måndag 6 februari 2017

En måndag i februari ....


S o m  jag älskar dessa lediga förmiddagar!
Tänk, att i stället för att ställa väckaren på sex eller halv sju, så kan man ta det piano hur länge som helst .., och slå sig ned i loppisfåtöljen och på bordet står ett tänt ljus och hundarna ligger nära varandra i soffan. Gomorron-program från SVT  .., snöflingor som dansar lätt i luften .., och från min utsiktsplats ser jag hästarna som precis har serverats kraftfoder.

Vid tiotiden ringer friherrinnan sitt dagliga förmiddagssamtal.
Det blir lite småprat om ingenting egentligen - lite om gårdagkvällens tv-program - och vädret och hur vi känner oss. Vi pratar också om det där finurliga boendet i Värnamo, ja, där friherrinnans sommargranne Ulla nu har flyttat in.

Sällan eller aldrig har jag hört talas om ett så smart boende!
Där finns förstås tvättmaskin och tumlare i varje lägenhet och ett duschrum för hundar/cyklar etc, ja, där finns också och en bilpool, så att den som kanske inte har så hög pension kan hyra en bil för en timme eller för fyra timmar till en billig penning.
Och en lägenhet och några rum om man får gäster.
Så genomtänkt!

För den som är intresserad, finns en länk till Värnamo Nyheter. Lite längre ner på sidan hittar ni då en video med rubriken "Nu flyttar dom första in i kvarteret Duvan".
Här är länken.


För några dagar sedan snavade jag över underbara kortfilmen "Hopptornet", ja, det var på Facebook.
Eftersom jag själv är fruktansvärt höjdrädd och aldrig i livet skulle få för mig att vare sig gå upp till tiometersavsatsen i ett hopptorn - än mindre hoppa därifrån - fascineras jag av människor som vågar språnget.
Och lika mycket - kanske ännu mera - av dom som klättrar ner igen.

Så här står det i DN om filmen:

"Regissörernas ursprungsidé handlade om att fånga det mänskliga tvivlet i dokumentärformat. Under ett besök på Valhallabadet i Göteborg såg de barn i sex- och sjuårsåldern som tvivelöst hoppade från tian, alltmedan ungdomar och vuxna tvivlade och skrämdes.
– Något händer med människan när man blir äldre. Rädslans irrationella tankar växer. Det kan handla om att hålla ett tal, hoppa från tian eller vad som helst. Plötsligt börjar man klanta sig eller ljuga för att komma undan, säger Maximilien Van Aertryck.
Med sex kameror och flera mikrofoner har de filmat nära 65 personer som frivilligt anmälde sig för att delta i inspelningen. Regissörerna ställde tre krav: De skulle aldrig ha hoppat från tian, de skulle vänta någon minut innan de hoppade och de skulle vara okej med att filmas i badkläder."

Här är en länk till filmen, skrolla bara ner lite.



Så igårkväll när Hilda och Patrik var här på besök, kom den här frågan upp .., skulle vi våga hoppa?
Och jag sms:ade dom flesta på jobbet och ställde samma fråga .., jag ringde min f.d. mans fru och jag ringde till Hildas mamma Mymmel .., mina tre barn fick samma fråga och det var så himla roligt att höra alla svaren!

Utav mina arbetskamrater är det bara Erik som har hoppat.
Det är hans svar ni ser här ovanför.


Anne-Marie i charken skulle aldrig göra det!



Inte Joakim heller och ingen annan för den delen. 


Och inte hans lillasyster heller!
Hur blev då utfallet?

Nathalie som hoppat!

Jo, några hade verkligen hoppat; Karin i Bjäresjö hade vågat språnget i sin ungdom, min systers alltid så försynta dotterdotter Nathalie, jodå, hon hade minsann hoppat ...,  Hildas mamma skulle aldrig komma på tanken .., (befriande!), pv skulle hoppa om han fick hundratusen, men när han sen hörde att hans storebror skulle hoppa för hundring, då prutade pv till tiotusen :)
(Är det det småländska plånbokskynnet som här slår igenom ...?)
Mina barns pappa hade en enda gång i sitt liv hoppat från tian; det var på Eriksdalsbadet i Stockholm och jodå, det kändes förfärligt högt, tyckte han.

Mina svärsöner skulle inte hoppa,  AP skulle göra det (va??! utbrast hennes storasyster när jag berättade det) och storasystern t-v-e-k-a-d-e .., friherrinnan sa aldrig i livet, min son skulle inte ha några problem - han har hoppat från en sjutton meters klippavsats i Turkiet -, och jag själv ., ja, om någon så lockade med 1 miljon i kontanter, skulle jag ingen få mig att sväva ut från tio meter!

Ja, så där höll det på och jag hade så himla roligt och blev så glad över alla svaren!
Vilka underbara människor/vänner/arbetskamrater man har!

Det blev en härlig kväll med mycket prat om tävlingsinstinkt/vinnarskallar .., och pv berättade att han aldrig någonsin vann över sin pappa ("far", säger han själv) när det gällde kortspel, men däremot i badminton ..., och Hilda som fått Trivial Persuit i julklapp av sin pappa, sa att TP skulle hon ta med till Sälen och kanske finns det nåt hopptorn i Sälens simhall .., ja, vi får väl se.

Och nu är klockan snart halv tolv och om tre timmar ska jag köra till affären.
'
Ps. Och ni ..., skulle ni hoppa?  Ds.



11 kommentarer:

Anonym sa...

Fortfarande aldrig i livet.

Friherrinnan

annannan sa...

Nix, nix, nix.

Jag målade uthusen hemma hos pappa förrförra sommaren, och stod i en bur upplyft med lastaren och målade högst upp i gaveltopparna, med fötterna kanske tre meter över marken och huvudet därmed närmre fem meter över marken. Det var okej men högre hade jag inte velat. Det är nog ungefär den höjden jag har vant mig vid, har stått på många hölass som blir ungefär så höga också. Man kan säga att egentligen är jag höjdrädd, men höjder jag är rädd för börjar först efter tre meter!

annannan sa...

PS Men fysiskt var jag definitivt inte ett dugg mera orädd som barn. Å de hemska sakerna man skulle göra i gymnastiken. Jag har som vuxen lärt mig göra saker i yoga som jag hade varit livrädd för som barn. Men då har det förstås hjälpt att jag nu inte drar mig för att erkänna att jag är rädd och att jag därmed kunnat be om hjälp att gå framåt lite i taget.

Anonym sa...

Jag skulle aldrig i livet våga hoppa. Blir yr när jag står på en stol. /Agnetha

gunnar i vaplan sa...

Jag har varit upp på tian, men klättrade stegen ner igen. Det är verkligen skithögt när man står där uppe :-)

Ulrika sa...

Jag är gräsligt höjdrädd (det är hemskt redan i bordshöjd) och dessutom fullständigt livrädd för vatten så....NEJ! :-)

Evas blogg sa...

ALDRIG! Jag har med åren blivit fruktansvärt höjdrädd. När jag såg den lilla filmen pirrade det obehagligt i mina ben, alltså bara av att se dem stå där. Sen är jag också rädd för vatten, har blivit med åren kan sägas. Så svaret är m a o ett självklart nej.

cruella sa...

Jag är inte precis höjdrädd, däremot är jag nog lite kroppsligt feg när det gäller saker jag inte lärt mig behärska. Jag simmar utan att tveka i mörka okända vatten, jag dyker gärna under ytan men aldrig aldrig skulle någon få på mig ett par dyktuber! Och fallskärmshoppning står jag över utan att tveka liksom bungyjump. i den kategorin hamnar nog hopp från tian också, även om jag utan problem hoppar från tre och kanske fem meter. Det finns i och för sig viss möjlighet att öva stegvis... Men jag har sett folk slå sig ganska rejält från tio meter, så det har gjort mig rädd.

Rexxie sa...

Jag har gjort det i min ungdom i samband med tagandet av Magistermärkena, men numera skulle jag aldrig göra det! Är numera till och med tveksam till stegar och tak och sånt...

Anonym sa...

Jag hoppar om jag får 1 miljon, kanske till och med 500 tusen, men annars - aldrig i livet!!!
Anne i Mantorp

Anonym sa...

Icke!! ellem