Elisabet

Söndag i slutet av januari ...

Första riktiga natten som vi inte delat rum och pv säger att han har sovit nåt så vansinnigt gott.
Det förstår jag.
Att inte ideligen behöva bli väckt av någon som säger "vänd dig om!", måste ju ge bättre sömn.
Och jag sover också.
Harry och Nelly blir kvar hos mig .., tidigt på morgonen ligger Nelly behagfullt utsträääckt på pv:s sida; hon tror förstås att det är för hennes skull han bytt sovplats.

Läser DN.
Oj, det kommer att bli knepigt utan helgläsning på riktigt papper.
Fascineras av Martina Müntzings panoramamålning av hennes egna barn med kompisar.
U n d e r b a r!

Mindre trevligt är det att läsa om biblioteket i Åmål och de problem som har funnits och ännu finns där. Åååå, man blir .., betryckt! Arg! Ledsen! Förtvivlad!
Ungdomar som helt enkelt inte vet hur man uppför sig.
"Svenska moppekillar. Snuskillar", berättar bibiliotekarien.
Och jag tänker .., har vuxenvärlden slutat att uppfostra sina barn, för allt handlar väl till syvende och sist om uppfostran? I alla fall det allra mesta.

I min ungdom (ett klart ålderstecken att läsa dom tre orden ...) reste vi oss upp (vi som satt eller hängde i trappan) när läraren Carl-Olof Sjölund med raska steg kom klivande uppför trappan till tyska-salen och det tyckte man förstås var fånigt .., att han fordrade respekt, men när jag läser DN-artikeln tänker jag att "ååå, tänk om han hade varit bibliotekarie i Åmål!"

Ikväll är det konsert i Ängelholm - det är Halmstad Kammarkör som uppträder - och hela morgonen och förmiddagen har pv suttit i det som kallas "Gunnars rum" och övat och övat och övat på samma melodi. Texten är på danska, så alldeles enkelt är det inte.

På sängen, bakom pianot, ligger sigge nilsson och sover så gott.
Själv är jag tacksam över att pianot fick flytta från vardagsrummet till gästrummet.

Plötsligt plingar det till i min mobil.
Ingvar Kamprad är död.
Det känns nästan som en avlägsen släkting har gått bort och när jag tittar mig omkring finns här i huset hur mycket som helst som har med Ikea att göra.
Värmeljus, kronljus, ett soffbord och en soffa.
Gardiner.
Älsklingslamporna.
Dubbelsängen en trappa upp.
Badrumsmattan och en några handdukar.
I det stooora vardagsrummet i Malå agerade bokhyllan Ivar (i flera sektioner) rumsavdelare.
Och jag minns den allra första soffan, inhandlad 1973 - i jeansklätt tyg - och så låg att exets farfar nästan behövde lyftkran för att alls ta sig upp ur den! 

Och jag älskar att Ingvar Kamprad förbjöd dem att höja priset på varm korv och jag tycker väl också om att han är smålänning - eller var -.
Tack Ingvar! vill jag säga.
Tack för att du grundade Ikea och därmed gav mig så mycket glädje var gång jag besökt varuhusen i Kungens Kurva, Malmö, Kållered eller Helsingborg!
Och när vi körde hyrbil i Australien och upptäckte ett blågult Ikea-varuhus, kändes det nästan som om vi var hemma!
Och tack Ingvar för all varm korv och den goda lingondrickan, något som troligen räddat en del förhållanden - uttröttade äkta eller blivande äkta par som försökt jämka sina idéer om ett vackert hem - stått i kö en stund, betalat och slutligen uthungriga räddats av den billiga korven!
Det var finurligt av dig!

// På Aftonbladets sida där nyheten om Ingvar Kamprads bortgång meddelas, där har hundratals, kanske tusentals människor skrivit en sista hälsning.
En lyder så här och fick mig att le:
"Hoppas inte himmelriket blir lika svårfunnet för dig, Ingvar, som utgångarna på dina varuhus. Vila i frid".