"Du gillar ju regndroppsfönster. Här är vårt sovrumsfönster igår kväll, taget från vår inglasade balkong tre trappor upp. Porslinsblommorna blommar!"
Så skriver Monet.
Ja, jag tycker om regndroppsfönster.
Tack! säger jag.
lördag 1 augusti 2020
Lördag ....
"Fri såsom fågeln i morgonstunden ...", börjar den väl, den där sången?
Ungefär så är det att vara pensionär.
En sån lycka.
Tänk, att man kan göra det man har lust med och inte behöver man kolla väggalmanackan för att se vilken tid man ska stämpla in!
Det är mitt på dagen nu.
Klockan två blir det en tur med segelbåten tillsammans med Hilda, Patrik och Edvin.
Kaffe i termos och mackor med.
Ikväll marockansk middag hos vännerna i Haverdal.
Jo, men det känns bra.
Som bäst.
"Fri såsom fågeln i morgonstunden ...", börjar den väl, den där sången?
Ungefär så är det att vara pensionär.
En sån lycka.
Tänk, att man kan göra det man har lust med och inte behöver man kolla väggalmanackan för att se vilken tid man ska stämpla in!
Det är mitt på dagen nu.
Klockan två blir det en tur med segelbåten tillsammans med Hilda, Patrik och Edvin.
Kaffe i termos och mackor med.
Ikväll marockansk middag hos vännerna i Haverdal.
Jo, men det känns bra.
Som bäst.
fredag 31 juli 2020
Dagens fönster ...
Så här skriver fönsterfångerskan:
"Hej!
Omvägar kan vara trevliga vägar. Istället för att åka kortaste vägen till östgötarnas land så svängde vi ner längs Göta Kanal och rundade sedan norra Vättern.
Stannade till en stund vid ett favoritställe i regnet. Nästa år får vi allt ta och åka här med båten sa vi unisont.
Där fångande jag detta fina fönster. Ja tror du kan ha fått det tidigare ...?
// Turtlan på biltur
.
//Elisabet skriver: ja, där har vi minsann varit och å, så vackert där är!
Tack som tog dig tid!
Så här skriver fönsterfångerskan:
"Hej!
Omvägar kan vara trevliga vägar. Istället för att åka kortaste vägen till östgötarnas land så svängde vi ner längs Göta Kanal och rundade sedan norra Vättern.
Stannade till en stund vid ett favoritställe i regnet. Nästa år får vi allt ta och åka här med båten sa vi unisont.
Där fångande jag detta fina fönster. Ja tror du kan ha fått det tidigare ...?
// Turtlan på biltur
//Elisabet skriver: ja, där har vi minsann varit och å, så vackert där är!
Tack som tog dig tid!
Pratar med Sonja ...
Hon är så glad!
Ja, inte för att det går särskilt mycket framåt (hon tycker inte att benet vill följa med som det ska och kanske finns där lite rädsla med också, vilket ju är högst naturligt), men vad hon VERKLIGEN är glad över .,. det är det fina bemötandet av personalen!
"Du förstår Elisabet, säkert två tredjedelar av dom som arbetar här är utlandsfödda och dom är helt u n d e r b a r a och så vänliga och där är en kvinna från Irak egentligen ..." och så berättar Sonja om den kvinnans liv och hur det var och hur det blev.
Medan vi pratar kommer en annan kvinna och frågar vad Sonja vill ha till middag i morgon? Fläskfilé eller nånting som jag inte hörde vad det var.
När Sonja valt (hon valde filén) säger hon: "Ååå, den kvinnan har så fina rastaflätor och maten här är sååå god!"
På ett sätt måste detta - även om själva tillfrisknandet av benet inte går så fort framåt - vara som ett litet äventyr för Sonja! Så många möten och så mycket glädje!
Och Bäckagård som korttidsboende har hon enbart gott att säga om!
Så härligt!
Hon är så glad!
Ja, inte för att det går särskilt mycket framåt (hon tycker inte att benet vill följa med som det ska och kanske finns där lite rädsla med också, vilket ju är högst naturligt), men vad hon VERKLIGEN är glad över .,. det är det fina bemötandet av personalen!
"Du förstår Elisabet, säkert två tredjedelar av dom som arbetar här är utlandsfödda och dom är helt u n d e r b a r a och så vänliga och där är en kvinna från Irak egentligen ..." och så berättar Sonja om den kvinnans liv och hur det var och hur det blev.
Medan vi pratar kommer en annan kvinna och frågar vad Sonja vill ha till middag i morgon? Fläskfilé eller nånting som jag inte hörde vad det var.
När Sonja valt (hon valde filén) säger hon: "Ååå, den kvinnan har så fina rastaflätor och maten här är sååå god!"
På ett sätt måste detta - även om själva tillfrisknandet av benet inte går så fort framåt - vara som ett litet äventyr för Sonja! Så många möten och så mycket glädje!
Och Bäckagård som korttidsboende har hon enbart gott att säga om!
Så härligt!
När man får en hälsning från ovan ...
Bilden: Morbror Olaf i sin krafts dagar. Mammas lillebror.
Ungkarl i många år, tills han mötte Gunhild och fick fem barn.
Folkpartist. Jägare. Vad minns jag mest av honom?
Hans härliga skratt. Och att han var så snäll.
Så här är det.
Morbror Olafs yngsta, Elin (som har namnsdag idag) hon har ett konto på instagram som jag blir så glad av. Det är ett privat konto och hon skriver alltid så ärligt om sin tillvaro (tror jag, i alla fall) och om livet som fembarnsmamma.
Elin är själv yngst av fem syskon; det skiljer arton år mellan den äldsta och den som kom sist.
Mera ..?
Elin är sjuksköterska och arbetar natt.
Är Vädur och om hon knäpper händerna som till bön, ja, då har hon vänster tumme upp.
I alla fall .., på hennes konto finns en sååå härlig bild där hon badar i en fjällsjö med två av sina barn, förmodligen dom yngsta. På bilden ser hon så glad ut! Och så här skriver hon:
"Jag såg att gårdagen var något av en skitdag för dig, Elin. Mycket ångest och ledsamhet. Så här har du en present: bad i fjällsjö med den ljuvligaste sanden. Och här kommer det bästa av allt .. *trumvirvel!* ... inga konflikter!
Men den minstes tandsprickning och tillhörande humör kan jag tyvärr inte göra något åt .., man kan inte få allt!
Med vänlig hälsning/ Gud."
//Elisabet skriver: Och ja, jag har fått tillåtelse att lägga ut hennes text.
Bilden: Morbror Olaf i sin krafts dagar. Mammas lillebror.
Ungkarl i många år, tills han mötte Gunhild och fick fem barn.
Folkpartist. Jägare. Vad minns jag mest av honom?
Hans härliga skratt. Och att han var så snäll.
Så här är det.
Morbror Olafs yngsta, Elin (som har namnsdag idag) hon har ett konto på instagram som jag blir så glad av. Det är ett privat konto och hon skriver alltid så ärligt om sin tillvaro (tror jag, i alla fall) och om livet som fembarnsmamma.
Elin är själv yngst av fem syskon; det skiljer arton år mellan den äldsta och den som kom sist.
Mera ..?
Elin är sjuksköterska och arbetar natt.
Är Vädur och om hon knäpper händerna som till bön, ja, då har hon vänster tumme upp.
I alla fall .., på hennes konto finns en sååå härlig bild där hon badar i en fjällsjö med två av sina barn, förmodligen dom yngsta. På bilden ser hon så glad ut! Och så här skriver hon:
"Jag såg att gårdagen var något av en skitdag för dig, Elin. Mycket ångest och ledsamhet. Så här har du en present: bad i fjällsjö med den ljuvligaste sanden. Och här kommer det bästa av allt .. *trumvirvel!* ... inga konflikter!
Men den minstes tandsprickning och tillhörande humör kan jag tyvärr inte göra något åt .., man kan inte få allt!
Med vänlig hälsning/ Gud."
//Elisabet skriver: Och ja, jag har fått tillåtelse att lägga ut hennes text.
Och så blev det fredag ....
... efter en torsdag då jag var så vanvettigt slut på - inte en blund hade jag sovit på natten - men det gick bra ändå. Det är underligt, att det gör det ju ofta.
Pv hade övernattat i Ystad hos Tommy och Karin och hjälpte till med sjö, - och mastsättningen (det gjorde även sonen) och sen fick han skjuts hem hit (sååå vänligt av dem!) och jag ville bjuda på god mat.
Att ha exets fru på middag, ja, då vill man inte skämma ut sig.
Ja, även mina barns pappa är en hejare på att laga mat.
Gjorde det vanliga när vi får gäster - lammfärsbiffar med tillbehör - och vi satt i uterummet och det blev mycket surrande som vanligt och så trevligt.
Med sig hade dom lilla Myran, en svartlockig liten hund - en blandning av cockerspaniel och pudel - och ååå, vilken härlig liten krabat!
Glatt och totalt oförfärat hoppade hon ut ur deras bil och möttes av en otroligt förvånad Harry (va? vad var nu detta ...? hade Meja återuppstått och krympt?) och sen kände Myran sig tydligen som hemma och skuttade glatt upp i vems knä som nu var ledigt .., lika glad var hon än hamnade! Tre år är hon och vilken trevlig bekantskap!
Det var så trivsamt att ha dem här.
Kanske mest den där känslan av att tillhöra samma flock, för så känns det.
Och s o m jag längtar efter att få träffa min äldsta syster i Skåne! Det måste snart vara ett halvår sedan vi sågs. Min flock är så liten, i alla fall den där innersta cirkeln.
Funderar över hur det är för den som flyttat utomlands (min syster Birgitta och annannan, t.ex) och där får se till att skaffa sig en annan flock - om man nu vill det -.
För min systers del är det andra svenskar som hon och hennes man lärde känna nästan dag 1 i det nya landet och dom flesta av dem är komna långt upp i ålder.
Sonen Fredrik har hon ju förstås, men han bor i en annan delstat och där är det lockdown - efter ett nytt lokalt utbrott av covid-viruset - och det vete sjutton när dom får träffas igen.
Sånt - flocktillhörighet - kan man fundera på allt medan man skriver ett inlägg och äter frukost.
Samtidigt.
Ps. Medan jag igår stekte lammfärsbiffar .., lyssnade jag till operasångerskan Malin Byströms Sommarprat. Åååå, som jag tyckte om det! Vacker musik! Vacker röst. Och intressant att ta del av en helt annan tillvaro, så långt från kassörskelivet som man bara kan tänka sig! Ds.
... efter en torsdag då jag var så vanvettigt slut på - inte en blund hade jag sovit på natten - men det gick bra ändå. Det är underligt, att det gör det ju ofta.
Pv hade övernattat i Ystad hos Tommy och Karin och hjälpte till med sjö, - och mastsättningen (det gjorde även sonen) och sen fick han skjuts hem hit (sååå vänligt av dem!) och jag ville bjuda på god mat.
Att ha exets fru på middag, ja, då vill man inte skämma ut sig.
Ja, även mina barns pappa är en hejare på att laga mat.
Gjorde det vanliga när vi får gäster - lammfärsbiffar med tillbehör - och vi satt i uterummet och det blev mycket surrande som vanligt och så trevligt.
Med sig hade dom lilla Myran, en svartlockig liten hund - en blandning av cockerspaniel och pudel - och ååå, vilken härlig liten krabat!
Glatt och totalt oförfärat hoppade hon ut ur deras bil och möttes av en otroligt förvånad Harry (va? vad var nu detta ...? hade Meja återuppstått och krympt?) och sen kände Myran sig tydligen som hemma och skuttade glatt upp i vems knä som nu var ledigt .., lika glad var hon än hamnade! Tre år är hon och vilken trevlig bekantskap!
Det var så trivsamt att ha dem här.
Kanske mest den där känslan av att tillhöra samma flock, för så känns det.
Och s o m jag längtar efter att få träffa min äldsta syster i Skåne! Det måste snart vara ett halvår sedan vi sågs. Min flock är så liten, i alla fall den där innersta cirkeln.
Funderar över hur det är för den som flyttat utomlands (min syster Birgitta och annannan, t.ex) och där får se till att skaffa sig en annan flock - om man nu vill det -.
För min systers del är det andra svenskar som hon och hennes man lärde känna nästan dag 1 i det nya landet och dom flesta av dem är komna långt upp i ålder.
Sonen Fredrik har hon ju förstås, men han bor i en annan delstat och där är det lockdown - efter ett nytt lokalt utbrott av covid-viruset - och det vete sjutton när dom får träffas igen.
Sånt - flocktillhörighet - kan man fundera på allt medan man skriver ett inlägg och äter frukost.
Samtidigt.
Ps. Medan jag igår stekte lammfärsbiffar .., lyssnade jag till operasångerskan Malin Byströms Sommarprat. Åååå, som jag tyckte om det! Vacker musik! Vacker röst. Och intressant att ta del av en helt annan tillvaro, så långt från kassörskelivet som man bara kan tänka sig! Ds.
torsdag 30 juli 2020
onsdag 29 juli 2020
Kväller ...
Fortfarande denna evinnerliga blåst!
Badrumsdörren - som inte är riktigt stängd - smäller dovt. Jag tänker att jag inte får glömma att stänga den.
Och så trivsamt med gäster.
Eva och hennes man kom vid halv sex och åkte kanske hem vid åttatiden? Jag bjöd på ratatouille där jag tillsatt stekt lammfärs och så ugnsrostad potatis, morötter och palsternacka till detta. Jo, det blev gott.
Vi satt i uterummet och pratet böljade fram och åter.
Vad handlade det om?
Tja .., det var allt från dyrbara resor i tidningen Vi (framför allt innan coronatiderna dök upp), till hur en bra reseguide bör vara. Jag minns att grannen hemma i Malå pratade om hur fantastiskt skicklig Lasse Lönndahl var som reseledare, det kom jag plötsligt ihåg och att mängder med malåbor reste med Wåhlbergs Buss till Leningrad, tjoppade också upp i mitt minne.
Eva berättade om bussresor (i Resos regi) med sina föräldrar och hur roligt det var och det var allsång i bussen och maskerad när dom väl var framme och en man hade klätt ut sig till en garderob och för att dansa med honom fick man öppna"garderobsdörren" - själva garderoben var gjord av kartong! Hon kom ihåg hur glada hennes föräldrar var på dom där resorna. Kan det ha varit till Örenäs slott i Skåne? Eva kom också ihåg att hon för första gången fick se blåstång.
Pratet handlade också om det här med Samlad Tropp, om midsommarfirande, sjösjuka, en språkresa till England på 50-talet och rädslan att bli av med sin resväska .., och vi pratade om reservnycklar .., pv:s båtmotor, covid-isolering, Linas matkasse ., spännande maträtter .., olyckan där deras dotter blev påkörd .., och vi surrade om blåsten och jag fick veta att Evas man - blåsten till trots - hade tagit sig ett dopp så snart dom installerat sig i sommarhuset.
Fortkörningsböter i Puttgarden hann vi också med och min och mina barns pappas (plus två av våra barn) bilsemester från Malå till tio mil söder om Alicante i Spanien .., det måste ha blivit mer än trehundra mil enkel väg! Hur orkade vi? Hur orkade barnen?
Vad tänkte vi med?
Förmodligen tänkte vi inte alls.
Nu är det i alla fall kväller.
Sjösättningen av båten hade gått bra och Elliot hade gjort stora ögon när båten dinglade i luften.
Nu mot sängen!
Fortfarande denna evinnerliga blåst!
Badrumsdörren - som inte är riktigt stängd - smäller dovt. Jag tänker att jag inte får glömma att stänga den.
Och så trivsamt med gäster.
Eva och hennes man kom vid halv sex och åkte kanske hem vid åttatiden? Jag bjöd på ratatouille där jag tillsatt stekt lammfärs och så ugnsrostad potatis, morötter och palsternacka till detta. Jo, det blev gott.
Vi satt i uterummet och pratet böljade fram och åter.
Vad handlade det om?
Tja .., det var allt från dyrbara resor i tidningen Vi (framför allt innan coronatiderna dök upp), till hur en bra reseguide bör vara. Jag minns att grannen hemma i Malå pratade om hur fantastiskt skicklig Lasse Lönndahl var som reseledare, det kom jag plötsligt ihåg och att mängder med malåbor reste med Wåhlbergs Buss till Leningrad, tjoppade också upp i mitt minne.
Eva berättade om bussresor (i Resos regi) med sina föräldrar och hur roligt det var och det var allsång i bussen och maskerad när dom väl var framme och en man hade klätt ut sig till en garderob och för att dansa med honom fick man öppna"garderobsdörren" - själva garderoben var gjord av kartong! Hon kom ihåg hur glada hennes föräldrar var på dom där resorna. Kan det ha varit till Örenäs slott i Skåne? Eva kom också ihåg att hon för första gången fick se blåstång.
Pratet handlade också om det här med Samlad Tropp, om midsommarfirande, sjösjuka, en språkresa till England på 50-talet och rädslan att bli av med sin resväska .., och vi pratade om reservnycklar .., pv:s båtmotor, covid-isolering, Linas matkasse ., spännande maträtter .., olyckan där deras dotter blev påkörd .., och vi surrade om blåsten och jag fick veta att Evas man - blåsten till trots - hade tagit sig ett dopp så snart dom installerat sig i sommarhuset.
Fortkörningsböter i Puttgarden hann vi också med och min och mina barns pappas (plus två av våra barn) bilsemester från Malå till tio mil söder om Alicante i Spanien .., det måste ha blivit mer än trehundra mil enkel väg! Hur orkade vi? Hur orkade barnen?
Vad tänkte vi med?
Förmodligen tänkte vi inte alls.
Nu är det i alla fall kväller.
Sjösättningen av båten hade gått bra och Elliot hade gjort stora ögon när båten dinglade i luften.
Nu mot sängen!
Små armar runt min hals ...
Igår fick vi fint besök från Skåne; då kom nämligen sonen upp med minstingen på en övernattning och oj, så roligt det är!
Vi har hälsat på hos grisarna i Ullarp (ja, det var roligt, tyckte han!), sett tusentals höns (genererade noll intresse) och pratat med några får (samma sak där), men allra roligast var i alla fall att få sitta upp på den urgamla traktorn som står inte långt från hönsgården. Vilken lycka!
Och så gick vi ner till havet och vadade i vågorna.
Små fötter gör små avtryck.
Och som en egen lite skog blir strandarven.
Jag bara ä l s k a r dem!
Nu har sonen, pv och minstingen givit sig av till Ystad för att bistå exet med sjösättning av hans omsorgsfullt finputsade segelbåt - en Maxi 77:a -och masten ska på och pv erbjöd sina tjänster och ska sova över.
"Men herregud, så snällt!" skrev båtägaren och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att å, vad jag är tacksam att dom här herrarna trivs bra i varandras sällskap.
Annat att glädjas åt: idag kommer vännerna från Tyresö ner till sin stuga i Haverdal.
Det var deras dotter som blev påkörd av en bil i förra veckan och som har fått operera båda handlederna och sy igen en lårmuskel. Två gipsade handleder .., vilket elände!
Har tagit fram middagsmat så behöver dom inte krångla med mat när dom kommer.
Det ska bli såå trevligt!
Och oj, så glad Harry ska bli! Han är sååå förtjust i Evas halvlånge man!
Igår fick vi fint besök från Skåne; då kom nämligen sonen upp med minstingen på en övernattning och oj, så roligt det är!
Vi har hälsat på hos grisarna i Ullarp (ja, det var roligt, tyckte han!), sett tusentals höns (genererade noll intresse) och pratat med några får (samma sak där), men allra roligast var i alla fall att få sitta upp på den urgamla traktorn som står inte långt från hönsgården. Vilken lycka!
Och så gick vi ner till havet och vadade i vågorna.
Små fötter gör små avtryck.
Och som en egen lite skog blir strandarven.
Jag bara ä l s k a r dem!
Nu har sonen, pv och minstingen givit sig av till Ystad för att bistå exet med sjösättning av hans omsorgsfullt finputsade segelbåt - en Maxi 77:a -och masten ska på och pv erbjöd sina tjänster och ska sova över.
"Men herregud, så snällt!" skrev båtägaren och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att å, vad jag är tacksam att dom här herrarna trivs bra i varandras sällskap.
Annat att glädjas åt: idag kommer vännerna från Tyresö ner till sin stuga i Haverdal.
Det var deras dotter som blev påkörd av en bil i förra veckan och som har fått operera båda handlederna och sy igen en lårmuskel. Två gipsade handleder .., vilket elände!
Har tagit fram middagsmat så behöver dom inte krångla med mat när dom kommer.
Det ska bli såå trevligt!
Och oj, så glad Harry ska bli! Han är sååå förtjust i Evas halvlånge man!
Dagens fönster ...
Nej, ingen perfekt skärpa och det är konstigt, ibland kan man direkt på studs få världens skärpa på regndropparna .., sen kan man sekunden senare få kämpa som ett djur och det är rent hopplöst att få till det. Jag fattar inte vad det beror på.
Så här är vädret på västkusten just nu.
Blåsigt och ömsom sol, ömsom regn.
Just nu sol.
Det nöjer jag mig med.
Nej, ingen perfekt skärpa och det är konstigt, ibland kan man direkt på studs få världens skärpa på regndropparna .., sen kan man sekunden senare få kämpa som ett djur och det är rent hopplöst att få till det. Jag fattar inte vad det beror på.
Så här är vädret på västkusten just nu.
Blåsigt och ömsom sol, ömsom regn.
Just nu sol.
Det nöjer jag mig med.
måndag 27 juli 2020
Ett slags möte ...
Sedan några dagar tillbaka - fyra kanske - bor alltså Sonja på Bäckagårdens korttidsboende i Halmstad. Ett slags rehabboende i akt och mening att få henne på benen igen, efter lårbensbrottet förra måndagen.
Som på så många andra äldreboenden - kanske alla? - råder besöksförbud och man får boka tid för att hälsa på och då gäller det att regnet inte öser ner, för man sitter utomhus.
Halv fyra hade vi tid idag.
En kvart senare kom en rar kvinna ut med Sonja - som sitter i rullstol - och vi tilldelades det bord där en äldre man, hans fru och deras dotter, hade träffats och vilka nu fick säga hej och tack Det blev många kindpussar från mannens fru och kramar också och det här med två meters avstånd, det glömdes nog bort.
Jag förstår dem.
Hur svårt är det inte att se någon man älskar så mycket och då att bara vinka hej?
Och jag tänkte på alla dom som inte fick ta farväl av sin mamma eller pappa som då låg döende på något boende. Hur förfärligt ledsamt ska det inte ha varit!
Nåväl, vi satt vid kortänden av bordet och det kändes hur tokigt sm helst att inte ens kunna bjuda på en kopp kaffe ur medhavd termos. Jag hade tagit med en bukett med vad jag hittat i rabatten ., det var luktärter, lavendel, en vit malva, en kvist från en rosa pelargonia och kanske nånting mera och så en bok att bläddra i, ja, om dagarna i karantän blir alltför långa. (Hon får inte gå ut i korridoren, förrän hennes covidprov visat sig vara negativt).
Boken var denna.
"Hon kallades Daisy" och författad av prinsessan Christina, fru Magnusson. Den handlar alltså om kvinnan som var gift med gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf, men som dog alldeles för ung och lämnade fem barn moderlösa, varav en av dem var den nuvarande danska drottningen Margrete.
Mer om Daisy finns att läsa här.
Jo, men den boken blir nog trevlig för Sonja att bläddra i.
För mig också; hon har fått låna den, så kan jag ta den senare.
Hur går det då för Sonja?
Inte så där våldsamt bra, egentligen.
I fem dagar ska hon befinna sig enbart på sitt rum och det är klart, inte blir det mycket till gåövningar och hon ligger i sängen och tränar lite för sig själv (jag känner igen flera av övningarna från när jag fått nya knäleder), men idag hade hon suttit tre timmar rakt upp och ner i sin stol, den i hennes sal, ja, hon ville inte besvära personalen om hjälp att ta sig till sängen, trots att hon fick så ont.
När den tredje timmen på stolen var till ända, då kom sjukgymnasten och ville att Sonja skulle träna, men då hade hon (S) så ont och var så stel efter dom tre timmarna och skulle just få sin smärtlindring, så det blev mest att lägga sig i sängen.
Kanske blir det bättre till veckan?
Man borde kanske testa sig själv och om man är smittfri, åka dit och hjälpa henne, i alla fall med gåövningar i korridoren?
Såväl när Sonja hämtades till mötesplatsen, som när hon skulle skjutsas tillbaka till sitt rum, var det kvinnor från andra länder än vårt som skötte den saken. Den första var en pratglad kvinna från Filippinerna som glatt berättade att hon hade varit så långt upp i vårt land som till Dalarna, men ååå, så hon önskade komma längre norrut, ända till Norrbotten!
Den andra kvinnan var nog från Eritrea och såg även hon så rar ut och man kan ju undra hur vår svenska åldringsvård skulle se ut, ja, om vi inte hade alla dessa till vårt land komna människor? Kvinnor som män, vika tar arbeten som inte står högt i kurs bland våra ungdomar. Allt skulle ju falla som ett korthus!
Medan vi var där, hämtade pv ut medicin och kontanter till Sonja och det kändes bra att ha fått träffa henne. Jag lärde mig också att detta är hasselbuskar. Ja, se där.
Nu är klockan tio och jag ska göra kväll, för att inte säga natt.
Pv har målat fönsterbrädor och golvet i uterummet. Måtte det inte regna i natt, ty dynor och soffa står på altanen, ute i det fria.
Over and out.
Sedan några dagar tillbaka - fyra kanske - bor alltså Sonja på Bäckagårdens korttidsboende i Halmstad. Ett slags rehabboende i akt och mening att få henne på benen igen, efter lårbensbrottet förra måndagen.
Som på så många andra äldreboenden - kanske alla? - råder besöksförbud och man får boka tid för att hälsa på och då gäller det att regnet inte öser ner, för man sitter utomhus.
Halv fyra hade vi tid idag.
En kvart senare kom en rar kvinna ut med Sonja - som sitter i rullstol - och vi tilldelades det bord där en äldre man, hans fru och deras dotter, hade träffats och vilka nu fick säga hej och tack Det blev många kindpussar från mannens fru och kramar också och det här med två meters avstånd, det glömdes nog bort.
Jag förstår dem.
Hur svårt är det inte att se någon man älskar så mycket och då att bara vinka hej?
Och jag tänkte på alla dom som inte fick ta farväl av sin mamma eller pappa som då låg döende på något boende. Hur förfärligt ledsamt ska det inte ha varit!
Nåväl, vi satt vid kortänden av bordet och det kändes hur tokigt sm helst att inte ens kunna bjuda på en kopp kaffe ur medhavd termos. Jag hade tagit med en bukett med vad jag hittat i rabatten ., det var luktärter, lavendel, en vit malva, en kvist från en rosa pelargonia och kanske nånting mera och så en bok att bläddra i, ja, om dagarna i karantän blir alltför långa. (Hon får inte gå ut i korridoren, förrän hennes covidprov visat sig vara negativt).
Boken var denna.
"Hon kallades Daisy" och författad av prinsessan Christina, fru Magnusson. Den handlar alltså om kvinnan som var gift med gamle kungen, Gustav den VI:e Adolf, men som dog alldeles för ung och lämnade fem barn moderlösa, varav en av dem var den nuvarande danska drottningen Margrete.
Mer om Daisy finns att läsa här.
Jo, men den boken blir nog trevlig för Sonja att bläddra i.
För mig också; hon har fått låna den, så kan jag ta den senare.
Hur går det då för Sonja?
Inte så där våldsamt bra, egentligen.
I fem dagar ska hon befinna sig enbart på sitt rum och det är klart, inte blir det mycket till gåövningar och hon ligger i sängen och tränar lite för sig själv (jag känner igen flera av övningarna från när jag fått nya knäleder), men idag hade hon suttit tre timmar rakt upp och ner i sin stol, den i hennes sal, ja, hon ville inte besvära personalen om hjälp att ta sig till sängen, trots att hon fick så ont.
När den tredje timmen på stolen var till ända, då kom sjukgymnasten och ville att Sonja skulle träna, men då hade hon (S) så ont och var så stel efter dom tre timmarna och skulle just få sin smärtlindring, så det blev mest att lägga sig i sängen.
Kanske blir det bättre till veckan?
Man borde kanske testa sig själv och om man är smittfri, åka dit och hjälpa henne, i alla fall med gåövningar i korridoren?
Såväl när Sonja hämtades till mötesplatsen, som när hon skulle skjutsas tillbaka till sitt rum, var det kvinnor från andra länder än vårt som skötte den saken. Den första var en pratglad kvinna från Filippinerna som glatt berättade att hon hade varit så långt upp i vårt land som till Dalarna, men ååå, så hon önskade komma längre norrut, ända till Norrbotten!
Den andra kvinnan var nog från Eritrea och såg även hon så rar ut och man kan ju undra hur vår svenska åldringsvård skulle se ut, ja, om vi inte hade alla dessa till vårt land komna människor? Kvinnor som män, vika tar arbeten som inte står högt i kurs bland våra ungdomar. Allt skulle ju falla som ett korthus!
Medan vi var där, hämtade pv ut medicin och kontanter till Sonja och det kändes bra att ha fått träffa henne. Jag lärde mig också att detta är hasselbuskar. Ja, se där.
Nu är klockan tio och jag ska göra kväll, för att inte säga natt.
Pv har målat fönsterbrädor och golvet i uterummet. Måtte det inte regna i natt, ty dynor och soffa står på altanen, ute i det fria.
Over and out.
lördag 25 juli 2020
Bäst ....
Och i huset efter parkeringen blommade såna här rosa skönheter.
Inte var vi presenterade för varandra heller, men på mitt instagramkonto finns Lena Ödling (lenadjelp) och hon vet alltid när det gäller växter.
Såpnejlika, skrev hon.
Nu vet jag.
Och nu går jag i säng, efter att ha tittat på Netflix och dokumentärserien från Lennox Hospital i New York. Om jag jämför med hur det är på brittiska sjukhus, väljer jag dom senare. Personalen låter sååå mycket mer omtänksam där, men det är väl bara det här "hello love" eller "don´t be afraid darling ..!" till för dem helt okända människor.
Ajöken, sa fröken.
... är ändå stunderna vid havet.
Två timmar kanske, mer blev det inte.
Nej, vi skippade seglatsen till Glommen.
Att tillbringa söndagen sittandes under kapellet i båten då regnet öser ner, nej, det lockade inte. Vi tog cyklarna och satte kurs mot stranden i Särdal.
En av oss badade (inte pv) .., sen drack vi kaffe från medhavd termos .., pratade lite om båtmotorn .., och löste DN:s korsords - dagens alltså -.
Skönt att ha det gjort.
Det är verkligen underligt hur hjärnan fungerar.
Man kan kämpa med krumeluriga rutor och helt omöjligt tycks det att klura ut vad korsordsmakaren tänkt sig. Sen sitter man och vilar en stund och tänker på absolut ingenting och pv tittar upp och ställer en fråga och på en gång vet man svaret och han säger "ja!!, såklart!"
Det gäller korsordet, alltså.
Bakom oss, där vi satt på stranden, var detta utsikten.
Inte var vi presenterade för varandra heller, men på mitt instagramkonto finns Lena Ödling (lenadjelp) och hon vet alltid när det gäller växter.
Såpnejlika, skrev hon.
Nu vet jag.
Och nu går jag i säng, efter att ha tittat på Netflix och dokumentärserien från Lennox Hospital i New York. Om jag jämför med hur det är på brittiska sjukhus, väljer jag dom senare. Personalen låter sååå mycket mer omtänksam där, men det är väl bara det här "hello love" eller "don´t be afraid darling ..!" till för dem helt okända människor.
Ajöken, sa fröken.
Dagens fönster ....
"Hej!
Ett slags fönster om än av plast.
På bryggan vi la till stod ett slags partytält med bord och bänkar under. Smart! Vind och solskydd. Ja inte på hela bryggan, en lagom del. Där fanns detta fönster.
Bryggan finns på en ö i nordvästra Vänern vid namn Amneholmarna.
Turtlan på båttur."
//Tack! säger jag. Ser alldeles underbart ut!
"Hej!
Ett slags fönster om än av plast.
På bryggan vi la till stod ett slags partytält med bord och bänkar under. Smart! Vind och solskydd. Ja inte på hela bryggan, en lagom del. Där fanns detta fönster.
Bryggan finns på en ö i nordvästra Vänern vid namn Amneholmarna.
Turtlan på båttur."
//Tack! säger jag. Ser alldeles underbart ut!
Lördagmorgon ...
Sover gott i min egen säng.
Drömmer mycket.
Lyssnar till gårdagens sommarpratare Anna Bendich - en helt ny bekantskap för mig -. Väldigt mycket igenkänning, men den som firat guldbröllop med sin partner kanske tycker att det var onödigt mycket av separationskänslor.
Ibland tänker jag att .. ja, vi hann i alla fall med ett silverbröllop och lite till.
Om Annas program kan man bland annat läsa här.
Jag tyckte om det.
Pratet.
Harry har legat hos mig hela natten.
Nära, nära.
Husse tar ut honom på morgonpromenad och jag fixar frukost.
Äggröra, bacon, juice, yoghurt med färska bär, kaffe alternativt te.
Faktiskt vet jag inget godare i frukostväg än just äggröra.
Vi sitter ute under körsbärsträdet .,. det är nästan vindstilla, men inte riktigt.
Gransångaren är igång.
Jag hör lågmält prat från sommargrannarna, vars semester nog närmar sig slutet.
Hur trivsamt har det inte varit att sent om kvällarna ., då, när jag står vid sängkammarfönstret och tittar ut (men inte längre tackar Någon för att knölen i bröstet inte var cancer ., så snabbt gick det alltså att glömma detta viktiga!) och ser mannen ligga på soffan och titta i sin mobil.
Några sekunders titt bara .., ändå känns det så hemtrevligt.
Kanske seglar vi till Glommen (norr om Falkenberg) idag.
Och Pv har pratat med Sonja och lovat kontakta hennes försäkringsbolag (olycksfallsförsäkringar) och nu sitter hon i nån slags karantän. Efter flytten från sjukhuset ska hon i fem dagar hålla sig enbart inne i sitt rum på Bäckagård och det ska hon väl klara av. Hon tar sig fram med hjälp av gå-stol.
Over and out.
Ps. Gunnar i Vaplan läste att jag tyckte om Karin Smirnoffs Sommarprat, då tipsade han om detta. (Radionovellen, Maja Runeberg läser Karin S:s novell "Missing people").Tack Gunnar! Och Monet tipsar om en artikel i Aftonbladet som handlar om svårigheten att fixa ett liv i inlandet. I Dikanäs, där mamma växte upp, till exempel. Tack till dig också Monet! Ds.
Sover gott i min egen säng.
Drömmer mycket.
Lyssnar till gårdagens sommarpratare Anna Bendich - en helt ny bekantskap för mig -. Väldigt mycket igenkänning, men den som firat guldbröllop med sin partner kanske tycker att det var onödigt mycket av separationskänslor.
Ibland tänker jag att .. ja, vi hann i alla fall med ett silverbröllop och lite till.
Om Annas program kan man bland annat läsa här.
Jag tyckte om det.
Pratet.
Harry har legat hos mig hela natten.
Nära, nära.
Husse tar ut honom på morgonpromenad och jag fixar frukost.
Äggröra, bacon, juice, yoghurt med färska bär, kaffe alternativt te.
Faktiskt vet jag inget godare i frukostväg än just äggröra.
Vi sitter ute under körsbärsträdet .,. det är nästan vindstilla, men inte riktigt.
Gransångaren är igång.
Jag hör lågmält prat från sommargrannarna, vars semester nog närmar sig slutet.
Hur trivsamt har det inte varit att sent om kvällarna ., då, när jag står vid sängkammarfönstret och tittar ut (men inte längre tackar Någon för att knölen i bröstet inte var cancer ., så snabbt gick det alltså att glömma detta viktiga!) och ser mannen ligga på soffan och titta i sin mobil.
Några sekunders titt bara .., ändå känns det så hemtrevligt.
Kanske seglar vi till Glommen (norr om Falkenberg) idag.
Och Pv har pratat med Sonja och lovat kontakta hennes försäkringsbolag (olycksfallsförsäkringar) och nu sitter hon i nån slags karantän. Efter flytten från sjukhuset ska hon i fem dagar hålla sig enbart inne i sitt rum på Bäckagård och det ska hon väl klara av. Hon tar sig fram med hjälp av gå-stol.
Over and out.
Ps. Gunnar i Vaplan läste att jag tyckte om Karin Smirnoffs Sommarprat, då tipsade han om detta. (Radionovellen, Maja Runeberg läser Karin S:s novell "Missing people").Tack Gunnar! Och Monet tipsar om en artikel i Aftonbladet som handlar om svårigheten att fixa ett liv i inlandet. I Dikanäs, där mamma växte upp, till exempel. Tack till dig också Monet! Ds.
fredag 24 juli 2020
Dagens fönster och lite till ...
Med tanke på tidigare sommarmånader då björkarna tappat löven redan i juli och vi haft bevattningsförbud, ja, då får man vara glad att det mellan varven regnar.
Nu var vi ju på havet när det formligen öste ner här i landet Halland, så kanske är grannarna döless på skvalandet, men jag tycker att det är skönt.
Nu är det bara växthuset som behöver manuell vattning.
Tack för det!
Och frånsett regnandet?
Jo, igår tvåårskalas på Rotorp i Halmstad, hos Hilda och Patrik.
Huvudperson var förstås Edvin och Hilda hade bakat en slags banantårta och på bordet låg Edvins namn förfärdigat av kakdeg (jag fick D:et) och gäster var dom närmaste: morfars, farfars, föräldrarna, vi och jubilaren.
Det var dukat i trädgården och jag tänkte sen .., jag undrar när - eller om - vi någonsin kommer att hälsa på varandra som vanligt efter detta med viruset?
Jag kör thailändska varianten - eller kanske är den vanlig i hundratals andra länder - med händerna ihop och så bugar jag.
Så får det bli.
Vaknade tidigt idag och lyssnade då till Karin Smirnoff som sommarpratade.
Föll pladask.
Mest för hennes känsla för ord kanske?
Ja, det här programmet tyckte jag alldeles omåttligt bra om.
För övrigt tillbringas denna regniga förmiddag sittandes i vardagsrummet med DN:s korsord i knät (vi turas om) och Tony Bennett som smörsånger så det är helt perfekt.
Och Sonja får idag komma till Bäckagård; ett korttidsboende här i Halmstad.
En mig närstående väninna sa att "Å, fy, dom får hellre skjuta mig än att jag hamnar där!"
Det är tur att Sonja inte hörde dessa ord och inte läser min blogg.
Måtte det gå bra för henne!
Med tanke på tidigare sommarmånader då björkarna tappat löven redan i juli och vi haft bevattningsförbud, ja, då får man vara glad att det mellan varven regnar.
Nu var vi ju på havet när det formligen öste ner här i landet Halland, så kanske är grannarna döless på skvalandet, men jag tycker att det är skönt.
Nu är det bara växthuset som behöver manuell vattning.
Tack för det!
Och frånsett regnandet?
Jo, igår tvåårskalas på Rotorp i Halmstad, hos Hilda och Patrik.
Huvudperson var förstås Edvin och Hilda hade bakat en slags banantårta och på bordet låg Edvins namn förfärdigat av kakdeg (jag fick D:et) och gäster var dom närmaste: morfars, farfars, föräldrarna, vi och jubilaren.
Det var dukat i trädgården och jag tänkte sen .., jag undrar när - eller om - vi någonsin kommer att hälsa på varandra som vanligt efter detta med viruset?
Jag kör thailändska varianten - eller kanske är den vanlig i hundratals andra länder - med händerna ihop och så bugar jag.
Så får det bli.
Vaknade tidigt idag och lyssnade då till Karin Smirnoff som sommarpratade.
Föll pladask.
Mest för hennes känsla för ord kanske?
Ja, det här programmet tyckte jag alldeles omåttligt bra om.
För övrigt tillbringas denna regniga förmiddag sittandes i vardagsrummet med DN:s korsord i knät (vi turas om) och Tony Bennett som smörsånger så det är helt perfekt.
Och Sonja får idag komma till Bäckagård; ett korttidsboende här i Halmstad.
En mig närstående väninna sa att "Å, fy, dom får hellre skjuta mig än att jag hamnar där!"
Det är tur att Sonja inte hörde dessa ord och inte läser min blogg.
Måtte det gå bra för henne!
torsdag 23 juli 2020
Dagens fönster ...
Den 24:e maj i fjol kom alla dessa fönster susande genom rymden.
Från Norrbotten till landet Halland.
Det var Bert Bodin som (igår klagade på att ingenting händer ...) varit så flink och det här fönstret får bli en krya-på-dig-hälsning då Bert idag hamnat på akuten för ett något oroligt hjärta.
Krya på dig Bert! hälsar säkert fler bloggvänner än jag själv.
Den 24:e maj i fjol kom alla dessa fönster susande genom rymden.
Från Norrbotten till landet Halland.
Det var Bert Bodin som (igår klagade på att ingenting händer ...) varit så flink och det här fönstret får bli en krya-på-dig-hälsning då Bert idag hamnat på akuten för ett något oroligt hjärta.
Krya på dig Bert! hälsar säkert fler bloggvänner än jag själv.
En torsdag ....
... i slutet av juli - för det är det ju nästan - tar jag bilen och kör till gårdsbutiken i Ullarp.
Maria har beställt två flak ägg och det blir ju perfekt nu när Emma och Fanny kommer förbi; nu, när dom är på väg hemåt igen.
Flickorna har haft några härlig dagar på sin roadtrip.
Först Göteborg, så Varberg (men så blåsigt det är här på västkusten! säger dom unisont), Mellbystrand och Båstad och nu då förbi här. I flera års tid har jag gjort lammfärsbiffar när dom är här - enligt önskemål från töserna - och även så den här gången.
Potatisen (sorten Solist, helt underbart god!) köps här i Ullarp, plus ägg och en bukett med zinnior.
Det är fru Henriksson som på bilden står och gör i ordning inför dagens försäljning.
I en hage intill gårdsbutiken går ett antal grisar och bökar och har sig.
Ja, jag är medveten om att storskalig produktion av kött är oförenligt med att ha grisar så här ..., gåendes ute i det fria, men nog önskar man ju ...
Om inte annat så för grisens skull.
Vilket härligt liv!
Den i mitten låter sig villigt bli kelad med .,. ja, kelad och kelad, jag kliar den bakom öronen och på huvudet och hade jag nu varit bosatt på gården, så hade jag nog tagit en pall och satt mig i grishagen och hade någon av grisarna önskat lite pill bakom öronen, så hade jag gärna ställt upp.
En gång i världen drömde jag om att hitta en bonde att gifta mig med.
Det var länge sen det och inte hade jag väl då kunnat sitta och klia grisar, inte om det skulle försörjas på just djur.
Jo, det inser jag.
Men ändå.
Sen iväg till Ugglarps Grönt där jag köper två knippen olikfärgade morötter och så hemåt. Får ett sms att flickorna lämnat Mellbystrand och när dom kommer är det bara dukningen av bordet som återstår .., och lammfärsbiffarna får godkänt även den här gången, vilket värmer ett mormorshjärta.
"Men mormor .., du har ju glömt en sak!" säger Emma filurigt smajlande.
Jag chansar på behån .., eller mascaran?
Nej då, inte alls.
"Mormor, det här är första gången farmor hinner före, det är ju Emma-dagen i dag!" säger hon, nu ännu mer smajlande.
Aj, aj.
Nåja, jag är förlåten .., biffarna väger upp det hela.
Och nu är dom på väg norröver .., namnsdagsbarnet börjar arbeta på måndag (AMF pension) och Fanny läser på Södertörns högskola och kan ännu njuta av sommarlov. Hon tänker gå i sin pappa Challes fotspår (eller sina egna) och studerar "Sports managment", tror jag att det heter.
Båda två så fina, rara töser!!
Och för oss vankas minsann kalas om någon timme drygt.
Tvåårskalas.
Det blir spännande!
... i slutet av juli - för det är det ju nästan - tar jag bilen och kör till gårdsbutiken i Ullarp.
Maria har beställt två flak ägg och det blir ju perfekt nu när Emma och Fanny kommer förbi; nu, när dom är på väg hemåt igen.
Flickorna har haft några härlig dagar på sin roadtrip.
Först Göteborg, så Varberg (men så blåsigt det är här på västkusten! säger dom unisont), Mellbystrand och Båstad och nu då förbi här. I flera års tid har jag gjort lammfärsbiffar när dom är här - enligt önskemål från töserna - och även så den här gången.
Potatisen (sorten Solist, helt underbart god!) köps här i Ullarp, plus ägg och en bukett med zinnior.
Det är fru Henriksson som på bilden står och gör i ordning inför dagens försäljning.
I en hage intill gårdsbutiken går ett antal grisar och bökar och har sig.
Ja, jag är medveten om att storskalig produktion av kött är oförenligt med att ha grisar så här ..., gåendes ute i det fria, men nog önskar man ju ...
Om inte annat så för grisens skull.
Vilket härligt liv!
Den i mitten låter sig villigt bli kelad med .,. ja, kelad och kelad, jag kliar den bakom öronen och på huvudet och hade jag nu varit bosatt på gården, så hade jag nog tagit en pall och satt mig i grishagen och hade någon av grisarna önskat lite pill bakom öronen, så hade jag gärna ställt upp.
En gång i världen drömde jag om att hitta en bonde att gifta mig med.
Det var länge sen det och inte hade jag väl då kunnat sitta och klia grisar, inte om det skulle försörjas på just djur.
Jo, det inser jag.
Men ändå.
Sen iväg till Ugglarps Grönt där jag köper två knippen olikfärgade morötter och så hemåt. Får ett sms att flickorna lämnat Mellbystrand och när dom kommer är det bara dukningen av bordet som återstår .., och lammfärsbiffarna får godkänt även den här gången, vilket värmer ett mormorshjärta.
"Men mormor .., du har ju glömt en sak!" säger Emma filurigt smajlande.
Jag chansar på behån .., eller mascaran?
Nej då, inte alls.
"Mormor, det här är första gången farmor hinner före, det är ju Emma-dagen i dag!" säger hon, nu ännu mer smajlande.
Aj, aj.
Nåja, jag är förlåten .., biffarna väger upp det hela.
Och nu är dom på väg norröver .., namnsdagsbarnet börjar arbeta på måndag (AMF pension) och Fanny läser på Södertörns högskola och kan ännu njuta av sommarlov. Hon tänker gå i sin pappa Challes fotspår (eller sina egna) och studerar "Sports managment", tror jag att det heter.
Båda två så fina, rara töser!!
Och för oss vankas minsann kalas om någon timme drygt.
Tvåårskalas.
Det blir spännande!
onsdag 22 juli 2020
Onsdagkväll i juli ...
Det är inte klokt så trött jag har varit.
Som om .., ja, som om all anspänning inför och under seglatsen tog ut sin rätt precis när vi kom hem. Ändå tyckte jag att det var så vansinnigt roligt. Och hur stark kände jag mig inte! Inutistark. Som Pippi Långstrump.
Jag vågade köra bilen längs bryggan, på den där smala, smala grusstumpen till väg, den som jag aldrig vågade mig på tidigare.
Men nu.
Inga problem.
Och sen, när den förstfödda med man varit här och tackade för sig, då pyste ännu mera kraft ut. Då var det locket på. Eller kanske a v.
Igår körde vi till Malmö för att hämta den dubbelsäng som Maja ville bli av med (från hennes tid som ensamseglare) och solen flödade och vi möttes i dörren av en lillkille som sovit middag och var lite yrvaken, men som glatt kom i ens famn.
Så mycket glädje.
Så mycket kärlek.
Och så många pussar harry fick!
På eftermiddagen kom sonen med förslaget att vi kanske kunde ta en promenad i Möllan och det bestämdes att Majas föräldrar också skulle ansluta.
En enda gång har jag strosat omkring på Möllevången, men det är åratal sedan - nästan som i ett annat liv -.
Nu följdes vi åt.
Vi beundrade alla vackra tegelfasader (påminner om Ystad, men lite ruffigare) .., Mazettifabriken ..., (såg som en film inom mig när människor vallfärdade till sitt arbete där .., kanske på cykel ..?) och vi passerade den ena restaurangen efter den tredje med mat från alla världens hörn och pv slank in på första bästa frisering och blev stiligt klippt av en man som kunde hantera en klippmaskin (ögonbryn och mustasch/skägg ansades av bara farten!) och jag satt på en stol och tittade på.
Massor av hårtussar på golvet.
Två pojkar från Sjöbo hade tagit bussen för att låta klippa sig just där.
Den ene rakade av sitt tjocka hår - rakt av bara - inte ett hårstrå kvar -!
Och mera strosande.
Jag tittade in hos en skräddare som just var i färd med att sy in ett par byxor - han måttade med krita - och lillkillen sträckte armarna mot sin farmor som är jag och jag blev så innerligt glad .., tänk, att han ville .., och så pekade jag på allt möjligt och omöjligt och sa "titta, där en fågel!" eller "titta där Elliot, där är en hund!"
Middag?
Claes och Monica skulle äta hemma, Maja var inte hungrig och vi andra valde take-away; pv tog thaimat och sonen och jag själv var sin rätt från en persisk restaurang. Lamm för oss båda.
Senare på kvällen, vid åtta, halv nio, blev det ett kvällsdopp på Ribban.
Sonen hade med sig sin drönare och filmade när jag gick ut till andra stegparet .., på bilden går jag alltså på bryggan ovanför sanden .., och vattnet var ljummet och när han sedan anslöt, var vi dom enda som badade.
Vattnet var ljummet och det var otroligt långgrunt.
Det kändes som om bryggan var evighetslång, ja, som om den nuddade vid Köpenhamn.
Tittade man norrut från bryggan sett, var detta vyn.
Så vackert.
Och så otroligt härligt att ha så nära till havet .,. tio minuters promenad från där dom bor.
Och så här.
Anders är den av barnen som delar min glädje i att bada i havet.
För någon dag sedan hade han varit i så länge med minstingen, så han - den lille - nästan hackade tänder (men vem gjorde inte det hemma i Malå; man var illblå om läpparna!), men oj, så roligt det hade varit för dem båda.
Även lillkillen tycks bli ett riktigt vattendjur.
Ja, kära vänner, nu har jag alltså haft paus i ett par dagar.
Kan man tänka sig.
Sommarpratarna.., har ni lyssnat till dem?
Hittills har specialistsjuksköterskan varit min favorit, men även Stefan de Mistura (den forne diplomaten .., honom lyssnade vi till ute på havet) och Klara Zimmergren (mycket igenkänning när det gäller skilsmässor).
Jag har missat massor - eller börjat lyssna och tappat intresset -.
Men dom här tre fick mig på kroken rejält.
Tack för vänliga ord också - men - och det är viktigt, det var inte för att gå med håven jag tog liten paus. Jag var helt enkelt döslut och har krångel med kristallsjuka, men det är ju inget farligt, så ni behöver och får inte ömka mig ,-)
Sånt - yrsel - går över.
Ps. Pratade med Sonja idag, som opererades igår. Ryggmärgsbedövning och allt hade gått så bra och personalen var sååååå rara, sa hon. Lilla rara Sonja .Hon lät så torr i munnen, knappt att hon kunde prata (all medicin förstås) och hade varit uppe och gått med gåstol och hjälp från personalen. Å, så jag hade önskat att vi fått hälsa på henne! Ds.
Det är inte klokt så trött jag har varit.
Som om .., ja, som om all anspänning inför och under seglatsen tog ut sin rätt precis när vi kom hem. Ändå tyckte jag att det var så vansinnigt roligt. Och hur stark kände jag mig inte! Inutistark. Som Pippi Långstrump.
Jag vågade köra bilen längs bryggan, på den där smala, smala grusstumpen till väg, den som jag aldrig vågade mig på tidigare.
Men nu.
Inga problem.
Och sen, när den förstfödda med man varit här och tackade för sig, då pyste ännu mera kraft ut. Då var det locket på. Eller kanske a v.
Igår körde vi till Malmö för att hämta den dubbelsäng som Maja ville bli av med (från hennes tid som ensamseglare) och solen flödade och vi möttes i dörren av en lillkille som sovit middag och var lite yrvaken, men som glatt kom i ens famn.
Så mycket glädje.
Så mycket kärlek.
Och så många pussar harry fick!
På eftermiddagen kom sonen med förslaget att vi kanske kunde ta en promenad i Möllan och det bestämdes att Majas föräldrar också skulle ansluta.
En enda gång har jag strosat omkring på Möllevången, men det är åratal sedan - nästan som i ett annat liv -.
Nu följdes vi åt.
Vi beundrade alla vackra tegelfasader (påminner om Ystad, men lite ruffigare) .., Mazettifabriken ..., (såg som en film inom mig när människor vallfärdade till sitt arbete där .., kanske på cykel ..?) och vi passerade den ena restaurangen efter den tredje med mat från alla världens hörn och pv slank in på första bästa frisering och blev stiligt klippt av en man som kunde hantera en klippmaskin (ögonbryn och mustasch/skägg ansades av bara farten!) och jag satt på en stol och tittade på.
Massor av hårtussar på golvet.
Två pojkar från Sjöbo hade tagit bussen för att låta klippa sig just där.
Den ene rakade av sitt tjocka hår - rakt av bara - inte ett hårstrå kvar -!
Och mera strosande.
Jag tittade in hos en skräddare som just var i färd med att sy in ett par byxor - han måttade med krita - och lillkillen sträckte armarna mot sin farmor som är jag och jag blev så innerligt glad .., tänk, att han ville .., och så pekade jag på allt möjligt och omöjligt och sa "titta, där en fågel!" eller "titta där Elliot, där är en hund!"
Middag?
Claes och Monica skulle äta hemma, Maja var inte hungrig och vi andra valde take-away; pv tog thaimat och sonen och jag själv var sin rätt från en persisk restaurang. Lamm för oss båda.
Senare på kvällen, vid åtta, halv nio, blev det ett kvällsdopp på Ribban.
Sonen hade med sig sin drönare och filmade när jag gick ut till andra stegparet .., på bilden går jag alltså på bryggan ovanför sanden .., och vattnet var ljummet och när han sedan anslöt, var vi dom enda som badade.
Vattnet var ljummet och det var otroligt långgrunt.
Det kändes som om bryggan var evighetslång, ja, som om den nuddade vid Köpenhamn.
Tittade man norrut från bryggan sett, var detta vyn.
Så vackert.
Och så otroligt härligt att ha så nära till havet .,. tio minuters promenad från där dom bor.
Och så här.
Anders är den av barnen som delar min glädje i att bada i havet.
För någon dag sedan hade han varit i så länge med minstingen, så han - den lille - nästan hackade tänder (men vem gjorde inte det hemma i Malå; man var illblå om läpparna!), men oj, så roligt det hade varit för dem båda.
Även lillkillen tycks bli ett riktigt vattendjur.
Ja, kära vänner, nu har jag alltså haft paus i ett par dagar.
Kan man tänka sig.
Sommarpratarna.., har ni lyssnat till dem?
Hittills har specialistsjuksköterskan varit min favorit, men även Stefan de Mistura (den forne diplomaten .., honom lyssnade vi till ute på havet) och Klara Zimmergren (mycket igenkänning när det gäller skilsmässor).
Jag har missat massor - eller börjat lyssna och tappat intresset -.
Men dom här tre fick mig på kroken rejält.
Tack för vänliga ord också - men - och det är viktigt, det var inte för att gå med håven jag tog liten paus. Jag var helt enkelt döslut och har krångel med kristallsjuka, men det är ju inget farligt, så ni behöver och får inte ömka mig ,-)
Sånt - yrsel - går över.
Ps. Pratade med Sonja idag, som opererades igår. Ryggmärgsbedövning och allt hade gått så bra och personalen var sååååå rara, sa hon. Lilla rara Sonja .Hon lät så torr i munnen, knappt att hon kunde prata (all medicin förstås) och hade varit uppe och gått med gåstol och hjälp från personalen. Å, så jag hade önskat att vi fått hälsa på henne! Ds.
måndag 20 juli 2020
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)