Elisabet

Förbi fabrikören ...

Så snart skidskyttet  är tillända, tar jag pv:s ena skidstav och siktar in mig att gå johansson-rundan. 

Nere vid parkeringen ser det ut så här - blåis och vattenpölar -.

Kommer ner mot stranden. Man får verkligen skynda sig om man ska hinna fånga solnedgången.

Och det gäller att hålla sig vid sidan om isen.

Och så uppe vid pausstenen där vi brukade sitta några minuter, Harry på min högra sida och jag själv. 

Otaliga gånger; det började i slutet av mars 2021 efter covid och i månader efteråt fanns det aldrig tillräckligt med luft. 

Nu, fem år senare, går det bra, men jag sitter där på stenen ändå .., vilar bara blicken mot havet till och känner sån oändlig tacksamhet över tillvaron och över själva livet.

Och jag ler för mig själv när jag upptäcker att en liten kanin eller hare också har suttit där på stenen och kanske vilat sig en stund. Och bajsat så fint i skrevan. 

Och så nästan hemma, bara förbi Eckes lilla gula hus som nu är gråaktigt och inrett så fint med dusch och allt. 

Efter lilla huset finns raden meds postlådor och så svänger man vänster och går tjugo meter kanske och så mot vår uppfart. 

Sätter mig i trädgårdsstolen efter promenaden och tittar lite på några koltrastar vilka hoppas på ännu flera äppelskivor, men äpplen är dyrt (35:-/kilot och mer än så), så jag säger att nej, det blir inget mera idag. 

I handen har jag ett fint fönstervykort som har kommit från Karlstad, det får bli morgondagens Dagens Fönster.