Mera Cornwall ....

Nu blir det bara blandade bilder .., som här, i frukostmatsalen och skänken med sån härlig färg!

Vårt badrum som var helt ljuvligt, men aningen halt när man duschat.

En av dagarna kör vi till Whitsand, inte långt från Millbrook.
Men S:t Ives och allt det andra då?
Nej, vägarna är för slingriga och vi för långt borta, då innerbär det återigen heldagar i bil och så säger husvärden "nej, välj bort dom mest turistiga ställena!" så det gör vi.
Nästa gång, kanske ..., för till Cornwall kan jag tänka mig att återvända!

Men Whitsand ..., dit åker vi.
Det är som Kåseberga i Skåne!

 En stig löper ner till en liten servering .., men vi har nyss ätit frukost och tittar oss mest omkring.

Här och där klänger små sommarhus längs branterna och jag tänker ..., huuu, om man har barn eller barnbarn, hur orolig skulle man då vara ...?
Det ser kanske inte så brant ut, men det stupar rakt ner efter terassen.

Överallt växer prästkragar!

Vid vägkanten hittar jag rödblära och blir så innerligt lycklig!
Någon timme håller dom sig i bilen ....

Underbart är det med rejäla skyltar som berättar om vad som finns i omgivningen!

En sån här till exempel!
Vi snubblar nästan på den när vi en kväll går hem från den lokala puben. Och titta, så fint, jodå, man har riktiga bilder av kungsfiskaren, men så har även skolbarnen fått göra egna bilder av dem och dom finns med på skylten! Här har ju nån tänkt till och att det är nån som tycker om barn, är ju säkert.

Visst blir man varm i hjärtat!
Under en resa till Bretagne - det var nog året innan jag blev ensamseglare - satt vi vid en vik av Atlanten och beundrade denna vackra fågel - kungsfiskaren - som flög av och an och fångade fisk. Sååå fascinerad var jag och döm om min förvåning när jag senare, när vi kom hem till Skåne, upptäckte att den fanns på hemmplan. 
Jag trodde i min enfald att detta var en exotisk liten krabat!

Ljuset är inte det bästa när vi går hem - det är ju kväll - men ändå, ni förstår väl själva tanken?
Och jag som är så fascinerad av träd, blir glad!

Och ajabaja, om man inte tar upp efter sin hund, då kan det bli dyrt!

Och är inte den här helt underbar!?
Här kan man lära sig att konversera på spanska (kanske många pensionärer som har sommarlägenhet eller hus i just Spanien) .., till att förstå sin hund (aldrig har vi sett så många hundar, var och varannan människa promenerar omkring med minst en hund, oftast två) .., till att komma på det med kreativt skrivande! Vilken salig blandning!

Dagens fönster ...

.... stod på parkeringen, alldeles vid kajen, ja, det var i Millbrook, alltså.

Dag 9 .., London till Cornwall

Måndagmorgon. 

Vi sitter på bussen i dryga fem timmar, med undantag för trettio minuters paus vid ett enormt rastställe där hur många bussar som helst står parkerade och chauffören säger att "den som inte är här då, när tiden är ute, blir kvar".

Jaha, då vet vi.

Två timmar senare är vi framme och busstationen i Plymouth är bedrövligt spartansk och man släpps av på baksidan av en trist gulaktig byggnad med fiskmåsar som flaxar hit och dit och och vi fångar en taxi och åker så till Europcar där vi hyrt hyrbil nummer två.

Nu blir det helt annorlunda! 
Där råder ordning och reda, biluthyrarmannen är vänlig och lugn och på väggen, ovanför skrivaren, sitter ett anslag: "Behöver du verkligen skriva ut det här ...?" och jag frågar - på skoj - om dom har ont om papper.

Och så får vi vår lilla bil och styr mot färjeläget som ska ta oss till Torpoint - en pyttekort färjetur är det -  och därefter är det bara nån enstaka mil längs slingriga vägar till vårt boende i Millbrook. Där ska vi tillbringa fyra nätter och tre hela dagar.

Det går inte att förklara känslan när vi kör genom Plymouth!
Först veckan i Skottland - kargt och vackert -, och så detta: att komma till något som nästan liknar Frankrike! Och där är palmer och så oändligt vackert så vi bara gapar! Och tänk, solen flödar!

Millbrook är ett samhälle som ligger vid en vik av havet och vårt boende är en femhundraårig gammal kvarn som under fyra år renoverats och man kan bara ana vidden av hårt arbete!

Vi bor på andra våningen och man når vårt rum via en brandtrappa och den väljer vi.
(Jodå, man kan ta vanliga ingången också, men på det här viset blir det mera eget boende).
Står man längst uppe på den, är detta utsikten.
Själva "marinan" tillhör husvärden och där ligger flera husbåtar, plus en ganska liten segelbåt där en kvinna bor året om med sin svartraggiga hund Lolo.

Frukostmatsalen som också är ett slags samlingsrum .., har den här utsikten.
Lätt att uthärda, om man säger så.

"Känn hur gott det doftar av ek ...!" säger pv ideligen.

Och pv blir alldeles lyrisk (han står där i mitten och tittar upp mot taket) över takbjälkarna som är byggda av grov ek. Lite senare får vi veta att alla ekstockar hämtats från Rumänien och det är mest goda vänner och värden själv som lagt ner allt arbetet.

Det första vi ser nästan, är att värdinnan Alex har ställt ut solrossticklingar så att vem som helst kan få ett exemplar, ja, det var väl ett tag sedan .. , men ändå, jag tycker att det säger en hel del om stämningen i det huset.

Rummet är stort och rymligt .., där finns en soffa, en fåtölj och flera småbord.
Ett litet kylskåp finns också och två små flaskor vin (ett rött och ett vitt) får vi också, ja, det är liksom så omtänksamt alltsammans!
Strax utanför ligger ett stoooort badrum - så himla fräscht -! 

På toppen av brandtrappan.

Det här blir det klart bästa boendet under resans gång och jag är så innerligt glad att vi ska vara här under flera dagar. Här känner man sig fri .., värdparet bor på loftet och där huserar även ett trevligt par från Schweiz som vi träffar vid frukosten nästa morgon.
Känslan är mer att man har en egen lägenhet.

Soffan som Rexxie tyckte var så fin .., och skön var den också!

Dörren ut mot marinan har vi öppen mest hela tiden och där utanför finns ett litet varv där mindre båtar repareras och där springer hunden Polly och skäller lite och därifrån hörs hammarslag eller ljudet av en såg .., och så klinket från båtarna som ligger vid kaj.
Jo, men det är bara så underbart!

Och nu är klockan halv två och snart ska jag ge mig av till affären.
Sedan vi kom hem har jag känt mig på gränsen till deprimerad - helt obegripligt - men det blir nog bättre när allt blir som vanligt igen och detta att få träffa människor och komma in i nån slags rutin.

//Är någon intresserad av boendet så finns det Airbnb.
Sök på Millbrook, Cornwall.
Priset: 700:-/natt, då ingår frukost (te, kaffe, juice, färskt bröd och ägg).

Söndagsfönstret ....

Så här skriver den värmländska madamen: 

"Hej!

Känns märket igen?
Kontrollbesiktningsmärket. Jo det minns jag och här fanns det på en gammal bil på Arvika Fordonsmuseum.

Men inte nog med det, ett fönster till kom med. En fönsterkombo.

Hälsningar Turtlan.

Dag 8 ... från Edinburgh till London.

Det blir tidig uppstigning den här söndagen den 3:e juli; då har vi varit borta i precis en vecka och nu stundar tågresa från Edinburgh till London och därefter fyra dagar i Cornwall.  
Så tyst vi kan lämnar vi boendet .., stänger dörren närapå ljudlöst och värdparet sover förmodligen, så det blir inte ens ett hejdå. 

Jag tillhör den delen av mänskligheten som alltid vill vara ute i god tid.
Alltså får vi stå och vänta ett bra tag på den ganska ruffiga perrongen.
Pv går och köper trekantiga mackor som vi ska ha under resans gång och själv fascineras jag över alla ormbunkar som vi har sett under veckan i Skottland - precis överallt - och till och med här, på stationsväggen, växer dom och tycks frodiga!

"Ja, det här är minsann annat än vårt liv i den bruna kartongen!" tänker dom nog.

Det har väl inte undgått den som känner mig, att jag är den sämsta av shoppare, ja, jag finner helt enkelt inget nöje i att springa i butiker när jag är ledig.
Men på marknaden på Grass Market, där faller jag pladask för det här fina undulatparet, tillverkade någon gång på 50-talet .., dom säljs för åtta pund, blir mina och får därmed lämna pappkartongen och hamnar i stället i min ryggsäck.

På tåget däremot låter jag dom stå på det lilla-lilla bordet som vi har mellan oss (ett yngre par sitter på ömse sidor om oss, dom är på nån slags musik-kör-resa till London).
Till en början tycker pv att det är aningen pinsamt och lägger kepsen över dem, men sen ..., låter han dem titta ut över landskapet! Tänk, så roligt för små undulater som har tillbringat stora delar av livet i en pappkartong, att få komma ut och resa lite!

Och ni som varit med länge hos mig, minns kanske att jag i Ystad hade just en herr och fru Undulat som sedan visade sig vara fru och fru Undulat eller om det var tvärtom; dom var i alla fall av samma kön och det hade jag helt missat.
Möjligen .., är det därför jag blir så glad i den prydnadssaken?

På andra sidan mittgången sitter en familj från ..., ja, varifrån? Korsordet tycks svårlöst.

Redan hemifrån ordnade jag med platsbiljetter på det här tåget som till en början följer kusten.
Vi passerar Newcastle och några mil därifrån hade jag en gång i världen en brevvän.
  
Miss Alison Findlay, 19 Warsett Road, Marske-by-the-sea, Redcar  ..., var hennes adress och medan tåget susar förbi, undrar jag vad det blev av henne? 

Drygt fem timmar tar tågresan och väl framme i London - där det då är soligt och varmt!! - tar vi en taxi till hotellet som heter The Boltons och ligger i Kensington. Det finns människor som reser till London ungefär som en annan åker till Halmstad, men så är det inte för mig. Det här är femte gången jag är där och ändå känns det som att "komma hem".
(Första gången var år 1991 eller 1992 tillsammans med en då tonårig Anna, därefter med Maria och goda vänner till henne, så med Emma 2012, med mina döttrar, pv, Emma och två kompisar 2014 - det var då vi var i Hyde Park och såg Last night of the Proms - och så nu då. )

Bilder på booking.com visar i alla fall inte vårt rum.

Hotellet ligger på en gata där det vimlar av hotell; husen är vackra med ett par trappsteg upp till entrén och hotellfoajén är pytteliten men där är en läcker soffa och ännu läckrare kuddar i soffhörnet (vem bryr sig, tänker väl dom flesta ...) och den unga flickan bakom disken är vänlig och så får vi ta den lilla, lilla hissen upp till rummet.

Om jag säger att det rum som vi fått vore mer lämpligt för myror än för människor, så ljuger jag inte.
Om man tar ett stort steg från dörren, då är man vid badrummet (och där kan ingen storvuxen människa sitta på toan eller duscha) och tar man ännu ett stort steg, då är man framme vid dubbelsängen och sängens bortre långsida når ända till fönstret.
Mellan fönstret och sängen är det kanske femton centimeters utrymme.
Sen är det slut på det roliga.

Men på väggen minsann .., där hänger en jättelik tv-skärm, nästan som en bioduk är det!

Vad gör vi då den där enda kvällen i London?
Tja, vi lämnar det lilla rummet och går ut och för att hitta nånstans att äta.
Strosar omkring bara.
Valet faller på en libanesisk restaurang och maten är vanvettigt god..., för övrigt det godaste vi kommer att äta under hela semestern!


Tillbaka på hotellet upptäcker vi att wi-fi, nej, det fungerar inte, trots att det står att det ska finnas.
På "omdömes-sidan" har jag redan vid bokningen sett att det kan vara si och så med internetanslutningen och morgonen därpå, när en ny gäst närmar sig receptionen och klagar på just den biten, svarar receptionisten att "we are working on it".
Jo, jo.

Morgonen därpå blir det frukost på entréplanet.
Är hotellrummet litet och ynkligt, är frukostbuffén desto mer ljuvlig. Värdinnan - som visar sig komma från Polen - hon har studerat ett par år på universitet i Warzawa och är nu här för att ..., ja, för att komma ut i världen lite - är sååå pratglad och vänlig!

Och så bär det iväg till Victoria Coach-station där bussarna väntar och på utsatt tid, prick klockan tio lämnar vi stationen. Jag har fönsterplats och sitter och tittar ut över den här biten av världen och innan vi har kommit ut ur London, är detta vad jag ser; en man som står vid en husvägg och tar sig lite förmiddagsfika. På nånting som liknar ett el-skåp, har han ställt sin mugg.
För en tiondels sekund möts våra blickar.

Drygt fem timmar senare ska vi kliva av bussen i Plymouth för att försöka hitta vår andra hyrbil
och vi ska nästan falla baklänges av pur förvåning av allt som då möter oss.

Plötsligt upphörde regnet ....

Vi tog nelly med oss - harry fick stanna hemma den här gången - och gick ner till havet.
Det var friska vindar och vågorna slog in mot stranden.
En av oss badade och fick hur mycket tång som helst inne i baddräkten och i håret.

Sen tog den som badade med sig nelly ut i vattnet och så fick hon simma mot land.
Vilken oerhörd glädje!!
S o m   hon skuttade, sprang runt, runt och hit och dit och var så sprallig!

Väl hemma igen blev det dusch i badrummet, ja, det var inte bara jag själv som var sandig, även den där lilla gumman var alldeles lortig under magen!

Dag 7 ..., Edinburgh.

Lördagmorgon.
Vi tar buss nr 36 in till city och jag förundras över att allt är sig likt.
Det var många rumpor som uppenbarade sig under resan till Skottland.
Å andra sidan har jag - helt ovetande - spankulerat omkring i en genomskinlig linneklänning hela förra sommaren och halva den här, så vem är jag att skriva om rumpvisningar, nej, just det.

För många år sedan fick jag en regncape av mina barns faster - den alltid så omtänksamma Elenor -.
Det ska jag säga, att den presenten .., den hade jag stor glädje av i Edinburgh!

För att få se mesta möjliga på kort tid (vi har egentligen bara en hel dag på oss) köper vi biljetter till en hop on - hop off - buss och jag väljer - som alltid - att sitta längst uppe, i friska luften.  Efter en stund kommer regnet. Ööööösregn! Pv går en trappa ned, men jag drar upp huvan och sitter kvar.

Bakom mig sitter ett par från södra England och när regnet formligen vräker ner, ja, då drar dom en slags liten presenning över sig och efter en stund vänder jag mig om, lyfter lite på presenningen och säger "hello my dear friends!" och då ser det ut så här.
Detta är alltså den andra juli, inte mitt i vintern.




Så här kunde det se ut.

Sen - tjopp bara - kommer solen!
Jag funderar på att ta alla trapporna upp till slottet, men avstår. Där finns en väg också, men den är proppfylld med människor .., som ett stort hav av mänsklig rörelse, då faller det alternativet också.

I stället sätter vi oss vid en liten uteservering alldeles intill Grass Market och dricker kaffe.
Servitören visar sig heta Jem och ska i slutet av juli besöka Malmö och nu undrar han vad han ska tänka på när han väl är där. 
Det gör den här glade mannen också.
Han har ett stånd där han står och gräddar en slags pitabröd gjorda på kornmjöl och så får man välja valfri fyllning. Jag köper, men inte pv. Han är sugen på nåt sött.

Och där finns andra stånd som säljer grönsaker.
Och människor som handlar.

Och ostar finns förstås och jag önskar att vi hade haft gott om plats och ett kylskåp!

Det visar sig vara Prideparad på gång och vi stannar till och tittar på all den här glädjen!

Nu har jag aldrig varit i närheten av en sån här parad, men jag har ju sett på tv från Stockholm och jag förundras över att här är det inte så mycket typ ..., ja, läderpiskor och sånt.
Annat vi lägger märke till: poliserna bär inga vapen.
Och här finns även poliser som var lediga och deltog i paraden.

Det är ett enormt långt tåg som aldrig tar slut och solen flödar och vi står på var sin sida av gatan, pv och jag själv. Plötsligt kommer en ung man och bär på en skylt där det står "Free hugs" - gratisutdelning av kramar alltså - och jag hoppar in i tåget och får och ger en kram.

På Instagram diskuteras om det är snyggt med män i kilt.
Några säger absolut "NEJ!"
Urläckert, tycker jag, men fordrar nog en man med självkänsla.

När paraden är slut, slår vi oss ned vid en pub och sitter ute i solskenet .., jag tar av mig lammulls-ponchon som värmt så gott .., och vi delar bord med ett brittiskt par i sjuttioårsåldern .., vänliga, trevliga människor precis som alla vi möter här.

Alldeles intill sitter en man och en kvinna i 25-årsåldern kanske. Dom väntar på att drottning Elizabeth ska passera. Jag fattar ingenting .., ska hon vara här, just idag?
Nån säger att nej, dom har nog redan passerat och då tror jag att killen ska dåna!
Men tänk, hon var verkligen där, just då.



Här är beviset. Dåligt ljud, men inte var det väl på vår gata?
Och vi besöker ett leksaksmuseum och hoppar sen på bussen igen .., åker flera vändor och sitter med hörlurar i öronen och tittar oss omkring och regncapen är redo.

Senare tar vi bussen hem, går vilse, får fråga om hjälp och inser att vi har missat en sidogata.
Det är sista kvällen i Edinburgh, men kanske inte den sista i livet.

Under resans gång - såväl i Skottland som i Cornwall - kommer bilder på messenger från Ekerö, där harry och nelly huserar medan vi är på bortaplan. På nästan alla bilder är harry totalt utslagen, ja, dom där två veckorna blir till rena träningslägret.

Och AP skriver att harry ligger nära, nära Micke på nätterna.
Jo, jo .., så fort blir man brädad!

Nu är det alltså sista kvällen i Skottland.
S o m  vi har trivts!
Så många vänliga människor ..., så avskalat och enkelt!

Nästa dag bär det iväg med tåg till London.

Dagens fönster ....

Någonstans i Östergötland finns det här fönstret som Ulrika passade på att fånga.

Tack Ulrika!

"Och från väster kommer lågtrycken ..."

Särdal .., man kör in vid Båtsmannens väg.

Det lär inte finnas några vetenskapliga bevis för att människor verkligen påverkas av lågtryck, men det spelar ju ingen roll, jag påverkas alldeles omåttligt och egentligen borde man flytta till östkusten där det tycks som om solen alltid strålar och den till synes så rare meteorologen Nils i SVT:s gomorronprogram, han säger jämt och ständigt att "ja, sen har vi ju lågtrycken som kommer från England och drar in över västkusten". 

Men idag har det varit både molnigt och - tro det eller ej - solsken!

Först tog jag bilen och körde till Särdal där friherrinnan och hennes Shejken var nere vid havet.
En timme kanske blev jag där.
Hon badade, inte jag.

Sen hemåt.

Och för någon timme sedan cyklade jag ner till stranden här i Stensjö .., badade länge i ett ljuvligt grönturkostfärgat hav .., inga maneter idag .., la mig sen på rygg i en sandgrop och där låg jag och tänkte på Theresa May, den nya brittiska premiärministern, men ännu mera tänkte jag på en av de tidigare  premiärministrarna vars namn jag omöjligen kom på!

Det blev alfabetet upp och ner - från A till Y -och ingenting stämde och till sist tänkte jag resa mig upp och fråga det unga paret som satt en bra bit ifrån .., för nu var det nästan panik. Jag tycker att det händer allt oftare det där att man inte kommer ihåg namn, och har man levt med en anhörig som drabbats av Alzheimer, då ryggar man nog till fortare.
Tänker att ..."jaha, nu börjas det!"

Men  j u s t   som jag skulle stiga upp, kom jag på det! Tony Blair!
Och jag kom ihåg att pv under resan i Skottland frågade någon infödd vad ordet "blair" betyder, för det såg vi ofta och nu kommer jag inte ens ihåg svaret - om vi alls fick något - men vi förknippade det med mr Tony Blair.

(Jo, nu säger pv att det betyder det platta området mellan två berg .., ungefär så, fick han det förklarat).

Så skönt det var att få allt på plats i hjärnan!
Eller allt; åtminstone just den biten!

Sen cyklade jag hemåt.

Dag 6 .. tillbaka till Edinburgh.

Nu är det alltså fredagen den 1:a juli och vi lämnar Rafford och tar sikte nästan rakt söderut.

Och ute på vischan kommer en man på sin fyrhjuling susande emot oss och strax efteråt ser vi en hel skock med kor som kommer lullande och dom är så härligt nyfikna och vi står stilla med bilen och bara väntar och en av korna stannar till och har nog god lust att titta in genom den nervevade rutan

Vi har en bestämd tid att lämna igen hyrbilen - nämligen klockan två - och själva hyrbilsstället ligger alldeles vid flygfältet, på som en  e n o r m   parkeringsplats med hundratals bilar överallt!

Den här gången känner jag ingen panik, vi håller bara mot "Airport"-skylten, men sen blir det ju ett kringelikrånglande för att hitta rätt och vi kör fel flera gånger och blir bortschasad av en surpul till man som viftar med en svart sopsäck, ungefär som vore vi flygfän ..., (vi har då svängt in på en infart för att kolla kartan, ja, ja ..., det är säkert narkotikatillverkning där inne, säger pv ...) och vi hamnar i ett p-hus och får lösa ut oss med 1 pund .., parkerar sedan vid en annan byggnad där ett högt stängsel skiljer oss från vad som ser ut som en jättelikparkering och pv försöker tänja sig och titta in och säger att "men det måste vara dit vi ska!" och så snurrar vi vidare och pv hittar rätt och då är klockan tio minuter i två när vi kör in och bommen till himmelriket, dvs, till biluthyrningsfirman, lyfts upp.
Halleluja! 

Hur gör vi sen?
Jo, vi tar spårvagn in till city och därifrån taxi till vårt Airbnb-boende, som ligger i en lugn stadsdel med mest villor i grannskapet.

Och vi tas emot av värdinnan som har legat och sovit, (hon är trött, detta var hennes sista arbetsdag innan semestern) och hon ger oss ett häfte med information och vårt rum ligger på bottenvåningen och det här (bilden ovanför) är utsikten.

I två nätter ska vi bo här.

Det är ett modernt hus och i köket (på samma plan) står allt uppdukat; fem olika plastbyttor med olika sorters müsli, där är tekoppar, marmelad och i kylskåpet finns juice, smör och mjölk.
Överallt sitter komihåglistor .., det är till barnens aktiviteter ..(flickans schema är fullklottrat .., det är balett, simning, matematik och annat), men barnen själva är hos sina mor, - eller farföräldrar och det är alldeles tyst i huset.

Alldeles bakom där pv sitter hänger ytterkläder på miljoners krokar.
Pojkens kläder på en avdelning, tösens på den andra och mitt emot pappan och mammans.
Det känns som om att hela huset är en enda stor förvaringsplats, eller att någon är mästare på just den förmågan.

Och liiite knepigt är det, ty när man lämnat boendet och rest vidare, då vill Airbnb att man ska ge ett skriftligt omdöme och berätta vad som varit bra och vad som kanske varit mindre lyckat och därefter publiceras ens tyckande, till allmänt beskådande.
Sånt är svårt när man bor hos en familj. 
Då känns det som om man kritiserar familjen i sig.

Nåja, till busshållplatsen är det inte långt - fem minuters promenad kanske - och vi tar bussen in till centrum och kommer snart att lära oss vilka bussar som är just "våra".
Nu har mitt knä börjat krångla igen och jag får ideligen stanna och låtsas knyta skorna och då fixar det till sig.

Helt ärligt trodde jag inte att det ens var möjligt att vädret kunde slå om så otroligt ofta!
Det är precis vad det gör här i Edinburgh!

Fem minuter hällregn, trettio minuter solsken och så börjar allt om igen!
Och vi ser turister med täckjackor (såg ut att vara långväga turister, kanske från Kina eller Japan) och andra i korta kjolar eller tights och bara t-shirts.

Där är gott om parker och ännu mera gott om bänkar och vi säger att ååå, vilken härlig stad!

Och någon har glömt en hatt, som någon vänlig själ satt upp på spjutiga staketet.

Den här första kvällen är åtminstone jag hysteriskt trött - mest mentalt -, jag har oroat mig så hemskt för trafiken i Edinburgh, även om vi nu visste att vi skulle bara hålla mot flygplatsen.

En veckas bilkörning på svindlande, slingriga, smala-smala vägar och alla intryck som liksom bara har susat in i skallen och snurrar runt .., nej, jag blir toktrött och vi går inte ut och svirar eller dansar hela natten och inte dricker vi oss rusiga på en pub .., nej, vi tar bussen hem till boendet .., duschar och faller ihop på dubbelsängen .., tittar på fotboll och somnar ganska tidigt.

Under tiden, hemma i Sverige, har Maria tagit med sig sin lillebror till fjälls - en slags för-tidig-födelsedagspresent - och där, hos släkt till mina barns pappa - får dom vara med och delta i kalvmärkning uppe på fjället. Och dom får ligga på renskinn och sova i en stor kåta, tillsammans med delar av släkten och så upp mitt i natten och hjälpa till.

Och där i Edinburgh, dagen innan sonen ska fylla trettio, ligger vi i sängen och tittar på instagrambilder från fjället ..., med lyriska texter och vi får veta att en äldre same-gubbe sagt till Anders att "jo, men det syns att du är same på sättet du rör dig".

Det finns sameblod på min mammas sida - uppifrån fjällvärlden - men att det skulle slå igenom på det viset, det hade vi ingen aning om :)

Sen slocknar vi!

Dagen därpå ska vi ge oss ut tidigt och verkligen göra stan.
I alla fall "göra stan".
Har vi tänkt.

Dagens fönster ...

Ett misstag som kostade oss dryga tusenlappen gjorde vi under resans gång - den till Skottland och Cornwall -. Jag hade bokat tur-och-returbiljett med buss från London till Plymouth, där vi sedan skulle hämta ut en hyrbil och när vi kommer till London från Edinburgh säger jag till pv att det är lika bra att vi kollar upp biljetterna på en gång, eftersom vi skulle ha ont om tid morgonen därpå, då, när vi skulle iväg med bussen.

När pv sen söker biljettautomaterna och knappar in det enda nummer vi har fått, så finns det inga biljetter och när han söker upp National Express för att höra vad som hänt, så hittar dom inte heller några biljetter. Pengarna är dragna från kontot, men bokningsnumret stämmer inte.

Jaha, vad göra?
Det blir till att köpa nya biljetter .., med helst samma ankomsttid som dom förra - vi skulle hämta hyrbilen klockan 16.00 - och biljetter fanns, men ..., den bussresan gick rakt norrut till Bristol och därefter rakt österut till Victoria Station i London!  Samma restid, men lite galet kändes det ju.

Nåja, man får vara flexibel .., nu fick jag - genom bussfönstret - fånga några fönster i farten i just Bristol!

Och om ni tycker .... 

... att ni har mycket omkring er just nu, så rekommenderar jag några minuters läsning här.

Då inser man att det trots allt är rätt lugnt och skönt.

Heja dig, hemifrån-Ingela!

Och så ett torsdagsfönster från Odense ...

Och det är Kerstin i Trelleborg (numera gift med en herre med rötter i Danmark) som hade håven redo.

Tack snälla! säger jag.