onsdag 10 juni 2015

"Du har .... åtta nya meddelanden!"

Men det har jag inte slängt. Däremot sålt. Det hamnade i Sollefteå.

Lyssnar av min telefonsvarare.
Åtta meddelanden! säger rösten och jag slår mig ner i loppisfåtöljen och lyssnar.

Av dessa åtta är ett från min f.d. svägerska i Alingsås som tycker att jag borde ringa upp.
Det har jag redan gjort.

Ett annat är från Eva i Tyresö som berättar om den stundande hemresan och att hon varit på besök i affären och där har det varit inbrott, entrérutan är krossad och det har tydligen stulits snus och annat och så har hon köpt med sig det goda brödet hem till Tyresö.

Ett tredje är från friherrinnan som har glömt att stänga av sin mobil och jag får följa henne på lång promenad och höra henne småprata för sig själv under en lååååång stund.

Resten är från pv.

Fyra handlar om att han har glömt öppna för solfångarna och ber mig sköta om den saken.
Han låter ytterst saklig.

"Hej, det är jag, du kan väl öppna för solfångarna? Ja, det var allt, hejdå!"

Långt ifrån den kärvänliga och nästan kuttrande rösten som hördes förut, då, för si så där åtta år sedan. Jo, jo.

Ett annat är inringt en kväll vid sextiden - jag är på jobbet - och nu låter han hysterisk!
Det var den dagen jag hade åkt med köksröjningen till återvinningen.
En bananlåda hade vi fyllt gemensamt, men nu upptäckte jag ännu en, packad och klar, den stod i hallen och jag tänkte att det var ju oerhört vänligt och på alla sätt och vis omtänksamt av pv att förbereda så fint.
Några glas - jag kände inte alls igen dem - stod utspridda på köksbordet.
Ja, dom tog jag också.

Det var detta samtalet handlade om och i mobilsvararen hördes en omåttligt upprörd röst.

"Hallå, det är jag! Du menar väl inte att du HAR SLÄNGT ALLA GLASEN!! Jag blir alldeles matt, det kan väl inte vara möjligt! Ja, ja, det här får vi prata om när du kommer hem!" säger han och rösten går upp i falsett. (Det där "det här får vi prata om när du kommer hem", låter förfärligt olycksbådande, ungefär som när min lågstadiefröken Hedvig var arg och skulle berätta för pappa och mamma om man varit olydig).

Jo, så var det.
Av misstag, verkligen av misstag, hade jag tagit med bananlådan med glas som han antingen ville ha kvar eller att vi skulle sälja på loppis.För att inte tala om glasen som stod på bordet ....

Och jag är innerligt glad att jag inte lyssnade av det där meddelandet den kvällen, då hade jag nog blivit så förskräckt över misstaget, ja, så där så jag tagit in på hotell i stället för att åka hem och möta den upprörde pensionatsvärden.

Nu är han lugn igen.
Och jag har bett om förlåtelse.


9 kommentarer:

cruella sa...

Hahaha, ursäkta flabbet, men stackars pv och stackars dig! Jag har säkert nämnt när min svärfar frejdigt slängde bort bröllopsmiddagen, ja, i alla fall delar av den, i den frysrensning som måste till för att efterrätten till samma bröllis skulle få plats när M:s bror skulle gifta sig. Lite stel stämning då också. Och min svägerska Malle lyckades sumpa sin blivande mans kostymbyxor på stan någonstans när de för första gången skulle träffa släkten som ett par - på Malles systers bröllop. Hälsa pv det så mår han bättre;-)

Bloggblad sa...

Ä're döstädning på gång?
Jag röjde som en vettvilling förra sommaren, men har lugnat mig nu...

Min pappa fick sån ångest över vad han skulle göra med alla prylar i deras sista flytt, så han slängde MASSOR... med sånt som vi hade velat ha. Sålde deras två stora kristallkronor för 400:-/styck... kostade redan då ca 4000:- styck på auktionskammaren... Ack ja. Det är världsliga bekymmer.

Jag har svarat på din kommentar hos mig med en fråga till matteläraren... :)

Babsan sa...

Vilken tur att du blev förlåten😱

Ruta Ett sa...

"Det får vi prata om när jag kommer hem!"
Man kan få ångest för mindre! Tur att du blev förlåten.

mossfolk sa...

Det här inlägget läste jag i bilen igår och kunde inte låta bli att skratta högt.
Vilken tur att du blev förlåten ;)
Här har det nog aldrig kuttrats, maken är sannerligen inte den romantiska typen. Å andra sidan är vi synnerligen lugna båda två och värdelösa på att bråka. För ett litet tag sedan var vi faktiskt bra irriterade båda två och jag sade att "näe, nu struntar jag i det här och går hem!" varvid maken lika ilsket svarade att "ja jag med!".
Och det lät förstås så fånigt att vi inte kunde låta bli att skratta åt det hela. Vi gick inte hem ;)

Elisabet. sa...

cruella: det finns alltid nån som är värre ,-) Då var ju detta ingenting!! :)

Bloggblad: ska säga till pv att titta in och svara, han är dålig på sånt ...

Babsan: verkligen!

Ruta Ett: sånt som kan göra en nervös ,-)

mossfolk: här bråkas det heller aldrig, men vi är väldigt nära och det kan vara oerhörd dålig stämning när det ska röjas .....,.-)

Kattis sa...

Hur är det nu du brukar säga? I love you! ;)

Kattis sa...

Hur är det nu du brukar säga? I love you! ;)

annannan sa...

Ni får förlåta mig, men det roligaste jag vet på din blogg är när du och pv är oeniga om röjning. Och det här är den roligaste hittills. Eftersom pv är en flitig talare här på bloggen kan jag höra honom för mitt inre öra när du citerar.

P och jag blir väldigt osams när jag gör fel. När jag inte kommer ihåg att be om rätt sorts kvitto, när jag spiller vatten när jag häller upo till honom, när jag fyller hans kaffekopp för mycket, när jag andas för ljudligt om nätterna och så. Oj vad osams vi blir.