Min morfars far, ja.
Är man pappa till tretton barn, då blir det många som trängs vid husväggen efter begravningen.
Vid pilen sitter min mamma.
Mormor Betty längst till höger.
Och mamma berättade alltid om den starka sammanhållningen i släkten .,. om fastrar och farbröder och kusiner hit och dit.
"Farfar", Pelle Westerlund, han som begravdes.
Här sitter han med några av alla barnen runt om sig.
Min morfar står där uppe till höger med mörkt hår.
Aldrig att jag brydde mig, då, när jag hade möjlighet.
Aldrig att jag frågade - så där på riktigt - om mammas liv som ung!
Nu sitter jag vid köksbordet och med det blå albumet framför mig och allt jag får veta, är det mamma har skrivit.
"Westerlundare i parti och minut - samlade efter farfars begravning."
Det är allt.
Vad hände med alla dessa människor?
Vad drömde dom om?
Vilka levnadsöden gömmer sig bakom svarta kläder?
6 kommentarer:
Mannen som står tv om din morfar...kunde faktiskt vara Anders i en annan tid.Likheten är slående tycker jag.
UllaMona: ja, det var det jag skrev om igår. Det är min morfars bror. Och tycker precis som du. När min storasyster kom på besök såg hon bilden och sa ., precis som du, innan jag ens sagt om pip om det hela.
Mäktiga bilder! De fick ju en sån tyngd när man samlade släkten kanske en gång var femte år, ofta i samband med begravning, och tog ett svartvitt foto. Det är ju så otroligt många berättelser i varje bild, alla personernas livsöden. Det känns heligt.
Tyvärr har det ju försvunnit nu, när vi tar en massa kort varje dag. Varje bild får mindre och mindre betydelse.
Det ser ut som ett gammalt foto från vilda västern, familjebilden.
Sven: precis så känner jag det!
Johnny: haha .., ja, men nästan ., jo, det fattas pistolerna .-)
Jag for genom din släkts trakter idag. En sväng i Dikanäs, bl.a.
Skicka en kommentar