onsdag 28 juni 2017

Denna dagen ett ... extraliv.


Klockan 8.00 har jag tid på mammografin på Halmstad sjukhus och jag har då redan varit vaken länge; pv kom hem från sin vakttjänst i hamnen efter fyra och då var det ljust ute förstås och jag hade svårt att somna om.
Han hade erbjudit sig att göra mig sällskap - det hade även friherrinnan - men jag hade ingen känsla av oro och lite över sju tog jag bilen och åkte iväg, ensam.

Alldeles tomt var det i väntrummet, bara en tv var påslagen och där visades bilder från kalvmärkning i Arvidsjaur, ja, av renar, alltså. Det kändes lite tryggt.

På ett bord låg en trädgårdsbok (om stenar och vatten i din trädgård) och jag tänkte att .., ja, hur många kvinnor kommer ihåg vad dom läst i den boken ...?

Och så fick jag anmäla mig i nåt som liknade en reception och kvinnan som tog emot var blond och vänlig och sa att "det blir nog till mig du får komma" och det kändes bra; jag är förfärligt obekväm med att stå halvnaken inför främmande män och ja, jag inser att det är fånigt, men så är det.
Kanske, om jag hade varit välsvarvad och haft magrutor, att det hade känts annorlunda?

Så fick jag komma in i röntgenrummet och mina bröst som trätt i tjänst till två döttrar och en son, dom ser ut därefter också .., och som platta pannkakor mellan ett våffeljärn blev det och det togs bilder från alla möjliga vinklar - båda brösten också - och röntgensköterskan, Julita, var egentligen från Polen, "men det finns patienter som tror att jag är från Norrland", förklarade hon leende, ååå, hon hade så varma händer och var så ömsint.

Och så frågade hon var jag hade känt knölen och jag sa som det var, att jag inte hittade någon dom har sista dagarna, ja, det var mest läkaren på vårdcentralen och pv som var så säkra.

Sedan skulle förstås läkaren titta på bilderna och jag slog mig återigen ner i väntrummet (ännu bara jag som var där) och det tog inte lång tid förrän Julita kom ut och sa att "Elisabet, dina bröst är  jättefina, doktorn säger att det inte behövs något ultraljud, det ser sååå bra ut!" och jag reste mig upp, omfamnade denna vänliga människa, pussade henne på kinden och sträääckte armarna mot taket .., så där yipppppiie!
Vilken känsla!

Efteråt, på väg till bilen, tänkte jag på all ångest och all oro som ska ha singlat omkring i det väntrummet; precis som i så många andra sorters väntrum.
All sorg, all bedrövelse.
Tänk, om väggar kunde tala!
Och jag tänkte på dom kvinnor som - kanske idag - får ett helt annat besked och det gjorde så ont i hjärtat, det kändes helt enkelt orättvist .., så där som att man vill säga "förlåt att jag klarade mig!"
Och alldeles särskilt mycket tänkte jag på dig, Christel.


Mera?
Ja, jag svängde in till Flygstaden och köpte fyra limefärgade fleeceplädar á 15:- stycket, helt otroligt billigt! Redan i förrgår hade friherrinnan köpt två såna här till mig, då hon visste att det var vad jag var ute efter och hon sa att där fanns hur många som helst kvar .., i en stor, stor korg.
Men ack, nu var det bara ynka fyra kvar som låg lite för sig själva på en hylla, så dom köpte jag!
Heja!


Hann även med ett besök i affären i Haverdal, och där, ute på lagret, stod mammalediga Annika med sin lilla piga Leia, som nu snart är åtta månader. Åååå, sicken liten solstråle!!!
Och så roligt att få återse Annika (frukt, - och gröntansvarig innan hon gick på ledighet), hon som alltid är så lugn och vänlig och är såå omtyckt av kunderna.


Sist av allt ett bad i ett för dagen svalt hav, tillsammans med friherrinnan.
U n d e r b a r t!
Det var som att skölja bort all .., ja, inte oro egentligen, men som att börja om på nytt på nåt vis och vi satt en stund på träbänken och tittade ut mot Storaskär och vi sa, som alltid, att detta är ju det bästa som finns, att bada, alltså. I alla fall efteråt.

Nu strålar solen!
Jag har kalasat på keso och mango i små bitar.
Harry sover, Nelly går av och an ., och pv har cyklat till stan - till sjukhuset - för kontroll av hjärtat, men tänk, han har inte haft ett enda flimmer sedan ablationen för drygt ett år sedan!
Det finns mycket att känna tacksamhet över.
Just det.

(Och så ska jag arbeta extra i morgonkväll, halv sex till kvart över nio, tillsammans med Hampus!
Heja, det ska bli roligt, han är en bra arbetskamrat. Undrar när han får besked .., han har sökt till läkarutbildningen i Lund).


 Ps. Idag fick Emil körkort! Hurra!! Ds. 

5 kommentarer:

annannan sa...

Å så härligt! Jag har tänkt jättemycket på dig ända sedan tidigt i morse, sänt iväg massor av tankar. Det kom ett par riktiga störtskurar hos oss tidigt, tidigt i morse när katten M och jag låg på soffan och sov morgonens sista timmar. Sen blev det sol. Det är bra, tänkte jag. Och så var det det!!

PS Visst är det i sommar ni ska åka till Utrecht?

annannan sa...

Och nu när du har ledig dag och tid och kanske lite plats i huvudet också (i hjärtat vet jag att du alltid har plats!) så vill jag berätta för dig om ett initiativ som du kanske också vill berätta om eller på annat sätt bidra till.

Olle Svalander heter en författare på skånska sydkusten som också är en engagerad löpare. I sommar ska han springa genom halva Sverige, 42 maratonlopp, för Västsaharas folk. Han skriver om detta på sin blogg Hitta Hem.
https://hittahemblog.wordpress.com/genom-sverige-sahara/

Det här är inte ett sånt där "åka uppför Himalaya baklänges i en kundvagn"-äventyr, utan det handlar om att göra något vanligt och enkelt fast ändå jättesvårt för att dra uppmärksamhet och dra in pengar till en grupp människor och en politisk fråga som är väldigt bortglömd / sopad under mattan.

Och Olle skriver så fint. Jag känner inte honom, men skulle så gärna vilja springa några mil med honom om jag hade bott efter hans väg. Det gör jag nu inte, men det gör du och PV och säkert också många av era läsare.

Bert Bodin sa...

Fira, Elisabet!

Elisabet. sa...

annannan: :) Tack för varma tankar! Dom sprider värme i hjärtat nu, må du tro!

Bert: det gör vi: fläskpannkaka till middag!

Jessica sa...

Så underbart!
<3