. nu väntar dagstidningen och förhoppningsvis ett mejl från min syster i Australien. Från min utsiktsplats ser jag en domherre på en av ekens grenar .., en blåmes också och från tv:n hös suveräne Chris Härenstam kommentera kälkhockey i paralympics. Han är så suveränt bra, liksom hans bisittare Aron Andersson (han var med igår) som är ledig idag.
(Och denne Aron Andersson deltog i Nattvasan; åkte kälke och stakade sig fram).
Sist av allt ska jag skriva till postorderföretaget Peter Hahn.
För två år sedan köpte jag den allra mest underbara poncho i kashmirull hos dem och jag har älskat den nåt så vanvettigt! Den är triangelformad och det spetsiga är framtill. Men .., så råkade jag köra den på 40 grader i stället för ullprogrammet och så blev det som det blev. Ni anar inte hur många ponchos jag beställt och returnerat som sett ut ungefär som den gamla, men som känts helt annorlunda!!
Senast igår hämtade jag ut ett paket, nej, då var det en sån där det spetsiga skulle vara på sidan och det vill jag inte alls, men på bilden som visades var det tvärtom.
Nu ska jag minsann kontakta P.H och höra om dom möjligen vet var jag kan få tag på en likadan, som den som var så högt älskad!
Ajöken, sa fröken.
... efter en hektisk eftermiddag/kväll på jobbet.
Avlöste Johanna som är den som nu varit längst på jobbet och som kände sig aningen ledsen, då två kunder kommit i dispyt och den ena började gråta vid kassan.
"Ååå, jag kände mig så maktlös!" sa mjuka, rara Johanna.
Sen var det full fart som vanligt!
Vi delade på kvällen: jag körde frukt och datumkoll på precis allt från sill och kaviar i ena änden, till juicer och Pro Viva i den andra. (Då skriver man in i en almanacka när t.ex. Billingeost har sitt bäst-före-datum och så kollas det dagligen, så man hinner prissänka det som inte blivit sålt. Detta tar sån tid!)
Cornelia gjorde brödvagnen, löste av Carolina i charken, kollade datum i mejerikylen och sen drog hon in lastpallarna utanför entrén när det var dags för stängning. Ja, hon gjorde mera också.
Dessutom var det ovanligt många kunder för att vara en tisdagkväll!
Vid vardera kassan har jag skrivit ett anslag om att vi stänger två timmar tidigare på lördagkväll, då vi är bjudna på personalfest inne i Halmstad. Och vilka underbara kunder vi har; var och varannan kommenterade detta med festen och önskade oss en såå trevlig kväll!
Drömde i natt att jag var hemma i Malå (såklart) och nånstans på Ringvägen hälsade jag på en granne och i en korg hade jag säkert åtta, tio små stövarvalpar! Jag hade allt sjå i världen att hålla ordning på dem och mitt i alltihopa kom PLOGBILEN och föste undan all snö och när den givit sig av, upptäckte jag att korgen med valparna fanns under ett tjockt snötäcke, alldeles omöjligt att rubba och jag hörde valparna gny och jag grät nåt så hejdlöst, över detta att jag inte kunde få fram dem!
Nu - i efterhand - kan jag kanske ana vad drömmen handlade om.
Vaknade med huvudvärk och en känsla av ....., ledsamhet.
Harry, som för ovanlighetens skull försovit sig - annars springer han ner till husse direkt pv:s väckarklocka ringer vid fem - låg i flera timmar nära, nära sin matte som är jag och det kändes tryggt.
 |
| Rex Tillerson, numera en föredetting. Född 23:e mars. Vädur, alltså. |
Lyssnade till P1-prat.
Att USA:s utrikesminister Rex Tillerson fått sparken förvånar väl ingen - alla tycks få avsked från president Trump - och har man dessutom i en intervju kallat sin chef för en "idiot" och INTE tagit tillbaka påståendet, så .., ja, då var det väl bara att invänta silkessnöret.
Och så var det detta med fysikern Stephen Hawking som nu gått hädan. Tänk, jag trodde inte att man kunde leva med ALS så länge som denne man gjort!
Och nu är kaffet urdrucket .. nu väntar dagstidningen och förhoppningsvis ett mejl från min syster i Australien. Från min utsiktsplats ser jag en domherre på en av ekens grenar .., en blåmes också och från tv:n hös suveräne Chris Härenstam kommentera kälkhockey i paralympics. Han är så suveränt bra, liksom hans bisittare Aron Andersson (han var med igår) som är ledig idag.
(Och denne Aron Andersson deltog i Nattvasan; åkte kälke och stakade sig fram).
Sist av allt ska jag skriva till postorderföretaget Peter Hahn.
För två år sedan köpte jag den allra mest underbara poncho i kashmirull hos dem och jag har älskat den nåt så vanvettigt! Den är triangelformad och det spetsiga är framtill. Men .., så råkade jag köra den på 40 grader i stället för ullprogrammet och så blev det som det blev. Ni anar inte hur många ponchos jag beställt och returnerat som sett ut ungefär som den gamla, men som känts helt annorlunda!!
Senast igår hämtade jag ut ett paket, nej, då var det en sån där det spetsiga skulle vara på sidan och det vill jag inte alls, men på bilden som visades var det tvärtom.
Nu ska jag minsann kontakta P.H och höra om dom möjligen vet var jag kan få tag på en likadan, som den som var så högt älskad!
Ajöken, sa fröken.
tisdag 13 mars 2018
Dagens Nelly ....
Å, så hon tyckte om pv!
Och att ligga raklång på hans ben .., det var härligt det!
(Det går bra nu. Men jag tittar ofta på hennes korg som fortfarande står kvar ... och saknar henne när jag om kvällarna kommer hem från affären och bara möts av harry - vilket ju inte är så "bara" -. )
Å, så hon tyckte om pv!
Och att ligga raklång på hans ben .., det var härligt det!
(Det går bra nu. Men jag tittar ofta på hennes korg som fortfarande står kvar ... och saknar henne när jag om kvällarna kommer hem från affären och bara möts av harry - vilket ju inte är så "bara" -. )
En slags samling ...
Det är annorlunda nu när jag går ut med harry.
Tidigare fick jag planera långt i förväg, ty Nelly gick ju så förfärligt långsamt, utom när vi närmade oss det gula huset, då blev hon som en duracellkanin!
Nu, går vi med fart!
Och jag är så överlycklig över min nyaste knäprotes - den som tjänstgjort i precis ett års tid - och som fungerar så perfekt! Det är fortfarande dåligt med balansen; man liksom känner att det är nånting som är stelt där inne i benet, men det kanske man kan träna upp?
Nere vid bäcken ligger en hög med skräp - mest plast - som någon samlat ihop från stranden.
Man kan ju bara fantisera om vilka enorma mängder som ska gömma sig under ytan, ja, tänk ., vad vi människor är dåliga på att ta hand om våra sopor!
Och vid parkeringen, just där naturreservatet börjar, där ligger en liten - men allt större - pyramid med hundbajspåsar med innehåll. Jag tänker att det är så korkat så det finns liksom inga gränser! Bättre då att låta bajset försvinna allt eftersom det regnar och tiden går!
Det är annorlunda nu när jag går ut med harry.
Tidigare fick jag planera långt i förväg, ty Nelly gick ju så förfärligt långsamt, utom när vi närmade oss det gula huset, då blev hon som en duracellkanin!
Nu, går vi med fart!
Och jag är så överlycklig över min nyaste knäprotes - den som tjänstgjort i precis ett års tid - och som fungerar så perfekt! Det är fortfarande dåligt med balansen; man liksom känner att det är nånting som är stelt där inne i benet, men det kanske man kan träna upp?
Nere vid bäcken ligger en hög med skräp - mest plast - som någon samlat ihop från stranden.
Man kan ju bara fantisera om vilka enorma mängder som ska gömma sig under ytan, ja, tänk ., vad vi människor är dåliga på att ta hand om våra sopor!
Och vid parkeringen, just där naturreservatet börjar, där ligger en liten - men allt större - pyramid med hundbajspåsar med innehåll. Jag tänker att det är så korkat så det finns liksom inga gränser! Bättre då att låta bajset försvinna allt eftersom det regnar och tiden går!
Tisdag ...
Efter en härlig kväll på jobbet (igår tillsammans med alltid så vänliga och rara Annika, som jag tycker påminner om Snövit .., och så är hon så lugn och fin!) kom jag hem till en glad och yster hund och en varm macka. Och till post som gjorde hjärtat så glatt!
Titta, så stor pappan är, nästan som en jätte!
Och hunden har fått lurvigt hår som spretar åt alla håll och lillebror är verkligen liten, nästan mindre än katten! Helt ljuvligt är det och nu ska den upp på väggen!
Annat som var roligt - men på jobbet - var kunden som ville att jag skulle kolla hans ATG-kuponger och när jag gjorde just det, såg jag att det var en rejäl vinst - och då menar jag verkligen rejäl!
Inte en susning hade han eller hans fru om detta!
Ååå, det känns som om man är en jultomte såna gånger och nu var det så pass mycket pengar så det
får kunden hämta ut senare, eller på banken!
På Facebook läste jag ett inlägg hos Rodhe Green (f.d. missionär i Bolivia) och det slog mig att var det inte Rodhe som mamma förlöste? Så jag ställde den frågan och fick ett svar som fick mig att le från ena mungipan till den andra.
Ja, det var väl mest mammas svar, som fick mig att smajla.
"Vågar du, så vågar jag ...", blev svaret.
Ja, mamma förlöste mängder med indiankvinnor under tiden i Argentina.
Indianerna bodde i enkla rishyddor och mamma stod på knä och agerade barnmorska och skrev hem och berättade om skräcken att placentan skulle sitta fast, med risk för störtblödningar. Men det gick bra. Ingen läkare att rådfråga. Närmaste sjukhus femton mil bort och på vägar som var hur eländiga som helst! Ingen telefon.
Och nu är det tisdag och kvällspass med Cornelia Andersson!
Även hon en såååå rar arbetskamrat; mjuk och go och alltid så omtänksam.
Tänk, att ha sån tur här i livet, att ens sista arbetsplats också blir den allra bästa!
Nu på morgonen har jag sedvanliga rader från min syster i Australien.
(Som synes har hon inga knäproblem ..., däremot en höft som fått bytas ut och reumatiska fingrar.).
Så här skriver hon:
"Även i Australien har det regnat, inte hos oss tyvärr, men norra Queensland har drabbats
Efter en härlig kväll på jobbet (igår tillsammans med alltid så vänliga och rara Annika, som jag tycker påminner om Snövit .., och så är hon så lugn och fin!) kom jag hem till en glad och yster hund och en varm macka. Och till post som gjorde hjärtat så glatt!
Titta, så stor pappan är, nästan som en jätte!
Och hunden har fått lurvigt hår som spretar åt alla håll och lillebror är verkligen liten, nästan mindre än katten! Helt ljuvligt är det och nu ska den upp på väggen!
Annat som var roligt - men på jobbet - var kunden som ville att jag skulle kolla hans ATG-kuponger och när jag gjorde just det, såg jag att det var en rejäl vinst - och då menar jag verkligen rejäl!
Inte en susning hade han eller hans fru om detta!
Ååå, det känns som om man är en jultomte såna gånger och nu var det så pass mycket pengar så det
får kunden hämta ut senare, eller på banken!
På Facebook läste jag ett inlägg hos Rodhe Green (f.d. missionär i Bolivia) och det slog mig att var det inte Rodhe som mamma förlöste? Så jag ställde den frågan och fick ett svar som fick mig att le från ena mungipan till den andra.
Ja, det var väl mest mammas svar, som fick mig att smajla.
"Vågar du, så vågar jag ...", blev svaret.
Ja, mamma förlöste mängder med indiankvinnor under tiden i Argentina.
Indianerna bodde i enkla rishyddor och mamma stod på knä och agerade barnmorska och skrev hem och berättade om skräcken att placentan skulle sitta fast, med risk för störtblödningar. Men det gick bra. Ingen läkare att rådfråga. Närmaste sjukhus femton mil bort och på vägar som var hur eländiga som helst! Ingen telefon.
Och nu är det tisdag och kvällspass med Cornelia Andersson!
Även hon en såååå rar arbetskamrat; mjuk och go och alltid så omtänksam.
Tänk, att ha sån tur här i livet, att ens sista arbetsplats också blir den allra bästa!
Nu på morgonen har jag sedvanliga rader från min syster i Australien.
(Som synes har hon inga knäproblem ..., däremot en höft som fått bytas ut och reumatiska fingrar.).
Så här skriver hon:
"Även i Australien har det regnat, inte hos oss tyvärr, men norra Queensland har drabbats
av stora översvämningar och man varnar folk för att släppa ut sina hundar i trädgårdarna.
Det är nämligen stor risk för CROCODILES. På flera ställen har man nämligen upptäckt
stora crocodiler utanför husdörren. HUVVA!!!!!"
(Med småbarn är det kanske inte så viktigt ....).
(Med småbarn är det kanske inte så viktigt ....).
Nu mot kaffebryggaren bakåt marsch!
måndag 12 mars 2018
ljud och bilder ...
kajor som skränar
duvkoooooorr från lagårdstaket - räknar till fem par duvor och en som sitter ensam -
utanför
hörde jag rätt?
var det tofsvipan?
den är sen i så fall, men oerhört välkommen!
vattenpölar
slask
en död grävling vid sidan av vägen
en liten en
buken är uppsprättad och vad som ser ut som världens längsta tarm ligger som ett blått streck på lerig jord
harry noooosar försiktigt
hemma igen hör jag koltrastsång
och inne i huset: nyheter från sveriges radio
kajor som skränar
duvkoooooorr från lagårdstaket - räknar till fem par duvor och en som sitter ensam -
utanför
hörde jag rätt?
var det tofsvipan?
den är sen i så fall, men oerhört välkommen!
slask
en död grävling vid sidan av vägen
en liten en
buken är uppsprättad och vad som ser ut som världens längsta tarm ligger som ett blått streck på lerig jord
harry noooosar försiktigt
hemma igen hör jag koltrastsång
och inne i huset: nyheter från sveriges radio
när det strular ...
Såväl i lördags som igår var det Brooks och jag själv som hade eftermiddag/kvällspasset.
Ja, han hade lååånga pass, från 7,45 - 20,15, men är ju ung och stark, det var väl nåt sjukdomsstrul som det ofta är den här tiden på året.
Det är Brooks som sitter som trea från vänster på bilden.
Nummer två från vänster arbetstränade hos oss efter att ha varit svedd i vingarna (är nu på sitt ordinarie jobb igen) och nummer två från höger läser till läkare i Lund och berättade igår att just nu är det hjärnan det handlar om.
Och nummer ett från vänster (chefen) och nummer fem från vänster (Erik), åker idag till Spanien då dom vunnit en säljresa!
Brooks var en riktig klippa igår!
Han är inte en sån som rör sig med superhastighet, men allt hinner han med!
Och han är så omtänksam.
Varje kväll innan stängning tar jag en hink med vatten och rengör kassabanden och ja, allt runt kassorna.
Den hinken hämtar jag alltid själv, men se igår, då stod den så prydligt på en vagn alldeles intill kassan - förberedd och klar -.
Det betyder att nån har tänkt till.
En till synes liten grej, men så snällt.
Någon gång under kvällen kom en man och ville spela på Lotto och Europatipset.
Mannen hade inte riktig koll på hur han hade tänkt sig att spela och själv fick jag absolut inte ihop det och till slut (efter att ha annullerat i omgångar) kände jag att min hjärna stod absolut still!
Kön växte.
Kunderna var UNDERBARA och jag försökte förklara eländet .., men så uppenbarade sig Brooks flickvän Malin, som också arbetar i affären men nu läser till sjuksköterska - hon var inne och handlade - och så tog hon över speleländet, Brooks och jag tog var sin kassa och så blev det löst till slut!
När man inte själv spelar (jag köper nån Trisslott då och då, men inte ofta) får det INTE strula, då känns det hopplöst att reda ut det och om sen kunden inte har full koll på hur hen vill ha det, då blir det ännu värre! Nå, han var vänligheten personifierad, så det löste sig, men det är hemskt.
Innan vi stängde tackade jag Brooks för hjälpen och sa hur mycket det betydde och att jag nästan blivit kräksjuk just när det strulade som värst - den där känslan när man känner sig så DUM -!
Då berättade han att den känslan kan han ha när det gäller postärenden, ett område där jag själv känner mig helt säker och den känslan är ljuvlig!
Det spelar ingen roll att man är postcertifierad, för långt ifrån alla kundfrågor kommer upp där.
Så frågade han mig om det här med brev och paket och jag berättade att jag förr om åren brukade låtsas vara kund när vi hade nyanställda och så sa jag ... "nu vill jag skicka ett paket till Japan, det väger 3,5 kilo .. hur ska jag bära mig åt och vilka blanketter behövs och var ska jag klicka in mig på datorn?" och så fick den som var ny försöka lösa det hela, med min hjälp om det behövdes.
Och jag sa att dom behövde inte bli nervösa om dom inte visste svaret, vitsen var ju att dom skulle lära sig och att jag själv varit i precis samma situation.
Det där upprepades flera gånger och tänk, det satt snabbare än man kunde tro och vips, kunde dom det hela! (Det knepiga är att det inte upprepas så ofta - just såna postfrågor - och då är det såklart svårt att få in en rutin).
Jag frågade Brooks om han ville att vi skulle göra på det viset, nu, innan jag slutar, och jo, gärna .., och gissa känslan, detta att någon vill ta del av det man själv tycker sig kunna!!
Kom hem till varma mackor och prat om resor, då till hösten när pv gått in i friherrelivet.
Vi har hunnit ändra resmål hur många gånger som helst.
Från Portugal, till att återigen besöka Skottland och nu att båtluffa i den grekiska ö-världen.
Och nu måndagmorgon.
Underbare Rexxie fyller 55 år idag - grattis, grattis! - och i SVT:s morgonstudion upptäckte jag fine Anders Bergström, skolledare i Skellefteå, före detta malåbo och - om jag minns rätt - med i samma kompisgäng som min äldsta dotter, ja, på den tiden det begav sig. Anders farmor var för övrigt min klassföreståndare på mellanstadiet och sög alltid på Strepsils halstabletter.
Såväl i lördags som igår var det Brooks och jag själv som hade eftermiddag/kvällspasset.
Ja, han hade lååånga pass, från 7,45 - 20,15, men är ju ung och stark, det var väl nåt sjukdomsstrul som det ofta är den här tiden på året.
Det är Brooks som sitter som trea från vänster på bilden.
Nummer två från vänster arbetstränade hos oss efter att ha varit svedd i vingarna (är nu på sitt ordinarie jobb igen) och nummer två från höger läser till läkare i Lund och berättade igår att just nu är det hjärnan det handlar om.
Och nummer ett från vänster (chefen) och nummer fem från vänster (Erik), åker idag till Spanien då dom vunnit en säljresa!
Brooks var en riktig klippa igår!
Han är inte en sån som rör sig med superhastighet, men allt hinner han med!
Och han är så omtänksam.
Varje kväll innan stängning tar jag en hink med vatten och rengör kassabanden och ja, allt runt kassorna.
Den hinken hämtar jag alltid själv, men se igår, då stod den så prydligt på en vagn alldeles intill kassan - förberedd och klar -.
Det betyder att nån har tänkt till.
En till synes liten grej, men så snällt.
Någon gång under kvällen kom en man och ville spela på Lotto och Europatipset.
Mannen hade inte riktig koll på hur han hade tänkt sig att spela och själv fick jag absolut inte ihop det och till slut (efter att ha annullerat i omgångar) kände jag att min hjärna stod absolut still!
Kön växte.
Kunderna var UNDERBARA och jag försökte förklara eländet .., men så uppenbarade sig Brooks flickvän Malin, som också arbetar i affären men nu läser till sjuksköterska - hon var inne och handlade - och så tog hon över speleländet, Brooks och jag tog var sin kassa och så blev det löst till slut!
När man inte själv spelar (jag köper nån Trisslott då och då, men inte ofta) får det INTE strula, då känns det hopplöst att reda ut det och om sen kunden inte har full koll på hur hen vill ha det, då blir det ännu värre! Nå, han var vänligheten personifierad, så det löste sig, men det är hemskt.
Innan vi stängde tackade jag Brooks för hjälpen och sa hur mycket det betydde och att jag nästan blivit kräksjuk just när det strulade som värst - den där känslan när man känner sig så DUM -!
Då berättade han att den känslan kan han ha när det gäller postärenden, ett område där jag själv känner mig helt säker och den känslan är ljuvlig!
Det spelar ingen roll att man är postcertifierad, för långt ifrån alla kundfrågor kommer upp där.
Så frågade han mig om det här med brev och paket och jag berättade att jag förr om åren brukade låtsas vara kund när vi hade nyanställda och så sa jag ... "nu vill jag skicka ett paket till Japan, det väger 3,5 kilo .. hur ska jag bära mig åt och vilka blanketter behövs och var ska jag klicka in mig på datorn?" och så fick den som var ny försöka lösa det hela, med min hjälp om det behövdes.
Och jag sa att dom behövde inte bli nervösa om dom inte visste svaret, vitsen var ju att dom skulle lära sig och att jag själv varit i precis samma situation.
Det där upprepades flera gånger och tänk, det satt snabbare än man kunde tro och vips, kunde dom det hela! (Det knepiga är att det inte upprepas så ofta - just såna postfrågor - och då är det såklart svårt att få in en rutin).
Jag frågade Brooks om han ville att vi skulle göra på det viset, nu, innan jag slutar, och jo, gärna .., och gissa känslan, detta att någon vill ta del av det man själv tycker sig kunna!!
Kom hem till varma mackor och prat om resor, då till hösten när pv gått in i friherrelivet.
Vi har hunnit ändra resmål hur många gånger som helst.
Från Portugal, till att återigen besöka Skottland och nu att båtluffa i den grekiska ö-världen.
Och nu måndagmorgon.
Underbare Rexxie fyller 55 år idag - grattis, grattis! - och i SVT:s morgonstudion upptäckte jag fine Anders Bergström, skolledare i Skellefteå, före detta malåbo och - om jag minns rätt - med i samma kompisgäng som min äldsta dotter, ja, på den tiden det begav sig. Anders farmor var för övrigt min klassföreståndare på mellanstadiet och sög alltid på Strepsils halstabletter.
Dagens fönster ...
Igår var Ulrika och hennes käresta ute på promenad och titta, vad som då dök upp!
Helt underbart!
Tack snälla, säger jag.
Igår var Ulrika och hennes käresta ute på promenad och titta, vad som då dök upp!
Helt underbart!
Tack snälla, säger jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)