Dagens fönster ....

"Ifall du behöver fler fönster ...", skrev annannan i Porto.

Och så kom det här fönstret.

Igår kom ännu ett bidrag, men samma fönster.

Så här stod det: "Idag gick jag tidigare och det lyste i fönstret!"

Och jag svarar: "Du passerar där alltså varje arbetsdag?"

Snabbt svar: "Japp. Men jag SÅG det först igår .., är nästan framme vid jobbet och har redan tankarna där när jag passerar!"

Jag föreslår att någon kanske satt vid köksbordet och åt frukost, därav den tända lampan?

"Tror det! Klockan var kvart över åtta. De flesta börjar jobba nio."

Nu vet vi lite mera.

Tack annannan!

"Var kommer du ifrån ...?"

Så här skrev Dinah - en av mina allra bästa vänner under årens lopp - då, i juli 2015:

Dinah som bor i Kallhäll, , men är uppvuxen i Adakliden, säger så här ...
Detta (bilden) är för mig paradiset på jorden. Kanske inte underligt att jag aldrig lärt mig trivas i storstan. Jag hatar att bo som backsvalor i små hål staplade på varandra, och att det nästan alltid är människor omkring mig. Jag är beroende av skogen och luften, vyerna och friheten.

Dagens fönster ....

... fångades i Liverpool, inne på (i?) Tate Café, alldeles vid vattnet.

Det blåste isvindar där utanför och så skööönt att få slå sig ned inomhus en stund!

Här, inne i pelargången, finns caféet, beläget i området Albert Dock.

Nu var ju det här en fotbollsresa tillägnad Emil och tiden var kort, så några större utflykter blev det inte. Vi hade egentligen enbart lördagen på oss att strosa omkring i stan och då regnade det på förmiddagen. Men detta tyckte jag verkligen om!

Till Liverpool kan jag tänka mig att återvända, men då gärna vår eller höst.

Hett om öronen ....

Brev från min syster i Australien; hon bor i utkanten av Adelaide.
Jag är tacksam att jag bor i Sverige.

"I dag varnas det för katastrofisk brandfara i Adelaideområdet, då det är 42C och väldigt blåsigt och då brukar ju alltid någon idiot tända på.

Man säger också att alla små barn, åldringar, folk med astma eller hjärtfel och andra sjukdomar skall hålla sig inomhus och naturligtvis dricka mycket vatten.

Jag åkte iväg ganska tidigt i morse och uträttade en hel del ärenden och handlade min veckomat men resten av dagen kommer jag att tillbringa inomhus.

I en by i Queensland där trettioåtta hus brann ner var det en 12-årig pojke som tänt på.

Tänk att vara hans mamma. Nu är han ju ett barn så han får väl inget större straff, men annars är minimistraffet för arson 25 års fängelse.

Kramar

Birgitta."

"Var kommer du ifrån ...?"

Apropå inlägget här nedanför med rubriken "En var östgötska".
Så här svarade den STORARTADE madamen i Göteborg - det var i juli 2015 -.
(På bilden är hon inte många år och jag skulle kunna äta upp henne rakt av .., å, sicken go liten fröken!)

"Jag är född i Malmö och bodde där tills jag började läsa i Lund 18 år gammal.
Vi bodde granne med Folkets Park och där tillbringade jag många timmar på sommarloven. Det var gratis inträde på dagarna och jag och min kompis Eva bänkade oss framför Barnteatern varje dag. Där visades små pjäser och akrobatik och danser. Sen gick vi hem och härmade allt på gårdens gräsmatta.

Vi bodde överst i ett 4-våningshus och i vår trappa bodde fru Dahlskog, som hade astma och ändå rökte Havanna II-cigarrer, som jag brukade springa till Brobergs tobaksaffär och köpa åt henne. Hon var skvallertanten i huset och hade alltid dörren öppen lite grand så att hon skulle hålla koll på alla. Cigarrlukten gick rakt ut i trappan och pappa retade sig så på detta och hostade alltid lite extra när han gick förbi hennes dörr!

Under henne bodde snälla tant Kjellberg. Hennes man jobbade på Hemmets Journal och de fick hem Kalle Anka-tidningen innan den kom ut i affärerna. Jag fick alltid låna och läsa dem innan de gav dem till sina barnbarn, om jag lovade att läsa försiktigt! Och det gjorde jag!

På första våningen bodde en ilsken tant som inte tyckte om barn och som kastade vatten på oss om vi lekte för nära hennes fönster.

Jag är ju endabarn, men hade många lekkamrater på gårdarna i kvarteret. En, kompisen Eva, har jag hittat igen på Facebook och nu håller vi kontakten. Hon bor kvar i Malmö!
Från studierna i Lund bar det av till Göteborg och här stannar jag nog!"

Dagens fönster ...

Min mamma brukade säga att när hon var i Bolivia och saknade pengar .., ja, när hon skulle bekosta en operation till någon patient som kanske förlorat en arm eller ett ben och det skulle bli dyrbart och kanske protes måste införskaffas .., då, då kom alltid - som någon naturlag - pengar hemifrån. Med "hemifrån" menar jag inte att det var från mig, nej, från Lions eller nån församling eller helt enkelt goda vänner.

"Du förstår Eliza, det slår aldrig fel!" skrev hon ofta.

Hon trodde verkligen blint att det skulle ordna sig.

Ungefär så är det med bloggens fönsterbidrag.
Jag var precis på väg att leta upp ett fönster, när jag ser att det kommit ett WhatsApp-meddelande och då anade jag. Jo, minsann!!

Det var det här fönstret och så här skriver madamen med håven:

"Hej,! Jag är  nu ngt besatt av att fånga fönster. Det här kunde jag förstås inte motstå! Fångat i Porto i skymningen måndag eftermiddag."

Tack annanan! säger jag och hoppas att besattheten inte ger med sig.

En var östgötska ....

Eva i Tyresö har många bilder från sin barndom (i alla fall enligt mina mått; jag har knappt några bilder alls från min mormor, som för övrigt var den enda som levde av mor, - och farföräldrar när jag växte upp) och kanske är det bristen på egen dokumenterad historia bakåt som gör att jag blir såå glad när jag ser sånt här!

Är det inte underbart?!
Här sitter Evas farfar Axel, hennes mamma med lillasyster Karin som är 2 år .., och så, längst till höger, Eva själv vid nio års ålder.

Som jag tycker om bilden!!! Och Eva så go så man vill krama om henne och hon ser så lycklig och frimodig ut! Eva har ofta berättat om sin uppväxt - alltid i positiva ordalag - och jag tycker helt ärligt att det syns på bilden .., att det här är en liten tös som känner sig trygg och älskad.
En liten storasyster som tidigt visste att hon ville bli lärare.
Ett "arbetarbarn" som gick en annan väg än sin mor och far och mor, - och farföräldrar.

Och här en något suddig bild - men ändå - av Evas mamma och pappa.
Så här skriver Eva: "Dessa bilder är från 30-talet. Pappa kunde inte simma, men mamma lärde honom! De gifte sig 1935."

Och hon fortsätter: "När kriget kom och de var gifta, skaffade de dessa skinnramar med foton som de skulle ha i längtans tider. Det gick väl an för mamma som var hemma i lägenheten i Norrköping, men pappa Gösta låg inkallad i Norrland och kunde ju inte ha den stora ramen med sig.
Pappa frös där långt i norr och mamma Maja skötte mig. Jag föddes 1943 och pappa kom hem vid krigsslutet."

I ett blogginlägg från juli 2015 ställer jag frågan: "Var kommer du ifrån?"och svaren strömmade in. Så här skrev Eva:

"Jag kommer ifrån Norrköping!
Ibland hör någon dialekten och då frågar dom! Det blir jag bara glad av och svarar naturligtvis.  Ända tills jag var tjugo år bodde jag där. Jag växte upp och gick hela min skoltid där i olika skolor. Matteusskolan Flickskolan och Läroverket. Det var slitigt, men jag ville ju bli lärare och då måste man, sa pappa.

Lekte gjorde jag på norrgården där vi bodde och på landet i Graversfors. Mest lekte jag skola för jag hade bestämt mig tidigt. Jag samlade så många barn som möjligt och det var en allvarslek! Den som larvade sig fick inte vara med.  
Sedan bar det av från Norrköping till Stockholm, men det hörs alltså än att jag kommer från Norrköping. "  

Idag ....

Tisdag.
Svänger förbi affären och handlar lite och lämnar över en slags lathund till dom i kassan som inte så hemtama med allt som har med posthantering att göra. Det är mycket sånt nu inför julen. Paket som ska skickas runt världen och allt möjligt och det finns inte mycket som är så eländigt som att vara postombud och sedan inte känna att man är trygg i jobbet. Och att innantill-lära-sig är hopplöst; man måste liksom göra dom där sakerna för att få in det i skallen!
Lovisa - syster till Hampus - ljuv och vän var i kassan när jag kom dit.
Döm om min förvåning när denna stillsamma tös ska tävla i BOXNING i helgen!
Otroligt!

Sen  hemöver.
Tog harry på promenad och jag slog mig ner på några murkna träbrädor med utsikt över havet.
Såg  m ä n g d e r  med gräsänder; undrar om jag någonsin har sett så många på en gång!
Lugnt och fridfullt.
Ljummet ute.
Man bör inte bada förrän såret är ordentligt läkt, men nu uthärdar jag inte länge till.
Ska be att pv köper hem nya självhäftande och vattentäta plåster (såna som man hade på knät när det kniven varit framme där), så kanske jag kan smyga mig ner i vattnet.
Rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram) skriver idag att det övergår hennes förstånd hur någon människa kan längta efter ett bad nu i november?
Det är så här: det är kanske inte själva  b a d e t  i sig man längtar efter, utan känslan efteråt!
Det går helt enkelt inte att beskriva hur ljuvligt det är.
Hur man blir varm i hela kroppen och hur endorfinerna rusar runt som tokiga och man blir så pigg och ändå så  l u g n!
Så är det.

Har förberett lite nu inför aftonen då mina barns pappa och hans Karin svänger förbi, efter ett besök i Halmstad. Och själv längtar jag till den kommande helgen.
Först övernattning i Malmö hos sonen, Maja och lillpojken (har inte sett den försnämnde på ett par månader!) och så lördag till Högestad Julmarknad som jag alltid besökte under tiden i Ystad ..,  och så lite senare på dagen bär det iväg till Västerstad 7105 där min syster bor och där sover vi över tills på söndag.
Hennes födelsedagspresenter (hon fyller år samma datum som pv, den första september) ligger här och bidar sin tid.
Å, så mycket roligt!!

Nu sjunger Michael Bublé för mig. Smörsång så det står härliga om det, men jag tycker om det!
Och snart börjar julsångeriet. Fick en gång en cd av Ulrika med julsånger av ..., ja, vad sjutton heter nu gruppen? Ååå, så bra den var, men jag kommer inte ihåg gruppens namn!! Ulrika, hjälp mig! Inte Carpenters ...

Så är det idag.
Glömskans Dag.
Halleluja.

Dagens fönster och lite till ....

"Här får du ett novemberdimmigt köksfönster från mig i Norrtälje.
Så skriver Monet, inte längre i Frankrike, utan här i Sverige.
Och hon fortsätter:
"Här lyser det hemtrevligt på kvällarna i det gamla hyreshuset mittemot. På andra sidan har vi naturen rätt inpå oss med berghällar, tallar och rönnar så det är stad och land blandat fast vi bor mitt i centrala stan."

Ett väntrum fick följa med också. "Det är från Endoskopimottagningen på Norrtälje Sjukhus.
Själva avdelningen med behandingsrummet är längst ner, där somnar man gott in under själva ingreppet."

Monet fortsätter: "Och efteråt får man lapp med instruktioner och gott te med ostmacka. Tända ljus överallt och otroligt vänlig personal som kommer ihåg en, vet att vi kommer från Frankrike, frågar vetgirigt och vill veta allt om vilka vingårdar som är bäst när man åker till Provence."

Och i väntrummet finns den här avkopplande tavlan.
(Tycker i alla fall jag .., Elisabet, att den är).

Tack för dina bilder och berättelser!

Godaste soppan ....

Och egentligen inte den här, men jag hittade ingen bild på dagens soppa.
Jo, idag tvärgjorde jag den libanesiska linssoppan, den som vi en gång bjöds på hos Gunnar i Jämtland och som vi föll pladask för.

Så här gjorde jag och den blev sååå god:

I en stor kastrull hällde jag i
3 dl röda linser
2 hackade och skalade (förstås) gula lökar
4 skalade potatisar i bitar
4 tunt skivade vitlöksklyftor
2 hönsbuljongtärningar
samt
1.5 liter vatten

Lät det koka upp och skummade av det hela.
Det fick koka i 20 minuter.
I med salt, chilipulver efter behag, 1 pressad citron och 1 tsk mald spiskummin.
Sen fram med stavmixern och mixa som du vill ha det. Själv tycker jag att det är gott om det finns några hela bitar kvar av t.ex. potatisen.

Sen smakar jag bara av så det är lite hetta i den - utan att man dör - och så klippt persilja till.
Sååå gott! Sååå billigt! Och det kommer att bli flera middagar eller luncher av det här .,. vi tog hårt bröd med ost till som komplement.
Vitlöksbröd som värmts i ugnen måste ju vara jättesmarrigt till!

Måndag ....

Vaknar tidigt. 

Klockan sju är jag nere i vardagsrummet, har satt igång kaffebryggaren, tänt ljus och tittar på Morgonstudions nyheter. Där är brittiske prince Andrew som tydligen har klantat sig rejält i en tv-intervju och ett annat inslag handlar om antibiotikaresistens ...,  och vi får veta att Los-Angelesbor  erbjuds flygresor till jobbet (sexfiliga motorvägar förvandlas till p-platser pga trafik, tolv tusen i månaden kostar flygresorna) för att inte behöva sitta timmavis i evighetslånga köer .., och där är också ett inslag med Sveriges Radios utrikeskorrespondent Maria Persson Löfgren och hennes dotter - DN-skribenten Emma Bouvin -. 

Om kvinnliga korrespondenter tycker jag mycket, vare sig det gäller tv, radio eller tidningar.

Det vimlar ju av dem! 

Hur mycket tycker jag inte om Anna-Lena Laurens krönikor från Ryssland (i DN), eller som nu på morgonen - Maria Persson Löfgrens ofta så intressanta reportage - eller Cecilia Uddén eller Carina Bergfeldt hos SVT! Vilka dörrar till omvärlden dom öppnar! (Ja, det gör männen också, det är inte det ....!).

I ungefär en timmes tid står tv:n påslagen, sen tar jag harry och går på promenad nere vid havet. 

Luften är sååå mild, men det blåser .., och långt ute till havs simmar sjöfåglar på rad. Jag tänker att jag knappt har sett några ejdrar i år, sååå trist det är! 

Förutom grannen Lasse som bor på andra sidan kustvägen, ser jag inte en endaste människa. 

Och vare sig hästar eller får går längre i hagarna. 

Hemma ser jag mest småfåglar. 

Nötväckor, blåmesar, nån talgoxe och mängder med pilfinkar. 

En liten rödhake uppenbarade sig i lördags och gjorde mitt hjärta glatt.
Så mycket mer behövs inte.

Annorlundalivet ....

Surfar runt på SVT:s tablå för att se om där är nånting jag inte vill missa ikväll.
Hittar detta.

Blir glad.

Sju minuter av lite igenkänning.

Söndagsfönstret och lite annat.

November bjuder på ännu mera gråväder, men det är väl å andra sidan vad vi har att vänta.
Men snart advent.
I gästrummet sitter pv och spelar på pianot inför dagens extra körövning, ja, inför konserten just den första advent. Ett tre timmar långt pass idag och två timmar i morgonkväll - det ordinarie -.
Det blir säkerligen bra.

Och bäst av allt: efter besöket på djursjukhuset är nu husets hund som förvandlad!
Tidigare i veckan har han knappt reagerat när husse kommit körande med bilen på uppfarten, men nu .., nu var det sladd ut i hallen och skutt och snedda över altanen och så i raketfart till den där sååå älskade hussen!! Vilken skillnad!!

Annat som känns bra: min mjuka behå utan bygel som varit försvunnen sedan igår, hittades bakom soffan! Friherrinnan har varit på tvär-besök .., efter att ha varit i krokarna och fått vinterdäcken påsatta. Och mina barns pappa som mått då så dåligt efter sprickan i skallbenet, mår äntligen bättre!
Stor glädje! Och så är DN:s korsord från igår löst. Fy, så tråkigt det var .., stora bilden bestod mest av en massa elsparkcyklar, men kul ändå att det var jag själv som fixade långordet.

Fönstret ...? Finns i vårt kök.
Och lilla origamikaninen är gjord av Karin, 8 år, i Tyresö.
Visst är den underbar!

Mellan tummen och pekfingret ...

Madame forskaren i Portugal och läraren i Hallsberg uttryckte viss förvåning över mitt .., ja, vad ska vi säga .., min något svävande beskrivning av snittet där herr kirurgen tagit sig in i mitt bröst.
"Mellan tummen och pekfingret" skrev jag och menade väl nåt sånt här.
En decimeter lite drygt.

Fortfarande noll ömhet, om jag nu inte klämmer åt ordentligt.
Helt ofattbart.

Lördag i landet Halland och dagens fönster ....

Dagar och veckor går.
Det känns som en evighet sedan jag åkte till sjukhuset för att ta bort knölen; ja, som om det hade hänt i ett annat liv.
Vaknar till en gråmulen lördagmorgon .., fönstret på glänt ., det är varmt ute - åtta grader! - och luften är mild. Hör småfåglarna kvittra irriterat. I vanliga fall brukar jag gå ut och fylla på frön det allra första jag gör på morgnarna, men inte idag. Nu står jag vid fönstret och tittar ut lite.
Upptäcker en ny vy .., det är grannen Annelies nybygge som nu blir ett blickfång, om än bara höst och vinter när träden är kala.

Och åt andra hållet, ja, nu är eken helt avklädd och Ecke och Britts båda gula hus syns väl.
Och eken (som var sååå mycket mindre när jag för tio år sedan kom hitflytttande), den fick lite ljusslingeprydnad igår, men oj, det blev ju som en liten plutt bara. Nåja, det finns ju en sång som heter "Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart", så får det bli.
Och fint blir det kvällstid.

Eftersom vi låg längre än på evigheter i morse (pv sov, jag var vaken) tog jag mig en titt på svt.play och en dokumentär om animatören Per Åhlin. Men vilket program!! Och vilken man!
Här berättar han om sitt liv .., om skoltiden (ingen höjdare), om bristen på högre utbildning och hur han kom i kontakt med Hasse och Tage och så rullade det hela på.
Denna snart nittioårige man med så mycket liv inom sig!
Vilken människa!

Och som yngre.
Han berättar om det förunderliga (eller inte) att han - i den ålder han befinner sig i nu - ändå känner sig som trettiofem INOMBORDS och det är väl så det är för oss alla, kanske. Inte så att jag själv känner mig som trettio, trettiofem, däremot som femton eller fem. Ibland. Och vissa morgnar som hundra.
Här en länk till programmet!

Och han berrättar också om vilket helt enormt arbete som lades ner inför filmerna; alla tiotusentals rutor som skulle tecknas och färgläggas och  .., ja, det var bara så intressant!
Titta, vilka underbara färger på den här bilden!



Apropå film (sedan jag fick mammografibeskedet har jag inte tittat på en enda av filmerna i dom båda filmklubbarna jag gick med i; det har känts omöjligt att koncentrera sig och att sitta i mörker var ingenting jag ville göra), så har brittiske regissören Ken Loach kommit med en ny film - Sorry we missed you - och den kanske jag tänker titta på, ja, på vanligt sätt. Kanske (mest troligt) hamnar den väl i nästa års repertoar på filmstudion?

Sist av allt: om en timme åker pv in till Hallands djursjukhus med Harry.
Han har varit hängig i ett par dagar, men blir inte bättre. Kraftlös. Diarré. Äter inte.
Vätska har jag fått i honom meddelst en halvlitersflaska med pip(ja, vatten förstås) och igår lät han sig väl smaka av kokt kyckling, för övrigt intet.

Vi får se vad som händer.
Och jag är tacksam att det finns försäkringar.

Och så blev det fredag ....

Pv arbetar fyradagarsveckor vilket innebär lediga fredagar. Två timmars längre sömn än vanligt blev det den här morgonen. Upp sju i stället för fem.
Duggregn ute, men milt.
Småfåglarna har fått mat .., vi har fått bildhälsning från Skåne där en liten kille sitter på golvet med sin nyligen hemkomne far intill sig .., man anar ju glädjen! Potatisstampen har den lille i händerna, ja, inte behövs det märkvärdiga leksaker inte för att roa småttingar.

Ikväll kval till fotbolls-EM och bara jag skriver det här, pirrar det i magen.
Just nu Morgonstudion och så DN som väntar.
Kaffet var ljuvligt gott .., ett nyöppnat paket Arvid Nordqvists Gran Dia.

Och Kinas ambassad i Stockholm morrar över Tucholskypriset som ska utdelas till författaren och svenske medborgaren Gui Minhai som sitter i kinesiskt fängelse, ja, alltså om representanter från den svenska regeringen deltar i prisutdelningen. I Malmö har en kvinna påträffats död i en bil, troligen mördad. Och ungdomar som rånas av andra ungdomar förnedras och får ta av sig kläderna och i bara kalsongerna får man sedan  kyssa rånarnas skor.
Vilken total förnedring!
Om detta pratade vi häromdagen, pv och jag själv, lika upprörda båda två.

I landet Halland sitter en katt på bordet.
Några tända ljus.
Regndroppar mot västerfönstret.

Och frånsett att mitt vänstra bröst antagit en färgskala som mest går i lila, känns allt bra.

Dagens fönster ....

Så här skriver annannan: "Här kommer bästa fönstret!! Sovrummet hemma i Skåne.
Den lilla vattenbuffeln som tappat en hornspets kommer från Vietnam.
Det är inte mycket med höstfärgerna i Skåne, men det är så vilsamt så här års."

Det här tågfönstret har varit D.F. tidigare, men jag upptäckte nu först att jag glömde nog några rader från madamen med håven. Så här stod det, det jag glömde: "Det var en fin och solig dag igår. Jag var i Leuven och hälsade på en kollega Det var påfallande många som satt och läste en bok på tåget."

Tack Anna!

Och så fortsätter det ....del 2.

Bilden: såååå kände jag mig inte .., för här tycks jag ju rätt morsk.

Så hamnade jag i ett förberedelserum och två anestesiläkare stod vid sängen och jag sa att jag väldigt gärna ville slippa alla former av morfin (det hade jag meddelat redan förra veckan) och dom sa att "här är det du som bestämmer Elisabet" och jag förklarade att det kan ju ändå aldrig i livet göra så ont efteråt som när man fått ny knäled och inte får morfin - då skakade jag som ett asplöv och hackade tänder -!

I stället skulle jag få tandläkarbedövning i bröstet och det var ett äventyr.
Länge stod läkaren och tittade på ultraljudsskärmen och sen tog han telefonen och kallade på Olga.
Denna Olga visade sig vara en läkare med  p o n d u s .., född och uppvuxen i forna Sovjetunionen, född 1955 (storasyster) och på ett härligt sätt lotsade hon den betydligt yngre läkaren och peppade och sa "ta den grövre nålen, ta 5:an och så går du in mellan andra och tredje revbenet ..., så där.., längre in, akta .., längre in, hela nålen, men akta kärlet!"
Jo, men det blev en trevlig stund där nere. Mycket skratt och det tog tid och han stack in nålen så långt det gick och det kändes inte ett pip!!!

Innan jag skulle skjutsas in för operation, sa jag till sköterskan att jag bara MÅSTE få gå och kissa! Toaletten var i det angränsande väntrummet och dit kom jag, iklädd en för trång vit sjukhusskjorta där knapparna stod åt alla håll och med plasttofflor och grå strumpor som korvade sig runt vaderna och jag gled in i det lilla väntrummet där människor väl skulle opereras och några var anhöriga och jag sa "ja, här kommer en pinuppa!", men det kan jag säga, att jag kände mig inte som en sån.
Tänk, att i sån här miljö, där bryr man sig inte.
Aldrig i livet hade jag visat mig så någon annanstans!

Kommer plötsligt ihåg när jag opererats i Hässleholm och skulle på röntgen, samma dag jag skulle få resa hem. Fortfarande i sjukhuskläder gick jag in i hissen och fick sällskap med en man i 45-årsåldern kanske och jag log och sa att "jadu .., det är ingen vacker syn du har framför dig, men så här är det ...!" Då smajlade han sååå varmt och sa "men du, nästa gång vi möts kan det vara på en dans och då ska jag bjuda upp dig!"
Humor är bara så underbart!

Och så, efteråt, in i operationssalen där ljuset flödade och utanför fönstret strålade solen - kändes det som - och jag fick lägga mig på det smaaala operationsbordet och plötsligt säger en kvinna - helt i grönt - "Ja, jag tycker väl att jag känner igen rösten!"
Då är det en kund som handlar i affären! Å, så glad jag blev!

Anestesisköterskan som skulle sköta narkosen var en komplett ängel (bodde i Vejbystrand, jämngammal med min Maria, född 1972) och hon var så  l u g n  och sa, när hon satte syrgasmasken i ansiktet att ..."Elisabet, jag är med dig hela vägen ..., hela vägen .., du kan vara helt trygg!" och jag hade väl kunnat gifta mig med henne, så trygg kände jag mig. Och så hörde jag någon annan säga att "nu pumpar vi" och sen var det godnatt.

En timme senare vaknar jag på postop och är trött men såååå glad!
Inte det minsta mår jag illa, jag har inte ont (är ju bedövad) och mår sååå bra!
Efter en stund vänder jag på huvudet och tittar på datorskärmen ovanför min säng.
Är det möjligt?
En sköterska går förbi (dom springer hela tiden fram och tillbaka) och jag säger "men är det här verkligen min skärm .., är det mitt blodtryck?" Jo, visst var det det, ett blodtryck som förra veckan under nån halvtimmes tid pendlade från 190 - 150 i övertryck!
Och nu: 136/70!!

I Hässleholm tillbringade jag hela eftermiddagen, kvällen och natten med att kräkas och må illa, här klev jag upp ur sängen, gick och kissade själv och kände mig som om jag vunnit 1 miljon!
Läkaren som gjort snittet (stort eller litet som mellan tumme och pekfinger som man håller ut) stod vid min säng och strök försiktigt över handen (ja, honom hade jag väl också kunnat gifta mig med!)
och han sa att dom förstås plockat ut den här knölen och tagit med i reserv också och om två veckor (tyckte jag att han sa), skulle jag få besked, antingen via telefon eller så får jag komma på återbesök.
Och då, om det blir återbesök, förstår man ju.

Alltid så rara hedgrenskan i Trelleborg som gjort hela den här svängen och mer än så (och verkligen peppat, som så många andra rara människor, tack alla som varit sååå vänliga!), skriver att det är klart att det går bra! Men jag tänker så här .., att om jag tar ut all glädjen nu, blir fallet så stort om det visar sig vara nåt som inte är så bra .., så jag håller mig rätt neutral. Visar det sig sen vara helt ofarligt, ja, men så underbart!

Bilden från någon knäoperation, men den får duga.

Ja, så kom rara Mirja och hämtade mig och sängen och så blev det - efter påstötning - kaffe och macka, ja, jag hade kunnat få kycklingpaj också, men det var kaffe jag längtade efter.
Intill mig låg en ung man på 30 år som OCKSÅ opererat bort nåt i sitt ena bröst; nåt mycket större och han var så rar och berättade lite om sig själv och vad han skulle vilja arbeta med och sånt (ja, jag frågade) och sen kom en vacker kvinna i 40-årsåldern kanske med fin fläta på ryggen och hon hade gjort samma sak.

Ringde  pv .., inget svar .., ringde igen .., inget svar. Och igen och igen. Höll på att bli galen.
Det blev till att ligga i sängen och jag slog en signal till mina barns pappa som dagen innan hamnat på sjukhuset i Ystad då han halkat och slagit bakhuvudet i en trappa och A, som precis kommit till Sverige efter två månader i Mali, Afrika (jag är så stolt över alla som gör en insats i fredens tjänst!) han sa "vilken jäkla tajming, komma hem och så ligger pappa och du på sjukhus!"
Själv tyckte jag att det var alldeles utmärkt tajming.
Så underbart roligt att ha honom på hemmaplan igen och tänk, vad han ska längta efter sin lilla familj! Och hurra för Maja som varit ensam på täppan tillsammans med den nu drygt nio månader lille krabaten, ja, under dom här månaderna när den andra hälften varit borta. Nog ska hon längta efter sovmorgon och att kunna ge sig ut för att springa, utan att ordna barnvakt!

Bild: Nelly var så förtjust i den här blonde killen .., och lagom stor var han ju och nosa på skruven ville hon alltid göra. Jaha, han är kastrerad, ja, då är det väl inte så viktigt, tänkte hon kanske.

Ja, så var det.
När jag äntligen fick tag i pv och blev hämtad, ringde jag genast i bilen till friherrinnan och fick rena chocken .., Shejken hade blivit våldsamt sjuk och hade fått avlivas tidigare på dagen!!
Han var ju gammal, tretton år, men ändå! I söndags var han här hos oss innan Maria skulle åka hem; vi satt i uterummet och åt fläskpannkaka och han såg så pigg ut, men det här kom bara pang-bom!
Stackars Lena!
Att ha kamperat ihop i tretton år, det är lång tid det och oj, så många vanor dom hunnit få tillsammans och aldrig kan en hund ha haft det bättre!
Tur att hon har daghunden Bessie som är så himla fin och Bessie hade letat sin kompis idag och gnytt lite .., oj, vad hon ska fundera vart han tagit vägen!

Nu vet ni allt och lite till.
Lyssnar till ljuvlig musik - Julien Clerc och Carla Bruni sjunger nåt på franska. Vackert!

En slags resumé och dagens fönster ...

Bilden: Utsikt över Halmstad från sal 10, säng 3. Klockan är då 7,45 på morgonen och jag har nog aldrig sett hamnen så klart.

Så här var det igår: knappt två timmars sömn under natten, därefter upp i ottan och ta sig an "inför-operation-duschen" och vid kvart i sju åkte vi iväg. Pv körde. Jag vet inte hur många gånger jag suckade under den färden in till sjukhuset.

Halv åtta var det sagt att jag skulle vara på plats, men jag var som vanligt för tidig - en städerska var på väg upp till avdelning 72 och öppnade dörren åt mig - och vid "disken" (med en stor whiteboard till höger på väggen och fullt med anteckningar) tog en sköterska emot mig och sa att "men å, så bra att du är tidig, då blir det ingen tidsbrist!"

Så kom en ung sjuksköterska (hade gjort sin utbildning i Östersund och längtade tillbaka) och en infart skulle sättas och det krånglade förstås och till slut hade jag ett rejält bandage runt högra handen. Med tusch markerades bröstet som skulle opereras.

Vid niotiden blev det skjuts ner till mammografin.
Nu skulle en tunn tråd liksom "skjutas in" och markera vad kirurgen skulle ta sikte på.
Julita tog emot och förberedde och sen kom en trygg madame (ursprungligen från Helsingborg) in (det var läkaren) och så efter en stund så tjopp! åkte tråden in och ett slags krokar (det såg ut precis en metkrok såg jag senare på datorskärmen) hakade tag i den lilla knölen.

Många kirurger föredrar ståltrådsindikering då de upplever att kirurgin blir mer precis eftersom man kan följa tråden från periferin mot bröstets centrum. 

Bild: ansiktsfärg innan besöket, nåt sånt här.

Julita, som jag vet kommer från Polen, skrattade gott åt mina polska språkkunskaper; ja, det är väl bara "reklamufka" som betyder bärkasse. Nu lärde hon såväl läkaren som mig några nyttiga fraser. Hej, tack och ja. Om man ska säga "ja" på polska, uttalar man det som "tack" på svenska.
Och det polska ordet för tack, det heter dzięki och alldeles enkelt att uttala var det inte, såväl läkaren som jag själv fick öva ett bra tag.
Jo, men det blev en trevlig stund där nere. Mycket skratt.
När jag k o m  till avdelningen på morgonen, var min ansiktsfärg helt normal, jag tog t.om en bild för att kunna jämföra. Ungefär så här, som bilden här ovanför

Bild: Efter besöket på mammografin - som var enbart trevligt - var jag illröd i ansiktet och jag tänkte att helvete, nu rusar blodtrycket i höjden! Ungefär så här, nej, ännu rödare var jag och jag tänkte att det är ju inte klokt, det  m å s t e  ju innebära att jag är orolig inombords och för min inre syn (där ser jag minsann en hel del!) såg jag trycket stiga till oanade höjder. Hu!!

Så upp på avdelningen igen för ny väntan.
I ett försök att slappna av och få ned trycket (men jag kände mig ju inte nervös) låg jag i sängen och testade nån slags meditation. Nu gällde det att hitta nånting som kunde verka lugnande .., ja, men när vi seglade till Bohuslän och jag halvsatt i sittbrunnen och allt var lugnt och fridfullt, DET kunde jag tänka på. Nej, då fick jag tankar på storm och bytte båt till en liten eka som jag kunde ligga i och som inte skulle flyta iväg. Då såg jag framför mig ett vattenfall, typ Niagara, nej, det gick inte heller!
Och jag kom ihåg när - jag tror det var en ung AP som för att somna skulle testda det här med att räkna får som hoppar över en hage och det blev bara kaos i fårskocken - ingen avslappninng alls, ja, ungefär så var det!
Då bytte jag helt taktik .., jag tänkte att jag låg på stranden i Särdal, ja, men nu blev det bättre!

Vid tiotiden kom den unga sköterskan E och hämtade mig, nu skulle det bära av till operation, men det visade sig (alltid visar det sig) att hon var utrustad med - om möjligt - än sämre lokalsinne än jag själv, så hon bad Mirja (född i Finland, kom till Sverige som nittonåring och kunde inte ett ord svenska, nu pratade hon helt flytande, det enda ordet jag tog finskan på var ordet "nitton" som gick ner i tonläge) att ta hand om transporten. Jaha, så blev det en stunds småprat i hissen ner och det löste sig galant alltsammans. Jag kom verkligen ner till operationsavdelningen, ja, förrummet, där det skulle fixas lite.

Där nere väntade två anestesiläkare redo att ta sig an den där madamen med annorlunda dialekt (jag räknade till totalt sju stycken som frågade var jag kom ifrån, så hädanefter har jag inga som helst bekymmer att själv ställa den frågan till någon annan), ja, då var det till att tänka på stranden igen ....

Nästan alla bloggvänner tycks ha läst på instagram och kommit med de allra vänligaste hälsingar - så jag gör en paus här och städar och går ut med harry - och återkommer senare. Det kanske finns nån enstaka människa som inte är på ig och så är ju det här min egen dagbok.
Så är det.

Dagens fönster ....

"Morgon i Östersund. Allt gott!".

Vem skrev så?
Jo, Cecilia N. 

Tack Cecilia!