Morgonprat ...
.jpg)
När jag ibland om nätterna går upp för att kissa, trevar jag mig ofta fram i mörkret, i akt och mening att inte väcka pv med alltför stark belysning. I hans sovrum finns nämligen ett badrum.
Då går jag från mitt sovrum, via hallen och där till vänster finns ju trappan ner till nedervåningen och så är där då en "halvtrappa" till pv:s sovrum (det som en gång var Hildas).
Mer än en gång har jag tänkt tanken att oj, så lätt att kanske ta ett snedsteg och dråsa iväg nerför den stora trappan, något som för övrigt hände pv en gång.
Idag på morgonen ringde äldsta dottern, som vanligt på väg hem från nattens arbete på Danderyds sjukhus. Den här natten hade hon arbetat på kirurgakuten.
Jag frågade vad det mesta handlade om och hon berättade då att väldigt ofta kommer det in äldre patienter - ofta kvinnor - vilka nattetid stigit upp för att kissa och då - kanske lite yrvakna - ramlar och slår sig nåt hemskt! Det är stora sår i huvudet och det är utslagna tänder och så vidare.
I vårt pannrum, t ex, där tänds takbelysningen med viss fördröjning - några sekunder bara - men tillräckligt för att det ska vara mörkt när man går in där och ofta ställer pv skor eller andra saker (en kasse med ved etc) just innanför dörren och flera gånger har jag sagt att detta är närapå livsfarligt, det kommer att sluta med att jag slår mig halvt ihjäl när jag snavar över vad-det-nu-är.
Nu ska här bli andra bullar av! Hädanefter ska jag tända lamporna när jag om nätterna behöver uppsöka toaletten och pv har lovat att inte ställa saker precis innanför dörren till pannrummet.
Vi får se hur det hela avlöper.
12 kommentarer:
Låter som ett klokt beslut att fundera i fallförebyggande termer. Fick alldeles nyss höra om svensk-franska vänner på väg till sitt franska flyg från bostaden i Stockholm nära ett köpcentrum. Mannen ställer sin rullväska och sig själv bakom den i en rulltrappa. Snavar och faller handlöst över väskan och åker på mage med huvudet före ner på väskan ned för hela rulltrappan där han mirakulöst klarar ansiktet där trapporna slutar. Hjälps upp av hustru och förbipasserande och skyndar in i väntande Arlandataxi. Tror först inte att det är så farligt men väl framme på flygplatsen har han så våldsamma smärtor att hustrun måste hämta sjukvårdspersonal. Det blir morfin och ambulans tillbaka till St Göran där man snabbt konstaterar att hela axeln är ur led. Mera morfin och tre(!) personer drar sedan axeln rätt igen. Tillbaka igen till stockholmsboendet, bilen tickande på parkering i Nice och förstås ingen flygresa. Det är väl ioch för sig det minsta bekymret men att fall pga dålig balans, yrsel och allmän ostadighet upp i åren blir vanligare - med väldigt obehagliga konsekvenser, det märker ju inte minst din dotter nu!
Monet: Hu, så hemskt! Och med stigande ålder följer ju ofta sämre balans, vilket säkerligen bidrar till alla fallolyckor! Man får väl börja ha hjälm när man ska upp och promenera på nätterna . 😉 Elisabet
Vi har tack och lov inga trappor inne.Det är ju sååå mörkt här ute på nätterna så jag är nogsam och tända i köket när jag måste upp på toa.Man kan t o m snubbla på en mattkant ….så var försiktig
Till vårt seniorboende dit vi nu flyttat efter osedvanliga vedermödor (vanliga lägenheter men alla hyresgäster är 65+) märks att man tänkt igenom detaljer. Det är inte alls handikappanpassat (behövs det godkänns det av kommunen och bekostas av dem). Men det är inga trösklar utan rundade metallskenor i lägenheten. I trappkorridorerna finns trähandstänger. Alla lägenheter är förstås enplans och vi som bor på bottenvåning har en uteplats med direkt utgång till den lilla vändplanen vid parken utanför. Förstås också dörröppnare vid ingångsporten - många här har rollatorer.
I vår förra , också enplanslägenhet, hade vi en trådlös LED-lampa som alltid stod på lägsta ljus i badrummet. Också med liten dörrspringa så att katten kunde komma in till sin låda. Efter att ha blivit omkulldragen döe öcwe 15 år sen av vår ivriga Jack Russel och slagit i mitt knä illa vet jag vad fall gör med en åratal efteråt. Och vi som ligger åldersmässigt något före er är OMGIVNA av folk som flyttar. Från gamla, underhållskrävande och urmodiga hus med framförallt trappor till övervåning och hemska elände: ner till gamla mörka unkna källare. Ofta finns badrum och toalett enbart på bottenvåning och det installeras gammaldags pottor på övervåning och gud vet vad. I regel är det mannen som i det längsta vägrar att flytta - ”det är väl bra här, jag trivs och vi orkar ju med” - medan kvinnorna oroas mer och mer över konstant nattkissande män och flytt blir aktuell först efter ett antal verkliga trappfall eller svåra incidenter.
Nu, med vår nya flytt kommer ett antal sedan länge hoprrullade mattor fram. Eller direkt, också hoprullade från kemtvätten. Några aldrig så små uppstickande mattcentimetrar har fått oss båda att vackla och nästan-snubbla. Varje matta fästs därför i hörnen med dubbelhäftande tejp! Alla sladdar fästs med osynliga klamrar klängs väggarna och gåstavarna och Icebugkängorna står beredda inför kommande snö och is. Och vi hejar på våra motsträviga årskamrater: Flytta medan tid är. Planera, döstäda och lev inte som om ni vore 40 år fortfarande. I ditt fall skulle jag dessutom satsa på barngrind eller i värsta fula fall kompostgaller att sätta för vid läggningsdags. Inte vill man väl varken dö eller bli invalidiserad för att man faller - utför en trappa, av en mattkant eller platt till marken?
Suck, ja, vi har också trappan precis vid sidan om badrumsdörren på ovanvåningen. Fast det närmaste jag varit att slå mig är att sätta mig vid sidan av sängen när jag ska lägga mig…
Det finns ju andra lösningar än att tända starka ljus som kan väcka den andre. Vi har en dimmer på Ps sänglampa så han kan tända den utan att väcka mig. Jag tycker att ljuset som kommer in från gatubelysningen räcker för mig. Vi har också en liten smidig ficklampa med LED som vi köpte när belysningen i badrummet var sönder. / Annannan
Ja'du - Det är inte bara trappor som kan ställa till det.
På gymet träffade jag en f.d. arbetskamrat, som helgen innan råkade ut för att "trassla in sig" i täcket i sängen så mycket att hon ramlade ur sängen helt okontrollerat och drog höften ur led. Hon bor singel så ingen kunde hjälpa henne annat än ambulanspersonalen som larmats.
Det blev ett dygn på ortopeden. Hon har rätt nyligen opererat höften, fått ny höftled, så man började ifrågasätta om den operationen var helt korrekt. Men det var den.
Det där hände en lördagnatt och på tisdagen träffade jag henne i full färd med att träna. Så kan det gå.
Bert Imponerad av din f d arbetskamrat👌
Klokt av er.
Vi måste "tänka till" och inte skapa onödiga farligheter.
Håller med Monet om att det verkar som om det är männen som inte orkar/vill flytta eller ens prata om det och vara öppna för andra alternativ.
Det skapar en himla massa problem och lidande för både dem själva och deras anhöriga.
Varken jag eller T kan förstå våra föräldrars envishet gällande att bo kvar i sina stora gamla hus.
Svärfars mantra var: det löser sig. Visst men hur - jo genom att hans son nu får ta hand om allt istället. Inte schysst!
Själv hörde jag aldrig mina föräldrar ens nämna att de skulle kunna tänka sig att flytta till ett mindre och anpassat boende.
Deras hus var enormt och typiskt nog blev det jag som fick ta hand om allt det juridiska, anordna begravningen m.m.
Det hade man ju kunnat räkna ut. . .
Perfekt jobb för en redan utmattad person.
Bitter - ja kanske lite. ;)
💕
Tycker att det var tufft av er att orka flytta och packa ihop allt än en gång men så klokt! Och jag vet att det är jättevackert där, de äldre bevarade husen och de nya med. Och vacker utemiljö. Tänkte att det går buss in i området så att det går att ta den till livsmedelsaffär.
Hoppas att ni ska trivas bra.
Och klokt om mattkanter.
Tack till er alla som delade med er av era erfarenheter! Förfärligt att läsa om din f.d. kollega Bert! Hon hade tydligen larm inom räckhåll (kanske på handleden?), annars är det ju fasan att något sånt skulle hända en själv.
Mamma hade ju - i sitt rum på gruppboendet - trillat och brutit lårbenet, men inte skrikit eller ropat på hjälp, så personalen hittade henne liggandes där på kalla golvet på morgonen.
Sonen som nyligen gjort praktik på akuten i Malmö, fick vara med vid en reponering av en höftled som halkat ur sitt läge och han sa att det var oerhört intressant, men hjälp, vilka krafter som erfordrades för att få det på plats, men det var alltså inget brott på benet.
Ps. Ska ta med vår lilla led-ficklampa till mitt sovrum! Bra idé! Ds.
Svar till min namne Monica: roligt att du känner till vårt nya boende i Svalnäs! Jo, det har varit väldigt tufft att flytta den här gången men något vi inte kunde säga nej till. Vi har stått över 20 år i kö i den stiftelse som driver detta!! Får man en lägenhet här är det som högsta vinsten - hela miljön, närheten till vattnet med egen brygga, skogen runt knuten och den jättevackra parken med skulpturer och också närheten till all service gör det enkelt att bo här. Visst går bussen hit, varje kvart till och med men just för livsmedelsinköp använder vi on-line, och många med oss har vi redan sett. Annat som är trevligt här är stor simbassäng, bastu, gym, vävstuga, snickarbod och målarateljé. Boulebana och rosengård i parken. Restaurang i magnifikt sekelskifteshus med bibliotek, orangerie och salonger för bridge, föredrag, privata fester om man vill och ’fredagsmingel” med egna medhavda drycker. Ingen ände på saker att göra för ”aktiva seniorer” om man nu vill det!
Skicka en kommentar