Livet ....

Tänk, så föränderligt och förunderligt livet ändå kan vara.
Född och uppvuxen i norra norrlands inland och nästan fjälltrakter och flytt så långt söderut man kan komma i vårt land och därefter tio år i Halland.

Vem hade någonsin kunnat ana att det skulle bli så?
Jag minns när helsingborgaren och jag själv körde från Helsingborg till Halmstad och hälsade på äldsta dottern med familj och goda vänner; dom hade husvagn och bodde på Tylösands camping. Tänk, om man då hade vetat .., att x antal år senare, skulle jag lämna den lilla lägenheten i Ystad, min mamma skulle inte längre vara i livet och jag skulle komma att flytta till ett gult hus på en kulle.
Och jag skulle lära mig tycka om att vara ombord på en segelbåt!

Måhända är det tur att man inte vet vad som väntar, jag menar, när man är yngre.
Kanske skulle man då bli så förfärligt orolig och tänka att "men hur ska det gå .., ska jag verkligen bryta upp från Skåne och för vem och varför?"
I tio år har jag nu bott i landet Halland.

Och idag var det alltså bom-iläggning i lilla hamnen och jag tog cykeln och gav mig av för att se hur det stod till där nere.
Nej, det var inte femtio personer som arbetade med bommar och bryggor, men kanske ett trettiotal? Kanske trettiofem? Svårt att beräkna medeldåldern på deltagarna?
Jag frågar pv.
"Kanske femtio ..?" säger han.
Själv gissar jag på femtiofem.
Här är pv och Janne (från Falkenberg) som flyttade brädor på bryggorna.
Denne Janne visade sig vara en trevlig man som berättade att nästa år blir det nog pension för hans del. Jag är ju född 1954, pv 1955 och denne Janne 1956.
Tripp, trapp, trull.

Och här är det andra gubbar som kånkar på bommarna. Och på slutet en kvinna.
Det var - enligt SMHI - risk för regnskurar, men se det blev precis tvärtom.
Den där sociala distanseringen .., ja, det var kanske inte så mycket bevänt med den, men å andra sidan, att lägga i bommar utan att vara i närheten av varandra, är nog stört omöjligt.

Själv vinglade jag omkring i mina sandaler och vinglade gjorde även andra, men ingen gjorde sig illa. På slutet bjöds det på grillad korv med bröd; det skötte Rolf om.

Den här mannen (en lång herre) kom samtidigt med mig, ja, han hade sin fru med sig och  jag sa att "du var mig en friskus som kommer i shorts!" och mannen berättade att han gick klädd så här nästan året runt.
"Man vänjer sig ...", sa han.
Själv går jag ju i mina sandaler nästan året om.

I små skrevor växer nu triften som har börjat blomma.
Ser ni det lilla Pettsonhuset där uppe till vänster?

Efter någon timme eller två cyklade jag hemåt, men stannade till vid ett tiotal islandshästar vilka gick lösa i reservatet (där finns färist). Fyra i sällskapet låg utsträääckta i gräset och sov så gott (ibland snarkar någon av dem högljutt .., eller fjärtar!), men den här krabaten var nyfiken och nosade länge på min cykel.
Han tyckte kanske att den såg fin ut?
Eller trodde han att där möjligen fanns något ätbart i cykelkorgen?
En morot?
Eller ett äpple?

Senare på dagen bar det av till hamnen i Skallkroken för att fortsätta att ställa i ordning den nya båten (som verkligen inte är ny, men ny för oss).
Pv kollade upp diverse viktigheter (var man fyller på diesel respektive vatten)  .., var toatanken göms .., ja, allt möjligt sånt.
Harry gjorde oss sällskap och låg och sov under kapellet.

Och jag ...., just det.
För några veckor sedan var det fyra plusgrader i havet.
Idag tio, elva.
Det var inte ens tillstymmelse till gruvsamt att simma ett femtontal meter.
Enbart ljuvligt.

Efteråt var jag så varm - så där som man blir efter ett kallbad - och vi öppnade kapellet och lät solen flöda in .., men se .., dom kom förstås vinden och jag blev iskall och fick plocka fram vintermössan och svepte en torr fleecefilt över axlarna, förutom sticketröjan.
Harry sov fortfarande.

På stenpiren såg jag två strandskator som parade sig.

Dagens fönster och samtidigt balkong ....

Svärsonen - för närvarande långt hemifrån - skickar en bild och visar att han har köpt fina växter till balkongen. Själv ser jag förstås bara ett fönster med läcker utsikt, men det är han förstås van vid och tänker inte heller på.

Lite annorlunda än här på landet.

Tack! säger jag och minns plötsligt deras balkong i Accra.
Ljudet av vindspelet ..,. gamarna som flög förbi .., hundar som skällde .., ja, det var annorlundaljud. Och morgonljudet som hördes genom gästrummets myggfönster .., människor som sprang i trupp och sjöng taktfast .., mera hundskall .., fåglar som flög förbi. Så tacksam jag är för den resan!

Utsikt från deras balkong i Accra.
Frisering på gång.
Jag tror att det var AP som fångade ögonblicket.

Blandad kompott från en 1:a Maj ...

Frånsett en kylig förmiddag, så har det varit en fin dag. 

Vid tvåtiden kanske tog vi bilen och körde till hamnen i Skallkroken, men först en sväng förbi Göstas Café där vi hämtade vår mat och så - väl framme - slog vi oss ned vid ett vindskydd och kalasade på det som blev vår middag. 

Det var gott om folk som alla höll på och pysslade med sitt. 

Bengt hämtade ideligen saker från sin bil och lätt som en plätt tog han sig över på sin båt, trots att han är en fyra, fem år äldre än jag själv (män verkar ha så himla bra balans!) och andra kom med segel och bommar och ja, det var mycket sånt. 

Vid den rosa bilen syns öppningen (man kan förstås stänga till också) och det är helt suveränt, då blir det sååå mycket enklare för Harry att ta sig ombord. 

Den blå pilen visar akterruffen där vi ska sova. Fören pekar alltså ut mot hamnen; det är den enda båten som har aktern mot bryggan, men det är som sagt av omtanke för harry och även för mig. 

Utanför affären mötte pv friherrinnan och bjöd in henne på kaffe och kaka. 

Med sig hade hon lilla Bessie, hennes "daghund" och det ska jag säga, att en bättre dagmatte än friherrinnan kan omöjligen finnas! Oj, så rädd den lilla lurvtussen var när "matte" skulle ta sig ombord! 

Harry blev ö v e r l y c k l i g  när vi fick besök!! 

Så mycket tycker han om friherrinnan. 

Öht gick det så bra med honom .., nästan genast - när det bara pv och jag själv som fixade med sängkläder och annat - gick Harry och lade sig längst fram i fören, uppe på däck, alltså. Då hade han full koll på golden retrievern Sally en bit bort och inte minst lille Max, en japansk spets som gärna ville komma ombord och hälsa, om han nu hade vågat språnget. Och i en båt i närheten stod den skånska gårdshunden Cirrus och spanade ut över omgivningen. Inga revir att bevaka .., det viftades glatt på svansarna.

När det var dags att gå i land, skulle jag kasta iväg skorna halvmetern till kajen, ja, för att få bättre grepp.

Jahapp .., då trillade ena sandalen i plurret och tack och lov för snäll båtgranne - hunden Max husse - som bums kom med båtshaken och fiskade upp den dyvåta sandalen! 

Så kom vi hem ..., och i var sin del av soffan Ektorp tittade vi på olika avsnitt av den franska tv-serien "Falsk identitet". Nej, pv har inte somnat, även om det ser ut så ., men i motsats till mig hade han sin laptop på lägre höjd än min och fick titta nedåt. 

Själv fick jag allt sträcka på halsen lite.

För någon halvtimme sedan kanske (vid 21.15) såg det ut så här på ena sidan av tomten. 

"Otroligt vad det lyser hos Ingegerd!" sa jag häpet. 

Det huset är nu sålt till en ung familj, då Ingegerds man Arne dog för några månader sedan. Kanske håller det helt på att tömmas nu? Kanske hade hon besök?

I det ljusblå huset bor Birgitta, hon som lagar norra Europas godaste fisksoppa! 

(Även hon änka sedan en tid tillbaka). 

Åt andra hållet .., ja, det här lilla röda huset var en gång arbetarbostad och tillhörde godset och precis så här litet (pv:s hus var då rättarens bostad) var även huset där vi bor .., men pv har alltså byggt ut och så är det även med det förra huset, det ljusblå. (Och sååå fint det huset är omgjort!!!). 

Längst till vänster syns ladugården och bakom den, stallbyggnaden som är jättelik! 

Det var  n ä s t a n  tyst och tomt ute .., ingen fågelsång, bara nåt enstaka kvitter och då och då någon enstaka fågel som flög förbi. 

Kattugglan var tyst. 

Just nu ägnar sig pv åt att deklarera, jag ska skriva dagens mejl till min syster i Australien (pratade tidigare idag med min rödvitrandiga syster i Skåne .., så roligt det var!) .., äldsta dottern ringde på väg till nattjobbet .., från Färingsö kom en glad bild med AP:s väninnor på middag hos henne och från minstingen - sonen - en liten film på familjechatten där han och lillkillen är på besök hos goda vänner och där den allra minste är tillsammans med lite större lekkamrater. Och från mågen som är långt hemifrån, kom en fönsterbild som var så fin! Det får bli morgondagens.

Det har verkligen varit en bra dag, med betoning på  b r a. 

Inget märkvärdigt. 

Men bra. 

Jag ser livet som en gammaldags almanacka där man river ett blad åt gången - såna fanns ju när man var liten -. 

Idag revs ett av bladen. 

Jag hoppas att bunten som är kvar inte är alltför tunn. 

Godnatt!

Nånting jag funderat på ....

När jag än en gång läser P-O Enquists bok "Ett annat liv", då tänker jag ofta på hur i all världens dagar det fungerar att översätta uttryck som är ytterst lokala, rent "bondska",  till exempel till engelska?

Jag ska försöka få fatt i ett exemplar med engelsk text, bara för att se vad resultatet blir.

Det var ju samma sak med Torgny Lindgren som ju skrev nästan på Norsjö-mål och han var ju stor som författare även i andra länder. Men  h u r  får översättaren fram den särskilda språkmelodin, som är så typisk för respektive författare?
Det funderar jag på.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan, madamen i Närke:

"En riktig majbrasa, som brandkåren fick släcka, bara några meter bort från oss. Oförsiktiga grannar eldade skräp utan uppsikt!
Branden spred sig, och ...... //Kattis.

//Hu! säger bloggmadamen i landet Halland.

Nya bekanta ....

Det kan ha varit Andreas Utterström som i något program - USA-podden kanske - tipsade om den franska agentserien "Falsk identitet". Eller så hade jag hört talas om den någon annanstans Och jag vet att pv har sett något enstaka avsnitt, men tyckte att det var så hemskt och att hoppa in mitt i en serie, är ju heller inte det enklaste.

Igår beslöt jag mig att ta en titt på allt detta; jag började med säsong 1 och det allra första avsnittet. Här får man alltså följa ett gäng franska agenter och det är inte alldeles busenkelt att hänga med i svängarna och hålla reda på det politiska spelet och vem man kan lita på .,. men hjälp, så bra den var!! ÄR.

Ledare för gruppen är Henri Duflot, fullständigt suveränt spelad av Jean Pierre Darrousin, född 1953 och gift med en kvinna vars mamma kommer från Kiruna! (Ja, avdelningen onödigt vetande, men denna kvinna - Anna - intervjuades i Morgonstudion nu när den femte säsongen tar sin början här i Sverige).
Vilken skådespelare denne Henri är!! ¨
I serien är han en lite .., ja, verkligen inte någon man med stor utstrålning eller pondus, men han .., ja, han är helt enkelt lysande!

Och alltid bär han lite fåniga slipsar och jag undrar hur man tänkte när det var dags att sätta kläder på rollfigurerna .., vad skulle slipsen ge för signaler? Jag hade säkert satt på honom nån tråkig enfärgad historia, men här blir - åtminstone för mig - slipsen en del av Duflots kanske dubbla personligheter.

Jean Pierre Darrousin är född 1953 (Han är Skytt) och så här ser han ut naturell.

Här är en annan som jag tycker spelar så himla bra, Sara Giraudeau, född 1/8 1985.
Hennes rollfigur Marina Louiseau är en superbegåvad ung kvinna med något som liknar fotografiskt minne (måste ju vara perfekt för en agent) och jag tycker verkligen att hon är otroligt bra.

Nadja Mansour - som hon heter i serien - är en vanvettigt vacker och i mina ögon sympatisk rollfigur, spelad av Zineb Triki , född 1980 i Marocko.
Också jättebra!! (Ja, det finns ingen som faller ur ramen, tycker jag).

Huvudrollen innehas av Mathieu Kassovitz, född den 3/8 1967. Den som sett feel-good-filmen Amelie från Montmartre känner förstås igen honom, men här är det nånting helt annat som han gestaltar. I serien heter han - bland annat - Guillaume Debailly (ja, han är ju agent med många olika id-kort).
Det mest otroliga är ju att den mannen är sig så lik från Amelie-filmen .., under nitton år har han ju knappt åldrats!

Så tog jag mig alltså an den här seriens första säsong på svt-play igår .., klämde sju avsnitt och mellan varven gick jag ut med harry, gjorde lunch, tog mig lite kaffe och så lade jag mig raklång på soffan med datorn på magen och harry i andra soffhörnet.
Det är lika eländigt väder idag.
Kanske hinner man ....?

Det finns fem säsonger, den femte har precis börjat.
Avsnitten är nästan timslånga.
Ja, nu vet ni.

Ett kvällsfönster från Skåne ...

... och från hedgrenskan!

Tack Kerstin!

Familjen Skjern, Tante Möghe .., Elisabeth och andra!

Man tror inte sina ögon .., Axess-tv visar den danska tv-serien Matador - högt och innerligt älskad av mig på den tiden det begav sig - och jag hakar på.

Känner igen  dom flesta namnen och allt eftersom jag tittar, känns persongalleriet igen.
Och jag kommer på varför jag tyckte så mycket om den ena och absolut inte den andra.

Under exets och min resa till Australien 1986, då sändes dom sista avsnitten .., ja, det återstod väl ett enda som skulle sändas dagen efter vår hemkomst. Jag minns hur bästa vännen Agnetha hade spelat dom avsnitt vi missat på en videokassett och dom avsnitten sträck-tittade vi på och så var vi då redo för The End.
S o m  jag tyckte om den här serien!!

Axess-tv har för övrigt mängder med intressanta program ....

Kanske tänkte hon på det ....

Fullkomligt  ä l s k a r  DN-fotografen Eva Tedesjös bilder av författaren och illustratören Jakob Wegelius, för övrigt helt okänd för mig.
Man får ofta höra - när man står där med kameran - att det är bra med linjer som går liksom diagonalt.
Titta här .. vattenkannan som är vinklad upp mot herr Weglius.
Om vattenkannan vänts åt andra hållet .,. då hade man inte blivit "ledd" upp mot mannen.
Tänker jag.

Eller som här: från svanstippen och diagonalt upp mot axeln.
Sååå snyggt!
Sån harmoni i bilden!

Och här tittar han till höger - sett från min horisont - och titta, där är en pinne som också vinklas åt samma håll.
Tillfällighet, eller ..:?
Och hade bilden blivit spretigare om pinnan lutat åt andra hållet?
Stövlarna ., dom bidrar ju - entligt mitt sätt at se det - till att jorda själva ögonblicket .
Nu ser det ut som om mannen bara gått till bryggan för att hämta stövlarna, eller just bytt om. Om han inte hade haft stövlarna i handen .., då hade det väl känts aningen tillgjort att han skulle stå där och titta åt sidan.
Eller kanske inte ..?
Intressant är det i alla fall.

Mejl från min syster i Australien ....

"Sen eftermiddag i går började det regna och det har fortsatt och i dag (onsdag) har vi rena vintern, 12C och regn och detta lär ska fortsätta veckan ut, så jag har på värmen inomhus.

I dag  kl 9.45 hade jag tid hos frissan för klippning och jag vaknade så pass tidigt att jag hann handla några småsaker innan och i dag fanns toapapper för första gången sedan Coronaeländet började, så jag köpte ett paket.  

Visserligen bara 4 rullar, men jag var glad för det.

Min frissa är en av de få som har tillstånd att ha öppet.  Lokalen är stor och han är den ende som jobbar där och det är på sin höjd bara en annan kund där när man kommer dit.Jag hade ju inte klippt mig sedan före bröllopet och det var ju i februari, så det var hög tid. Jag brukar ju gå var 5e vecka. 

Jätteskönt att ha det gjort och hur trevligt var det inte med en liten pratstund?"

En ovanlig morgon ....

Idag tar pv bilen till jobbet, vilket nästan aldrig händer.
Alltså är han hemma lite längre på morgonen och Harry, som i vanliga fall kommer springande och hoppar upp hos mig i sängen vid sextiden - just när pv cyklat iväg - blir förvirrad .., vad är det nu som händer?
En hel timme längre blir husse hemma!

Jag har då legat kvar i sängen och lyssnat till gårdagens avsnitt av Europapodden; det handlar till stor del om den minst sagt vacklande ekonomin i Europa i dessa virustider, allra mest om Grekland och Italien.

Och Caroline Salzinger i Tyskland vittnar om hur bra Angela Merkel har hanterat coronasitutationen, så långt från Donald Trumps påhitt som det väl är möjligt.
Här finns en länk till Europapodden och gårdagens avsnitt.
(Ibland glömmer programledaren Claes Aronsson bort Susanne Palme  - expert på EU-frågor och ofta ständig gäst eller bisittare i studion - och då blir jag så .., ja, nästan nervös, jag tycker att det är så oförskämt).

Nu är kaffet uppdrucket.
Harry sover i soffhörnan .., två ljus brinner och det blåser lite ute.

Dagens fönster ....

.... finns i ett gult hus på en kulle.

Och den som eventuellt läser här, vet var den kullen finns.

Just det.

Kväller ....

Frånsett att jag rensat ogräs bland hallonbuskarna och den lilla trefingrade grepen gick sönder (alldeles nyligen inköpt; själva handtaget bara lossnade!) och att jag gått med harry på diverse promenader, har det inte hänt mycket.

På eftermiddagen kör jag i alla fall in till stan och möter upp pv vid Elon - elbutiken - där en ny köksfläkt inhandlas. Ingen sån här snygg rostfri variant, utan en vit mer som gammaldags typ. Ja, det går det med.

Och så hade jag lovat Sonja att handla Alvedon till henne, så då svänger vi förbi Ica Maxi där apoteket finns och passar även då på att köpa fästingmedel till Harry och lite middagsmat till oss alla. Det blir bra och räcker även till Sonja.
Vi sitter på hennes uteplats vid var sitt bord och ett par meter ifrån varandra .., det ser nog märkligt ut, men så blir det i alla fall. Sonja blir glad ., säger att annars hade det blivit två ostmackor till middag. Jag tycker att hennes ben ser så tunna ut.
På gräsmattan, en bit ifrån oss, ligger Harry.
Från grannen i lägenheten intill hörs för stunden inget skrik och bråk.

Innan vi ger oss av tar jag hand om disken, utan att Sonja märker det.
Jysses, så hett vatten där är i kranen!
På köksbordet ligger hennes deklarationsblankett.
Och så hemåt.

Vi pratar om att åka till hamnen  .., kanske ta ett dopp och se till båten, men på nåt sätt är vi för trötta ., det får bli i morgon.

Och nu kväll.
För pv återstår två arbetsdagar. Han säger allt mer ofta att till hösten kanske han hoppar av och blir pensionär på riktigt .,. det här med distansundervisning är verkligen inte hans cup of tea.
Precis nu ger han Harry sin fästingmedicin (droppad i nacken) .., Sigge har redan fått sin och det kan jag säga att detta att hålla fast en katt som inte har lust att bli fasthållen, det är inte det enklaste här i världen.

Om några minuter är klockan nio .. då blir det Aktuellt.
Just så mycket mer spännande är det inte, det här pensionärslivet.
Tycker jag om det?
Det kan ni tro!

Ibland när sonen ringer, då säger han "känns det inte trist att inte ha nån uppgift?"
Jag svarar att jag har haft en uppgift (arbete) i fyrtiosju år, nej, jag känner inte att mitt liv hänger på Uppgiften. Kul att hoppa in och arbeta ibland, men självkänslan står inte och faller med jobbet. Det är till och med så att den där bristande självkänslan jag burit på, ja, när det gäller utbildning och den biten, den har jag kastat av mig.
Nu är jag liksom ett neutrum.
Eller bara jag.
Elisabet.
Sextiosex år.
Inte var jag högutbildad, men inte heller alldeles bakom flötet.
Jo, men den insikten känns bra.
Och just nu ska min uppgift bli att stänga till växthuset.

Dom var i alla fall inte femtio till antalet ...

Foto: Brette Soucie och bilden togs i Maine, USA.

Tar Harry och går på johanssonrundan.
Lite kyligt på vägen dit, men på tok för varmt för sticketröja på väg hem - då med solen i ryggen -.

Nere på ängen, just ovanför stranden, upptäcker jag ett sällskap fågelskådare vilka står  och spanar ut mot fågelholmen en bit bort.
Det är kvinnor och män - flest män - och alla har sportiga kläder, kikare förstås och somliga bär på fotostativ och rejäla objektiv.
Alla är nog äldre än jag själv, många kanske sjuttioplussare.
Ett femtontal kanske?

Innan jag ens hinner fram för att fråga vad det handlar om (jag misstänker att det måhända har utgått ett påbud att nu finns det en verkligt spännande fågel just här hos oss i Stensjö) börjar alla gå mot parkeringen och jag ökar takten för att, om möjligt, få ta del av detta som ju verkar ganska intressant. Harry stretar emot .., ja, det är ju det där med löptikarna som passerat.

När jag väl är ifatt dem, står där en man och berättar om en bivråk och när pratet är slut och alla går mot sina bilar, frågar jag en kvinna vad det hela rör sig om.
Jo, det är så att det här är en fågelskådargrupp med medlemmar från såväl Halland som Skåne och om jag inte minns fel (minnet räcker som synes inte ens i tvåhundra meter!) tyckte jag att kvinnan sa att en gång per vecka åker dom ut och spanar och nu hade dom valt just den här delen av kusten och jodå, långt där ute på fågelholmen ligger tydligen en Tobisgrissla och ruvar på ägg.

Och jag tänker att vi borde verkligen skaffa oss en riktigt bra kikare, så där så även vi kan stå på ängen och spana bort mot holmen till!



Så nu är jag hemma och har googlat och ska läsa på om den här för mig ändå rätt främmande fågeln. Och här är en film om samma fågel.



Och så här går det till att ringmärka den.
Och här en jättelärorik film där man kan öva på fågelläten.

Lite spridda skurar .....

Fördelen med fjolårets torka, det var ändå att vi var i det närmaste helt befriade från sniglar. Än så länge har vi inte sett skymten av dem - i alla fall inte jag - men efter gårdagens regnande ..., så var det kört.
Överallt hittar jag dem!

Nu har jag plockat och plockat och plockat, därefter lagt dem i en tom Sia-glass-bytta och hällt kokande vatten över dem, ungefär som när man kokar kräftor - vilket jag aldrig har gjort och aldrig kommer att göra - men dubbelmoralen - min - är konstant .., ty att vara snigelmördare bereder mig inga större samvetskval.
Allt beror nog på storleken på det man tar död på.
Efter dödens inträde - vilken är ögonblicklig - slängs dom i en grop jag grävt upp.
Ungefär som en massgrav.

Annat är trevligare.
Vi har glassbilen som kommer .., i Långtbortistan där mågen är, kommer diversebilen och alltid finns det väl nånting att locka med.
Och jag minns Ghana där det vid vart och varannat trafikljus kom fram försäljare till bilen och erbjöd allt från kammar, plastpåsar fyllda med läsk, till hushållsmaskiner! Den som så önskade kunde också - lätt som en plätt - få framrutan tvättad, så där i ett huj.

Och hon som förmanat sin äkta hälft att inte ställa ut trädgårdsmöblerna alltför tidigt, "det kommer ju alltid bakslag" .., log nog när hon nu på morgonen kom hem från nattjobbet på KS och upptäckte detta.
Jo, minsann!

I landet Halland är vi däremot snöbefriade .., men vi fick ju annat (läs: sniglarna) i stället.

Dagens fönster ... och en rättelse.

.... kommer från Ulrika i Närke.
Bilden visar utsikten från stora huset och ner mot hennes eget lilla slott.

När jag först skrev det här inlägget, så trodde jag att Ulrika slutat att blogga (det stod eller står Account Suspended) då såväl hennes vanliga blogg som Bomberget var "stängda", ja, i mina ögon avslutade.
Nu fick jag ett mejl där det står att nej, hon fortsätter, jag hade fel.
Ja, men det var ju bra!
Alltså hon kommer tillbaka, men kanske i nån annan form, ja, vi får se.

En som inte heller hade planer på att sluta och fortsätter att blogga, det är walkaboutsweden, men, hon har bytt från blogspot till wordpress och när jag lade in hennes nya länkadress i min blogglista, då upptog hennes senaste inläggsbild halva min sida; den täckte liksom.

Om jag tar bort miniatyrbilderna där t.ex. Bert eller Mossfolks senaste inläggsbilder finns, då ska det fungera, men det vill jag ju inte .., jag tycker om att ha dem där.
Så för den som - liksom jag själv - vill följa Walkaboutsweden, blir det till att skriva in hennes adress manuellt eller lägga in dem hos er själva på nåt vis.
Bloggen är urnsygg!
Adressen är i alla fall walkaboutsweden.wordpress.com.

Nu är det väl ändå bara en tidsfråga innan vi  trogna bloggare tackar för oss, men ännu ett tag plitar vi väl på, vi som dras med konstant skrivklåda.

Måndagmorgon ....

Pv har cyklat till jobbet och jag har fyllt på hos fåglarna, men nu är det väl ändå sista tjugokilossäcken innan det blir höst igen?

Sitter här och lyssnar till Anders Tegnell som intervjuas av Morgonstudions programledare. Jag har ofta tänkt att det kan inte vara alldeles enkelt att vara ansvarig och så säger intervjuaren .."ja, förre experten Si och Så, han (det är nästan alltid en han) anser att det borde vara så här ..." och så ska Tegnell ständigt förhålla sig till vad före detta ansvariga tycker och tror .., kanske före detta chefer eller mentorer som han har haft eller kollegor som han trivts att arbeta med.

Och så ska han dessutom svara på ett sätt som  i n t e  sågar dom forna kollegorna och framför allt inte dum-gör hans och hans nuvarande kollegors teorier.

Det måste vara som att åka skridsko på svag is och försöka hålla sig undan försåtliga sprickor där man kan dråsa rakt ner i iskalla vattnet! Eller att gå på lina på hög höjd.
Hu, vilken position!

Nu morgonkaffe.

Kväller ....

Ibland blir dagarna väl omhändertagna. Så var det idag.
Vi har tillbringat mesta tiden utomhus .., fixat i växthuset ., planterat om småplantor till krukor .., pv har tagit bort all kirskål och pytsat ut jordgubbsplantor och satt svart plast över landet (förutom där plantorna tittar fram) .., jag har rensat ogräs i jordgubbslandet i slänten ., och på slutet började pv förbättra pallkragen vars brädor nästan ruttnat upp, ja, han har stagat med annat virke och så småningom kan vi väl i alla fall sätta mangold och annat där, sånt som man gärna vill ha. Eller  v i   vill ha.

Och så blev det middag på frys, - och kylskåpsrensning (jordnöt och solrosbiffar med ugnsrostade grönsaker) och efteråt, när disken och det var klart, tog jag harry i bilen och åkte iväg för att fånga vackra eller i alla fall personliga hus.

I Steninge, i början av samhället härifrån sett, finns ett par såna här hus med panel som har förfinats (enligt mitt sätt att se det) under årens gång.
Jag tycker att dom är såå fina!
För att inte tala om gatuskylten med blommorna!

Här är ännu ett! På gräsmattan fanns flera sällskap med såna här vita påskliljor .., eller om det är narcisser .., välj själv! Och visst är det väl skiffertak!

På väg hem igen - det var bara några kilometer bort - upptäckte jag herr och fru Duva som parade sig uppe i ett träd och jag stannade till med bilen och lät fönsterrutan åka ned, men se, då blev dom nog aningen generade och satt i stället prydligt intill varandra, ungefär som om "nej, vi gjorde absolut ingenting!"

Nu är det kväll.
Mästarnas mästare är avklarat .., pv har rättat fjorton matteprov och hänger nu upp sina skjortor vilka tydligen tvättats i maskinen.  Och Harry är som en enda osalig ande. Vi såg oss tvungna att binda honom i en lång lina på tomten idag, då här vimlar av löptikar och han vägrar att äta. I nästan tre dagars tid har han bara tittat förstrött på maten .., nej, det finns annat som lockar mera; att bli pappa, till exempel.

Äldsta dottern ringde ikväll, på väg till jobbet på Karolinska.
Det var inte långt ifrån att hon var gråtfärdig .., med så långa nattpass som 12,5 timmar, tar hela kroppen stryk .., ont i ben och fötter och slut på mentalt.
För första gången någonsin hörde jag henne säga att hon nästan hade jobbångest.
Nu väntar tre nya nattpass,, så kort ledighet och så på´t igen.

Ja så är vår tillvaro just nu.
Idag har jag - peppar, peppar - i n t e  hostat!
Det är ju otroligt hur det går fram och åter.
Och jag har heller inte däckat på eftermiddan.
Ett tag kunde jag omöjligen hålla mig vaken från två och framåt; det var som att vara skjuten med en pistol.
Nu .., inte alls på det viset!
Ibland tror jag att jag haft nån lindrig form av coronan, som nu håller på att ge sig.
Ja,. så lite man vet.
Man får vara tacksam att man är på fötter.

Ni missar väl inte ....

 .... Svens underbara och insiktsfulla inlägg som handlar om självkänsla.

Här. 

Och så blev det söndag ...

Frånsett att jag röjde i växthuset igår, tillbringades åtskilliga timmar här inne, på soffan Ektorp. Hostan hade då återvänt med besked och jag var så tät på morgonen och när jag senare tog mig en titt i mobilen, då upptäckte jag till min förfäran två jobbförfrågningar som jag helt missat och jag ville bara sjunka genom jorden!
Jag brukar svara inom tio sekunder, nu hade Jocke inte ens fått minsta respons!
Ett av sms:en var från i onsdags!
Hur kunde jag ha missat det hela nåt så kapitalt!

Pv - som var pigg - hade fullt upp med sitt.
Det var mycket som skulle fixas och vid tvåtiden var det dubbelkalas hos Hilda och Patrik i Halmstad; pv tog bilen, handlade och deltog senare i trädgårdskalaset och hur glad blev jag inte över att den lilla vattenkannan (i mellanstorlek) som jag tidigare inhandlat till Edvin - han blir 2 år i juli -  blev uppskattad.
Den gräsmattan behöver nog inte vattnas mera i vår, sa pv leende.

Oj, lyssnar nu till nyheterna och hör att författaren P-O Enqvist har avlidit. 
Letar i hemtidningen; han var ju ursprungligen från Västerbotten .., jo, där har Olle Lundqvist skrivit om honom; det var år 2014, men jag har ju alltid tyckt om Olles sätt att skriva. Här finns en länk till artikeln om någon är intresserad.

Pv, han räknar ner tills skolan slutar.
Han klyver ved och tänker på båten och säger att ikväll måste han rätta nitton prov, eller om det var arton. Kanske tjugo?

Själv har jag bakat bröd (det goda som är så enkelt att göra, med filmjölk, dinkelvete, nötter, solrosfrön, linfrö, klippta torkade aprikoser, salt, lite sirap och havregryn) bara att röra ihop och därefter en timme i ungen. Gott till kaffe. Igår glömde jag saltet - aj,aj - men det fungerade ändå. Man kan ju strö på lite örtsalt i smöret om man vill.

Högen med dagstidningar väntar också på att läsas.
Korsordet har jag väl helt fördärvat och nu  m å s t  e  jag ordna en bra blyertspenna och framför allt ett suddgummi.

Nu blir det våffelsmet som ska göras i ordning .., harry ligger bunden i ett långt rep på gräsmattan (han är väldigt sur), men nu får det bli så här, det är alldeles för många löptikar som passerar och när det är sånt, då glömmer han allt.

Over and out från det gula huset.