En annorlunda lördag ..

Ja, det blev sannerligen en annorlunda dag igår.
Först tog jag beslutet att befria mig själv från livegenskapen att inte få köra bil, nej, jag tänkte att jag testar och det gick bra. Körde till affären (min egna lilla reservfamilj) och tittade in i personalrummet där det just då var fikadags och det var bara såååå underbart roligt att få slå sig ned bland de övriga!
Mycket skratt och prat.
Glädje!
Passade på att göra fint bland postens vadderade påsar och vanliga kartonger.
Fyllde på lite .., kände hur mycket jag älskar jobbet!

Mitt på dagen blev det så ett besök hos pv:s moster Sonja i Harplinge.
Pv, som rullskidat till jobbet på morgonen, kom med buss och hämtades upp av mig vid Harplingebro. Sonjas lägenhet är så trivsam, med lagom stor eller liten uteplats.
Och gräsmattan utanför hennes marklägenhet är illande grön och tjock som en matta!

Så kom vi hem och jag råkade slänga ett öga i mobilen och höll nästan på att svimma!
Inte en aning hade vi om vad som hade hänt!!
Terrordåd i Stockholm! 
I sju, åtta timmar blev vi sedan sittande i vardagsrummet - middagen åt vi där inne också - och det var en blandning av "jaha, det är alltså nu det händer, det man väntat på", men också ren chock!
Sms:ade svärsonen som arbetar alldeles vid Sergels Torg - jo -, allt var lugnt, dom var mer eller mindre inlåsta. Skönt.
Och ok även med Anna och Micke.
SVT:s Anna Hedenmo och Karin Hübinette (så bra hon var!!) blev allt blekare om kinderna, men det kan man ju förstå.

Och jag säger att denne Hans Brun är - åtminstone för mig - en formidabel klippa.
Lugn och trygg.

 Det var så mycket som imponerade och värmde hjärtat, mitt i allt detta förfärliga!
#openstockholm till exempel där människor erbjöd vilsna själar rum!
Och när jag tagit den här bilden upptäcker jag Eva på Frösöns dotter som är en av alla dessa.
Underbara stockholmare!
Det raljeras ofta över nollåttor, men oj, så beundrandsvärda ni var!

 Och sånt här som gör hjärtat såååå varmt!

När polisen har presskonferens säger både pv och jag själv att "men ååå, så bra han är, han polisen längst till vänster på bilden!" Lugn, saklig. Ödmjuk. När jag sen tittar in på AP:s konto på instagram, har hon tänkt samma sak.

Ja, så där håller det på hela kvällen.
Vi sitter nästan knäpptysta hela tiden .., och Nelly blir orolig - hon har de mest fantastiska känsloantenner - och börjar slicka hysteriskt på allting ..., och inte förrän vid niotiden får hon ro och somnar.

På Instagram läser jag att Turtlan/Annica som befinner sig på kurs i Sthlm, varit bara meter ifrån den framrusande lastbilen och Bert i Luleå (också på besök i Sthlm), han blev sittande på ett tåg .., och Lisbeth Danne (före detta "Londongirl" på bloggen) hade - precis som Annica - befunnit sig alldeles i närheten.

Tänk, så fort det kan hända!

Och poliser berättar ..... och återigen blir jag varm i hjärtat.

Lägg därtill att jag tycker att vår statsminister har skött det hela alldeles utmärkt och med värdighet.
Mindre värdig var den SVT-journalist som just när Löven hade lagt ner blommor på olycksplatsen ryckte i honom för att få en intervju, men kanske hade hon order från högre ort i sin öronsnäcka .., om inte, så var det bedrövligt okänsligt.

I vår familjechatt har meddelanden susat fram och åter.
Maria skulle arbeta natt på KS och där ställde personal bums upp frivilligt när detta med terrordådet blev känt ..., Anders hade arbetat i Malmö ..., och AP skrev bland annat så här i ett meddelande:

"Och sen alla varma människor som öppnar upp och hjälper idag. Sverige alltså!! Älskar Sverige!
Och älskar att alla som sliter får uppskattning och respekt: äntligen!"

Jag instämmer.

Kram till er alla rara vänner!

Gissa vem som fyller år i morgon .....

Jo, lilla pigan blir tretton år!

Dagens fönster ....

När mina barns pappa och hans fru Karin stod i begrepp att ge sig av på en veckas semester hos goda vänner i Portugal, så skrev jag till Karin att "det kanske finns fina fönster där nere ..?".

Hon förstod precis!

Så här kommer det fjärde fönstret och jag antar att även dessa är fångade i staden Tavira.
Det här är verkligen fönster som passar min själ .., aningen ruffiga .., inte så polerat och fint.

Tack! säger jag.

Och så blev det torsdag ....

Och man vaknar till strålande solsken och  n ä s t a n  vindstilla, men bara nästan.
Beslutar mig för att ta lillrundan och inga hundar får följa med då det är så knepigt att hålla i både ett koppel och en krycka. Alltså går jag ensam.

Nere vid Eckes hus sitter som vanligt herr och fru Kaja på skorstenen där dom alltid bor sommartid och där dom tar hand om småttingarna. Visste ni att kajor håller ihop hela livet?

Här vid lilla huset svänger jag höger och passerar bäcken som går ner till havet ., och på höger sida ligger hästhagarna där det nu är helt tomt; den fina hästen som stått där ensam i nån månads tid, den är inte längre kvar.

Och så fortsätter jag rakt fram, men innan man kommer till dom vita husen svänger man höger ut på lilla grusvägen och det är där man hör lärkan och i dungen närmast nere till höger på bilden, där sitter näktergalen och flöjtar så fint i början av maj!

Vid sista bilen, då är man nästan ute på Kustvägen och svänger höger .., då blir det till att gå på smala vägen utan tillstymmelse till vägren och lyckan är stor när bilister håller ut, men somliga tycker att man ska hoppa ner i djupa diket och hålla sig där .., inte en millimeter att dom väjer!



Nej, jag går inte utan kryckor, bara när jag filmar.
Alltså går man som "runt" och kommer så slutligen in på Ejdervägen där vi bor.
Då är jag så trött i benet att jag nästan vinglar .., fast jag har promenerat så sakta, så sakta!

Genar uppför backen när jag väl är hemma ..., blir varm i hjärtat när jag ser all scilla som växer som ett litet blått hav intill växthuset. Synd att man inte kan ligga på knä och fånga dem på närbild; men ni kanske förstår ändå ..?

Vad händer mera på en vanlig torsdag i april?
Jo, man ordnar med "ansökan om sjukpenning", vilket är enklare än någonsin då dom flesta uppgifterna redan finns registrerade sedan förra sjukskrivningen; det enda som krånglar är att där står noterat att inget läkarintyg har inkommit, men det har det verkligen, så det ordnar sig.

Tänker på hur svårt det måste vara för alla som inte kan svenska ordentligt, eller kanske inte begriper det här med hur man fyller i via nätet!

Det är mycket man tänker på när dagarna mest tillbringas hemmavid.
Hur mycket som helst har jag tänkt på det här med vad vänliga ord betyder när man är sjuk och i underläge och jag tänker ofta på narkosläkaren eller sköterskan som stod och strök med lena fingrar på min vänstra hand .., och jag tänker också på stressen och syster Rachel som var precis tvärtom.

Utsikt från Halmstad sjukhus ....

I en tidigare kommentar skriver Monet och berättar om sjukvårdsbiträdena som hon har erfarenhet av - i Frankrike alltså - nej, det är inga trevliga erfarenheter och hon skriver att dom är outbildade och ja, inte så trevliga .., saknar empati och kör med patienterna. Huvva!
Men jag tänker också att egentligen tror jag inte att det har så mycket med utbildning att göra; att vara empatisk måste väl ändå vara nånting som finns inneboende hos människor och människor som saknar den förmågan och värmen, borde söka sig andra arbeten!

Det är klart .., får man bra utbildning lär man sig att "läsa av patienter" på ett annat sätt, men till syvende och sist måste det väl ändå vara en läggningsfråga?

Den människa som jag minns mest från tre knäprotesoperationer är städerskan från Sydamerika.
Hon var den som spred värme och glädje bara genom att komma in i vår sal!
Vad gjorde hon då ...?
Ja, inte pratade hon direkt med oss, men hon såg oss och log och det var väl det vi behövde just då.

Och nu har solen tackat för sig och det är gråmulet och t.om kyligt här inomhus.
Bäst att ta fram stickesockorna!

Dagens fönster ....

Det var fullt i fönsterhåven när Karin tog sig en titt, men hon skriver också att där är ont om vackra fönster", nåja, desto vackrare är ju husväggarna!

Bilden togs i södra Portugal, i staden Tavira.

Tack och lov ....

... att man har hundar som sällskap när man nu är sjukskriven i många, många veckor!
Men tänk dom som är ensamma!
Dom som sitter mol alena i en lägenhet och knappt vågar sig ut och enda sällskapet är tv eller radio eller kanske sociala medier.

Sånt kan man tänka på när man vilar i härliga solstolen (som man kan sträcka ut benet i) och med vinterjacka och toppluva, men ändå .., med solen i ansiktet och tre hundar som lullar omkring lite hit och dit och mellan varven kommer och nosar på matte, ja, men då känns det bra.
Inte fullt så ensamt.

Mitt på dagen blir det en timmes vila på soffan Ektorp, men sedan går vi ut igen, alla fyra.
Jag räfsar ihop lite löv borta vid vedboden och så får pv ta hand om högen när han kommer hem.

Sen slår jag mig ned på den västra sidan och vi väntar och väntar och väntar på husse som påstod att han skulle komma hem tidigt, men det blir senare än vi trott och hundarna är otåliga .., spanar neråt vägen .., ja, men snart kommer han nog!

Under tiden ser jag herr och fru Duva som har nån slags kärleksdans på det som en gång var Gun och Görans gräsmatta. Hanen böjer sig framåt/neråt och brer ut stjärfjädrarna, så där som för att visa hur tjusig han är, men honan verkar måttligt intresserad, i alla fall där och då.




Så kommer då   ä n t l i g e n   husse hem och efter en stund kommer friherrinnan och dricker eftermiddagskaffe med oss - pv gräddar våfflor - och vi sitter ute på altanen och det blåser hemskt, men på sluttampen kommer solen fram.

Ungefär så har den här dagen varit.
Nu blåser det ännu mera, men det lär ska bli fina dagar framöver.

Dagens fönster ...

... kommer även dom från Tavira i södra Portugal.

Det var Karin som hade håven med sig och det tackar jag för!

Tisdag i landet Halland ....

Fågel-ön i mitten av bilden.

Flödande solsken nästan hela dagen!
Det är helt sanslöst.

Och igår ställde jag en fråga på Instagram, ja, hur andra har det sömnen?
Själv sover jag hackigt - även när det inte handlar om värk - och det är en gång på femhundra som jag sover en hel natt i ett svep, nej, det har knappt hänt en enda gång!
Men tänk .., natten mot idag hände det!

Och uppmuntrad av det fina vädret tar jag kryckorna och knatar mig iväg ner mot havet till.
Åååå, så långsamt det går, men å andra sidan hinner man se mycket.
Att myrorna är fullt upptagna, till exempel.

Nej, jag har inte modet att hasa mig ner för steniga slänten mot havet, utan stannar uppe på ängen där det finns en skruttig bänk av trä att sitta på, ja, det är egentligen mer som en bräda.

Så där satt jag en stund och tittade ut över havet och jag såg vårens första sädesärla som pickade och letade mat bland all tång ..,. och där simmade gravänder och jag hörde fiskmåsar i mängder ute på fågelön som nästan var vitprickig av fåglar!

Funderade på att ta samma väg tillbaka, men valde att gå genom hästhagen - som nu är en fårhage -. Där går dom fritt fåren, två färistar håller dem på plats bara.

Eftersom jag gick så långsamt, verkligen  l å n g s a m t ..., tog dom här ulliga krabaterna knappt någon notis om mig. Pausade lite .., satt på en sten och drog djupa andetag. Kände mig lycklig.

Mötte före detta hamnkaptenen när jag nästan var hemma.
Han har behandlats för cancer och har dessutom ramlat och brutit lårbenet ..., sjuttio år är han men ser ut att vara tio år yngre.
Varje gång man möter denne man i sin vita bil - på väg till eller ifrån hamnen - vinkar han så glatt och jag tänker ofta på hur mycket det betyder.
Samma sak igår när friherrinnan och jag själv kom från Getinge och i Steninge Kyrkby mötte vi en äldre tandlös herre som  o c k s å  vinkade så där glatt och jag vinkade tillbaka och kände långt efteråt hur gott det blev inombords!

Alla dessa pyttiga små möten .., och ändå så viktiga för att man ska må bra!
All denna vänlighet!
All denna värme!

Nu är jag nästan hemma!
Då är jag helt slut på, ja, de är så ofattbart att man inte har mer ork i kroppen!
Inte i själen heller, för den delen.
Kommer in och lägger mig på soffan Ektorp och halvsomnar ., lyssnar lite förstrött till Nordegren & Epstein som tar upp detta med det plötsliga dödsfallet - han, den till synes alltid så sympatiske John Chrispinsson - och så allt annat elände och jag har sprängvärk i benet och har haft det sedan jag vaknade ..., arma människor som har konstant värk!

Igår tog jag mod till mig och ringde till Hässleholm.
Dom snabbverkande starka pillren hade tagit slut.
Fick prata med en sekreterare som skulle framföra min önskan om en ny omgång Strong Pills, ja, hon skulle lägga en lapp till kirurgen som ju är den som bestämmer. Jag tänkte att det kanske inte alls blir några .., det är strikt det där med starka tabletter och det förstår jag, men döm om min outsägliga glädje när jag där på soffan idag upptäcker att receptet finns på plats, bara att hämta ut!

Det är lika mycket mentalt också.
V e t   jag att det finns smärtstillande, så känns det lugnare.

Eftermiddagssol på loppisfåtöljen ...

Och så vid tre, fyratiden kom friherrinnan på besök och med sig hade hon en solstol som jag nu köpt av henne; en sån här som man kan vila benen på - i upprätt läge - ååå, sicken lycka!
Att sitta på en vanlig trädgårdsstol där man har slutet på sitsen precis bakom knäet, nej, det går inte. Men nu ..., nu ska jag vila i den ljuvliga stolen dom dagar när solen strålar!

Nu är klockan halv sex och pv har kommit hem, men ska snart vidare då det är körövning i stan.
Det här blev en bra dag.
Jag har räfsat ihop ännu en hög med löv och ni behöver inte hetsa upp er, att räfsa försiktigt tar INTE på benet .., jag gör det sååå försiktigt, så försiktigt och det blir så fint.

Och i Syrien ligger små barn på parad - dödade av giftgas -.
Världen är galen.
Eller: vissa ledare är galna!! 

Morgon i landet Halland ....



Det är som att vakna och befinna sig i paradiset.

Dagens fönster ...

Längst ner i Portugal, inte långt från spanska gränsen, ligger staden Tavira,.
Där befinner sig just nu mina barns pappa och hans fru och det var hon - Karin - som fångade
fönstret.

Casa de Sueco .., det torde väl vara det svenska huset?

Tack för bilden Karin!

Och så blev det måndag och spridda skurar ...

Och hemtjänsten - aka friherrinnan - frågar om jag vill hänga med till Getinge; hon måste få fatt i en bult till ena sommardäcket. Jo, det vill jag.

Först blir det ett besök i Slöinge på djursjukhuset där jag handlar den där dietmaten som Nelly mår så bra av och där utanför kommer en bil körande med ett hästsläp och oj, vad det sparkas och lever om där inne i släpet!!

Så vidare till Solhaga bageri där jag bjuder på elvakaffe med nånting till.
Ja, så ni inte tror att det är ett ensidigt givande bara.

Där bakom disken står fina, goa, rara Nellie som för kanske två somrar sedan arbetade i charken på Hemköp - vi var alltså arbetskamrater -. Sedan dess har hon hunnit med en flera månader lång resa till turkosfärgat vatten och kritvita stränder och nu är hon alltså tillbaka till bageriet.

Så vackra bröd där är!! Som små eller stora konstverk!

En telefon ringer!
Jaha, någon vill boka ett bord till klockan 12.00.
Om ni undrar så finns där bara två bord inne i själva bageri/cafédelen, men sommartid (och vår och höst) kan man sitta i trädgården där utanför och då brukar det vara knepigt att få plats.

Igår berättade jag ju om middagen hos friherrinnan - eller det kanske jag inte gjorde - vi var i alla fall bjudna på underbar söndagsmiddag och i matsalen är det rena BB-avdelningen, i alla fall när det gäller pelargonior!

Andra kanske tittar på bilars design; jag tittar på registreringsskyltar.
Den här såg jag idag .., igår MOR och friherrinnan såg HEM.

Natten mot idag sov jag i princip nästan ingenting, så ont hade jag i benet.
När klockan var fyra däckade jag och låg kvar i tre timmar.
Tog ett Strong Pill .., ett långtidsverkande ett på förmiddagen och när jag så kom hem från utflykten till Getinge och Slöinge, ja, då däckade jag totalt på soffan. Låg tillsammans med Nelly (vi klämde ihop oss på ena delen ., hon låg nära-nära mig) och vi sov så innerligt gott!

Vaknade och låg kvar och lyssnade till Kulturnytt i P1 och Kulturnytt är ju alltid kulturnytt .., precis som att programledare i såna program på nåt vis ser likadana ut - eller nästan i alla fall -.
Efter en bokrecension blev det Sjöväder med Inga-Lill Nordin som uppläsare och en större kontrast till kulturprogrammet och sättet hur det presenteras, det är omöjligt att få till!

Denna Inga-Lill Nordin som låter ungefär som min härliga vän Dinah .., ja, i alla fall som en trygg kvinna från norr som inte låter sig stressas! I love her!



Så här såg det ut för sju år sedan när det skulle provbakas i stenugnen.
Bageriet har byggts ut sedan dess och är en formidabel pärla.



Och 204 dagar senare ....

Här finns en länk till bageriet/caféet.

Dagens fönster ....

....var gårdagens, ja, det fångades i flykten när vi var på väg hem från den allra ljuvligste söndagsmiddag hos friherrinnan i Steninge.

Panerade fläskkotletter, rödvinssås, god potatis, sallad, kokta morötter och hemkokt gelé - förstås -.
Rabarberpaj till efterrätt.

Och så denna utsikt när vi just hade svängt ut från hennes gård .., solen på väg ned i havet och bara så oändligt vackert!

En söndag i april ....

... då röjer pv i växthuset och rutorna spolas av (snart vankas nog vattenransonering i landet Halland, skrämmande är vad det är!), allt medan jag dammsuger och städar i vardagsrummet och jag ordnar bäddar till hundarna (i alla fall dom större) i rummet hitom vardagsrummet - det är hundhår överallt -  och åtminstone Meja tycks acceptera att ligga på en skön dyna på golvet.

Och så har vi fått veta att det vankas tillökning i släkten.
Jo, i mitten av april kommer lilla Charlie och det ska bli ett sant nöje att få träffa honom!
Det är äldsta dottern som nu - äntligen - fått sin vilja igenom och som familjemedlem nummer fem blir det då en liten valp (blandning av golden och flatcoated retrievrer, en svart krabat) och jag kan bara  a n a  glädjen!

Har man vuxit upp med hundar, jo, men då blir det nog lätt så att man själv vill ha en.

Nu vankas våfflor .., och titta, så fin buketten är som Sonja kom med för minst en vecka sedan! Underbar är den och står sig lika fint ännu!
(Finns där för övrigt en vackrare blomma är ranunklar?)

Dagens fönster ...

... är en bokhylla.

Ja, jag letade efter ett söndagsfönster, men råkade snava över en bild från lilla ettan i Ystad.

Och jag förstår precis varför jag tyckte så mycket om den lägenheten.

Det bästa ....

Mindre svullet är det också!

Det utan tvekan bästa som hänt den här veckan, det är att det där gräsligt onda i det nyopererade knäet ikväll gav med sig. Sååå orolig som jag har varit! Det har varit närapå omöjligt att röra benet i vissa vinklar och jag har vaknat på nätterna av att jag skrikit högt när jag vänt mig, men nu känns det bra igen.
Tydligen är det så att det går lite pö om pö .., det tar tid för det som är sargat att hitta rätt och man får helt enkelt ta det lugnt - inombords, alltså -.

Och att Nelly blev frisk, det är ju ännu roligare!
Såååå dålig som hon var när pv åkte in med henne; hon bara låg i famnen och gapade och sov .., orkade knappt stå på benen!
Och nu ..., nästan som förr!

Nelly, hon är vän med alla.
Nu, när Meja har kommit hit på liten semester, ja, då går det bra att kura ihop sig nära henne också, för harry han har förstås gått upp och lagt sig på övervåningen, det gör han varje kväll vid halv nio, oavsett om vi andra stannar kvar nere eller inte.

Så här ser det ut i soffan just nu.

Annat trevligt?
Vi är bjudna på middag hos friherrinnan i morgon .., pv har räfsat baksidan och plockat ihop en del rat .., i morgon ska vi ta oss an växthuset .., han har konsert med kören Västanvind i Vallås kyrka vid fyratiden .., och så är det ju Mästarnas Mästare senare på kvällen.

Det är nu sjutton dagar som jag varit hemma från jobbet och tänk, redan är jag helt vilse bland veckodagarna! Hur blir det då när man är pensionär?

Här och nu ....

Så är det då den årliga bom-i-läggar-dagen och allmän städning nere i hamnen, den som kallas för Oskars hamn, inte långt hemifrån. Grusvägen löper längs havet och över två färistar och hela tiden låg dimman kompakt.

Vi (friherrinnan och jag själv - hon körde) kkm ner just som det var klappat och klart alltsammans och pv stod redo att cykla hemåt. I vår kommer även segelbåten - den som står nedanför huset, mot vägen till - att hamna i böljan den blå, men inte här, utan i hamnen i Haverdal, där det är större djup.

På väg hem ...., bilden togs genom bilrutan och tänk, att även dimma kan vara vackert.

Och inte hann jag ....

... ta upp kameran heller igår ..
när vårens första citronfjäril flög förbi så vackert.

Första april ....

Så är vi då äntligen på banan igen och det - helt och hållet - tack vare underbare grannen Lasse som nu på morgonen kom och bistod oss i vår nöd. Det har varit så många turer med den här fiberinstallationen, men den allra sista biten - att få igång internet till datorn - det var vårt eget fel och löstes elegant av dagens hjälte.
Lasse som någon vecka före mig fick en ny höftled och även han går omkring med kryckor, i alla fall med en krycka.

Denne Lasse har en blogg som handlar om hans resa från evigt haltande med svåra smärtor, till detta att ha fått ny höftled och blivit smärtfri!
Den - bloggen - inte höftleden, hittar ni här och är det någon som står i tur att genomgå samma sak som dagens hjälte, kanske det kan vara av intresse att se hur det går till.

Å, så underbart att allt nu fungerar och från hjärtat kommer här ett stort tack, Lasse! 

Besöket i Hässleholm tidigare i veckan (dit jag fick skjuts av den lokaka hemtjänsten, dvs, friherrinnan) gick bra.
Fick snabbt komma till sköterskan som elegant plockade bort agrafferna och konstaterade att såret såg fint ut och själv kunde jag konstatera att det nog bara blir ett enda synligt ärr på det knäet. Inte för att det spelar någon roll, men det var ju ändå trevligt.

På väg till väntrummet upptäckte jag Sören - kirurgen som opererat mig - och fångade honom i flykten och det blev lite småprat och han trodde som sagt var att jag kunde ge mig iväg på vandring i dom skotska högländerna; nå, om inte i sommar, så kanske nästa!

Nere i entrén mötte jag en f d  kund från lilla Fridhems Livs i Ystad och det är alltid lika roligt .., och vid kaffepausen efter agraffborttagningen upptäckte jag en medpatient; hon som en gång var krigsbarn och hamnade i Sverige. Även hon hade plockat bort sina häftklammer och satt nu och väntade på att åka hemåt. Ååå, så roligt att se lite "bekanta"! (Och friherrinnan looog när jag babblade med den finska kvinnan och jag förstod precis vad hon tänkte ...).

Från Ystad kom mina barns pappa och hade med sig labradoren Meja som nu ska tillbringa en dryg vecka hos oss, då husse och matte är på vift och harry blev överlycklig när vi väl kom hem och Meja hoppade ut från bilen! 

Och tre dagar utan internet .., vad gör man då?
Ja, man lyssnar på P1 från sin mobil .., spelar musik från densamma .., men man bloggar inte och skriver inga brev till sin australiensyster, eftersom jag vill ha ett "riktigt" tangentbord.

Och pv har kämpat med installationen och gjort det med den äran, ja, tills det stupade här på slutet, men nu spelar det ju ingen roll.

Och själv har jag läst allt möjligt och omöjligt .., repris-gått-igenom reselektyr från olika platser .., jag har kämpat med krysstidningen som kom från rara bettankax (men oj, så knepiga korsord!) och njutit av små, underbart läckra Anton Bergh (samma avsändare) och läst ett handskrivet brev från Eva i Tyresö och haft friherrinnan här på frukost; men den bjöd hon på, fast här hos mig.

Ja, livet tuffar på.
Har fortfarande rejält med värk i knäet och ska kontakta antingen vårdcentralen här eller ortopeden i Hässleholm och höra om jag kan få en karta till med snabbverkande morfinpiller; det är nästan omöjligt att böja och träna rejält när det gör så ont!

"Du ska veta att vid om-operation av knäproteser är ofta rehabiliteringen längre och man kan få mer ont än vid tidigare ingrepp ...", förklarade sköterskan och jag trodde nog att det kanske var precis tvärtom.

Nåja, det blir nog bra.
Det  m å s t e  bli bra.

Om det finns några läsare kvar på den här bloggen, så hej på er och välkommen åter!

Dagens fönster .....

Från underbara Airbnb-rummet i Millbrook, Cornwall, kmmer dagens fönster som är en dörr.
Och soffan .., det var den Rexxie tyckte att vi skulle ta med hem och lämna i Västerås.
Han var sugen på den.

Emmas födelsedag och återbesök i Hässleholm ....

Idag fyller Emma tjugo år och det är inte klokt att barnbarnen är så stora, men så blir det väl när deras mormor startar tidigt med barnalstring. Än mer konstigt känns det ju Emmas mamma i sommar fyller fyrtiofem; hon är nästan ikapp mig!

I mitt bloggalbum finns väl hundratals bilder av Emma; mest från när vi gjorde sällskap till någon grekisk ö och dom har ni väl sett hur många gånger som helst; nu får det bli en blombukett!

Grattis allra finaste Emma!! 

Och om en timme kommer friherrinnan hit.
Icke allenast tjänstgör hon inom hemtjänsten, nej, hon har även hand om färdtjänsten här i Stensjö och ska skjutsa mig till Hässleholm, där agrafferna nu ska plockas bort!
Så skönt!

Natten mot idag blev en helvetesnatt med så mycket sprängvärk så jag trodde att benet skulle flyga i bitar .., nu gäller det att hushålla med dom få strong pills som finns kvar! 

När vi åker hem igen, har vi Meja med oss; exets fina labrador.
Hon ska tillbringa nästan två veckor här i landet Halland och då kommer harry att bli överlycklig och nu kommer han också att äta upp all mat i ett nafs - vilket han inte gör vanligtvis -.

annann i Porto berättar om förluster ...

Många många djur har försvunnit ur mitt liv, framför allt när jag var yngre och bodde hemma. Ändå har jag nästan aldrig varit med, och aldrig behövt fatta beslutet. Med hästarna har det i regel varit så att de börjat få svårt att resa sig och efter en eller två gånger som man har behövt baxa dem runt och hjälpa dem och dra så har pappa bestämt att det får räcka. En häst väger ju 500 kg och att lägga sig och resa sig är inte alldeles enkelt, och när de börjar bli stela och skröppliga så har det varit där som det inte längre gått. Få hästar har dött på annat sätt.

Pappas allra första häst som jag lärde mig rida på, hon slutade bara att äta en vårvinterdag när hon var 26 år (mycket för en häst). Hon avlivades en dag senare. Jag grät mycket över henne, det var min första riktiga förlust av någon jag tyckte mycket, mycket om. Så hennes sista dotter, som pappa hade kvar till för några år sedan. Hon var också 25 eller 26 år gammal. Hon kom in en kväll och åt sitt kraftfoder och så dog hon rakt upp och ner. Det kändes som en lättnad att hon dog fridfullt av hög ålder.

Fast jag arbetar med de här frågorna i teorin har jag inte mycket kontakt med dem för egen del, vilket är konstigt. Jag skulle egentligen vilja bo på landet med många djur. Nu bor jag i stan, med ett enda djur, katten M. Nästan var dag när hon kommer in med svansen i vädret tänker jag på att en dag kommer hon inte.

Det är klart att våra djur som är familjemedlemmar under lång tid blir viktiga för oss, och det är inget att skammas för eller förringa.

När jag har varit med M på djursjukhuset (P arbetar på veterinärfakulteten så det är där vi går) i vinter så har jag sluppit se sorgliga scener. Men jag såg en fin som visade på hur viktiga djuren är. Det var en ung familj, mamma och pappa och en pojke på kanske sju år som hämtade sin hund som blivit opererad. Man såg så tydligt hur de var oroliga och engagerade och undrande om hur de skulle bäst ta hand om henne. Och veterinären förklarade så noga och utförligt och talade också om för pojken hur han skulle vara med hunden de första dagarna.

Jag har träffat tre olika veterinärer och ett antal veterinärstudenter och de har alla varit helt fantastiska mot oss och katten.

Vad man kan syssla med en tisdag i mars ...

En liten rödhake som kraschlandat mot ett fönster i det gula huset ...

På nåt vis känns det som om man måste tvinga sig till att använda dom här dagarna - eller månaderna - av ledighet, till att göra nånting vettigt. Inte bara räkna ner; utan verkligen ta vara på dem.

Men den ständiga värken på nätterna (längs vaden och skenbenet) förtar lite av orken och det tar en bra stund av den nya dagen innan man riktigt kommit igång. Eller känner sig pigg.

Idag har jag om och om igen lyssnat till detta.
Nu kunde jag visserligen åtminstone dom två första fåglarna - bofink och lövsångare - sedan tidigare, men lilla rödhaken vill jag gärna bli närmare bekant med. 

Jag verkligen  ä l s k a r  den fågeln! 

Liten och pyttig med pepparkaksögon och sytrådstunna ben hoppar den omkring på altanen och ibland nedanför fröautomaterna. Åååå, så fin den är!  

Bofinkar har vi i massor här just nu, men lövsångaren lär vi få vänta på ett bra tag till.



Mellan varven (då jag värmer upp kaffe i mikron .., tar mig en skiva av Sonjas medhavda ananaskaka .., gosar med hundarna och lite med sigge nilsson) tittar jag på diverse olika youtube-filmer från Holland; det är ju där vi ska tillbringa sommarens semester. 
I fjol var det Skottland, nu är det Holland som blir min längtansmorot!  

Och helt och hållet din förtjänst är det annannan, att jag har bokat två nätter i Utrecht!

Inte alla kan böja sin tumme så mycket som Gunnar ....

Tanken var att vi först skulle bila upp till Gunnar i Jämtland och sedan köra ner till Holland, men det blir förstås så mycket bakvänd körning, så vi avvaktar med Vaplan till en annan gång.  



Internet är ju en formidabel guldgruva, i alla fall för mig!
Den här härliga tjejen visar vad hon tycker är skillnaden mellan tjejer i USA - Holland.
Riktigt kul, men jag vet ju inte om det stämmer. 


Nu ska jag i alla fall ta harry på den första kryckpromenaden; det må bära eller brista. 
Ajöken sa fröken.
 

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från Mullhyttans kyrka och det var förstås Ulrika som höll i håven.

Agnetha  i Skellefteå berättar ....

Jag har bara haft en enda hund under mitt långa liv som vi var tvungna att ta bort 2010 på grund av sjukdom. Saknar henne så.

Emelie är på oss att vi ska skaffa hund igen, men jag vill inte; vill inte vara med om detta en gång till.
Elaine (som hon hette) är fortfarande kvar hos oss. Vi lät kremera henne och urnan står i en bokhylla här hemma.

Emelie har hund nu, så det räcker, vi får sköta henne till och från, så jag är nöjd med det.

// Elisabet skriver: Agnetha var verkligen en vän i nöden. Hon, som nästan varit rädd för vår labbe som var världens snällaste, erbjöd sig (eller jag kanske frågade) att göra mig sällskap till veterinären i Norsjö, fem mil bort, då det var dags att ta adjö av Labbe som då blivit förlamad i bakpartiet. Det kallar jag att ställa upp och hon var minst lika ledsen som jag själv ,-)

En måndag ....

Så är det vardag igen och pv åker iväg till jobbet i ottan och kvar blir vi fyra .., harry, nelly, sigge (som ligger på sängen i Gunnars rum) och jag själv. Det är väl egentligen precis som vanligt; som alltid det brukar vara om förmiddagarna, men ändå inte. Ingen planering behövs inför kvällen .., jag ska inte köra iväg till affären så där vid halv tre, utan blir hemmavid.

Det blir sedvanlig bollgymnastik och sträcka och tänja och ett väntande samtal från sjukgymnastiken i Falkenberg .., friherrinnan hör av sig från landet Småland och vittnar om strålande sol (här är det dimma, typiskt när man bor vid havet och den här tiden på året!) ..., jag lyssnar - för ovanlighetens skull - på P4-Sthlm .., rätt trevlig musik, tänker jag .., och så ska jag dammsuga och plocka undan lite; kanske putsa fönster, men för övrigt är det lugnt.

Igår - eller var det kanske i förrgår - ögnade jag igenom minnesorden i DN.
Just den här var så .... personlig.
Och vilket slut!
Tänk, att få de omdömet ..."En sådan kamrat vi som regel har blott en av under en livstid".

Det är ju så det är.

Och jag längtar efter sommar och bad i havet.
Bilden togs under ett besök i dotterns svärföräldrars sommarstuga norr om Stockholm.
Det var på den tiden när jag var ensamseglare och försökte navigera rätt på livets ocean.

Ulrika berättar om detta med förluster ....

Det är oerhört tungt när man mister ett älskat djur. Varje gång tänker jag att näe...aldrig mer.
Men, sen tänker jag på all glädje man fått vara med om under tiden man haft dem, och den gör det värt det, ändå.

Jag har haft husdjur nästan hela livet. Kaniner, marsvin, zebrafinkar, undulater och katter när jag var barn. Hund och katt som vuxen.

Det som tagit hårdast på mig var lilla katten Virka. Hon var så speciell och alltid nära, nära mig. Åh vad jag älskade den katten! Hon blev ju, som du vet, påkörd utanför huset där vi bodde. Hon blev inte ens ett år. Henne saknar jag oerhört mycket fortfarande.

Bilden från Ulrikas blogg ..

Och för en vecka sedan förlorade vi älskade Rally-katten. Det är tomt efter honom. Även om här finns två katter till och en hund, så märks det så tydligt ändå. Han hade ju sin plats i familjen och han var så otroligt kelig och pratsam. Nu är det tyst.

Hundar har jag ju haft några stycken också, och dom har jag ju också sörjt. Mest fasar jag för den dag då Qvick inte finns mer, för med honom har jag ett väldigt starkt och nära band, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar.

Christel berättar om Lady ....

Usch ja. Nog har jag förlorat djur i mitt liv. Men det har inte hindrat mig att skaffa nya djurvänner.
Min far däremot mådde så otroligt dåligt när min första hund, Lady, fick tas bort.

Hunden bodde hos min far och mor eftersom hon från början tydde sig till min far.
En sorg i mitt liv faktiskt, jag fick inte ha henne hos mig på nätter och andra tider utan far hade henne. Då blev det ju han som blev hennes människa.

Men som sagt, far blev mycket berörd av att veterinären lät henne somna in. Sen dess ville min mor köpa en liten pudel men far vägrade. Väldigt synd att inte min mor helt enkelt struntade i det och köpte sig en fin hund.

//Här är en länk till Christels sida.

Finfrämmande ....

Det här med att ha trevliga grannar, det betyder hur mycket som helst.
För ett år sedan eller två kom Agnetha och Alexander inflyttande i det lilla röda huset, på andra sidan vägen. Det huset är en kopia av pv:s hus, men han byggde ut sitt (tillhörde Stora Stensjö för länge sedan, kanske var det arbetarbostäder?) och vi kom på en gång att tycka så mycket om dom här ungdomarna.

Agnetha är egentligen från Östhammar i Uppland och hon är så  underbart chosefri och härlig!
Det är nästan ingen som tittar in "objuden" här nere (än mer sällan i Ystad), men hon kan bara knacka på ytterdörren och fråga om det är okej att hon tar med sig harry på långprommis, ja, nu när jag inte kan gå både med honom och med kryckorna?

Om några dagar är det dock slut med grannglädjen, ty då flyttar den lilla familjen till Falkenberg, i ett sprillans nybyggt hus. Underbart roligt för dem, men lite ledsamt för oss andra.
Nåja, det är bara två mil till Falkenberg, så vi kan ju ses ändå.

Dom korsettfärgade lampskärmarna finns ännu kvar ....

Igår tittade hon in med välkommen-hem-nelly-blommor och med sig hade hon lillpojken Julius; han som är en komplett avbild av sin pappa!

Julius fick träffa såväl harry som nelly och pv som tycker om alla människor - inte minst barn - tog sig an den lille krabaten på bästa sätt.

Om någon tror att vi har en inspelningsstudio i det som en gång var ett ute-rum, ja, så vill jag säga att det har vi inte. Det är rockwool som hänger ner från taket. Pv började storslaget att riva den där inglasade altanen - det skulle bli ett vardagsrum - men sen tog det stopp.

Jag räknar med att kanske när vi går i pension - eller han - så blir det klart.
Det ordnar sig.

Eva i Tyresö om Mimmo ....

Jo, aldrig glömmer jag den julaftonen när vår hamster Mimmo somnade in.
Det var ingen rolig julafton.
Hon var bara ett år!

Anne i Mantorp berättar om Pepita ....

Jag är så glad för er skull (och för oss läsare) att er lillpiga är hemma igen. Nu hålls nog många tummar för att hon ska få vara piggelin länge till.

Det här med att mista djur är minst sagt bedrövligt. Jag har mist flera och vet inte riktigt vad som var svårast. Kanske min pudel Pepita som en dag när jag kom hem från skolan inte fanns där. Hon vad SÅLD fick jag veta av mina föräldrar och det kan jag erkänna att jag aldrig har förlåtit dom för. Sorgen var svår och även nu nästan 60 år senare kommer tårarna. Någon mer hund har jag inte haft.

Allra värst var nog att mista min bäbis Sickan som kom till mig när han var cirka 3 veckor i en tung period i mitt liv. Han var en vildkatt och mycket speciell. Jag kunde göra vad som helst med honom medan andra fick passa sig för att komma för nära. Han blev bara 7 år och somnade in i min famn då njurarna inte orkade med längre.

Fast nu har jag Morris som bestämmer mycket här hemma, men som tur är inte allt. Ett hem ska ha husdjur anser jag som fasar för när jag blir för gammal för att ta hand om ett. Får väl bli vandrande pinnar eller kanske dammråttor då.

Kram till er alla/Anne i Mantorp

När Nelly kom hem ....

Jo, vi visste att vetrinären skulle kontakta oss efter gårdagens rond; då skulle vi få veta.
Det var liksom så här .., att antingen skulle vi låta henne somna in - eller så skulle hon få komma hem - om det nu bättrat sig?

Hela förmiddagen var en enda spänd väntan!
Jag gick ideligen in i badrummet .., knäppte händerna .., snälla-snälla-låt-henne-bli-frisk .., och var gång mobilen ringde ryckte man till sig den i nån slags skräck.

Och så plötsligt ringde det i två telefoner samtidigt och pv tog det ena och jag det andra och jag såg på honom och hörde .., och förstod: Nelly skulle få komma hem!
Vilken outsäglig glädje!

Halv tre skulle vi vara på plats och det var bara vi just då och vi fick slå oss ned och vänta i ett slags mellanutrymme och där, i ett glasskåp, visas allt som hundar får i sig av misstag. Fiskedrag .., bollar, långa stickor, ja, allt möjligt!

Och där kom ett sällskap där mannen bar på en till synes helt livlös hund vars huvud mest hängde rakt ner och man såg gråten i deras ögon  .., och jag tänkte, som så många gånger tidigare, att i dom rummen singlar alla känslor omkring!

Ja, och så kom då veterinären med lillpigan i sitt hallands-djursjukhus-koppel och hon viftade så glatt på svansen och slickade pv på kinden om och om igen och oj, så glada vi var!



Så här såg det ut när vi öppnade dörren till bilen.
Harry låg i baksätet och var såååå ömsint och försiktig mot henne och där stod vi och smajlade, allt medan ännu en hund togs om hand och lades på en bår; en stor, brunlurvig hund - även den till synes helt livlös -. 

Oj, så ledsamt!

Men nu är alltså allt som vanligt.
Lillpigan äter med frisk aptit, men får bara  små, små portioner och hon har sovit mellan oss i natt och livet känns bra.

Till er alla som varit så vänliga och rara och medkännande:  t a c k!

Kanske därför pv tycker om undulaterna från Skottland ..?

Ps. Jag har varit med om det här ett par gånger tidigare i livet. Vår labrador i Malå, honom fick jag ta till veterinären i Norsjö och se honom - hunden - somna in. Då var det vännen Agnetha som följde mig. Och så pElle förstås, katten. Då var jag ensam med honom och höll honom i famnen hela tiden. Och så alla hundar som tackat för sig under årens lopp när man växte upp!
Så frågade jag pv om han varit med om sånt här?
Jodå, det hade han.
I ungdomen hade han en undulat som drunkande i ett dricksglas med vatten; låg där med stjärten rakt upp i vädret. Så kan det också vara. Ds.

Och ni som eventuellt läser här?
Hur är det för er när det gäller såna här saker?

Dagens fönster ....

Eller kanske borde det ha hetat "gårdagens fönster", men eftersom tillvaron hamnade lite på tvärsan i och med att nelly blev sjuk, ja, då glömde jag bort det här med fönsterbiten - eller kanske jag rent av struntade i det -.

Fönstret fångades av Ulrika; det finns i Mullhyttans kyrka och bilden togs igårkväll, innna Earth Hour-mässan skulle hållas.

Det här med Earth Hour - att släcka ner allt under en timmes tid - det är inget som vi sysslar med här i det gula huset. Det hela handlar väl om att visa omvärlden vikten av att spara på elektricitet; att helt enkelt manifestera det hela, men här finns ingen som tittar, här är ändå alltid så mörkt.

Pv ägnar alltid mången stund att släcka smålampor som jag tänder och att med kryckor vackla omkring i kolsvarta mörkret - om än bara för en ynka timme - nej, det struntade vi i.

Men tack för ljuvliga bilden Ulrika!
Och ja, allt som kan påverka människor att tänka på vårt jordklot är bra, tycker jag.