Onsdageftermiddag ...

"Nej, det är inte så varmt, jag kände mig nödgad att installera air condition ..., sen blev det bättre ..", säger Lotta leende.

Från Göteborg kör vi norrut, mot Tjörn.

I mitten av 70-talet tillbringades många sommarveckor just ute på Tjörn, i det sommarhus som min dåvarande svärmor hyrde av en vänlig bonde.

Flickorna var små ..., vi körde bil till Stenungsund och handlade mat .., sedan över den svindelhöga bron, den som en gång rasade .., och från bilens kasettbandspelare hördes Ted Gärdestad sjunga om Sol, vind och vatten.

Tjugotvå år och tvåbarnsmamma var jag .., och brösten stinna av modersmjölk.

Jag stiftade bekantskap med vildkaprifol och trift och Maria klappade bondens kalvar.

Nu ..., har det gått mer än trettio år sedan dess och jag tycker fortfarande att Bohuslän är nästan det vackraste som finns!

Vi bestämmer oss för att åka till Skärhamn.

"Titta, där är ett litet bageri!" säger jag.



Och vi köper nybakat bröd från "Lotta", det är hon som är bagerskan.



Härliga, lite naivistiska skyltar.
En massa enkelhet.
Det påminner om Söderberg & Sara, men priserna är lägre, i alla fall på kanelbullar.
Det är där, på ett litet bord i Lottas Bageri, som vi hittar ett visitkort hit.


Och sedan Skärhamn.

Där var vi också för en evighet sedan.
pv berättar om sitt senaste besök där .., det var med Hilda & Patrik och titt-in-i-akvarellmuséet, då med utställning av Elsa Beskow.

Nu är det nånting helt annat och jag köper en underbar affisch av konstnären för 50 kronor, plus några vykort.



Och i flera timmar ligger vi på stranden.

Såväl herr pensionatsvärden som jag själv somnar .., och med ojämna mellanrum blir det bad i ett svalkande och aningen saltare hav än man är van vid .., och småbarnen fångar krabbor och ropar att dom ser hajar eller har hittat en stor skatt och där ligger man på rygg och har solen mot ansiktet och tänker att gud, så underbart livet kan vara.

Sist av allt, efter handlingsrunda på trivsam Ica-butik, blir det camping.

Absolut.

Vi campar på ett Bed & Breakfast med härligt dubbelrum och tv i hallen som visar Gothia-Cup-bilder och med frukost från halv 9 i morgonbitti .., och vi som är så morgonpigga ...

Klockan 19.00 är det författarafton i det som är matsalen.

Nu har vi enhälligt beslutat att vi bestämmer varannan dag, ja, när det gäller övernattning.

I morgon ..., då blir det alltså tält.

Säger pv ...,-))

Ajöken, sa fröken.

Och så ny match ...

Det är på plan nr 24 som BSK:s töser ska spela match mot Tuve.

Den sista i gruppspelet.

På väg dit passerar vi hur många fotbollsplaner som helst och se där, där spelar några pojkar från Indien .., och en bit ifrån ett flicklag från Umeå .., och bakom oss hörs hejanden från canadaflickornas tränare och anhöriga .., och titta där, där spelar pojkar från Sydafrika mot ett lag från Sussex i England ..., ja, man blir rent rörd när man hör och ser allt detta och jag tänker att visst kanske idrott ställer till det och överskattas mellan varven, men ååå, nog finns detta med att idrott även förbrödrar!

Och försystrar.

Nåja.

Matchen BSK - Tuve slutar 1 - 1.

BSK, som vann flickor f.97 i fjol, går nu till slutspelet som börjar i morgon .., kanske blir det match mot Jitex och då är det vinna eller försvinna som gäller.

Efter pussar och kramar till Emil och Emma och dom andra småttingarna och till dottern och den rara mågen, blir det nu avfärd - först till farmor, mina barns farmor -, och därefter norröver.

Var vi hamnar, har jag ingen aning om.

Och pv påstår bestämt att nu minsann ska det tältas .-)

På vift ....

BSK:s supportrar.

Från det gula huset på pensionatet går färden norrut, ja, nu har vi ju semester på riktigt.

Vi kör till Ullared där jag har föresatt mig att hitta den där fina vaxduken och vägen till Ullared är hur vacker som helst, men hjälp, när vi närmar oss varuhuset, ja, då är det som om hela Sverige har bestämt sig för att Ullared är Målet i Livet och där är husbilar och husvagnar och parkeringar med bilar som cirklar runt, runt för att hitta en ledig plats och jag själv, som avskyr att trängas med människor, får i det närmaste panikkänslor.

Men det går förstås bra.

Jag hittar vaxduken och pv köper bakplåtspapper och lite annat, så där som två luftmadrasser till den eventuella campingen .., och innan vi lämnar butiken har jag även hittat två fleecejackor, en vit och en ljungfärgad, och jag säger till pv att har vi riktigt tur, blir det väl lite kylslaget till kvällen.

Det blir det inte.

Och vi kör vidare längs en svindelvacker väg som - enligt pv - en gång fått pris som Sveriges vackraste ..., och kommer fram till Göteborg vid fyratiden.

Lätt som en plätt hittar den eminente chauffören till min f.d. svåger med familj och sedan gör vi alla sällskap och promenerar till Kviberg, där det är fotbollsmatch, ja, Bollstanäs SK ska möta Bollebygd, - det är Gothia Cup - förstås.

På området vimlar det av fotbollsplaner!

Och det vimlar också av unga fotbollsspelare .., medan vi tittar på matchen som BSK vinner med 17 -0, ser jag bussar komma och släppa av mörkhåriga tonårspojkar som går i samlad tropp mot en annan fotbollsplan och längst framme håller en av pojkarna upp sitt lands flagga och det är hur härligt som helst!


Lilla Leah, 6 år.

Längs fotbollsplanen står mammor och pappor och syskon och där dyker plötsligt ännu en svåger upp och det blir kram och prat och där är även hans lilla barnbarn Leah, det är hon som står där som en liten prinsessa och visar sina fina naglar, för att inte tala om prinsessdiademet som hon har på huvudet och det fina armbandet i alla möjliga färger!

På kvällen vankas middag hos den yngre av svågrarna; han som var sju år när jag träffade honom första gången.

Nu är han fyrtiosju, men lika charmig.

Och till middagen kommer även dr Böhlander och kapten Lintott och vi blir många runt bordet och svägerskan Carina (uppvuxen i Kiruna) bjuder på härlig lasagne och det blir vin till maten och hjärtat blir glatt.

Familjens småflickor har alltid haft ett litet rum i mitt hjärta och den yngsta madamen, Martina, påminner så mycket om Anna, ja, det är konstigt hur gener kan hoppa hit och dit.

Nu är det onsdagmorgon .., vi har sovit på en underbar stor madrass ute på altanen (eget val) och det har varit svalt och skönt och nu är det frukost och snart ny match, mot Tuve.

Kanske blir vi kvar här även i natt?

Jag ska hälsa på min f.d. svärmor Eva, som numera är nästan blind och bor på ett gruppboende här i Göteborg och nog vill jag gärna strosa lite på stan också, nu när vi ändå är här.

Ungefär så har vi det.

Massor av vänsterhänder har jag fångat .. men nu blir det frukost.

Ajöken, sa fröken.

Onsdagsfönstret ...

Fönsterfångare finns minsann lite varstans, i Sorsele, hemma i Västerbotten, t.ex.

Där finns Anita.

"Från Sorsele hembygdsområde .., det här är det lilla fönstret som sitter på bagarstugan.

Sommarhälsningar från Anita."

S e m e s t e r ...

"Ååå, ska du åka nu ...., hejdå lillebror!" säger Anna.


Måndag blir vardag - fast ändå inte -.

Jag får skjuts till Arbetsförmedlingen i Falkenberg (ligger vägg i vägg med Systemet ...) och hamnar hos en ytterst vänlig handläggare som inte tror sina öron när han hör att kunden framför honom kommer från Ystad.

"Jag hade gissat på .., tja, Skellefteå ..?" säger han.

Och så skrivs man in i rullorna och vi pratar lite om mina planer hit och dit och jag känner mig respektfullt bemött och lämnar förmedlingen nöjd och belåten.

Det ska nog bli bra.

Till jobbcoach tackar jag nej.

I väntan på att Micke, Anna och Anders ska hämta upp mig, handlar jag jordgubbar och lite annat i en invandrardriven butik där ungdomar köper cigaretter lätt som en plätt och inte ett ord hör jag om legitimation, men mannen där bakom disken (som har världens längsta slagremsa hängandes från kassaapparaten .., är man yrkesskadad, så är man ...) kanske har koll på tösernas ålder och jag bryr mig inte (fast det gör jag ju ...), jag har ju slutat.

Jag är ju arbetssökande.

Utanför, på trottoaren, möter jag en vithårig man i 75-årsåldern kanske och mannen ler som solen och jag blir så glad och ler jag också .., ja, det blir ett ögonblick av mänsklig kontakt och jag känner hur inutivarm jag blir .., och efter en halvtimme möter jag åter honom och då säger jag ..."jaha minsann, du är lika glad nu ...?" och mannen nickar och jag tänker att ååååå, Falkenberg är mjukare än Halmstad och ja, alldeles rätt har ni, man kan inte döma en stad efter några enstaka möten, men så är det ju här i livet .., att det är så det blir.

Och väl upphämtad åker vi till stranden och fikar på Café Oasen, vilket drivs i någon slags kyrklig regi och Nelly får genast en skål med vatten, plus en kula vaniljglass och Anna och Micke som betygsätter platser som dom besöker (3 getingar innan vi kom till caféet ...), tycker nu att det blev åtskilligt bättre.

Vi äter ur-goda våfflor (försäljaren bakom disken kommer ursprungligen från Gällivare ..) och går sedan en promenad längs stranden.

En stor fabriksbyggnad bildar kuliss till höger (norrut), nja, här åker poängen neråt igen.

Och det blir kväll och middag på altanen och ännu senare får Anders skjuts till stationen i Halmstad - han ska nämligen arbeta idag som är tisdag - och storasyster kramar om eller låter sig omkramas och jag tänker att detta att ha syskon, å, vilken gåva det kan vara!

På hemväg svänger vi förbi Tylösand och tittar på Per Gessles hotell/restaurant och där står en Porsche parkerad lite som hött-som-bött i en slänt och medan Anna rattar vidare, pratar vi om rynkor .., liggande träpanel och rullskidåkning.

Nu är klockan åtta-noll-nio och vi packar bilen för resa till Bohuslän och Gothia Cup och tänk, i natt ska vi tälta hos min f.d. svåger och svägerska och faktiskt har jag gullbett pv att vi ska stanna till i Ullared och titta om vi hittar den där vackra vaxduken som jag såg hos Maria Hansson och pv själv, han ska leta efter en luftmadrass - modell större - till tältningen ....

Aj,aj.

Ajöken, sa fröken.

Tisdagsfönstret ....

... kommer från den resglada madamen i Värmland.

Hon har varit flitig med fönsterhåven och så här skriver hon:

" ..... färden fortsatte och nästa fönster kommer från sommarens ljuvligaste, finaste och bästa övernattning.

Kameran gick varm och jag njöt i fulla drag.

Ett övernattningstips och värt en omväg... en lång omväg!
Hela byn är värd en omväg!

Var?

Jo här: http://www.forsviksvandrarhem.se/index.html

Dit kommer vi tillbaka!

Turtlan."

Glädje ....

Nya diskmaskinen ...

... heter Anna och är min dotter.

När Anna var en liten tös, då kunde hon sitta timmavis och spotta på små stenar och lägga dem i fin ordning och när jag nu på morgonen ser henne stå vid diskbänken och prydligt lägga besticken på en nystruken kökshandduk .., då ler jag för mig själv.

Måndagsfönstret ...

... finns i det gula huset på kullen, allt uti landet Halland.

I det gula huset på kullen ...

Kvart över ett - piiip - lämnar vi Friggeboden i Steninge och återvänder till det gula huset på kullen.

Till pensionatet.

Och på eftermiddagen kommer två av mina tre barn och så mågen och inte att förglömma: Nelly.

Det blir middag ute på altanen, som under dom här veckorna som jag inte varit här, formligen har exploderat i grönska!

Där ute sitter vi och äter pv:s räkgryta med vitlöksbröd och gott vin till, allt medan Nelly hysteriskt plaskar i en gul balja fylld med vatten.

Efter maten blir det lång promenad .., först rakt norrut, sedan mot havet till och så in i hästhagen som inte är någon hästhage, utan en ljunghed med klippor och havet på höger sida.



Vi räknar till tjugofyra islandshästar som går omkring och betar ..., så lugnt och rofyllt är det.
Några av dem är mer sällskapliga än andra och kommer genast för att hälsa.



Pv förklarar det här med "enslinje", ja, vad den har för uppgift för seglare och annat båtfolk.



Rent av svindelvacker är kvällen ...



Och så går vi ner till stranden som är fylld med torr, knastrig tång och Nelly, som nu har upptäckt en Stooor Badbalja, blir salig!

Plask-plask-plask .....!



Någon är måhända förälskad ..., och intill: en ilandflyten och död tumlare som ligger alldeles vid strandkanten.

En liten delfin, alltså.

Och pv berättar om en seglats utanför Höganäs med ett tiotal tumlare som lekte framför och vid sidan av segelbåten.


Nej, Micke tänker inte bada.
Han står där ute på klipporna med Nelly intill sig.
Och så mörkt är det förstås inte .., det är motljuset.

Längst ute på klipporna tar Anders och pv av sig kläderna och så blir det ett kvällsdopp.

Ååå, det är varmt i vattnet, säger dom unisont.

Behöver jag säga att detta var en helt ljuvlig kväll?

Nä, jag tänkte väl det.

Första Riktiga Dagen i det gula huset och två av tre barn, en måg och en liten plaskhund på plats och sigge nilsson (som jagas hejvilt av hunden) och pElle (som sitter och stirrglor på Nelly och får henne att gå omvägar ...) och körsbär i träden och vinbär i buskarna.

Livet på en pinne.

Kanske ....

... var det det sena kvällsdoppet som gjorde att jag omöjligen kunde somna igårkväll?

Länge, länge låg jag och vred och vände mig.

Somnade .., vaknade och var kallsvettig av ångest.

Kände en sån förfärlig obestämbar oro över att något hade hänt någon av de mina .., steg upp .., gick in i huset och tog mig två microuppvärmda kanelbullar och ett glas kall mjölk .., tog med mig pElle och sigge nilsson in till Friggeboden och pElle och jag själv kom att dela kudde, allt medan sigge nilsson slängde sig som vore han skjuten med pistol - pang bara! - faller han ihop .., och med huvudet på pv:s häl.

En slags trygghet blev det.

Vaknade när klockan var nio och vi trodde knappt våra ögon!!

När sov vi senast så länge?

Berättade för pv om min något oroliga natt och han log och berättade i sin tur om en förfärlig mardröm .., ja, han hade seglat ute på havet och så började segelbåten sjunka och for helt sonika till botten!

"Men på något vis redde jag upp det hela ...", sa han leende.

Vi gapskrattade ..., måhända är det ångesten över att idag få en kvinna som flyttar in i huset, ja, som gör att båten sjunker!

För övrigt strålar solen från en klarblå himmel och nu ska jag röja i Friggeboden.

Ajöken, sa fröken.

Utdrag ur min mammas dagbok ...

11/8 1978

Idag har jag slutat på sjukstugan ..,. Herre led mig, dag för dag.

Eliza har bakat pizzor till både pol. och avdelningen. Tack snälla, lilla Eliza!

16/8 1978.

Varit hem till Dikanäs och sagt adjö till underbara syskon och till mor Betty.

Onsdag 20/9 - 78.

Tack Gode Gud i Himmelen!!

Nu är jag i Buenos Aires.

Det visade sig att min resväska saknades när vi anlände hit den 28/8-78.
Efter en vecka köpte jag kläder för 100 dollar - vilket Air France fick
betala - '
Till sist bad jag nu att få gå ner till deras deposit och t ä n k, där stod väskan!!!
Jag och Vera bad för väskan när vi var på väg ut till flygplatsen, så jag har hela tiden trott att Herren har haft någon mening med detta.
Den som tror på mig, skall aldrig komma på skam, så är löftet.

Nu har vi i alla fall haft en underbar tid här.
Gästat vännerna Valter Bergs flera gånger, samt Kent Johansson med familj.

Ett steg till .., ett steg till, led mig Herre ett steg till ...

Söndagen den 24/9- 78

Så är vi då framme i Tartagal.
Att landa i Salta, var som att landa i Sverige. Rent och fint.
Tartagal är ett bländverk, men ett vackert ställe.
Nu har jag mött Lena och Marita - rara, fina systrar .., samt Anita och Pedro och fem små charmtroll. Jag trivs!!!

Puntana, lördag ... första veckan i oktober 1978.

(Ja, vem frågar efer datum här ...?)

Denna vecka har bjudit på en hel del. På resan hit ner måndagkväll, fick vi punktering, så vi var ej framme förrän kl. 5.00 på morgonen.

Så städade jag först gästhuset , dagen därpå Jonssons kök, därpå omflyttning på mottagningen p.g.a. att Lenafått gåvokläder från hemförsamlngen.

Igår tvättade jag kläder på gammalt hederlig manér, dvs kokade i stor gryta ute på gården och strök sedan med gasstrykjärn.

Idag har både Lena och jag kväljningar.

14/10 - 78.

Elinstallation!!!
En kuslig väg ner till Puntana.

Ikväll har stillheten lägrat sig över huset. Carina sover och jag skriver brev till Birgitta framför ett stearinljus.

Vi hade besök av vännerna på Km 6, rara och fina och hjälpsamma.

Jani, frisören, är här för att ordna med bensindriven motor till elström.

Dagens fönster ...

... finns i Steninge, i det som en gång var Göstas Café, men som nu har bytt namn och heter nånting helt annat, typ Steninge Restaurang eller nåt sånt.

Bilden togs igårkväll vid halvtiotiden, när vi var på väg hem från kvällsdoppet.

Utanför restaurangen sitter ett anslag där det står att "snabbmatsgäster bör söka sig någon annanstans".

Ja, varför vänta ...?

Slå till redan nu!

Ring och boka tid!

"Den något äldre kvinnan ...".


Efter pratprogrammet på tv, går vi ner till stranden.

Luften är ljummen och comfortaktig .., så mjuk bara .., och jag byter om på stenbryggan och klättrar nerför stegen som är slemmig av tång och alger .., men sen .., åååå, sicken lycka!

Vattnet är varmt .., ja, varmast hittills i sommar!

Länge simmar jag lite hit och dit och när jag kliver upp, kommer vi att prata lite med det unga paret och den något äldre kvinnan som har varit ute på udden och mannen frågar om det är varmt i vattnet .., han är badsugen men har ingen handduk.

"Du kan få låna min .., men den är lite våt förstås ...", säger jag.

En stunds tvekan.

Sedan tar mannen av sig byxor och tröja och badar i sina vita kalsonger och de två kvinnorna skrattar lite och mannen simmar och dyker och frustar och kommer efter en stund upp och torkar sig med min rosavita handduk, den som jag en gång fått av min störstasyster och tycker så mycket om .., och han säger att ååå, det var så skönt, så skönt och så varmt!

På väg hem, vi går på vänster sida av vägen och pv frågar om jag har ont i mitt knä och jag säger nä, inte alls .., tutar någon åt oss.

Det är mannen och de två kvinnorna som nu är på väg hem till Getinge.

Ett tut ..., några vinkningar ..., och ett ögonblick av samförstånd och glädje.

Så var det.

Kväller igen ....


Vi tittar på ett program som sänds från staden som jag älskar så mycket och har bott i ..., och konstaterar lite olika saker.

Bland annat att om man är skådespelerska och ska släta till ansiktet eller pannan med botox, så får man nog skaffa polotröja om man vill att det hela - ja, själva föryngrandet - ska vara trovärt, annars ser det ut som om huvudet har hamnat på fel kropp.

Vi konstaterade också att herr Espinoza var intressant att lyssna till, ja, hela programmet var trivsamt.

Nu ska här tas ett kvällsdopp.

Pip-pip ...!

Det är det här som lilla Nelly kommer ihåg.

Fru och fru Undulat som hela dagarna satt uppe på gardinstången, den som jag kallade för landet Danmark. Den i mitten var landet Frankrike och längst bort var landet Thailand, om jag inte minns fel.

Och så snart Nelly kom in i min lägenhet i går (den som inte längre är min), stod hon blick stilla och stirrade mot gardinstången.

Men var var dom ...,småfåglarna .., dom som hade varit som bäst att få till middag!?

Här och nu ...

Pensionatsvärden klipper gräsmattan och elektriska sladden liknar en lång orm som följer med av bara farten.

sigge nilsson och pElle har båda blivit avsvalkade i duschen - ingen av herrarna fann denna procedur vidare uppbygglig -.

Mot husväggen blommar röda rosor och prästkragar .., räkgrytan är ställd på avkylning ..., ett korsord väntar på att lösas.

Ungefär så.

Inne i affären ...

.... hinner pv upp mig och knackar lite på axeln.

"Du .., bara så du vet om det .., du går omkring med blusen med avigan utåt ...", säger han leende.

Ojdå.

Tur att det finns provhytter.

Och i bilen på väg hem igen, sitter jag och känner på det nystajlade håret.

Så mjukt det är!

Och säkerligen två decimeter kortare!

Av och till tänker jag med den allra största värme på den vänliga frisörskan, som, när hon tvättade mitt hår, även masserade pannan och området runt ögonen.

Tala om att hon hade antennerna ute.

Precis på pricken visste hon.

Kanske på Ica ...?

Närapå hälften av alla män på dejtingsidan, var alltid omåttligt intresserade av ens bystmått.

Först ett vänligt mail med lite småprat och allmän presentation, sedan kom frågan hur stor eller liten byst man hade.

Jag brukade fråga om dom ville ha måttet med eller utan behå?

"Vad då med eller utan behå ...?" svarade då männen, och då förklarade jag att .., ja, med behå blir det liksom nåt helt annat, ty låter man naturen ha sin gång och slänger behån på soffkarmen, - allra helst om man har fött och ammat tre barn - , då förvandlas bystmåttet till ett längdmått.

Då tackade många av männen för sig och menade att vi nog inte alls passade ihop, nä, men tack och bock, adjö, ha det så bra.

Men en blev kvar.

Han som idag ska inhandla silikon.

Lördagsfönstret ....

Ja, just det, tänk er tigrar, lejon och giraffer på Savannen.
Det kunde vara här utanför fönstret.


... finns i den lilla Friggeboden i landet Halland.

Och det vackra trädet som lika gärna hade kunnat stå på en afrikansk savann med ett lejon lojt liggandes i grenverket .., det är inte alls en Al, som jag tidigare skrev, utan ett gammalt äppelträd.

Hela natten har det ösregnat och åskat.

När .., sov jag senast så ljuvligt gott?

Och drömmarna är erotiska och sinnliga och på morgonen, vid frukosten på altanen, då, när sigge nilsson och pElle ligger i var sin fåtölj och gläds åt att matte och husse är på plats igen, berättar jag för pv om nattens äventyr.

Han ler.

Själv har han drömt att han drog upp ett stånd färskpotatis och i hela ståndet fanns bara en enda riktigt fin potatis, resten var maskätna och det kryllade av ohyra och slingriga maskar och han slängde allt åt sidan!

Och undertecknad, som verkligen ser drömmar som nånting som skrivs ut från hjärnkontoret, ler också.

"Ahaaaa .., du är kanske orolig att den där fina potatisen du hittat ska vara maskäten och rutten inuti ..?" säger jag.

Och medan regnet fortsätter att falla och sigge nilsson håller koll på skatan som spatserar på gräsmattan, fortsätter frukosten.

Det är Melodikrysset och allmänt småprat och inköpslistor och lite annat, ty i morgon blir det flytt till det gula huset på kullen och på eftermiddagen kommer två av mina tre barn, plus en rar måg och en liten knäppig hund som är så go och som, efter fyra år, kommer ihåg att hennes mattes mamma hade undulater och när lilla hunden i går kom till lägenheten, ställde hon sig GENAST och spanade mot gardinstången, den som kallades för landet Danmark och där fru och fru Undulat brukade sitta och ha koll över världen.

Så roligt det ska bli med besök!

Ajöken, sa fröken.

Ps. Uppkopplingen är så låååångsam här på savannen, att det är rent hopplöst att ta sig runt och skriva kommentarer. Hos er med stora och många bilder, går det inte alls, om jag inte vill sitta här hela dagen. Bara så ni vet. När vi åter är på plats i det gula huset med snabbt bredband, då minsann ska jag läsa hos er! Och Gunnar i Vaplan, pv är mäkta impad av dina cykelturer .., han börjar nog känna flåset i nacken nu .-)) Ds.

I den nya hemmahamnen ...

Foto: herr kapten pv på väg mot Mollösund, som inte är min hemmahamn.
Fast .., bilden passade ju bra, tyckte jag.

Så blev då äntligen allting klart!

Klockan fyra kom fastighetsförvaltaren Martin och INSPEKTERADE lägenheten och plitade ner omdömen och kommentarer på ett block, men han var vänligheten själv och allt gick bra.

Den nya hyresgästen, en ung musiker, påstod sig vara den lyckligaste människan på jorden.

Och jag sade hej till ovanpågrannen som pussade på kinden och tackade för ett utmärkt samarbete under dom här sju åren.

Vid femtiden körde vi ut ur Ystad.
Jag ringde jobbet och Helene svarade och jag bad henne hälsa till alla arbetskompisarna och vi tankade och köpte Ahlgrens bilar och så lyckades vi spilla kokhett kaffe rakt i cd-spelaren/radion, som dock vaknade till liv i trakten av Malmö.

Och hur känns det?

Jotack, bra.

På väg hit halvsov jag i bilen och när jag vaknade så tänkte jag ..., "så underligt, är det inte svårare än så här ...?"

Och jag högläste ur mammas dagbok från Sydamerikatiden och vi gapskrattade åt hennes obändiga energi och ständiga förtröstan på hjälp från ovan och allt vände hon till det bästa.

Nu mellanlandar vi i sommarhuset och pElle och sigge har tagit emot med den allra största värme och pv har åkt till Halmstad (2 mil drygt) för att lämna igen släpvagnen och själv ska jag värma kycklingvingar så vi får något som liknar kvällsvickning.

Allt känns bra.

Lugnt och skönt.

Och eftersom jag tror att det finns en mening med allt, så tror jag att detta är meningen.

Så är det.

Ajöken, sa fröken.

(Förresten, idag besökte jag för första gången Trendklippet i Köpingebro, nån mil öster om Ystad. Fick ny, ljusare färg i håret, mera glans och det blev säkert 2 dm kortare och våldsamt lockigt. Hårfrisörskan var såååå rar och masserade mitt huvud länge och jag höll på att falla i gråt; åå, jag var så trött, så trött och detta var det bästa som jag hade kunnat göra. Efteråt fick hon en puss på kinden och jag sa hur oändligt mycket allt det där ompysslandet betydde. Jag rekommenderar salongen å det varmaste!)

Fredagsfönstret ....

.... är mitt.

Men inte länge till.

Fröknarna Pelargonia ska strax - ja, om några timmar - få åka bil till landet Halland .., själv ska jag besöka frisörskan i Köpingebro .., men först blir det frukostbröd från Söderberg & Sara och tänk, ikväll börjar mitt nya liv i landet Halland!

Kväller ...

Kontakt med landet Halland.

Sista kvällen i min lägenhet i Ystad, eller sista dagen, rättare sagt, blir en städdag.

Åååå, så vi städar!

Jag tackar min skapare att jag har bott på 31 kvm och inte i en stor etagevåning på 180 kvm och jättelikt förråd.

Mellan städvarven åker vi och badar i stora vågor.

Min störstasyster och hennes dotter kommer från landet utanför Hörby och bjuder på avskeds-lunch på Olof Viktors och vi är inte ensam om den idén .., halva eller kanske rent av hela Skånes befolkning och alla turister har kommit på samma tanke och kön slingrar sig långt ut på innergården.

Efteråt blir det ännu mera bad .., och glass på stan hinner vi också med, för är det nånting som pv och syrran har gemensamt, frånsett att dom är båda är jungfrur, så är det passionen för glass.

Nu har vi duschat och allt är nästan klart .., återstår någon timmes arbete i morgon - eller två - och sedan kör pv hem före mig och jag kommer med tåget.

Om en stund cyklar vi ner till Marinan.

Hur det känns?

Bra.

Jag är på väg ner från berget.

Ännu mera upphittat ...

I ett av köksskåpen hittar jag en liten plastram med innehåll och jag blir stående och läser och ler för mig själv .., ååå, nästan allt kommer jag ihåg!

Det här skrevs efter min allra första sommar som ensamseglare på livets stora ocean, mest för att jag inte skulle glömma allt det härliga som jag hade fått vara med om.

Där var kvällsbadet i Sävelången tillsammans med rara svägerskan .., där var mitt första restaurangbesök med en annan man än mannen som jag varit gift med ..., och så vanvettigt nervös var jag, att jag gick in i Tingsrättens hus på Kungsholmen och närapå spydde, ja, jag hade liksom ingen aning om hur sånt här gick numera .., det var trettiofyra år sedan sist.

Och det var Grinda och skärgården med Emil och Emma och senare, övernattning på ett hotell i Kristianstad .., och en utflykt till Stenshuvud som skulle visa sig bli ett nästan treårigt förhållande ..., och det var Marinan och Eva Cassidy och en moppetur till Brösarp.

En härlig sommar var det!

Och segelturen fortsätter på den där oceanen .., nu till en annan hemmahamn.

Näst sista natten i min lägenhet, med pv liggandes på en madrass på golvet och jag i sängen - och det är hett som i .... -, drömmer jag förstås att jag är på ett vanvettigt högt berg .., jag är i Nepal och står på toppen av berget och ser ut över hela världen tycks det och är livrädd.

"Jag kommer aldrig att ta mig ner härifrån!" säger jag gång på gång, i drömmen.

Tala om att min själ och mitt hjärta skriver ut tydliga meddelanden .., hälsar en smajlande madame.

Och nu är flytten igång.

Soffan, sängen och en massa banankartonger är på plats i släpen.

Människor går förbi och hejar.

Regn i luften. Och på marken.

Upphittat ...

När jag städar det allra översta skåpet, hittar jag inte bara mina betyg och arbetsintyg, nej, där är även - till min oerhörda glädje - en av mammas dagböcker.

Den här är från juni 1975 - 1 juni 1986.

Raklång ligger jag på soffan Ektorp och läser.

"Midsommardagen 1977.
En ovanlig midsommar. Ingen rödblära eller midsommarblomster utslagna. Kallblåst och regn, två, tre grader varmt nattetid, fyra till tio på dagarna.

Ska nu vaka i tre nätter.

Dikt till livet.

Det liv är ej längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, som mest har sparat.
Nej, den är rikast som har givit mest.

29/6- 77.
Ja, jag har just försökt att leva upp till den där dikten.
Varit på posten och betalat ut cirka två tusen kronor.

Fredagen den 21/10 1977.
Så har det gått ett tag sedan jag sist skrev.
Vintern kom och vintern gick. Barmark och skönt igen.
De älskade barnen kom den 3/10. Reste igår morse från Malå, var framme i Stockholm vid femtiden. Småtöserna underbara, ja, "barnen" också.
Huset känns åter tomt.
Ett år snart sedan Ivar dog. Oh, vad det blev tomt och ensamt efter honom .. , men hur skulle det ha varit för honom att bli ensam?

10/7 1978.
Så är Husbondlid-veckan över.
På kvällsmiddagen träffade jag Olle och Annie Jonnson från Sydamerika. De frågade om jag ville komma och arbeta bland indianerna?

2/8 1978
Ett steg till, ett steg till, led mig Herre - ett steg till -.
Idag blir biljetten klar till Argentina.
Jag känner mig lugn och förtröstansfull.
Allt har ordnat sig.

8/8 1978
Så börjar konturerna klarna.
Biljetten utlöst, 5169:-.
Arbetar nu tre dar till, sedan ska jag intensivläsa spanska en vecka.
Friden har lägrat sig över själen.

Allt är kanske inte som man tror ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag skrev nånting om att människor som lever ut sina känslor i dans .., så där helt offentligt bara .., säkerligen har ett häftigt sexliv, befriat från allehanda hämningar.

Det var vad jag trodde och tror.

Och Sven också, för den delen.

Sven sa...

"Haha, en fin analys av kvinnor som ger sig hän....
Jag tror att du har helt rätt.

När man läser om era besök i Marinan, så blir man nästan sugen att flytta till Ystad! Det ångar ju av sommar, romantik och härliga människor!
Det verkar som Ystad är som bäst just nu, precis när du ska flytta därifrån."

Men se norska Bente, hon sa på sitt stillsamma vis att ..."ja, det är ikke säkert .., det kan vara tvärtom .., detta är enda sättet att få ut sina känslor .." och så log hon genom luren.

Åååå, ja, så kan det ju också vara!

När det tar stopp ...

Vid tretiden får jag nog, då lämnar jag fönsterputs och dammvippa åt sitt öde, packar rosa strandväskan och susar iväg till havet.

Längs hela strandremsan, i flera kilometer, slingrar sig en cykelväg och det är ljuvligt svalt och skönt där inne i skogen och det doftar barr och här och där jasmin (jag vet .. med scher... men jag tycker att det låter bättre med a:et .-) och nästan berusad av salighet blir man.



Stranden är packad med människor och med färgglada parasoller, ja, aldrig har jag någonsin sett så många parasoller på en strand i Sverige!

Längre bort cyklar jag .., och ännu längre .., parkerar sedan vid en tall och går ända längst ner till vattenbrynet.

Där, lägger jag mig.

Badar l ä n g e.

D y k e r ..., känner svala vattnet mot pannan .., ser tång och sandbotten, men aldrig en enda fisk eller krabba.

Och sedan ..., ett par timmar på ett svalt påslakan .., mobilprat med sonen .., och jag somnar och faller i djup sömn och sover nånting så otroligt gott.

Vaknar .., badar igen .., somnar om .., badar!

Ligger och tittar på andra badgäster .., där är ett sällskap med sjalettprydda kvinnor och småflickor - svarta hilkor - å, gud, så varmt det måste vara .., och ingen badar (kanske kan man inte simma?), men barnen leker med en frisbee och några andra roar sig med en boll .., där finns hink och spade och det är ett stort sällskap, bara kvinnor och barn .., och vem är jag att tro att livet måste vara hemskt för att man bär sjalett runt huvudet?

Vid femtiden cyklar jag hemåt, omringad av doft av fläder och ännu mera jasmin .., där är kilometerlånga bilköer till och från stan .., nästan hemma träffar jag fru Grå .., och det blir mobilprat med Taurus och Nellys matte .., och med pv, som nu är på väg med släpen.

Allt känns bra.

Ingen ångest över morgondagens bohagsflytt.

På fredag är det min tur.

Ps. Jag hade dåligt batteri i min kamera, så jag länkar till andra som varit mer förutseende, så kan ni förstå hur härligt det är ...

Här, t.ex .. och här ..., och här.

Överraskning ...

Det är när jag kommer hem igen från återvinningscentralen i Hedeskoga, en bit utanför Ystad, med härligt böljande fält runt omkring .., som jag upptäcker flyttbilen från Halmstad.

En släpvagn, hyrd i Tylösand!

Och med en vit soffa som står på plats där innanför.

Ingenting förstår jag, för pv ska inte komma förrän ikväll!?

Men det visar sig vara grannen i porten intill som också ska flytta till Halmstad och nu är hennes föräldrar här och hjälper till med flytten och dom frågar var jag ska bo .., "ååå, i Stensjö? men det blir ju fint, där är så vackert nära havet!" säger kvinnan och önskar lycka till.

Och nu blir det ännu en sväng till återvinningen.

Ajöken, sa en svettig fröken.

Såja.

Har varit på affären och fått låna Karinas lilla bil, nyputsad och tjusig värre.

Bilen, alltså.

Därefter Söderberg & Sara och mitt älsklingsbröd.

Aldrig ska jag klaga på värmen!!

Att arbeta som bagare i en fullkomligt s t e k h e t lokal ..., med solen rakt in genom fönstret .., å, nåt så gräsligt hemskt!

Men brödet är övermåttan ljufvligt och nu ska jag strax åka iväg till Lions Loppis med diverse överblivet.

Ju fler tömda skåp ., desto mer som hamnar i "nä-det-här-sparar-jag-inte-högen!"

Och jag har tänkt massor på dig Annika, som tömde din mammas bohag och det var ju inte lite det.

Efter loppisen blir det fönsterputsning, med hjälp av en gul microtrasa.

Ikväll kommer riddaren från landet Halland med släp och rubbet. Å, halleluja!

Här och nu ...

Tisdagsfönstret ....

... finns på min innergård.

Det var fönstret som var motivet, men så kom något annat i vägen.

Medan ...

... jag cyklar fram och åter till återvinnings-containrarna och slänger plast och glas, gör funktionären här utanför sig redo för att träda i tjänst.

Ikväll ska det tävlas i Wallanderloppet.

Exakt halv nio går starten för alla som ska springa 6 kilometer.

Likt ett dån av elefanter på savannen hörs det när hundratals löpare - män och kvinnor -, rundar hörnan av Marigatan - Regementsgatan!!

Själv står jag på trappan och hejar.

Allra mest hejar jag på en man som kör rullstol.

"Heja, heja!!" ropar jag och mannen smajlar tillbaka med filurig blick.

Och äntligen, börjar hettan ge med sig.

Insikt nr .....


Rensa avlopp i duschen .... = äckligt.

Maria på jobbet.

Tuuut-tuuut!

Och jag öppnar fönstret och där ute i stora bilen, med nervevad ruta, sitter världens raraste Maria Hansson med småtöserna Vera, Alva och storasyster Kajsa.

Hela familjen (pappa kör bilen) är på väg till polisen för att ordna passbilder inför resan till ännu mera värme, ja, längre fram i höst.

Vera viftar lyckligt med en liten orangefärgad ballong och det gör Alva också.

Och jag tänker att åååå, vad jag kommer att sakna Maria och hennes töser!

Tänka sig ....

... att redan efter två dagar som inte-längre-anställd i butiken, känns allt annorlunda.

Jag står i kassakön och känner mig plötsligt enbart som kund.

Tänker att ..., hoppas dom ropar på hjälp.

Dom som har varit mina arbetskamrater är fullt sysselsatta.

I lilla kontoret sitter cowboy-maria och knåpar med fruktordern.

Karina ska skriva prisetiketter till blommorna.

Hanna A frontar vid tvättmedelshyllan.

I mejerikylen skymtar jag Håkansson och Emile äter lunch och skriver samtidigt veckoschemat.

Allt är som vanligt.

Och ändå inte.

Sen cyklar jag hemåt och känner vinden mot kinden.

Om några dagar ...

... ja, på söndageftermiddag .., tänk, då blir det flytt på riktigt till det gula huset på kullen och då kommer två av mina tre barn på besök.

Anna med sin Micke och så Anders.

Och inte minst: lilla Nelly.

Och det ska ni veta, att det är en bestämd liten madame.

Fyra händer på Marinan ...

Dagny = Skorpion
Bjarni = Skorpion
Ann-Sofie = Tvilling
Daniel = Vattuman

Det var trångt om saligheten igårkväll på Marinan.

Underbart väder, härlig musik och övermåttan god mat!

För ovanlighetens skull valde jag inte lamm eller grillspett, utan en skaldjursgryta som var inget mindre än h i m m e l s k!

Till vänster om oss, satt två män och två kvinnor i 40-årsåldern.

Det visade sig att Dagny och Bjarni kommer från Island; Dagny från Reykjavik och Bjarni från Keplavik, men båda har vuxit upp i Sverige.

Bjarni vittnade om det man ofta hör från invandrare och barn till invandrare; att till slut känner man sig inte hemma i något av länderna.

"Kommer jag till Island, då ser dom mig som svensk .., men är jag här, då är jag ändå islänning, det är hur absurt som helst ..", säger Bjarni som pratar skånska så det står härliga till.

Det är också han som tycker att det isländska kynnet är annorlunda mot för det svenska.

"På Island .. , ja, människor är kaxigare på nåt vis .., man lever på en ö och är vana vid strapatser och med väderlek som skiftar på tjugo minuter .., det är väl helt enkelt så att man tvingas bli på ett visst vis ..?" säger han.

Daniel, han var i väldigt många år kund i lilla kvartersbutiken och bodde på samma gata som undertecknad, nu har han flyttat till Klostergatan.

Och det blir prat om förhållanden och skilsmässor och mycket annat.

En i sällskapet säger leende, att deras förhållande var dåligt i minst tio år, ja, innan det blev separation.

"Men vi kämpade på .., vi renoverade, tapetserade och köpte nya möbler eller flyttade .., det var vårt sätt att försöka ta oss vidare".

Sen tog orken slut.

Eller pengarna.

Och förhållandet.

Flera i sällskapet ler igenkännande.

Och tänk, alla fyra har dom vänster tumme upp!

Såja ...

Enjängd, var ordet.


... nu är man högtidligen inskriven i Systemet.

Det ska erkännas att det var aningen svettigt att slå sig ner framför en - av ett otal antal datorer - och så blev det till att skriva ner alla uppgifter, såväl på längden som på tvären.

När stunden var kommen att nedteckna alla utbildningar, log jag för mig själv.

En kameral 1 -årig kontorsutbildning 1969 där jag lärde mig att skriva jättesnabbt på maskin, kan det möjligen vara nåt?

Läraren, Rolf Götesson, kramade mig vid avslutningen och sa ..."å, Elisabet, jag har nog aldrig haft nån som tidigare suttit hela rasterna och slagit kilometerlånga slagremsor på en Addo X-maskin .., bara för att hon tyckte att det var så himla roligt!"

För att inte tala om den 1-åriga husmodersutbildningen hemma i Malå!

Tänk, så nyttig den har varit!

Där lärde jag mig att reda såser, att baka de alla mest kaloririka ljufvliga wienerbröd .., och att sy egna kläder (jag hade litet a i sömnad, jag tror fortfarande att vår lärarinna måtte ha förväxlat mig med någon annan när det var dags för betygsättning ...).

Och icke att förglömma: en 20-veckors vårdbiträdesutbildning någon gång på 80-talet.

Högsta betyg i kursens två ämnen, jamen, det är ju något att ståta med, synd bara att jag inte har kvar själva betyget.

Dom latinska kunskaperna är kanske inte så mycket att yvas över, men att nyckelben heter clavicula och lårben femur .., det är minsann inte det sämsta.

Å andra sidan ..., kan jag ju uppvisa bilder från gårdagens borttagande av pv:s suturer, ja, måhända döljer sig rent av dolda kirurgiska kunskaper hos den nu arbetslösa madamen?

Så fanns där även en frukt,- och gröntkurs i Umeå i slutet av 80-talet.
Att dill och tomater inte ska ligga nära varandra i fruktdisken, det är det bestående minnet av den utbildningen.
Ja, ni har väl hört talas om etylengas?


"Varför gör du röda prickar på skyltarna?" frågade en alla chefer.
"Därför att jag tycker att det blir fint ..", svarade jag.

En textkurs hos Attention i Luleå, det glömde jag också!

Att man har läst in gymnasiepsykologi med bra resultat? Nja.

Nå, jag brydde mig helt enkelt inte om att skriva ner något annat än de två första utbildningarna .., vem bryr sig för övrigt i kurser från ett annat årtusende, ja, när en 56-årig madame som arbetat i affär i precis hela sitt liv, tänker söka arbete?

När jag själv skrivit in alla uppgifter, blev det träff med en handläggare, - en vänlig dam med slät mage och vackra, rosa naglar -.

Damen berättade vad som nu ska hända .., därtill förärade hon mig ett orangefärgat kuvert med diverse nyttigheter och sa att när jag kommer till landet Halland, kan jag, om jag så önskar, få en jobbcoach.

"Nätack, det behövs inte, jag tänker söka arbete på egen hand ..", svarade jag.

Skulle det visa sig alldeles stört omöjligt, då kanske.

Nu ska jag ändra folkbokföringsadress och ringa och säga upp det elektriska.

Hej hopp!

Nytt liv ...


Å, alldeles förfärligt ovant känns det att inte behöva ställa klockradion på 06.00, även om jag alltid är vaken minst en timme innan dess.

Nu vaknar jag ändå och vet till en början inte om det är vanlig vardag eller semester?

Jaha, ja .., det är ingetdera, egentligen.

Och vid sjutiden går jag till Söderberg & Sara och köper det goda brödet och vi äter frukost med tre öppna fönster i mitt vardagsrum och en liten fläkt som oupphörligt sprider lite kyla, men bara lite.

Om en halvtimme börjar en ny fas i mitt liv.

Arbetsförmedlingsfasen.

Det ni.

Dagens fönster ...

... finns på färjan som går mellan Helsingborg och Helsingör.

Det var Fru Grå som hade med sig fönsterhåven under utflyktsdagen till systerlandet i väster.

Kväller och en massa insikter, ja, i alla fall en.

Det är pv som föreslår att vi ska äta middag på Marinan, som snart väl får räknas som vårt stamställe ..., så där som vår egen oas på livets savann.

Så vi går dit och där är mycket folk .., vi slår oss ner på utedelen där man kan få sand under fötterna och med havet inom dofthåll och vid halv nio blir det uppträdande av fem man som spelar en slags reggaemusik som är det bästa jag någonsin har hört och det är nu insikten drabbar mig.

Jo, så här är det.

Efter en halvtimmes spelande då man knappt kan sitta stilla .., reser sig några kvinnor upp och börjar dansa nån slags sensuell afrika-dans-fast-ändå-inte på golvet och det dansas i säkert två timmar närapå nonstop och bara nån enstaka man vågar sig upp, men kvinnorna .., ååå, som dom dansar och en av dem, hon påminner om något jag varit med om tidigare .., det var i Köpenhamn på en jazzklubb tillsammans med herr Akkurat & Morsomt och ett kvinnligt band som spelade och trummisen, en ung madame, när hon spelade kunde man tro att hon hade sex .., ungefär så såg hon ut.

Och likadant med en av kvinnorna ikväll.

Det är då jag tänker att människor som vågar sig upp så där när alla andra tittar och som vågar hänge sig totalt åt musiken .., såna människor har garanterat ett häftigt sexliv, det är jag övertygad om.

Såna människor tänker inte på om rumpan är stor eller brösten inte har alptopp-form, nä, dom bara älskar rakt av.

Så måste det vara.

För övrigt var det underbart hela alltet.

Intill satt två män och två kvinnor och jag fångade deras vänsterhänder som ni ska få se i morgon och det var också intressant, för hälften av sällskapet var från Island och hade mycket att berätta om det isländska kynnet, ja, kontra det svenska.

Och nu mot sängen .., hälsar hon som mest vickade på tårna där under bordet.

Då förstår ni.

Ps. Är det några ystadbor som läser här .., gå till Marinan imorgon, bandet spelar då också! Ds.

S e m e s t e r ...

Och vi cyklar österut, mot Nybostrand till ..., och vid tredje infarten till höger svänger vi av och hamnar på en bit av den långa stranden där jag nog bara har varit en enda gång tidigare; då med Bente och hennes son.

Här är vattnet klarare än i stan .., och det känns djupare .., och vi badar hur länge som helst!

Och jag ligger på mage och läser en Resebilaga som berättar om hur härligt det är på ön Naxos i Grekland, men just i den stunden känns Ystad lika bra.

PV cyklar iväg och kommer efter en stund tillbaka med såväl kaffe som Fritidsbarens delikata wienerbröd som är t u n g a och frasiga, allt på en gång.

Vid femtiden är vi hemma igen, efter att först ha hämtat tomma banankartonger på affären.

Utanför min port blir det prat med en man som jag inte har sett på ett tag och han frågar om jag är på väg att flytta och själv frågar jag var han har varit, "ja, jag har inte sett honom på ett tag ..?"

Ett tag .., visar sig vara sju år.

Så länge har han bott i Helsingborg och även i Ängelholm, men nu är det finito med kvinnan och han har återvänt till Ystad och tycker att livet är rätt trist .., ja, han har fått lägenhet i samma fyrkantskvarter som jag själv bor i .., det huset sitter ihop med "mitt" och han berättar att "ja, men minns du inte att jag bodde på andra sidan fyrkanten innan jag flyttade .., du har lite dåligt minne Bettan ...", säger han och det har jag verkligen, men har ingen lust att få det skrivet på näsan.

Det finns liksom en orsak till att jag då blir orolig.

Och nu .., Marinan.

Pensionatsvärden och jag själv.

Hoppas att det fläktar från havet, för inne i min lägenhet råder subtropisk värme och hur man ska kunna sova i detta, det övergår mitt förstånd?

Och i morgon stundar besök på Arbetsförmedlingen.

Andra gången på femtiofyra år.

Nej, tredje. När jag var sjutton år fick kompisen Eva och jag själv hjälp av arb.förmedlaren Bertil Hellgren hemma i Malå, som såg till att vi fick sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen i Göteborg.

Det var då det.

Då hade jag storlek 34 på mina byxor och levde mest hela sommaren på räkost i tub, samt barnmatsburkar till lunch. Ja, innehållet, alltså.

Hungrig var jag aldrig.

Såja ...

Nu har syster Nilsson tjänstgjort.

Köket blev undersökningsrum och där fick herr pv sitta alldeles stilla, medan syster med hjälp av en liten nagelsax, tog bort suturerna.

Lätt som en plätt, var det.

Och man hittar bilder ...

Mamma på bron i Bjäresjö, utanför Ystad.
Och Linte-Pinte ..., ååå, vad jag kan sakna den hunden!



Gamla kort dyker också upp.

Pappa var ordförande i MIF, Malå Idrottsförening och här ska det mätas.

Vem mannen till vänster är, vet jag inte .., men sedan kommer alltså pappa iklädd shorts och skjorta .., (kan det vara därför jag tycker så mycket om skjortklädda män ..?) och så är det Sören Lundgren, legendarisk bagare hemma i Malå och innehavare av Lundgrens Konditori på Storgatan, nu förstås nedlagt sedan lång tid tillbaka.

Längst till höger står Mauritz Brännström.

Han hade sportaffär i samma huslänga som konditoriet och där inne doftade det läder (hundkoppel hängde på rad ...) och där fanns ett stort älghuvud uppsatt på väggen mot kondiset .., och tre galonklädda pallar som karlarna brukade sitta på .., där hämtade jag ofta pappa när det var dags för middag.

"Cykla till farbror Mauritz och se om pappa är där .., säg till honom att vi ska äta ..!" sa mamma.

Gissa, om det pratades älg, - och harjakt där inne!

Mauritz var pappas bästa kompis och hade en gång vunnit Vasaloppet.

När mamma en kväll 1975 kom till sitt arbetspass på sjukstugan, bad en kollega henne att ta emot en kvinna som nyss hade blivit änka, ja, hennes make hade hittats död i en bil i byn. Hjärtinfarkt, eller något sånt.
Och mamma mötte kvinnan och fick sitt livs chock; där stod Mauritz fru Gunborg och till Gunborg och Mauritz hade mamma och pappa varit kvällen innan och druckit kaffe.

Nu låg han död i kylrummet och hans stora gummistövlar stod där utanför, prydligt uppställda.

Ett år senare var även pappa död.

I den gröna lådan ...

.. hittar jag handlingar rörande mitt barndomshem.

Pappa och mamma har undertecknat.

Mamma, med sin lite hipp-som-happiga namnteckning, som i hennes ungdom lutade åt vänster, sedemera kom den att vinkla över till höger.



Och pappas.

Han hade tagit en Hermodskurs i välskrivning och det tycker jag nog märks.

Känslig och vacker är den.

Inutimjuk, som pappa själv var.

Flyttstädning pågår ...

Men det går långsamt just nu .. jag hittar brev från mamma lite här och där.

Så här skriver hon i januari 1988.

"..... den stackars R (24 år) han har det jobbigit med sina laster. Det är inte många nätter han kommit hem nykter.

En natt var han så stupfull, så jag höll inte på att få honom uppför trappan. Väl uppe, så kunde jag ha spöat mig själv för att jag alls hade släpat dit honom! Nu var jag tvungen att stanna kvar och lägga mig på golvet framför hans dörr, så att han inte skulle dråsa nerför den branta trappan.

Stackars R! Stackars hans fosterföräldrar! De älskar utan gräns och är så förtvivlade för hans skull. Själv har jag alltid varit svag för grabben och lider med föräldrarna. Men för Herren finns inga hopplösa fall, säger Edin på LP-stiftelsen.

Han (Edin) var själv i människors ögon just ett hopplöst fall.

Julen har för övrigt varit het.
Fyrtio grader i flera dagar!! Kvavt i luften och svetten har runnit i små bäckar. Just nu fläktar det riktigt skönt. Fåglarna kvittrar, hibiskusen ståtar med röda, härliga blommor!
Hundratals ljusgröna fjärilar svävar i luften - gräsmattan talar sitt trista språk -, ja, att det är dags för klippning.
Det är inte en vecka sedan jag klippte den sist, med en el-klippare och lång-lång sladd.

Apelsin och grapefrukt och pomeloträden dignar av stora, men ännu gröna frukter.
Rosorna är utslagna och allt är en våldsam kontrast mot er snövita och rimfrostiga jul.

Nej, inte längtar jag till vintern, men väl till er på Ringvägen 29 - för åtminstone ett kort besök och att få se er och fika med er en stund!

En hjärtevarm kram på födelsedagen!

Mamma. "

Syster Nilsson berättar ...

Foto: Tommy Eikedahl.
Själv ville jag inte titta på.
Året var 1979.


Idag kommer pensionatsvärden med tåg från landet Halland, till Skåne.

"Men först måste jag till distriktssköterskan så hon får ta bort suturerna på ryggen .., du vet, det där födelsemärket som togs bort ..?" säger pv.

Då säger jag att det kan jag väl ordna, det kan inte vara så märkvärdigt?

"Tre, fyra stycken .., det är bara att ta en liten fin sax och klippa försiktigt och så drar man upp hela tråden .., ja, det förmodar jag .., kom du, jag fixar det!" säger jag, som trots allt är utbildad till vårdbiträde.

Ja, att det är hela trettio år sedan, det behöver man ju nödvändigtvis inte berätta för patienten.

Och jag ler och tänker på min mamma, som vid sextio års ålder började praktisera som såväl barnmorska som tandläkare, allt ute i den argentinska djungeln.

Nästan varje dag som vi var hos henne, kom indianer med våldsam tandvärk och mamma, som aldrig hade dragit ut tänder i sitt tidigare liv, hon satte helt resolut patienten på en stol ute i solskenet och så plockade hon fram tång och bedövningsspruta (bedövningsmedel hade hon fått från tandläkare hemma och begagnade tänger från Erikshjälpen) och jag minns tydligt att ju kämpigare det var att få ut tänderna, desto mer snurrade foten på patienten .., ja, den gick av och an som en propeller!

Men vad var alternativet?

Femton mil genom djungeln till närmaste stad och indianerna hade inga pengar till vare sig resa eller tandläkarbesök .., dom levde ju på sitt fiske och bodde i enkla, enkla rishyddor med jordgolv.

Det fick bli enligt Kajsa Warg-metoden ..,"man tager vad man hafver", och vad matacoindianerna hade, det var en kavat sjuksköterska från södra Lappland, en som trodde sig om att klara det mesta.

Heja dig mamma! hälsar en annan syster (ja, lillasyster ..) Nilsson som nu ska leta fram pincett och sax, inför den stundande behandlingen.