Mera Ystad ...

Å, jag tycker verkligen om när någon har tänkt till.

Så här är det ofta runt husen i Skåne och jag faller pladask!

Fint lagda stenar nära husgrunden .., gatlampor som passar in i sammanhanget.

Sånt.

Huset på bilden är katolska kyrkan i Ystad.

Ett kvällsfönster från Hanoi ...

Jo, så är det.

Fast i Västmanland Närke.

Vännen Ulrika har, tillsammans med rallymannen, varit på restaurant med just det namnet - Hanoi - och det var då bilden togs.

Mariakyrkan, Ystad.

Om ordet att ...

Så här är det.

Någonstans läste jag om kruxet .., detta att somliga (läs: förmodligen obildade) människor sätter in ordet "att" , ja, efter ordet kommer.

Ungefär så här: jag kommer att sluta läsa tidningen.

Jag tillhör den skaran.

Och på västerbottniska - håll i er, hämta gärna luktsalt ! -, säger man dessutom: "jag kom å sluta läsa tidningen".

Ni som nu kan detta, tala om för mig hur det ska vara!

Och nej, jag kommer inte att ändra mig, för mig blir det fullständigt galet att säga "jag kommer sluta läsa tidningen", eller ska det kanske vara "jag kommer sluta att läsa tidningen"?

Berätta, den som vet!

Tre dörrar från Ystad ...

"Men oj, det ser ut som ingången till ett slakteri!" säger jag när vi passerar den här porten.

Dagens fönster ...

"Genom ett fönster skymtar många andra fönster ...", skriver avsändaren, nämligen lundafarmor.

Bilden togs i Bryssel och omgivningen påminner väldigt om kvarteren i Kesington/London, där vi bodde på hotell i början av december i fjol.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

Bilden visar ett bagarstugefönster och tre flickor som kavlar så duktigt.

Det är i avsändarens (som för övrigt har namnsdag idag) svärfars bagarstuga som detta utspelar sig.

Och fönsterfångare, tillika avsändare, var den här madamen.

Och alla ljuden ...

Från hotellrummets öppna fönster (som står öppet hela natten, det är nästan som i maj ...) hörs detta.



Och mitt i det vi promenerar i stan, hörs detta.




På väg ner till frukostmatsalen ...



Här kan ni höra hur det låter när tornväktaren blåser.
Magi.
Filmen hittade jag på youtube.

Spridda skurar från helgen som gick ...

Anslagstavla på Österporttorg i Ystad.

Så här var det: den här helgen i Ystad, den framkallade så många känslor, så jag har liksom inte kunnat sortera ut .., hjärtat är sprängfyllt av all värme .., av alla möten och allt det vackra!

Till en början satte jag in bilderna lite huller-om-buller .., nu har jag försökt få dem i någorlunda ordning och nu är jag så trött, så nu ska jag lägga mig raklång på soffan Ektorp och vila inför morgondagen - som innebär heldag -.


Avresa från landet Halland lördagförmiddag.
Grönkål i massor och en bit bort .., arbetare från annat land som skär och paketerar kålen.


Ännu en bit hemifrån och slöjdimmor över landskapet.


I bilen .., medan jag kör, ägnar sig pv åt att förbereda mattelektioner.



På väg till Ystad stannar vi till hos pv:s lillebror Ulf och hans sambo Inez.
Ute på den skånska slätten, i ett nyligen renoverat och tillbyggt hus, ja, där bor dom tillsammans med hundarna Obelix och Frida.
Obelix är en jättehund - stor och lurvig - och i säkert en timmes tid leker harry med denne bjässe och ååå, så roligt dom har!
Sen kommer dom in .., jag dricker just kaffe och Obelix stöter till min arm och kaffet rinner ut på min anorak!!!
Hjäääälp!
Tack och lov för diskmedel.
Och på köksväggen sitter den här svarta-tavlan och jag ler åt texten.


Dödsbopapper undertecknas hos pv:s bror och pv får låna mina läsglasögon, dom som ännu inte hunnit imma igen.


Ja, men här är ju Obelix och harry!
Harry hälsar att han alls inte var rädd för Obelix, nä, att han har öronen bakåt och svansen mellan benen just där på bilden .., det var bara för att Obelix inte skulle bli rädd för honom!


Några timmar senare är vi i Ystad och lämnar harry hos mina barns pappa och hans fru Karin.
"Titta! En havsörn!" ropar Karin plötsligt.
Och vi ser två stycken som flyger fram och tillbaka över grandungen, inte långt från huset!


Och detta är vad vi ser när vi har lämnat harry och är på väg till stan, till hotellet.


Sekelgårdens foajé.
I augusti bodde vi på betydligt dyrare Saltsjöbadens hotell, med havet utanför.
Nu valde vi hotell Sekelgården mitt i stan; alldeles bakom kyrkan.
Vilket u n d e r b a r t boende!
Gammalt - verkligen gammalt - högt i tak, korsvirke .., innergård .., en matsal som påminde om Irland eller England!
Planerar ni ett besök i Ystad kan vi verkligen rekommendera det här hotellet!


Utsikten från hotellrummet.


Och där utanför, på gatan.
Ännu finns det blommande klängrosor mot husväggarna!


Och stockrosorna var på gång igen!


Vid femtiden blir det middag på Bryggeriet (vägg i vägg med hotellet där vi bor), tillsammans med Josefine (Lejon, vänster tumme upp, mellanbarn) och Anders (Kräfta, vänster tumme upp och lillebror).

Att för första gången träffa sonens flickvän känns lite pirrigt .., ja, man vill förstås göra ett gott intryck och kanske är det därför som glasen på mina läsbrillor immar igen ,-)
(Läs: det är aningen schwettigt ...).

Och Anders har förberett henne på mammas alla frågor .. ja, så där på en skala 1 - 10 .., vart hon helst vill resa (Indonesien) och lite annat.

Sååå rar och go är hon!


Två vänsterhänder.
Från vänster Josefines och så Anders då.


Så här fina är dom dagen därpå.
Jag har helt enkelt norpat bilden från Facebook och hoppas att dom två konstaplarna inte sätter mig i fängelse, så där så jag får leva på vatten och bröd i flera månader.

Och snart åker dom till Rom.


Söndagmorgon och vi går ner till frukostmatsalen.

En ljuvlig buffé väntar och efter en stund kommer hotellägaren med morgontidningen.
Sydsvenska Dagbladet, förstås.


Sen blir det promenad i Ystad .., jag upptäcker gamla tegelpannor i en trälåda.


Ystad någonstans.


Mariakyrkans torn.


På Stortorget möter vi Lisa, f.d. städerska på Fridhemsområdet (ni som läst Svinalängorna vet att det är just där) och även f.d. kund i lilla kvartersbutiken som jag arbetade i under tretton år.
Det blir v a r m kram och en stunds prat.

Och fler möten som värmer hjärtat: min f.d. chef i Ystad - hans hustru och deras tre småtöser - som jag möter utanför affären .., och underbara, rara, snälla Ingrid på Ejderns gruppboende som håller om och ger mig den lääääääääääängsta kram jag någonsin i mitt liv har fått .., och Karina i affären och Lasse och Heléne, och Britt som en gång arbetat på Ejdern!

Så mycket kärlek!!


Vi morgonpromenerar på det som var "min gata i stan" - på Regementsgatan -.
Det gröna huset är lika skabbigt som förut.
Det var här Gustav höll till med sin lilla kontorsmaterialbutik och det var här jag kopierade mina krönikor och skickade dem till hemtidningen.


Det är den 6:e november .., stockrosorna är på väg upp!
Och vid vägrenen blommar röd vallmo!!


Ovanför min f.d. lägenhet .., vi kastar småsten på fönstret och ovanpågrannen Erik tittar ut!
En stunds småprat.
"Du kan väl vinka lite till bloggvännerna?" säger jag.
Och titta, så lydig han är!


Utanför muséet.
Höst .., och ändå inte.


Vid det som var min port.
Här växte stockrosor för två år sedan.


Dekoration på ett elskåp.
Nu sitter pyromanen i fängelse och ystadborna kan sova gott om nätterna.


Besök hos min storasyster på landet utanför Hörby.


"Vad då? Skulle jag lida av någon slags bokstavskombination ...?" säger hon.

Deras dalmatiner skrämmer vettet ur Harry, som gömmer sig hos Rigmor.
(Se bilden ovanför).
"Ja, hon verkar trygg ...", tänker han kanske.
Vi bjuds på ljufvlig gåsmiddag .., och är mätta i timmar efteråt!


Hon som skriver detta och har tagit bilderna .. ser ut så här.
Det var innan kaffet hamnade på anoraken.
(Kerstin, som du ser används scarfen flitigt!)


Nerklippt vildvin på en husvägg i Ystad.
Det påminner om ett ansat skägg.


Tanken är att vi ska åka från Hörby till Halland, men det visar sig att vi ska ta med min f.d. svägerska och hennes dotter från Ystad till Halmstad (dom kommer med båt från Västervik och det har varit dimma och trassel längs vägen) och eftersom det blir ett par timmars väntan, får Harry återigen hälsa på hos Meja, medan pv och jag själv går på bio och ser Tintin.

I foajén trängs en massa barn.
Ett av dem, en tös på åtta år, upptäcker ett bekant ansikte från affären .., går fram till sin storasyster och pekar lite på den bekanta tanten, som i sin tur går fram till töserna och ger dem en kram och blir såååå glad över att se dem!
Den här tösen - som visar sina skor - var en av alla favoritkunder på den tiden det begav sig.
Hon heter Tilde och är Tvilling.
Ett litet plåster har hon på foten också.


Efter sjutton år i Ystad, känns den stan lika mycket hemma för mig, som Malå.

Jag verkligen ä l s k a r Ystad!

Och den som orkat läsa ända hit, kan ringa mig .., så kommer ett diplom för uppvisat tålamod!!

Dagens fönster ...

... speglar sig i gratulationshälsningen till pv:s lillebror Ulf, han trummisen.

Vem som författat detta förtäljer inte historien.

Ibland händer det ...

.. att allt det man drömt och hoppats på, blir till platt intet.

Alla förhoppningar - all längtan -, liksom faller till marken.

Andra gånger överträffar verkligheten drömmarna.

Så .., just så, blev den här helgen i Ystad.



Natten mot idag låg jag vaken i flera timmar .., jag ställde hotellfönstret på vid gavel och låg under täcket och lyssnade till alla annorlundaljuden.

Jag lyssnade till Mariakyrkans halv, - och helslag .., jag lyssnade till lurblåsaren från sitt torn .., och jag hörde den lille Rödhaken kvittra i timmar!


Och där låg jag och kände hur gråten brände bakom ögonlocken .., och jag tänkte att ååå, det behövs så lite .., en resa tjugo mil söderut .., ett hotellrum .., möten med människor som öser ut värme ..., ja, allt detta sammantaget blev nästan för mycket.

Nu är klockan snart tolv och vi har nyss kommit hem.
Pv slängde sig i sängen .., harry (som har lekt med fyra olika hundar och nog är mentalt slut), sigge och pElle har också gjort natt och det ska jag med göra.

Dagens fönster ...

Ååå, sicken underbar fönsterbild! tänkte jag när jag såg den.

Fångad i Italien av lundafarmor.

På savannen ...

Och en liten tiger finns på min savann - tigern sigge nilsson -.

Under åren som ensamseglare, kände jag mig ibland - särskilt om nätterna - som ett djur på savannen .., ett djur som strövade omkring ensam och inte fanns där någon flock att vila tryggt hos när mörkret kom, nej, alldeles ensam fick man ligga där ute på savannen.

Nästan varje kväll, just vid sängdags, skickade jag då små sms-hälsningar till älskliga vänner som också strövade omkring mer som för sig själva.

"Elden brinner .., kommer du hit ..?" skrev jag.

Eller: "Vi ligger under det stora trädet, du ryms också ..".

Sånt.

Och efter en stund kom små sms-pip tillbaka.

"Jag är här, ligger en bit ifrån .., för jag skär ju tänder", kunde någon skriva.

Eller ... "jag tar eldvakten, ni andra kan sova!"

Det kan tyckas alldeles omåttligt naivt det där sms:andet, men ni ska veta att det kändes så gott inombords.
Varmt och gott.
Det kändes verkligen som om vi var en liten flock ensamvandrare som kunde kura nära varandra.

Nu, när sängkammaren ska renoveras, ligger vi i det lilla, lilla gästrummet.

Pv på en madrass på golvet, jag ligger i min gamla säng, sigge i rottingfåtöljen och pElle nära mig, på min kudde.

Från fönstret som vetter mot väster, kommer lite nattljus in - kanske från den enda gatlyktan inom synhåll - och ljuset silas mot väggen och där blir då som ett skuggspel från träden här utanför.

Natten mot idag låg jag länge och tittade på det där skuggspelet och det var då jag fick den där "savannkänslan"; ja, jag tänkte på hur mycket det betydde att känna värmen - om än en fiktiv sådan - från rara vänner.

Och jag kom ihåg hur tryggt det kändes.

Och nu är det ett annat liv och jag vandrar omkring på en annan savann och i nattmörkret hör jag pElles väsiga andhämtning .., jag hör harry som snarkar - uttröttad efter timslång lek med hundvalpen Mylta från Småland -, och på madrassen intill ligger pv, som alltid alldeles tyst, det är knappt man tror att han lever.

Och det är då man tänker att man så gärna ville innesluta andra som kanske ligger ensamma på någon livets savann, ja, jag tänkte till exempel på den för mig okända Lena Monica som kommenterade här igår och som berättade att hennes man hade dött och för henne hade nu det allra värsta hänt.
Värre kunde det inte bli.

Och då ser jag framför mig hur man vandrar omkring på den där savannen och ser skenet från eldar där små eller större flockar ligger nära varandra och så står man där själv och längtar och minns att en gång tillhörde man verkligen en flock och det kändes tryggt och bra.

Det var så jag själv kände det.

Och man önskar att man kunde tända en eld som var stor och syntes långväga och så kunde man kura där tillsammans och ge trygghet och värme och en slags närhet.

Allt det låg jag och tänkte på natten mot idag, då, när vi trängdes i det lilla rummet och när skuggorna dansade över väggen.

Lördagsfönstret ...

... finns i det lilla gula huset, beläget på Ejdervägen i Stensjö, i landet Halland.

Det är för övrigt här som den där vackra kvinnan bor; hon som nog är en bra bit över åttio år.

Eckes fru, ni vet.

Hon som heter Karin.