onsdag 1 juni 2016

I sex månader ....


När jag var ung och mamma ännu inte hade givit sig av till Argentina, hände det ofta att hon - när hon såg nånting som hon tyckte var hemskt - sa att ..."ja, men allting blir så mycket enklare om man tänker att ..., det här hade kunnat vara min son/dotter/bror".
Det gällde i princip i alla sammanhang.
En brottsling, någon som höll på att svälta ihjäl .., ja, ni förstår.

Idag tänkte jag ungefär på samma sätt.

Ty intill friherrinnan och mig själv satt på stranden ett sällskap pojkar i gymnasieåldern som alla talade nån slags arabiska. Det var mycket "jalla, jalla!" Dom spelade fotboll .., badade (bilden), låg och solade och pratade, pratade och pratade.

I mitten av sällskapet satt eller låg en blond kvinna i 50-årsåldern. Det var pojkarnas lärare. Att hon var omåttligt omtyckt, därom rådde inga som helst tvivel och hon hade med sig saft och bullar och sa "hör ni pojkar, det här är som ett barnkalas!"
Och vi sa, friherrinnan och jag själv, att oj, vad det måste betyda mycket att ha en lärare som är så engagerad, nästan som en mamma var hon .., eller som en bidrottning och jag tänkte osökt på Bloggblad som ju haft samma funktion (inte som bidrottning, men som god förebild och nån som hjälper nyanlända) om än inte på heltid.

Några av pojkarna fiskade krabbor .., andra crawlade där en bit ute till havs.

En av dem frågade mig vad klockan var och jag sa "kvart i tre".
Den pojken var från Syrien - det var kanske alla ? - och han sa "trevligt att träffas" och jag sa "lycka till pojkar, hoppas att det går bra för er!"

I ynka sex månader hade pojkarna varit i Sverige och pratade så bra svenska!
Det är ju helt sanslöst!

Och i bilen, på väg därifrån, tänkte jag på mamma och hennes ord.
Tänk, om det hade varit min son eller mina söner som flytt undan kriget, kanske för att undkomma militärtjänstgöring! Tänk .., om han hade hamnat i ett land långt, långt borta och åååå, så jag då hade önskat att människor skulle vara vänliga mot honom. 


Sen åkte jag till Harplinge, till posten på Matöppet, och hämtade ut mitt livs första mönstrade kofta.
Åååå, jag blev förälskad i den från sekund ett!
Så len och mjuk ..., och jag kände mig så bekväm i den.
Nog betyder det mycket det här att man trivs i sina kläder.

I bilen på väg hem visade termometern + 29 grader.
Det är på gränsen till icke uthärdbart.
Väl hemma tog jag trädgårdsslangen och duschade ute på gräsmattan, helt som någon skapat mig stod jag där och hoppades att ingen drönare skulle uppenbara sig.

Nelly har blivit ansad i pälsen och sen har båda hundarna fått duscha från samma trädgårdsslang för att inte förgås i hettan .., inga långa promenader blir det och förresten har ägaren till Stora Stensjö spärrat av vägen förbi lagården - med elstängsel - så nu kan man inte längre gå "lillrundan".
Det är numera private property.
Bara så man vet.


9 kommentarer:

Mian sa...

Ha! Drönare! Ska man behöva tänka på sånt nu för tiden... om man går runt "i bare pinken" (som vi sa förr...)

Bloggblad sa...

Det var gulligt av dig att du tänkte på mig! Aldrig har jag mått så bra i själen som det här halvåret när jag jobbat med flyktingpojkarna! Det kostar så otroligt lite i energi, i stort sett inget, det bara ger! Deras leenden och välvilja och hjälpsamhet överväldigar och inte för en sekunf har jag känt mig "duktig" som ställer upp... Jag har bara roat mig och tagit emot, och som bieffekt har de fått en massa kärlek och omtanke av mig.
Men det gäller också att kunna släppa taget när jag märker att de blir allt duktigare och mer självständiga så jag inte hänger fast i dem. De skaffar sig så småningom ett eget liv här.

Just tanken "tänk omdet varit min son" har slagit mig dagligen och det gör allt så självklart.

Jag är nästan lite sorgsen för att vi inte harr fått några nya på över en månad, och att många som bott på vandrarhemmen här, har blivit flyttade till Norrköping.

Anonym sa...

Så klokt din mamma tänkte.
Lena i Östersund
Ps,vilken söt kofta.

Eva i Tyresö sa...

Vilket fint dagboksbladet!!!!

AP sa...

<3

Kattis sa...

...och jag kämpar på med alla mina nyanlända,i mitt ämne,i min undervisning, och jag försöker tänka just precis så! Det är dock inte bara, eller alldeles enkelt, att...

Elisabet. sa...

Lena i Östersund: ja, det var det, men oerhört irriterande ibland, då, när man själv var omåttligt irriterad på nånting och hon alltid kom med just det där ,-)

Bloggblad: ja, det var uppenbart hur omtyckt hon var den där läraren och att hon njöt av det också, men det är väl mänskligt.

Kattis: nu var det här på stranden i solsken ..., jag kan förstå att det inte är lika enkelt i andra sammanhang.

Vonkis sa...

Blir varm i hjärtat av det d skriver.

När jag arbetade inom äldreomsorgen brukade jag tänka "Skulle det vara ok om någon gjorde så här mot min mormor" i mitt bemötande mot de äldre. Var svaret ja körde jag på, annars stoppade jag och funderade vad vi höll på med och hur vi kunde göra för att göra rätt.

Elisabet. sa...

Vonkis: ja, men just så är det ju! Du var nog rätt person på rätt plats.