Som säng användes en inklädd tvättkorg.
Och 1972 var förstås nästan allting brunt eller orangefärgat.
Intill den lilla madamen ligger pappas stövare.
Och där skymtar även mammas hemska plastmattor som fanns i hela huset!
Medan jag tömmer flyttkartonger, hittar jag det ena albumet efter det fjärde.
Och jag, som egentligen har så mycket annat att göra (göra i ordning middagen -färsfyllda paprikor -, till exempel, och ta in tvätten och dammsuga ...), blir stående vid köksbordet och bläddrar bland albumsidorna.
Titta, där är en liten rödhårig dr Böhlander i köket hemma i Malå.
När hon föddes kom vi, att under några månader, bo hemma hos mamma och pappa, då "doktorns" pappa gjorde militärtjänst.
Vi var väldigt unga.
Den lilla tösens morfar blir förtvivlad när yngsta dottern visar sig vara gravid vid endast sjutton års ålder, medan hon som ska bli mormor, blir överlycklig!
Men ., efter några veckor, då han som har blivit morfar har fått sitta i soffan och hålla i den där tösen, vänder allt.
Det första han gör när arbetsdagen är slut, är att gå fram till korgen med den där lilla tösen och han står där och gullar och lyfter upp henne och tycks så lycklig.
Och när vi i januari 1973, efter fyra månader i Malå, flyttar till Lycksele, står morfar ute på gårdsplanen och gråter.
"En glad liten skit!" brukade mamma säga om barnbarnet.
"Vinka nu till mamma, Maria!" sa han säkert.
Och åren går.
Vi flyttar till Sollentuna och Kungsängen och åker hem några gånger per år.
Morfar har då gått i pension och tar med den lilla tösen i skogen för att jaga hare .., hon får följa honom till Georg Lindskiöld i Tjärnberg och titta på när stora farbröder skjuter skeppsråttor ..., alldeles orädd är hon - tycker bara att det är spännande - inte alls lik sin mamma!
Och hon får också göra morfar sällskap för att vittja nät i en liten tjärn utanför Malå.
"Men hade hon flytväst ?" frågar jag oroligt, ja, jag tänker på att den lilla tösens morfar har hjärtproblem.
"Nä, men jag band henne i ett rep i båten ...", säger morfar.
Bilden här ovanför är tagen i mars 1976.
Hon som står där och håller sin morfar i handen, är fyra år.
Hennes mamma är tjugotvå och ska snart få sitt andra barn.
Och han som är morfar och är så glad i sitt barnbarn, är sextiosex och har exakt nio månader kvar att leva.
7 kommentarer:
"band henne i ett rep i båten"...
Hahaha, ibland funderar jag hur alla vi som växt upp utan cykelhjälmar, vadderade knäskydd, flytvästar och annat har överlevt!
Rexxie: ja, och vi åkte bil från Sthlm till Malå, 90 mil enkel väg, och flickorna byggde koja i baksätet och vare sig bilstol eller bälte användes ...!
Dom lärde sig cykla utan cykelhjälm .., jag tror dom åkte i slalombacken utan hjälm också.
Själv cyklade jag till Solviksbadet vid 8-9 års ålder och gick på simskola.
Det var väl en 3 km, kanske?
Enkel väg.
När man åkte bil (Amazon) med pappa, fick man ofta sitta i hans knä och ratta ..., bälte? Nä,nä.
Så fint berättar Elisabet!
Jag fnissar åt era reflektioner ovan om bristen på olika skyddsnät. Så var det! Och lika bra gick det ändå! ;)
Vad fint skrivet. Men jag fick lite ont i hjärtat av slutet.
Stor kram!
Mamma, jag hade en röd jofa-hjälm i slalombacken.....
Kram DR Böhlander
Eller när min pappa bytte tak på sommarstugan när jag var 4år. Mamma jobbade så han fick "barnvakta" mig.
Jag envisades hela tiden att klättra upp på stegen så till slut gav han upp.
Istället fick jag komma upp på taket där jag fick ett rep om magen fastsatt runt skorsten. Då satt jag snällt och nöjd stilla på taknocken när pappa jobbade med taket.
Åka bil. Ja då kämpade jag och storebror om att få sitta på armstödet som man fällde ut från ryggstödet i baksätet.
Bälte... Oh no!
Turtlan
Du...så fint du berättar! Tack för fina lässtunder!
Anita, anna of sweden, Dr Böhlander och Turtlan: tänk, vad man kan komma ihåg (fast det där med Jofa-hjälmen kommer jag inte ihåg Maria .-) när man börjar dra ut minnets byrålådor!
Skicka en kommentar