Elisabet

Hemma ...

Gårdagen: Upp i ottan (kvart över fem) för att hinna få i sig åtminstone något lite, innan bussen från Malå skulle ta oss till Lycksele.  Det visade sig vara en "skolbuss" där elever som ska till Tannbergsskolan (gymnasium) åker dagligen till och från och bussen stannade lite här och där .., ja, i kolsvarta morgonmörkret stod någon pojke eller flicka i reflexväst och inväntade bussen. Många hälsade godmorgon till chauffören - han var för övrigt uppvuxen i Somalia -, det gladde mig, ja, att han tilltalades med godmorgon-hälsning. (Längs de första tre milen - smal och slingrig väg - mötte vi flera timmerbilar och jag tittade åt sidan och tänkte att detta går aldrig!)

Framme i Lycksele nästan tappade jag andan. Lycksele är en vacker stad, men jag hade glömt HUR fint där är och med Umeälven som rinner där vid infarten - bred och fin - och då hade vi även kört längs Vindelälven i flera mil! Tänk er rimfrostiga björkar .., snöglitter och en sol på väg upp i öster. 

I Lycksele hade vi 10 minuter på oss till nästa buss, som tog oss och andra till Umeå. Kanske skulle några till lasarettet .., några resa söderut? Från bussens högtalare kunde vi lyssna till Radio Västerbotten.

Så blev det byte i Umeå till Norrtåget fvb till Sundsvall och den här gången var Norrtåget av helt annan kaliber än det rätt bedagade Norrtåg vi åkte på uppvägen. Det tåget, gick alltså i inlandet. Kusttåget var mycket finare. Blev man förvånad? Nej. 

En timmes väntan blev det i ett isande kallt Sundsvall där vi köpte var sin hamburgare och så iväg på nytt tåg, ett Intercitytåg till Stockholm. Nästan fyra timmar satt vi på det tåget. 

Vi var sååå slut på när vi äntligen kom fram till Stockholms Central. Då blev det taxi till Långholmens hotell (trevlig chaufför som visade sig komma från Burundi) och väl framme och inkvarterade, orkade vi inte så mycket mera. Och pv var sååå eländig. 

Hur var boendet? Jo, tackar som frågar .., bor man i det som tidigare varit ett fängelse, så är inte rummen av det allra mest ombonade slaget, men helt okej ändå. 

Vårt badrum var handikappanpassat och fick mig att minnas covidvistelsen på Halmstad lasarett 2021. (På gränsen till ångestfyllt).

Men SÄNGEN .., var den skönaste jag sovit i på ett hotell! 

Och i alla andra utrymmen fanns olika sittgrupper eller soffor, ofta avskilda så att man kunde sitta där ostört och det var såååå fint julpyntat och så varma färger!

Den här tavlan hade Madeleine Pyk gjort.

Så här kunde det se ut. Så ombonat!

Och så här, vid receptionen. 

Hemåt idag vid 11-tiden. Smockfullt på tåget. Vi satt även nu vid ett fyra-bord och med en äldre-äldre kvinna mitt emot mig. 

Av hennes mobilprat att döma förstod jag att hon satt i styrelsen för något som hade med arkitektur att göra och hon var så .., konstnärlig hela  hon! 

Nästan hela vägen från Sthlm till Göteborg satt kvinnan och läste DN och det var inte direkt något förstrött ögnande .., nej, precis varenda artikel tycktes hon gå igenom.

I trakten av Lerum, började kvinnan plötsligt att kräkas, men hann rycka till sig en soppåse modell mindre och klarade det hela.

Vi hjälptes åt så gott vi kunde .., jag gav henne vatten och en halstablett för att få bort kräksmaken och den rara kvinnan intill henne - hon som skulle bo hos sin dotter med make och fyraåring för att vara tillhands när barnbarn nr 4 ska komma till världen - ja, hon letade raskt fram en våtservett som den illamående damen kunde torka sig med. Allt gick bra. 

Så blev det ytterligare en timmes väntan i Göteborg och sist av allt tåg till Falkenberg, där underbara friherrinnan väntade med vår bil. Och inte bara med bilen .., även med en form potatis/köttfärsgratäng och i kylen hemma hade hon lagt en färsk broccoli, en paprika och 1 liter mjölk, plus hennes hembakade bröd i skivor. Vilken ängel hon ändå är!!

Vad är nu kontentan av denna resa? Jo, att jag aldrig i mitt liv mött så oändligt mycket kärlek och värme från malåbor som jag inte sett på trettio år .., aldrig fått ta emot så många kramar och aldrig funnit Malå vackrare. Underbart att se hur bra Maria mår - vilket lugn som infunnit sig hos henne - och jag sa till pv att om det blir krig i vårt land, då vill jag bo i Malå. Lägg därtill alla dessa möten med människor från - om inte världens alla hörn - så från platser där jag aldrig satt min fot! Människor som vågat språnget. 

Men .., aldrig i livet att jag någon fler gång kommer att åka tåg från Falkenberg till Bastuträsk på en och samma dag! Aldrig. Detta var pv:s idé och kanske hade det varit enklare om vi inte blivit sjuka på uppresan, det förtog ju mycket. För övrigt tycker jag att tåg är fantastiskt, men inte i den mängden.

Så var det.

Uppdatering: Det är ju såklart till stor del detta att vi blev sjuka redan på uppresan, som gjorde att tågresan kändes evighetslång. I trakten av Kramfors däckade jag totalt; fick sprängande huvudvärk och satt framåtböjd med huvudet mot mitt knä. Och sista sträckan hem, från Bastuträsk till Malå med Maria, då var det riktigt eländigt. Hade vi varit krya, hade det nog varit annorlunda.