AP.... reser jag, tillsammans med den här fräkniga madamen, hon som här på sidan går under signaturen AP (annapanna) till England.
Hon är då femton år och detta är första gången någonsin som vi ska semestra tillsammans, bara hon och jag.
En trettiosjuårig mamma och hennes tonårsdotter.
Det blir båtfärd från Göteborg till Harwich .., det blir ett par dagar i London och därefter tåg västerut, till idylliska Lyme Regis i grevskapet Dorset, där vi har fått låna
ett helt hus av goda vännerna Mark och Monica.
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEht9qpdvx5x8Acg7NM3HvckYz7cUhxc6yj_mYau4wT-ib4bkrKaZ2LnkBY1eCkgdmU0gYEC9H6_o7BLzlGmKVd1NrM1Qkhv2R1Z5gPTqksO2s-z-miTiikuCVLpJJu-ZGjRYPtHEL65svVl/s400/aengland.jpg)
Det är ..., ja, det är precis som att komma
hit.Där vimlar av gamla hus av sten .., där är blommande hortensia .., och mjölk på flaska.
Lyme Regis.Minns jag rätt, så spelades delar av filmen "Den franske löjtnantens kvinna" in här.
Och från sekund ett känner jag en sådan total förälskelse i det här landet med alla vänliga människor som vi möter .., från busschauffören som, efter några dagar, hälsar så artigt ("hello love!"), till den där känslan av att .., ja,
vara välkommen.
Anders, 5 år.
Bilden togs samma dag som vi äntrade båten till England.
Vi hade då varit ute i den bohusländska skärgården tillsammans med barnens faster och farbror.
Medan den fräkniga och jag själv är i England, har ättapjötten och hans pappa åkt vidare till Danmark, till goda vänner på Jylland.
Aldrig har jag varit ifrån honom under så lång tid, nästan två hela veckor!
![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgjj8R0gUX39wnnTQy3QDYUN9J95Tuqwxp2kYsJrrR3t4dEMCiLuO1tkqkykr8AXYCQH60521TGltvb4hSTs_c5ynAL1-EdNq8Umxotw6TJEsVbCw7FMm1rEaBU0BcGMBgtwZPIRj2bbufB/s400/annavykort.jpg)
Och under en av de sista dagarna i Lyme kommer ett vykort med posten och där har ättapjöttens pappa skrivit och berättat om deras lillsemester på Jylland och om och om igen läser vi vykortet och det känns som om hjärtat ska gå sönder av saknad!
Nu, nästan tjugo år senare, är det ett annat liv.
Den lille lintotten har blivit en man på tjugofyra år och storasystern med alla fräknarna, hon är trettiofyra .., och mamman, hon som blev så rörd över vykortet, är femtiosex.
Men vet ni .., att nu ska den mamman
ännu en gång få susa iväg till England!
Jo, för nu har äldsta dottern, hon som kallar sig Dr Böhlander, bjudit sin mamma på några dagars vistelse i London!
Oh, yes! En torsdag i slutet av november, klockan 18.15, lyfter British Airways-planet från Arlanda och fyra dagar senare bär det av hemåt igen!
Dr Böhlander, hennes väninna med mamma, och så jag själv.
Jag har redan nu förvarnat de shoppingglada damerna att shopping är min
absolut sämsta gren, men jag kan ju gå omkring och fånga vänsterhänder och titta på människor och skriva vykort, medan dom lättar på sina plånböcker.
Ska det bli roligt?
Oh, yes! hälsar mrs Nilsson, ja, så står det nog på biljetten.