Dagens fönster ...

Så här skriver ellem, som var den som tog bilden:

"Från Stiftsgårdens kapell där altartavlan är ett fönster.
Det kan även stängas för av vackra pardörrar".

Onsdag och ingen ledig dag ...

Igår frågade B på jobbet om jag kunde tänka mig att arbeta idag, då A var hemma och var sjuk.
Senare på kvällen ändrades det hela, nej, jag behövde inte, nu var hon piggare.
Men så i morse när jag satt med ett tänt ljus och drack kaffe, ringde Pernilla från affären.
Nu behövdes jag.
Kunde jag komma?
Det kunde jag, det vill säga, om någon kom och hämtade mig och det gjorde chefens fru Bodil.

Så blev det då kassatjänst från nio till tre och som vanligt mycket att göra.
En stor skillnad märker jag nu när jag bara hoppar in extra; det är att det inte alls känns så stressigt.
Nu är det ju förstås en himmelsvid skillnad i jämförelse med juni-juli-augusti, men jag är lugnare själv. Härligt!

Veckotidningarna skulle prickas av, plockas upp och gamla exemplar returneras .., postsäckarna kom med rekommenderade brev och vanliga varubrev .., jag fyllde på cigaretter och stod i kassan precis som förr i världen. Vänliga kunder. Ovanligt många har skaffat sig nya glasögon i höst; en kvinna var ursnygg i håret - hon kom direkt från frisören -!

Blev strax efter tre upphämtad av pv och vi svängde förbi Elgiganten, då vi haft sånt krångel och inte haft någon internetanslutning. Väl hemma felsökte jag via min Iphone och då lyckades vi fixa den biten, men .., då hade firefoxsymbolen längst ner här på skärmen, den hade försvunnit - eller när man klickade på den hände INGENTING - och det har varit ett enda strul.
Nu laddade jag ned chrome, så får vi se hur det fungerar.
Den ikonen lade sig i alla fall prydligt nere till vänster.

I morgon är det fritt från arbete och på fredag också, men lördag är det dags igen.
Å, jag är så tacksam för var gång jag får hoppa in, det gör mycket för mitt konto!
Nu sparar jag  r e j ä l t  på ett resekonto, men riktigt till vilken resa vet jag inte?
När man ändå är ledig så mycket och har badat tusen gånger i sommar och flämtat i värmen, känns det inte så väldigt viktigt just nu, detta att ge sig av till hetare trakter.

Bilderna, tänker nån kanske?
Vad har dom med det hela att göra?
Ingenting.
Jag bara tycker om dem.
Den översta visar min kylskåpsdörr i lilla lägenheten i Ystad.
Flickan på bilden, hon med blommorna, hon var en i ett stort sällskap som tillbringade en helg på pensionat Solblikk vid havet - det var på norra Jylland -.
Teckningen ovanför hade Emma gjort, och utsikten från fönstret var från vardagsrummet i Malå.
En islagd sjö och bergen och en liten fågel.

Bild nr två visar min systers anslagstavla.
Där är pappa till vänster vid köksbordet hemma och mina båda systrar tillsammans på ett av korten och så en massa hundbilder.
På hennes - min systers - kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma dialyspatienter; sååå hjärtevärmande rader var det!

Och längst ner en slags resumé över sommaren 2010.
Det första namnet är Ingbritt Persson.
Jo, henne minns jag.
Det var då när pv och jag flyttstädade den lilla lägenheten och utanför stod hyrsläpen från Halmstad och så ringde det på dörren och där stod Ingbritt - kund i lilla affären där jag arbetade under tretton år - och hon hade med sig en blomma och gav mig den varmaste av kramar, ja, hon ville bara tacka för vänligt bemötande under dom åren i affären.
"Jag såg att du var på väg att flytta och tänkte att jag måste skynda mig dit!" sa hon leende och så var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.
Det finns inte ord för hur snällt jag tycker att det var!!
Och aldrig att jag glömmer det.

Nu ska jag skriva ett brev till min syster i Australien, som förmodligen tror att jag har avlidit.

Ögonblick ....

Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.

En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram. 

Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!

Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!

Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.

Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.

Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.

Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?

Och ännu vackrare brunnslock!

Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.

Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).

Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!

Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!

Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.

Många tror kanske att det  a l l t i d  är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte  o r d  nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.

En liten Elisabeth, uppvuxen i Pajala.

Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!! 

Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?

Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.

Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.

Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.

Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt! 

Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.

Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.

Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.

Dagens fönster ...

.... fångades av Ulrika .., det var när vi promenerade bland annat i Gamla Stan.

Vi köpte plockmat i Hötorgshallen och dinerade nära vattnet .., och efter ytterligare någon timme, blev det kaffe och kaka hos Stadsmissionen vid Stortorget.

Härliga tillsammanstimmar.
Olika åsikter ibland.
Men så trevligt!

Tack Ulrika!

På kylskåpsdörren ...

... i Upplands Väsby, har det här fotografiet suttit i säkert fjorton, femton år!
Det är en liten Emma och hennes mormor som är jag.
Kanske är jag fyrtionio eller femtio år när bilden tas i en fotoautomat.
Och Emma är nu tjugoett.

Sedan Emma tog studenten har hon kört ut paket åt Postnord och hon har arbetat på restaurang bim i Mall of Scandinavia i Solna. Idag på morgonen var hon så fint klädd .., nu var hon på väg till ett helt annat arbete, mitt i city. Jag kände med ens hur åren har gått och så vuxna barnbarnen blivit!

Och Emil är nitton - här sitter han intill sin mormor och morfar ...,  (Emma arbetade då sitt sista pass på det förra jobbet .., pv var på släktträff i Traryd i Småland och Karin på musikal med sin syster och svåger och bodde på hotell), det här var på lördagkväll när vi var samlade hos AP och Micke på Ekerö och bjöds på jättegod kreolsk gryta.

Emil åkte även han iväg till sitt arbete i morse .., det är så ofattbart att dom är så vuxna numera!
Och hur fort åren rusar iväg!

Nu ska jag ta paus!

Hemma igen ....

Så är allt som vanligt igen.
Fem ljuvliga dagar i Stockholm, Ekerö, Upplands Väsby är tillända.
Tre hotellnätter (vandrarhem kan man också säga) på båten Gustaf af Klint (enklast möjliga boende, men billigt) .., underbara möten med alla möjliga människor .., och så mycket vänlighet!

Tillsammans med trogna vännen Ulrika har jag strosat omkring i flera timmar .., vi har suttit och ätit plockmat vid kajen där Waxholmsbåtarna kommer och går. Jag har bjudits på jättegod lunch hos bloggerskan "Dubbelörn" - Elisabeth med h, uppvuxen i Pajala - och har haft hennes hund Molly i mitt knä och känt hur härligt det är med en liten hund och förundrats att man kan möta bloggvänner som man följt i många år och när man träffas på riktigt, känns det som en gammal bekant!

Och jag har ätit supergod mat på restaurangen Shanti Ultima på Karlsbergsvägen, tillsammans med AP, Micke och Louise. Och jag har - av mannen på bilden - fått mig en lektion i hur man fixar mobilen och det tackar jag för! Vilken vänlig människa!

Och jag har - alldeles på egen hand - upptäckt att där går en pendelbåt inte långt från där jag bodde och den båten går fram och tillbaka mellan Kungsholmstorg, Riddarholmskajen, Stadshuset och Söder Mälarstrand, där jag själv höll till.
Helt perfekt!
Ett tredagars-SL-kort för mig kostade 165 kronor och då ingick även en del båtturer.
Den här förkortade avsevärt sträckan in till city för mig och det var där, på den båten, jag mötte kvinnan på bilden längst upp, hon som var så läckert klädd och så tjusig hela hon!

Hon var på väg till #bikersintweed2018 .., en sammanslutning av cykelentusiaster i tidstypiska kläder och det var bara helt underbart!! Kvinnan i den röda hatten visade sig heta Astrid, hade illröda läppar i samma färg som hatten och var så vänlig!

Titta! Nylonstrumpor med söm ...!
Såna hade mamma gott om.

Ja, det har hänt så mycket och hela resan har varit fylld av så mycket glädje!
Och inte ett dugg ont har jag haft i mina knän; det har fungerat sååå bra!
Och jag har nästan tjugo tusen steg per dag, vilket är mycket för mig, särskilt när där är så mycket kullerstensgator.

I lördags promenerade jag omkring timmavis inne i city.
Jag promenerade från Centralen till Skeppsholmen, vidare till Liljevalchs (pratade med den vänlige mannen från Antikrundan - Bo Knutsson -) , vandrade på stora grönområden med båtar intill .., därefter Strandvägen och där gick den här kvinnan framför mig i kanske hundra meter.
Det var hon och hennes man.
Innan jag skulle vika av, knackade jag henne på axeln och frågade om det var okej att ta en bild av texten på hennes rygg? Det var det, sa kvinnan och log.
Och hon berättade (jag frågade inte) att det bland annat handlade om att våga.
Hon och mannen var från Paris och hade nu planer på att flytta till Stockholm .., kanske var dom i sjuttioårsåldern och kvinnan sa att hon älskade Sverige.

När jag kom hem hit till Stensjö hade jag i mejlen ett uppläxningsbrev.
Jag skulle förstås inte ha knackat kvinnan på axeln, så gör man inte med fransmän (jag visste inte att det var fransmän) och alltså hade jag skämt ut mig, så var andemeningen.
Jag kände mig plötsligt så uppgiven.
Nu är jag dessutom trött och golvet gungar efter en dag i bil och därefter buss från Ljungby till Halmstad, där pv hämtade mig. Det var filmstudio i kväll, men jag stod över den första filmen.
Och i morgon väntar jobb från halv tre till åtta.
Alldeles perfekt och så roligt!

Eftersom det här är en dagbok, blir det fler inlägg i morgon.
Om ni har orkat läsa hit: då har ni sannerligen gjort det bra!

Ett onsdags-torsdags-fredags-lördags-söndags-måndagsfönster ....

Hej Elisabet!

Här kommer ett strängt fönsterfoto från en fotopromenad idag. 

För att lätta upp lite finns en grön liten växt i underkant.

Kram Guy.

//Å, snälle Guy! Tack!

Tisdagförmiddag ....

I flera dagars tid har det här varit synen som mött mig när jag kommit nerför trappan från sängkammaren och tittat in i vardagsrummet, nämligen solstrålar som förgyller tillvaron!
Så är det även idag.

Det är sista dagen hemma innan det bär iväg norrut, mot Stockholm.
Den rosa väskan som inte har hjul (tar nog taxi från centralen, i stället för att kånka på den)  den ska packas och jag ska handla hem kattmat och fisk att koka, till sigge.

Efter att ha tillbringat hela sommaren utomhus - eller i garaget - har nu sigge flyttat in, i alla fall dagtid. Just nu ligger han i pannrummet, annars i rottingfåtöljen. Han är nöjd och tycks belåten .., har fått makrill i tomatsås till frukost.

Själv sitter jag i loppisfåtöljen och tittar på Morgonstudion.
Det händer ibland att jag slår om något ögonblick till tv4, men jag är snabbt tillbaka igen.
Man vänjer sig förstås vid samma programledare och nu är dom varma i kläderna och alltid så uppsluppna på tisdagar, ty i morgon är det byte .., då kommer det andra programledarparet in och tar vid till nästa onsdag.

Jag hade svårt att somna igårkväll.
Lyssnade lite förstrött till Nordegren & Epstein (irriterade mig på Nordegren som hela tiden lät så sur, eller iaf i början), därefter tittade jag på båda avsnitten The Split. Det första hade jag sett bara lite av, nu såg jag båda två och det är klart, då är det knepigt att sova. Bra skådespelare, även om jag inte är alldeles våldsamt förtjust i Nicola Walker (jo hon spelar jättebra!); kanske har jag sett henne i någon annan - rent av osympatisk roll - och det sitter fast i minnet?
Där gick två timmar rakt av!

Och sen ...?
Vände mig om .., låg nära Harry (som ligger vid mina fötter) .., öppnade fönstret .., lyssnade till P1 dokumentär, ett program med Anna-Greta Leijon och man måste väl vara lite äldre för att minnas henne och dramat på den västtyska ambassaden i Stockholm? Jo, det var ett intressant program som finns på SRplay/dokumentär.

Tittar ut.
Jo, strålande solsken.
Ska nu åka till affären, svänga förbi friherrinnan och sist av allt klippa gräset.
Den där roboten som pv köpte, den lär nog inte få träda i tjänst förrän nästa sommar.



Medan jag gör mig i ordning, spelar jag "September".
För mig är den Hyde Park .., tiotusentals människor .., glädje .., och så just den här gruppen och den här låten! Wow! Spelas på hög volym!

Dagens fönster ....

Ulrika har för tillfället lämnat Närke och befinner sig nu i Rönnäng Rönninge (förstås) utanför Stockholm.
Och tittar hon ut genom ytterdörrsfönstret, då ser det ut så här!

Oj, så vackert!

Tack Ulrika!

Oväntat besök ....

Eller som mossfolk skriver i sitt inlägg: "äppelplockarbesök".

Om jag säger att jag blev aningen förvånad när jag kom in i tvättstugan, slängde ett öga ut genom fönstret och såg två lite rufsiga älgkalvar stå och kalasa på våra äpplen.

Ahaaaa, det var kanske dom som varit där natten mot idag och fått smak på Ingrid-Marie-frukten .., och nästan helt orädda var dom!

Jag öppnade fönstret och sa .."hallå, hallå .., tror ni att vi har äppelträd för ert höga nöjes skull?" och kalven till höger tittade bara lite förvånat på mig, ja, det tycktes som om det var  j a g   som vore inkräktare.

Harry ställde sig på bakbenen och tittade ut.
Sen skyndade han sig till soffan, säkerligen lättad att inte behöva jaga iväg dem.

Trädgårdsbesök ...

Att vi har frekventa besök av grävlingar - eller en grävling - det vet vi.
Men nu på morgonen .., då såg det ut så här under äppelträdet.

Tandspår i Ingrid-Marie-äpplet ..., jaha, det dög inte!

Och bara avslitet!
Jo, jo.

Harry nosade väldigt länge runt det lilla trädet .., gick av och an och inspekterade spår i det daggiga gräset .., och lite ragg visade sig i pälsen.

Dagens fönster ....

Å, vilket sagolikt vackert fönster! som ellem i Skellefteå har fångat.

 "Ett fönster från vänners hus i Stockholmstrakten", skriver hon.

Tack du rara ellem! skriver jag.

Söndag ...

Kommer ner från övervåningen och möts av solstrålar nästan överallt, men så är det ju inte, solen går upp i öster förmodligen singlar strålarna in via badrumsfönstret och sprider sig till hallen, köksdörren och mot hatthyllan där våra jackor hänger.

Allra mest lyser solen på den lilla tavlan som Emma en gång gjorde till sin mormor som ju är jag.
På bilden har jag håret utsläppt (måste ha varit när jag var nyskild ,-) och bär långbyxor och röd - eller möjligen rosa - tröja och där är blommor och en stor sol.
Den lilla tavlan är jag så rädd om och den möter jag varje morgon, eller så snart jag går in i hallen.

Strålarna når även till hatthyllan.

Tidigare på morgonen låg jag kvar under täcket och lyssnade till Söndagsintervjun - idag med den före detta diplomaten Rolf Ekeus - ett program som gärna hade fått delas upp i två, eller tre delar, så mycket hade han att berätta, nu blev det mest att skumma på ytan.
Född i Kristinehamn i Värmland .., och så resan ut i livet och allt vad det innebar.
Åttiotre år, men vilket intellekt.
Vilken nyfikenhet och vilken energi!

Ännu tidigare, vid fyrasnåret, vaknade jag som alltid och kände mig pigg .., lyssnade till reprisen av Naturmorgon - kanske inte hela programmet, men en stor del av den -.
 Fönstret stod på glänt och harry låg vid mina fötter.

Och nu är det förmiddag, eller mitt på dagen.
Medan jag har ägnat någon timme åt att läsa boken - den som blir allt bättre -  "Vi möts på museet", sitter pv med lördagskrysset från DN. Det längsta ordet tog han snabbt, men där hade jag också hjälpt till. I vanliga fall är vänstersidan den som tar längst tid, idag är det tvärtom.
Själv tappade jag intresset.

Och jag har berättat för Harry och Sigge att i hela fem dagar ska matte vara borta och hur ska nu husse komma ihåg att koka fisk till Sigge och inte bara ge honom vanlig kattmat och soffan kommer förstås att vara ett slagfält, för aldrig att husse drar till och gör fint med överkastet från Ikea och kommer blommorna att få vatten?

För övrig tycks det bli en fin söndag, en som innehåller middag tillsammans med Sonja och Friherrinnan (här, hos oss) och tvätt av alla överkasten. Två är klara. Nu återstår ännu ett som ska slängas i maskinen.

Söndagsfönstret ...

... från Lovö kyrka och det var Ulrika som var på alerten.
Tack snälla!

(Har du flyttat nu?)

Vi var två ....

Först jag själv som tvekade länge och gick ut på klipporna - men försiktigt, försiktigt -, så till sist valde jag ändå att gå i från stranden .., bytte om, lade kläderna under en sten och gick så ut i havet.
Man får gå ganska långt innan det går att slänga sig under ytan och det var svalt i vattnet, men inte för svalt och allt var som det skulle, det vill säga: man blev lycklig.

När jag var på väg upp och just klev över och i tångruskorna som låg som en tjock matta vid vattenbrynet (ännu mera på andra sidan), såg jag mannen komma gående. Han är kanske i åttioårsåldern och hade mörka badbyxor - inte shorts - och gick med beslutsamma steg ut i havet, innan han slängde sig rakt ut i vattnet och låg i ett tag.

Efteråt pratade vi en stund.
"Jag blev inspirerad av dig förstår du, min fru såg dig på Hemköp idag och då hade du nyss doppat dig i Haverdal och när hon berättade det, då tänkte jag .., kan hon, kan jag!" sa mannen, som bor uppe bland allt det gröna på bilden. 

Och nej, aldrig att jag upphör att fascineras över hällarna.

Åt andra hållet, där jag i vanliga fall går i.
Ungefär vid klockan 1 på bilden, skymtar koppartaket på fabrikör Johanssons hus.

"Blev det inte bra annars, så är det i alla fall ett perfekt landmärke när man är till havs!" säger pv ibland.

För övrigt såg jag sädesärlor, prästkragar, blommande trift och hemma hos oss har luktärterna börjat blomma, liksom spireabuskarna som jag klippte ner i somras!

Hur gör du ...?

Det har, mer än en gång, hänt att jag t.ex.tittat på Gokväll och där lyssnat till en bokrecension som får ett sååå fint omdöme och då tar det inte mer än tio minuter, så kanske jag tittar in hos Adlibris och beställer boken. Sååå många gånger har jag blivit besviken!
(Ja, jag är impulsiv).

Jag tror att de var i början av veckan som boken "Vi möts på museet" recenserades i just Gokväll och det var kvinnan som har exakt samma dialekt som Hildas mamma Mymmel, som berättade om boken. Nåväl, jag beställde den och den kom hem bara några dagar senare.
Omslaget påminner om nånting som Maeve Binchy skrivit (och jag tyckte om många av hennes böcker, det är inte det ...) och här får man veta vad det hela handlar om

Än så länge har den inte fått mig i sitt grepp, men det kanske kommer.

Ann-Christine med dottern Ester Roxberg.

Enklare var det med den här boken.
Det var Eva från Tyresö som lånade ut den och sa att "jag tror verkligen att du kommer att tycka om den!" Många har säkert läst eller sett far och dotter i något kvällsprogram där dom berättat om resan som inte varit alldeles enkel; en pappa som är präst i svenska kyrkan och som allt eftersom åren går känner att han vill vara kvinna och allt vad det innebär.
Eller kanske mera att han alltid har känt det, men nu blir det nästan ohållbart att hålla upp fasaden av att vara man. Slutligen tar han steget fullt ut.
Han heter Åke, men byter namn till Ann-Christine.

Vilken tänkvärd bok detta var, författad av dottern Ester Roxberg!!

Och jag tänkte på hur jag själv skulle ha reagerat, om jag hade varit i samma situation som dottern.
Min pappa var för mig en riktig karla-pappa.
Han var varm och trygg, åkte tidiga höstmorgnar iväg med geväret på axeln och kom hem med nån skjuten hare som sedan hängde i bakbenen - och med granris i magen - ute på altanen.
Egentligen var han hela vår familj; han var den som höll ihop oss. Och inuti var han mjuk och känslig, men det visste jag inte då, när jag var riktigt ung.

Ja, jag inser att det här väl är schablonbilden av en man i Västerbottens inland, men det var ju det jag växte upp med. Pappa var ..., pappa. Beständig. Tryggheten. Pappa var doften av skogsrök och talldoft .,. han tyckte om att köra bil och var en bra talare och hade massor med humor och skratt inom sig. Han var nylonskjortor, skogskläder och björnskinnshandskar .., han var dansant och doftade Tabac herrpparfym. Och han var alltid noga med att tvätta öronen.

Men tänk om pappa en dag plötsligt hade sagt att han hellre ville vara kvinna och gå klädd i klänning.
Tänk, om han plötsligt började låna mammas läppstift (det som hon aldrig använde) och örhängen och så skulle vi tillsammans ha gått till Pressbyrån för att handla Aftonbladet och en rulle Center choklad. Jag hade förmodligen skämts ögonen ur mig. Hela min värld hade nog rasat.
Och vilken uppståndelse det skulle ha blivit hemma i samhället!
"Har ni hört, att Ivar Nilsson kom klädd i klänning igår ...!"
Och tänk, om han meddelade att han ville heta Ulla.

Det är såna känslor den här boken handlar om och jag läste den rakt av och tycker att den var helt enkelt fantastiskt bra! 
Och hur ofta läser man en bok som sååå stämmer till eftertanke och rannsakar ens eget samvete?
Ja, den var verkligen bra.

Så nu undrar jag ., hur gör ni?
Faller ni för recensioner, eller går ni mer på känsla?
Litar ni mer på era vänners omdömen?
Och har ni läst dom här två böckerna och vad tyckte ni?
Berätta, om ni vill!