onsdag 17 juni 2015

Litet eller stort vykort från Ghana .....


Ja, det har varit förfärligt dåligt med uppdateringen här på sidan - AP:s dator har hela tiden varit tillgänglig -, men jag har varit alldeles för sprängfylld av intryck för att ens tänka tanken att sätta mig ner och skriva lite mer utförligt!

Nu ska jag göra ett försök. 
Det kommer säkerligen att bli långt, så detta är en förvarning.

Resan ner gick bra.
KLM är verkligen att rekommendera som flygbolag.
Dom första dagarna är som ett sammelsurium i min hjärna - verkligen, så är det -, men vi fick fin guidning .., vi gick på marknad (kaos-kaos-kaos, hög musik, dofter, odörer, människor som sitter eller ligger på trottoarerna ..., kryddor, torkad fisk .., ja, allt finns!) .., och vi har varit på underbar restaurang och vi har ätit god mat .., vi har besökt Botaniska Trädgården någon eller några mil utanför Accra .., ätit lunch på Mövenpick, sett hotellet där AP bodde i början och hört henne glatt surra på inhemska språket och bara gapat av förvåning.




Och vi har - Anders och jag - tillbringat nästan en hel dag på Labadi Beach.
Det finns en gångstig från själva hotellområdet till stranden och det är ungefär som att jämföra himmel kontra helvete. 
På stranden eldades just då, när vi kom dit, allehanda skräp .., enorma högar och mängder och allt eldades upp! Det stank som från gamla soptippen hemma i Malå! 
Nej, man fattar det inte, trots att man blivit förvarnad. 
Och efteråt, när vi ligger på hotellets anläggning, pratar vi om detta .., ja, men hur ska det kunna bli en förbättring? 
Ja, det måste ju finnas förbränningsanläggningar först och främst, för några soptunnor ser vi inte till.




Där, under det blå parasollet till höger, låg vi och solade.
Det var varmt så man nästan dånade .., och jag duschade nog en gång i kvarten.



I flera timmar var vi där ..., och det kostade ungefär 100 sv.kronor per dag, då ingick solstol och badhandduk .., sen kunde man köpa till wi-fi också, det var billigt.
Och god mat .., som kostar ungefär som hemma.
Fruktsalladen  g u d o m l i g! Vilken mango som finns här!!!




Och så igår, tisdag, inrikesflyg till Kumasi, Ghanas näst största stad.
Från luften såg det helt annorlunda ut ..., så platt ..,  lite grönare kanske.
På flygplatsen (pytteliten och planet pyttelitet) möttes vi av mannen som arbetar åt barnhemmet och skolan (länkar när jag kommer hem) och en "kollega" till honom och så bar det iväg några mil rakt ut i bushen!

Att åka genom Kumasi, var som att kastas in i en centrifug!
Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt ett sånt totalt kaos!

Tänk er ett ständigt tuuutande, tut-tut (fungerar jättebra som varningsignal, det är inte arga signaler, ja, i alla fall inte alltid ,-) ..., överallt människor (och jag som är van Stensjö), färger, annonser på husväggar med text som "God is everything", "Soon Jesus will come, are You prepared?", eller "God is all" (på bilarnas bakrutor), och på en trottoar står en äldre kvinna med en stor, svart mikrofon i sin hand och hon predikar våldsamt ..., där är marknadsstånd med enorma högar av begagnade skor, jag ser vinterskor med lurvigt skinn i, överallt ligger små svarta plastpåsar och jag tänker genast på hundbajspåsar, men det är det förstås inte .., och vid varje stoppljus kommer säljare fram och frågar om man vill köpa vatten i plastpåsar (små trekantiga) eller näsdukar (jag köpte en häromdagen, det bästa köpet hittills, man behöver torka svetten oavbrutet och det gör även ghanaborna) .., handikappade män eller kvinnor med förtvinade ben hasar sig fram på trottoaren .., där sitter eller ligger andra som säljer varor eller helt enkelt sover.
Allt - precis allt - är annorlunda mot för hemma.

Anders sitter i baksätet tillsammans med mig och han säger ..."det här, det är verkligen ett ÄVENTYR, vilken resa!!"

Och så åker vi då till barnhemmet och i bagageluckan ligger våra stora väskor fyllda med kläder, pennor, tandborstar, målarfärger, hopprep, fotbollar, en pump, suddgummin, pennvässare, dockor och nallar .., ja, väskorna bågnar av gåvor!




I en liten by, inte långt från barnhemmet stannar chauffören till för att handla torrvaror.
Från kunder i affären, från bloggvänner och chefer och goda vänner har vi fått pengar att ta med och nu förvandlas dom till stoooooora säckar med ris, till jätteburkar med tomatkross och annat som kan tas med och resten får dom i kontanter, att handla för sedan.
Det finns ju ett liv även sedan vi har lämnat landet.

Mannen som är vår "guide", är väl i dryga 30-årsåldern och berättar hur det hela fungerar.
Med hjälp av volontärer som betalar för att t.ex. arbeta som lärare i skolan, får man det hela att gå runt, men nu, sedan utbrottet av Ebola (som inte drabbade Ghana), är det svårare att få någon att vilja komma som volontär .., nu måste man försöka få ihop pengar på andra sätt.

Att inflationen gör det hela än mera knepigt, är inte svårt att förstå.
Priserna höjs ständigt.

Medan han handlar och det lastas in i bilen, stannar vi till vid sidan av.
Småbarn kommer nyfiket fram och tittar på Anders och hans kamera. Och på tatueringen, som är som Sesam-öppna-dig!

Att resa tillsammans är intressant.
Det är många år sedan Anders flyttade hemifrån och jag flyttade dessutom ett år dessförinnan .., nog hade jag väl trott mig veta hur den unge mannen är, men ändå inte.
Inte visste jag att han var så oerhört social .., att han liksom blir en magnet - på två sätt - för hela tiden tog han kontakt med småttingar eller med vuxna, han hejade på det inhemska språket och jag blev alldeles varm i hjärtat!


Och han lät en lite äldre pojke låna kameran och ta kort och sen fick alla titta på displayen!
Vilken glädje!!
Lillflickan på bilden stod länge och funderade innan hon vågade sig fram.

Vid det laget hade min nyinköpta sandal plötsligt gått sönder, högersandalen, så jag satt på en liten pall vid ett av stånden och tittade  på ...., det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Nej, inte för sandalens skull, utan för att jag var så uppfylld av alla intryck.
Och för all värme och all glädje som människor visade!
Sååå många känslor som kom i svaj!

N, guiden, tog hastigt och lustigt min trasiga sandal, lämnade den till en lillkille som sprang iväg med världens fart och kom tillbaka en kvart senare med en hel sandal! Superlim fixar det mesta, i alla fall ett par timmar.

Och så var det då sista biten innan vi var framme.
Tänk er en djungelväg .., med roströd jord och stoooora träd och bananplantor och gud-vet-allt vid sidan om! Tänk er fågelkvitter ..., tänk er en annorlunda ekorre som förvirrat springer över vägen och tänk er också små getter som går fritt och har ett bra liv, fram tills det är dags att förvandlas till middagsmat.

Så var det.
Tänk er också att vägen är som en berg,- och dalbana och förstörd av stora lastbilar som hämtat sand .., det är skumpigt och det är tur att man inte har anlag för åksjuka.

Och så är man framme.
Men det tar jag i morgon.

Den där orka-läsa-ända-hit-medaljen som ni ändå aldrig får .., den kan jag ju låtsas dela ut, ifall ni hängt med ända hit.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten ., övriga är ute och shoppar på nån marknad .., jag har simmat i poolen och ska dricka kaffe och ta mig en av dina bondkakor Lena!

Kram till er alla!

15 kommentarer:

Babsan sa...

Låter alldeles underbart.Vilken resa

gunnar i vaplan sa...

Härligt Elisabet, inga problem att få den utlovade medaljen. Härlig berättelse och min längtan till mitt stora äventyr blir allt större.

Anonym sa...

Och här rinner tårarna igen. Längtar efter dig.
PV

pralinen sa...

Åh vad spännande :-) Tack för att vi får följa med

// Åsa

Monet sa...

Åh, pv. Det där förstår jag faktiskt så väl!

Kerstin i Dalarna sa...

Tusen tack för din berättelse.
Förstår att det är många intryck.
Ta hand om varandra!
Kram Kerstin i Dalarna.

Bloggblad sa...

Skriv på du bara! Det är jätteintressant. Jag tycker att du är modig.

Steel City Anna sa...

Skönt att höra att allt gått bra. En sån här resa tar nog tid att smälta. Själv har jag svårt att komma över min senaste resa, och den var bara till Stockholm ;) folk som ligger på gatorna där också och för hundra SEK kan man väl köpa sej en banan ungefär på Arlanda ;) hoppas på en fortsätt (lagom) spännande och känslosam resa!

Ingela sa...

Roligt att höra ifrån dej/er. Jag tror att jag förstår hur det känns, mina resor till Sri Lanka hade jag kunnat beskriva ungefär med samma ord: Värme, människor och kreatur överallt, ljud och dofter (inte alltid av behagligt slag) och intryck som man blir alldeles bombarderad av. Men det är fint att uppleva något som är så totalt annorlunda.

Ser att Anders har "Nilagubben" på armen, fint det med - fast jag tycker att sönerna våra egentligen var perfekt skapade som dom kom.

Hjortron sa...

Här sitter jag i landet Dalarna bakom de stora granarna och läser högt och lever med i din resa .... tack snälla för att du orkar berätta - men känn dig inte tvingad - vila mellan varven .... take care.

Kram
Solveig & Roland

Anonym sa...


Och jag sitter i landet Cornwall och läser med stort intresse om din resa till en annan världsdel men det som får mina ogon att tåras är PV:s längtan efter dig.

Lillan i Cornwall

bettankax sa...

Älskar "utflykter", tack för jag får hänga med. Vilken resa, vilket äventyr och som du dessutom delar med två av dina barn. Underbart!!:)

Ruta Ett sa...

Åh, du skriver så bra att DU borde ha medalj!

mossfolk sa...

Ja verkligen ett äventyr! Och så himla roligt att läsa om!
Jag tänker att Anders nog är en alldeles utmärkt polis -det där med att vara så social måste vara en värdefull förmåga i det yrket...
För övrigt håller jag med Ann om medaljen!

Jessica sa...

Vill inte sluta läsa ❤️