Dag 1 på lillsemestern .... 

Å, så bra den här resan har börjat!
Först en härlig tågresa från Halmstad till Malmö, med mycket och intressant prat med dels en kvinna i min ålder som - precis som jag själv - lämnat Skåne och flyttat till Halland. Hon hade blivit änka, ja, min historia känner ni ju till. Vi satt ganska långt ifrån varandra i mittvagnen, den där man sitter längs efter väggen - jag tror kanske åtta, tio säten på den ena och den andra sidan -.
Det var bara vi i den vagnen och pratat var öppenhjärtigt.

I trakten av Båstad klev en man och hans tonårige son på och slog sig ned i samma vagn.
Dom kånkade på stora trunkar med packning och jag tänkte att dom nog skulle åka skidor någonstans och så visade det sig också vara. Dom skulle till Chamonix i Frankrike.

Vi pratade länge om skidåkning, om dialekter -"det låter så rart när du pratar ..."- sa mannen som själv var smålänning, bördig från Värnamo. Och vi pratade om klimatet som förändrats (eller egentligen om bristen på snö ...) och då sa en annan man - som klev på i Helsingborg - att det där jävla klimatatpratet gav han inte mycket för, ja, det var likadant för fyrahundra år sedan, nej, det var bara trams.

Och jag fick våldsam kramp på höger sida i buken, precis som jag brukar få ibland och jag tänkte att nu svimmar jag, men det gjorde jag inte. Jag lämnade min plats och ställde mig nära utgångsdörrarna, drog djuuuupa andetag och försökte hålla mig lugn. Som alltid, går det över efter max tio minuter kanske, men det är förfärliga minuter. Efter en stund kom mannen som skulle åka skidor i  Chamonix och stannade till hos mig. "Ja, men vad hände Elisabet ...? Du blev ju alldeles vit i ansiktet!" sa han och lade handen på min arm.
Vilken människa! Att alls bry sig!
Mannen hette - tro det eller ej - Tomas, men utan h.

I Malmö hoppade jag av tåget, önskade värnamomannen och hans son lycka till med skidåkandet (vid det laget var det absolut fullproppat i  mellanvagnen och förutom alla passagerarna vimlade det av skidfodral, två cyklar,en hel hop stooora resväskor och en barnvagn ..., och dom flesta passagerna skulle uppenbarligen hoppa av i Kastrup, för vidare befordran utomlands.

Och så hämtades jag så upp av sonen och lillkillen, vilka skulle hälsa på farfar och Karin i Ystad. "Följ med du mamma ..:!" sa sonen och jag sa att jag skulle tänka på saken.
När jag hade tänkt klart sa jag "ja".
Där - i det som en gång varit mitt hem - blev vi bjudna på stekt palt med fläsk som Karin gjort och där var två av hennes  barnbarn - två underbart fina töser - vilka efter maten spelade Safari med sin mormor.
Och oj,  så roligt för lillkillen att få träffa några bonuskusiner!

Sonen föreslog därefter att vi väl kunde väl ta en promenad i Ystad och så blev det.
Men allra först lämnade jag väskorna i hotellrummet och så här ser foajén ut ., det som tidigare var biljettexpedition, ja, jag har själv köpt Pågatågsbiljetter just där.

Och så minst en timmes promenad i den stad som jag tycker känns som min egen.

Mötte bekanta .. , inte lika många som i somras, men några.
En av dem - Fru Grå - överraskade och kom springande och kramade om så vänligt!!

Vi turades om att dra barnvagnen, han som är farfar och jag själv.
Och så drack vi kaffe på café och lyckades välja tre olika kakor.
En valde mazarin med rosa glasyr, en valde chokladboll och en valde en mördegskaka med sylt på.
Hela tiden sov lillkillen gott i sin vagn.

Mycket prat blev det .., mest om man minns rätt när man berättar nånting (där någon annan i familjen varit med) och det blev lika många skratt också. Vi är så himla envisa i vår familj och jag är inget undantag. Om fullmånens eventuella biverkningar på oss människor pratade vi däremot inte.

Därefter skjutsade sonen hem sin pappa, medan lillkillen fick sova vidare i vagnen som jag drog ...., och jag lade täcket tillrätta så det inte skulle blåsa på honom och bilden visar hur det ser ut bara hundra meter från Stationen där jag bor .., tänk, om han hade varit vaken, så mycket det hade varit att titta på!

När minstingen vaknade, körde jag helt enkelt in vagnen i hotellrummet (nej, rena hjul!) och så fick han lite puré och vi hade gåövningar runt sängen och jag visade honom hur man kan snurra nappen på ett glasbord, så där så den snurrar i raketfart och jag satte honom i den djupa fönstersmygen - men höll i noga - och visade på tågen som kom och gick och det var spännande alltsammans!

Och så återvände sonen och blev här ännu ett tag och jag kände mig så rik.

På väg från Malmö till Ystad - det är fem mil kanske - sa den minste inte ett  piiiiip och han mötte min blick s t a d i g t, men inte ett leende. Han var nyvaken och jag vet ingen som har mer integritet än den gossen, jo, möjligen hans faster AP när hon var liten; hon var minsann inte den som man kunde charma in sig hos hur som helst.

Men vänta bara .., innan vi var framme fick jag såväl ett leende som skratt och jag fick en liten hand i min och innan han åkte hemåt igen - så sträckte han armarna mot sin farmor - och därmed var min lycka gjord.

Ja, jag vet .., det finns annat i livet än barnbarn.
Men nog är det ändå för underbart roligt. Och kanske ännu mera när man redan har två och fick dem när man var väldigt ung ., och så kommer då en liten pjutt så här på efterkälken .., ännu en ättapjött .., ja, hur som haver blir man så glad.

Nu är klockan tjugo i tio. Strax ska jag krypa ner under täcket.
Där jag sitter, ser jag ut genom fönstret mot havet som glittrar så fint i skenet av en gatlykta.
Bakom mig är pågatågsstationen.
En platt-tv finns till höger uppe på väggen.
Fönstren är säkert drygt två meter höga - m i n s t - och takhöjden kanske fyra meter.
Fönster åt två håll; ett mot väster, ett mot norr.

Ungefär så.

Inte mycket ....

... till sömns natten mot idag.
Harry var orolig mest hela tiden  .., gnydde och hade sig .., och vid tretiden tog pv honom på ösregnig kiss-sväng Sen låg vi alla tre i sängen. Harry i mitten.

Själv kunde jag omöjligen somna om.
Vid fyratiden lyssnade jag till gårdagens Europapodd och nu är jag snart klar för avresa, vilken blir om en timme precis. Tar Öresundståget till Malmö och liftar sedan med sonen och lillkille till Ystad.

Det lär ska bli regn och ännu mera regn dom här dagarna, ja, jag hade inte förväntat mig en solsemester. Vi får se.

Och så ett grattis till Babsan i Uppsala som fyller år idag.
Grattis-grattis!

Dagens fönster ....

.... sitter på Sofia kyrka på Söder i Stockholm.

Och det var - fortfarande min namne  Elisabeth - som hade håven redo.

Tack Elisabeth!

Här kan man lyssna till "Röster från Sofia" .., ett riktigt äventyr!
En vandring bakåt i tiden, kan man också säga. Läckert!

Och lite klockringning från kyrkan ...



Att det är långt till advent spelar kanske ingen större roll .., man är väl flexibel (i alla fall på vissa områden). Här kan den som så vill lyssna till en underbar version av Härlig är jorden. Från Sofia kyrka.

Så var det överstökat ...

Idag klockan fyra skulle vi hämta ut harry från Hallands djursjukhus i Slöinge. Så praktiskt det är att ha så nära till veterinärer .., tio minuter tar det hemifrån.

Vi var som vanligt på plats nån halvtimme i förväg och i väntrummet satt ett par med tre mindre hundar; varav den ena var en Podenco och en ilsken sådan.
Den hunden och två andra - vilka påminde liiiiite om kamphundar - var så rasande på människor som passerade och gjorde rena utfallen mot människor, ja, det var hemskt att se dem.

Jag frågade mannen som höll Podencon om han trodde att tiken skulle bita på riktigt, om han nu  inte hade hållit i kopplet?
Ja, det trodde han.
Men  h u r  kan man ens behålla såna hundar??
(Nu var det inte deras, utan en anhörigs, men ändå).

Och där var någon som skulle hämta ut askan efter sin katt .., där var en boarder som hade problem med ett ben och det gick för runt precis hela tiden!
När Harry dök upp, var det en missmodig herre .., han gnydde och ville bara iväg!

Så här suddig är inte svanstippen på riktigt - den är alltså rakad - och så är den ihopsydd nertill.
Det har varit en totalt utslagen hund som legat på soffan - inte tillstymmelse till blödning - och han sover och gnyr .., och vill absolut inte bli ompysslad, så han får ligga i lugn och ro.
Nej, mat vill han inte ha (det ville inte jag heller efter operationerna), men han var ganska glad när det var dags för en kortare kissrunda.

Ja, så blev det.
Det blir säkert hur fint som helst det där.
Svar från patologen får vi nästa helg när jag ska köra dit honom och få suturerna bortplockade (då pv ju är i Sälen).
Veterinären sa att det blir lugnande för Harry när det ska ske .., alltså han får även då fasta kvällen och morgonen innan. (Han är ju inte direkt världens kaxigaste hund).

Sven Ljungberg ....

Av allting jag har köpt på nätet, finns det ingenting som har berett mig sån glädje som den här boken som handlar om konstnären Sven Ljungberg, född och uppvuxen i Ljungby i Småland.
Det finns liksom inte ord för hur fint boken är utformad och hur man får upptäcka denne Ljungbergs olika tekniker .., allt från trägravyr, till oja och inte minst mosaik!

Här ovanför sitter t.ex Olof Söderström, en gång chef för Tobaksmonopolet.
"Den eleganta kostymen har fått den rätta, exakta ytan kvaliteten."
Trägravyr från 1983.

Och titta här, ännu en trägravyr ..., "Höbärgning Öland 1962".
Men det är ju helt sanslöst!
Nästan varje grässtrå syns ju!

Eller som här .., "Vallört". Den såldes för 46 000:- på auktion och den hade jag gärna köpt, om jag hade pengar över.

Och här nånting helt annat, så fint!
"Stenarbete, Öland 1950" i olja.

Eller här: detalj från "Bolltistlar, humlor och fjäril", olja.
Ljungby 1985.



Och en härlig mosaik som visar den tidigare torghandeln i Ljungby.
Mosaiken finns i hotell Terazza i Ljungby, den ska jag verkligen ta mig en titt på!
Sven Ljungberg var ju ytterst kritisk till torgets förvandling i Ljungby och öht rivningsraseriet.

Har ni vägarna förbi Ljungby, stanna till och ta en titt i Ljungbergmuseet! 
Sååå värt ett besök!

Det finstilta ....

För en tid sedan när jag var hos friherrinnan, trodde jag att hon hade tonat håret på nåt vis.
Hennes är ju verkligen silvrigt, men nu var det så otroligt glansigt och fint.
Då berättade hon att hon av någon vänlig bekant fått ett så kallat silverschampo och hon hade två flaskor och nu skulle jag få ta hem en av dem och testa det här schampot.
Jag föll pladask .., det grå blev så fint silvrigt och glansigt och efter två hårtvättar/tester, lämnade jag igen flaskan, tackade för lånet och gick därefter in på nätet och beställde precis ett exemplar till mig själv.
(Se bilden).
Det var snabb leverans och jag var helnöjd.

Så .., några veckor senare fick jag betalningspåminnelse om medlemsavgiften till det här företaget. Jag fattade absolut  i n g e n t i n g och satte mig bums och googlade företagets namn och kunde då läsa att så snart man beställt en vara, ja, då ingår man också ett medlemskap och även om varan kanske upplevs som billigare än andra varumärkens, så tas det hela igen på medlemsavgiften.
(Ja, det kursiverade stod förstås inte, men det förstår man ju).
Första månaden är fri.
Många kunder var mäkta förgrymmade .., dom hade helt enkelt inte uppmärksammat att pengar dragits månatligen förrän lång tid gått!

Ja, jag blev också upprörd och arg, men egentligen inte på företaget, utan mer på mig själv. Hur kunde jag vara så slarvig och inte läsa igenom villkoren noggrant? Det står klart och tydligt att Luxplus är en medlemsklubb och att man betalar 89:- i månaden för detta.

Så satte jag mej och mejlade vänligt kundtjänst att jag bums ville avsluta mitt förhållande med Luxplus. och att dom gärna finge skicka betalningsuppgifter så skulle jag göra rätt för mig och jag förberedde mig på krångel och elände och tänkte att nu får jag väl hålla på och betala 89:- i all evighet, ja, jag hade liksom laddat upp lite. Det vet man ju hur många trilskande företag det finns.

Men se, det behövdes inte!  En sååå vänlig "Rasmus" på kundtjänst avslutade genast det hela och nej, han skulle riva betalningspåminnelsen. Allt gick som smort.
Jo, jag kan säga att jag liksom "kom av mig".

Och ..., det gäller som sagt att läsa det finstilta.

Tisdag ....

Det har utlovats regn och det kanske kommer, men just nu är det soligt och fint och bilden är inte från idag. Nu är det mest mossa i slänten och på gräsmattan.

Vid halv åtta körde pv in harry till Hallands djursjukhus och vi lär ska få hämta honom vid fyra.
Min natt har varit ångestfylld. Det är så fånigt så det är inte sant, men så har det varit och igårkväll när vi lagt oss (Harry vid mina fötter) blev han själv så underlig och pipig; kanske kände han av min oro .., ja, såklart gör djuren det och efter en stund lämnade han mitt rum och gick in till husse. Men vad är nu allt detta i jämförelse med hur människor har det i Syrien, ja, så kan man också tänka. Allt är i sanning relativt.

Vad gör vi nu?
Pv målar vävtapeten som sattes upp igår .., jag lyssnar till Nathalie Cole, har gjort allt det vanliga .., gett fåglarna mat och sigge förstås .., ska packa lite inför morgondagen (behövs inte mycket, jag går ju alltid i älsklingskläderna) och så har vi fått en liten film från Skåne med en liten kille som i familjens vardagsrum tar några steg mot sin pappa som sträcker ut armarna! Fem steg! Såååå roligt!!

Och om jag lyfter blicken?
Ljust, ljust blå himmel .., grenar som vajar i vinden .., några eklöv som ännu inte ramlat ner (och väl knappast lär göra det heller) .., och jag funderar på att gå ut och klippa ner lite fjolårsbuskar.
Pv håller ständig koll på vädret i Sälen med omnejd; framför allt med snöprognosen.
Alltså ungefär som det brukar vara så här när det närmar sig.

Dagens fönster ....

Nr 2 av 4 .., och fångat av Ulrika. 

Tack snälla!

Och  nu är hon på banan igen ...! 

Nu som influencer!
Och inte vilken som helst, heller!

Härligt Eva!

Måndag ....

Nej, ni har helt rätt, dom här färgerna var det inte, men nu är det så.
Jag bara testade.
Och det finns inga ord för hur vresigt havet var, då, när jag var ute med harry nån gång vid tvåtiden. Sååå upprört! Såna vågor som slog långt ute vid grynnorna! Och nästan omöjligt att hålla i mobilen!

Det blev rårakor (potatis, morötter, palsternacka rivs ., lägg till ägg och kryddor, bara att steka sen!) med stekt fläsk och lingonsylt till middag och nu har pv åkt till körövningen och harry och jag själv är här hemma. Oj, nu måste jag ge honom mat .., han ska ju vara fastande i morgonbitti när vi ska lämna honom! Lilla gubben, vad han ska fundera varför han lämnas kvar och vi åker hemåt ..?
Och ja, jag vet att det här är en bagatell och tusen värre saker kan hända hundar, men nu känner jag så här ändå. Skönt när det är överstökat.

Over and out.

"Se upp för damerna!"

I lördags, precis till Alla Hjärtans Dag, kom ett filmtips från Monet. Så här skriver hon:

"Kanske känner du igen dig från ensamseglarlivet? Om du inte sett den, gör det. En underbar liten film. På franska dessutom.
Monica"

Först av allt: filmen var helt ljuvlig!! Det är en schweizisk dokumentär och den finns på Kunskapskanalen, tillgänglig till och med nyårsafton nästa år. 

Programförklaringen lyder som följer: 
"De är singlar, änkor eller frånskilda. Fem kvinnor över 60 år som har ett liv bakom sig, men också ett nytt framför sig. En fyller sin tid med aktiviteter, en övervinner sina rädslor, en annan återhämtar sig från förlusten av sin man, andra hittar näring i naturen. Och kärlek? De tror fortfarande på det, naturligtvis. Det är aldrig för sent att drömma."

Om jag kände igen mig?
Nej, egentligen inte. Dels var jag tio år yngre när jag seglade iväg på det där okända havet och det kanske spelade in lite .., och särskilt efter brytningen med helsingborgaren och när jag sen fått tillbaka pElle - katten - då stortrivdes jag med mitt liv i lilla lägenheten. 
Då bestämde jag mig för att sluta leta. Jag kände mig så stark och trodde inte att livet nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre med en man vid min sida.

Att befinna sig på en dejtingsida, det var (är nog ännu) som att bli utsatt för ständig bedömning. 
Frågor som "vad har du för storlek på bysten?" (till en av männen skrev jag att mitt bystmått förvandlats till ett längdmått" och han tackade snabbt för sig ...) och "kan vi inte träffas på hotell och ...?" eller önskemål om sexchatt (nätack) var hur vanligt som helst och till slut fick jag nästan avsmak för dessa män och valde då att hoppa av sidan.

Men där fanns rara och fina herrar också. 
En av dem var den där pensionatsvärden.

Ja, man får väl helt enkelt använda sunt förnuft och inte ha för stora förhoppningar. Dessutom är jag ju inte särskilt romantiskt lagd och drog dom på för mycket, då tappade åtminstone jag sugen. 
Humor och självdistans stod i alla fall för mig, högt i kurs. 
Sen hade många män den egenskapen att dom ansåg sig vara Guds gåva till mänskligheten. Det var liksom ingen hejd på deras goda egenskaper.

Och filmen?
Ja, den är sååå bra. Och lite sorgligt ömsint. Där är kvinnan som vill klara av höga höjder och utsätter sig för just detta - enbart för att en man som hon fann attraktiv - tyckte om att åka skidor (förmodligen utförsåkning) och man ser hur hon kämpar och kämpar. 

Bilden: Karine Sudan. Filmklippare och manusförfattare.

Men rent ut bedrövligt av Kunskapskanalen att inte skriva ut vem som gjort filmen!! 
Att Joseph Arredy stod för fotot .., att Karine Sudan hade klippt dokumentären .., att Nicolas Rabaeus skapat originalmusiken .., det fick vi veta, men inte så mycket mera. 

Stort tack Monet för tipset! Den filmen gjorde min kväll!

Dagens fönster ....

... fångades av Ulrika.

Hon hade storhåven med sig; fyra fönster på en gång och det här var det första!

Tack Ulrika!

Radiotips ....

Foto: Hannah Engberg

"Söndagsintervjun" i P1 .., det lyssnar vi nästan alltid till.
Programledaren Martin Wicklin .., det tycks som om den mannen har en dinglande nyckelknippa i byxlinningen och med hjälp av dessa nycklar lyckas han ofta få till intressanta samtal med sina gäster.
Han öppnar dörrar.

Aldrig att jag glömmer hur varsamt - och ändå rättframt - han tog sig an Ann-Sofie von Otter, vars make Benny Fredriksson då tagit sitt liv i efterdyningarna av metoo.

Morgonens gäst visade sig vara advokaten Thomas Olsson.
Så här står det i programbeskrivningen:

"Han har lyckats få flera felaktigt dömda personer friade och vunnit ett mål "mot hela världen". Hur kommer det sig att advokaten Thomas Olsson tar sig an fall – pro bono – som ingen annan bryr sig om?"

Här en länk till programmet.

Dagens fönster ....

"Hej! 
Ett bidrag till Dagens fönster. En lördag i februari så blev det besök på Lerins Sandgrund. 
Som vanligt helt underbara målningar och mycket annat spännande."

Så skriver madamen som bor i Karlstad och pratar en härlig värmländska. 
Turtlan, alltså. 

Tack Annica!

Resumé ....

Jaha, så skulle jag gå in via mobilen och rätta till ett fel på det här inlägget och råkar i stället radera det. Och där åkte din ömsinta kommentar annannan!! Och mitt svar.
Då tar jag det lite en gång till.

Jo, jag skrev att det finns bra dagar på jobbet och så finns det andra dagar; dagar som är oslagbara. Idag var det just en sån dag.

Där var så många rara kunder! Det var lilla Kajsa som hade tränat fotboll (hennes namn stod på tröjan), och där var lilltösen som hade ett gosedjur i form av en kanin som kunde vifta med öronen (batteridriven) och där var lillkillen Vidar som var så rar och där var kunden som var så lik Brooks - f.d arbetskamrat till mig - och när jag såg honom blev jag så glad, men upptäckte att det nog var fel .., och då log mannen och sa "du såg jävligt glad ut när du såg mig, ja, jag blev lika glad!" och där var mannen som var född 1938 och som rabblade upp sitt personnummer på det mest underliga sätt.
Själv säger så här: 54 01 15 .., men han tog det liksom så här: 3 80 71 5 .., jag blev alldeles snurrig!
Och där var också mannen som prompt ville att jag skulle gissa hans ålder och då anar man ju.
Jo, det visade sig att han var född 1925 .., men han såg ju inte alls ut att vara så till åren och det var förstås därför jag skulle gissa.

Vi började halv åtta på morgonen. Det var Cornelia som gräddade bröd i ett par timmar - Cornelia har häst och är ofta stressad - idag försökte hon hitta en vikarie till den som blivit sjuk, det tog tid.
Lovisa - tunn och spröd - i delin gjorde 240 semlor och två räkbomber samt skivade pålägg och klöv ost och annat; det är hon som ägnar sig åt thaiboxning .., och Annika - som jag kallar för Snövit när jag skriver om henne - hon som älskar Anne på Grönkulla ., hon var frukt, - och gröntansvarig.
Själv hade jag kassan med allt som hör till den. David blev den som tog extrapasset för H som insjuknat. Han läser numera till lärare och är lite halvnorrlänning. Alltid glad.

Men annat var ledsamt.
I augusti 2017 skrev jag så här, det var också en resumé över en arbetsdag.

"Och där var J som har en tumör bakom ena ögat och som jag lovat att krama var gång det är dags för strålning, nu kom han och sträckte fram handen och berättade att det snart var dags att åka upp till Södersjukhuset i Sthlm för behandling och jo, vykortet från vår semester i Holland hade kommit fram."

Det där löftet om kramar var gång det var dags för strålning, det har jag hållit.
Men nu - i dag - fick jag veta att J inte längre är i livet.
Helt otroligt.
Det var ju inte länge sedan jag mötte honom i affären och han såg så pigg ut!
Sjuttio år blev han .., bara fyra år äldre än jag själv.

Så var det. 
(Och annannan kommenterade så här: "En internetkram till dig kommer här. Jag har mjuka, ulliga hemstickade tröjan på, det blir särskilt bra kramar då!" 
Och jag tackade för ullsticketröja-kramen. 
Den värmde minsann gott!

Dagens fönster ....

"Sybehörsaffär som jag går förbi på väg till jobbet ...", skriver annannan i Porto.

Underbart fönster! säger jag .., som älskar speglingar.

Första i februari ....

Det hann gå fjorton dagar in på februari månad, innan det blev ett dopp i havet.
Pv har satt som mål att ha minst ett dopp per månad och det har han fixat (eller vi) och han blir
allt morskare, ja, nu är slänger han sig i så snart han kommit ut i vattnet.
Idag var han den ende av oss som dök. (Alltså inte från nån kant, utan han slängde sig framåt och under ytan!)

Numera är ju kallbad nåt av en slags "rörelse".
Det skrivs böcker om nyttan av vinterbad och det bildas grupper på nätet, ja, lite som när någon blivit frälst och vill vittna inför hela världen.
Så har jag känt i flera års tid nu och när man nu mår så bra efteråt, då vill man  r o p a  ut och dela med sig av glädjen!

Det var +3 C i havet, alltså fyra grader mera än i december, då termometern visade på 1 minusgrad.
Det var knappt jag trodde mina ögon, men så domnade hela underredet bort också ,-)
Jo, är havet salt, fryser det inte lika lätt, berättade pv när jag väldigt misstänksamt frågade om han verkligen sett rätt på termometern?

Så här såg det ut idag.
Absolut  v i n d s t i l l a. Jag försökte behärska mig och stanna kvar längre i vattnet än vanligt. Jo, det går nog, men man får öva .., det blir på gränsen till panik.

Nu väntar vi på friherrinnan och Sonja som ska komma och fira Alla Hjärtans Dag (som vi egentligen inte firar alls,  men nu råkar det ju vara den dagen) med räkgryta med tillbehör, fruktsallad med vispgrädde till efterrätt och friherrinnans chokladhjärtan, dagen till ära. Till kaffet, alltså.

I morgon väntar arbete för min del.
Ett förmiddagspass, från halv åtta till halv tre.
Jätteroligt, ska det bli!

Dagens fönster ....

... fångades av "Dubbelörn", dvs Elisabeth i Stockholm.

Så här skriver hon: det här är en av de gamla stugorna i Vita Bergen, Mäster Pers gränd. 
Här kommer ett klipp från Wikipedia. 

Mäster Pers gränd fick sitt nuvarande namn 1968. Innan dess var gränden den södra fortsättningen av Borgmästargatan. Mäster Per eller Mäster Peder kallades Petrus Dieterici Arenbechius, Katarina församlingens första kyrkoherde. Man återupplivade så ett äldre gatunamn på Södermalm från 1600-talet.

Området omfattas av fastigheten Flintan 1 som ligger nedanför Sofia kyrka på västra sluttningen av Vita bergen och begränsas i väster av Renstiernas gata. Inom kvarteret Flintan sträcker sig även Bergsprängargränd. Här finns ett tjugotal enkla trä- och stenhus från 1700- och 1800-talen. De som bosatte sig här var mindre bemedlat folk, som fick sin utkomst i de närbelägna industrierna kring Barnängen.

Idag är området en pittoresk idyll, långt ifrån 1800-talets fattigdom. De flesta kvarvarande husen längs Mäster Pers gränd och Bergsprängargränd är moderniserade och hyrs ut av AB Stadsholmen som äger och förvaltar dem. Samtliga hus är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".^[1]

Den rödmålade stugan på Mäster Pers gränd 1 var den sista i Vita bergen som rustades upp av fastighetsägaren AB Stadsholmen och fick modern standard åren 2011 till 2012. Här bodde sedan 1928 Alrik Sundberg (död 2010) som tyckte att det fungerade utmärkt att leva utan elektricitet, vatten och avlopp. Fram till renoveringen 2011 fanns varken vatten, el eller avlopp indraget. Vatten hämtades från en pump på Bergsprängargränd och på gården stod ett avträde. Huset finns omnämnt 1729 och byggdes i början av 1700-talet. Det har varit bostad för sillpackare, brandvaktmästare och några änkor. Under Stockholms bostadskris på 1800-talets slut hade huset flera inneboende, ibland bodde elva personer där samtidigt

Tack Elisabeth (som avslutar med "Jag älskar mitt söder!")! Hur intressant som helst!

Filmtips ....

"Honungslandet" - Makedoniens Oscarsbidrag och en dokumentär gjord förra året -.

Ramlar på den av en slump.

"På den nordmakedonska landsbygden lever Hatidze, en av de sista i sitt skrå. Hon är den sista kvinnan i Europa som samlar vildhonung. Med varsamhet och sin expertis förvaltar hon sina bikolonier med stor respekt och vördnad för de små djuren, så vitala för planetens ekosystem. Men när en kringresande familj installerar sig i huset intill hennes, förändras hennes förutsättningar. Honeyland är Nordmakedoniens Oscarsbidrag och ett häpnadsväckande vackert porträtt av ett unikt liv. En film av av Tamara Kotevska och Ljubomir Stefanov. Originaltitel: Honeyland."

Allt är annorlunda än man är van vid.
Och man funderar över vilket liv barnen får - som vuxna -. 
Det är gott om åthutningar av det mer våldsamma slaget ., så mycket kärlek märker man inte av. (Och ja, det fick mig att tänka på andra våldsamma ungdomar .., vad är arv och vad är miljö och allt detta).
Och Hatidze .., denna sååå kloka kvinna .,. så vacker tycker jag .., vacker just för att hon är så klok och så omtänksam. Femtiosex år. 



Här /filmen här ovanför) får man lite mera fakta om hur filmen kom till.
Och här kan man titta på den - i ett helt år framåt -. 

Ännu en torsdag ...

En bra torsdag, med betoning på  b r a.
Fick iväg ett fodrat kuvert lite norrut .., hämtade därefter upp Sonja och så gjorde hon mig sällskap till Flygstaden. Jag letade RX-lim och hittade det hos Clas Ohlson (eller Sonja hittade, jag såg dem inte där dom stod på översta hyllan).., vi åt god thai-mat till lunch och Sonja, som sedan hon blev änka inte tycker matlagning till sig själv är nåt att se fram emot, hon åt sååå rejält! Heja!

Sist av allt svängde vi förbi Fritz Blommor som ligger nära Västra Kyrkogården och där upptäckte jag Terese som arbetat hos oss i affären, men det var flera år sedan! Terese är ett under av vänlighet och har nog dom vackraste ögon jag någonsin har sett. Nu är hon florist och band en sååå fin bukett - bilden gör den inte rättvisa - och så fick jag ännu en bukett tulpaner, allt tack vare presentkortet som min rödvitrandiga syster förärade mig i födelsedagspresent.
Tack Rigmor!
Denna storasyster som är så omtänksam. 

Nu när operationen av Harrys svans närmar sig, kommer med posten (även det från Västerstad där min syster bor) ett pipdjur, nåt som är det absolut bästa han vet. (Jag är dålig på det här med hundleksaker, ja, ännu sämre när det gäller leksaker till katter). Så här ivrig och glad blev han när jag öppnat kuvertet och satt fast pipgrejen (som var en fisk) i postlådelocket.
Det var ett lycka-till-pipdjur, ja, inför operationen på tisdag.

Innan jag åkte iväg med Sonja, blev det ett besök i affären.
Sedan en tid tillbaka sköter vi själva om beställningen av blommor och den som har hand om den saken är Pernilla. Oj, det kan inte vara det enklaste! Blommor är ju i allra högsta grad färskvaror och det gäller att veta hur mycket som kan tänkas locka till köp. Heja dig, Pernilla!

Och hon hade gjort en fin exponering i entrén .., med lite tips inför Alla Hjärtans Dag i morgon.

För övrigt har det varit tämligen lugnt.
Även pv har - precis som lillkillens farfar - inträtt i Veteranpoolen och ska åka iväg tidigt i morgonbitti och vara barnbarnsvakt till lille Edvin. Avlösning i form av Edvins farfar dyker upp mitt på dagen.

Nu står Sigge här och jaaaamar och vill väl ha godare mat än torrfoder, men se, det får han inte ikväll. Någon måtta får det vara. Han är numera så kräsen att endast kattmat i sås duger.

Over and out.

Dagens fönster ....

Djupdyker i fönstermappen .., se där, ett bidrag från Ulrika som numera mest håller till på Twitter.
Så tråkigt Ulrika ., jag saknar dina inlägg!

Vilken glädje!!! 

RADIO Sveriges Radios "Naturmorgon" kommer att sända ett åtta timmar långt specialprogram med fågelsång från Sverige och världen. "Fågelsångsnatten" äger rum den 3 maj och tar sin början i Australien när solen gått upp där och avslutas när klockan närmar sig 08 på morgonen i Sverige.

20 länder kommer att direktsända fågelsången och i Sverige blir det nedslag på fyra olika ställen: en småländsk lövskog, en myr i en barrskog i Dalarna, Landgrens holme i Skanör och en ännu okänd plats. Sändningen ingår i "Dawn chorus", ett internationellt radiosamarbete där man följer solens uppgång runt jorden.

Programledarna Mats Ottosson och Jenny Berntson Djurvall finns på plats i Småland tillsammans med fågelexperten och ekologiprofessorn Susann Åkesson.

"Det här kan bli en stor upplevelse både för den som vill lära sig känna igen en och annan ny röst i fågelkören, och för den som bara vill njuta av det kanske bästa ljud som finns: fågelsång," säger Mats Ottosson i ett pressmeddelande.

Och så ett adventsfönster ...

Fönsterbilder som kommer via messenger, har en tendens att ibland bli bortglömda.
Så blev det med den här.

Det här fönstret med dom underbara fredskallorna och den rejäla stjärnan, den kom från Uppsala och från Babsan och den anlände till landet Halland den tjugosjunde november 2019.

Till mitt försvar kan jag ju säga att det i efterdyningarna av brösteländet, kanske var det därför det blev liggande. Men nu!!

Tack Babsan och trevlig advent och God Jul till er alla!

En annan dag ...

Idag känns det bättre,
Helt ärligt tror jag att jag aldrig i mitt liv har blivit så upprörd som igårkväll när vi tittade på nyheterna och hörde om ungdomsrånen. Jag var r a s a n d e! Och jag gick ut i köket och sa dom fulaste ord jag kunde komma på och jag sa till pv att "jag skulle önska att vi hade en boxningsboll"; en sån man kan slå på för att avreagera sig, men det har vi inte.
Skulle det ha hjälpt?
Ja, för stunden.
Att få rasa ut på det viset - om än bara med ord - hjälpte.
Men i längden .., inte det minsta förstås!

Här berättar en ung kille om hur det kan vara.

Och här berättar en "ungdomsutredare" om sånt jag inte visste när det gäller rån.

I längden måste vi förändra samhället och det ska börja från tidig ålder - att fostra våra barn - alltså.
Och ungdomar som inte har vuxit upp här och som beter sig så här illa, ja, på nåt sätt måste ju samhället markera  r e j ä l t, att så här får det inte gå till.

Pv berättar ibland om elever som bara sitter av tiden på lektionerna (gymnasiet), totalt ointresserade och som blir våldsamt upprörda när betyget blir icke-godkänt.
Jag var minsann inget snille i matte och vi var många som inte hoppade av glädje när vi såg att det var dubbeltimme i det ämnet, men inte satt vi och glodde rakt fram inte.

Och varför tänker jag på just detta, med lektionerna?
Jo, för att olika intervjuade politiker nämnde detta att vi måste få alla att gå i skolan.
Tala bara om för mig  h u r.
En gång i världen krävdes inte högskola för att få ett arbete, inte ens studentexamen, men det vet vi ju att det är helt andra tider nu.

Hur tvingar man elever att gå till skolan?
Hur lockar man ungdomar till läxläsning och prov, om man i stället kan tjäna flera tusen kronor  per vecka för att bli kurir och leverera narkotika, ungefär som en brevbärare?
Ja, jag har verkligen inte svaret.

Nåja.
Efter raseriutbrottet somnade jag och sov gott, ända fram till fyratiden.
Lyssnade till Europapodden som jag ju tycker är såååå bra .., och så reprisen av "Ring P1", vilket också var intressant. Och senare, på förmiddagen., en sväng till Sonja .., fika vid hennes köksbord där det alltid ligger lika mycket papper och tidningar som på bordet där vi har vårt tangentbord.

Därefter förbi friherrinnan där jag lämnade av Spelbilagan från igår (hon använder den när hon filurar på lördagens V75:a) och där, i hennes lilla rabatt, upptäckte jag en gullviva som börjat blomma och påskliljorna bara väntar på lite sol .., det är ju helt sanslöst!

På hemväg lyssnade jag till dagens debatt i riksdagen - jag tror att det handlade om vårt förhållande till andra länder - och upptäckte en kvinnlig politiker som jag verkligen tyckte hade vettiga synpunkter. Hon skrädde inte orden när det t.ex gällde Kinas mästrande mot andra stater vilka mopsar sig. Kerstin Lundgren (C) var namnet.
Vår utrikesminister -  Ann Linde (s) - har jag alltid gillat.

Och sen .., bara en skön dag.
Promenad nere vid havet .., - flera promenader! - solen som strålade .., iskall vind.
Fortfarande solsken.
Ja, ja.
Det är väl så här livet är.

Och från Malmö kommer härliga bilder med lillkillen som motiv. Hans farfar är för dagen barnvakt och har tagit ut den lille på promenad i vagnen .., dom har stannat till vid hundrastgården och så smart, det är ju precis lika intressant som kyrkans barntimme och tänk, skator och kajor fanns där också!
Heja farfar!!

Dagens fönster ....

... fångades av en madame som bor i ett gult hus på en kulle, allt ut i landet Halland.

Fönstret finns på Halmstad slott.

Här kan man få lite historia om slottet - ett slott som från början tillhörde Danmark - där bland annat Drottning Kristina övernattat år 1654, då, när hon abdikerat från den svenska tronen och var på väg till Rom.

Själv tycker jag att slottet är otroligt vackert i all sin enkelhet.

Och så ...

... blev det tre timmars jobb, från fem till åtta.

Jättetrevligt!
Glada, goa arbetskamrater .., Emma som tog jättekön med postärenden och jag själv kassan (men nu kan jag det här med Schenker och DHL och hur det fungerar, det är faktiskt enklare än Postnord) och rara kunder och, ja, det var kul.

Kom hem till pv och en glad Harry.
Nåja, pv var också glad.

Tittade på Aktuellt som ikväll handlade väldigt mycket om pojkgäng som rånar andra ungdomar.
Förnedrar, hotar, misshandlar och ibland urinerar i offrets mun.

Efteråt kände jag sån ilska och frustration så jag nästan skrek rakt ut i köket!!

Jag blir helt enkelt deprimerad.
H u r  ska samhället - vi människor - få nån ordning på detta?
Var börjar vi?

Tack hedgrenskan för pratutbytet om det här ikväll, om än med bokstäver.

Älskar Bokbörsen  .... 

.. för möjligheten att hitta begagnade (men ofta i skick som nya) böcker till lågt pris.

Men idag lurade jag mig själv.
Den här i pocketupplaga hade blivit ännu billigare om jag köpt den hos Adlibris pocket.

Nåja, nu vet jag till nästa gång.

Undrar också om någon som läser här säljer sina böcker på Bokbörsen?
Du, Rexxie?

(De böcker jag fått har alla förpackats på nästan e x a k t  samma sätt. Tänkte kanske att det finns några stadgar när det gäller sånt?)

"Tom kassa betalar inga räkningar ...."

I en kommentar till ett inlägg från igår, skriver Cecilia N så här:

"Och igårkväll (söndag alltså) fastnade jag framför Kunskapskanalen och en dokumentär om en gammal man i Nederländerna som hade en grönsaksaffär som han inte kunde få för sig att ge upp trots att hans kropp gjort det.
Då tänkte jag på dig. Den här skulle du ha gillat."

Cecilia kunde inte ha haft mer rätt! Tack för tipset! 
Vilken helt  u n d e r b a r   film! 

Så här lyder programbeskrivningen: Ett rörande porträtt av Hollands äldste grönsakshandlare och hans fru som har lagt ner sin själ i att driva sin butik under sextiofem år och som inte vill höra talas om att sluta. Butiken betyder allt för Adrie och trots att han har svårt för att gå, jobbar han mer än fjorton timmar om dagen, alla veckans dagar. Någon semester har han och hans fru Francien inte haft sedan 1950-talet. Hur länge ska han orka fortsätta med sitt livsverk? 

Och jag kände igen mig i så mycket.
Det påminde lite om dom tretton åren på lilla Fridhems Livs, som ibland nästan kändes som min egen butik. Mer än en gång ringde kunder hem till Bjäresjö och sa att "Hallå, det är ingen som har öppnat affären .., nånting måste ha hänt?" och jag fick kasta mig i bilen, svänga förbi den som försovit sig, få butiksnycklar utslängda genom en balkong och så iväg till affären för att öppna och ta in bröd som Möllers ställt i en kartong där utanför .., ja, allt sånt.  Detta hände framför allt under det sista året, då butiksledningen kanske inte var den bästa.
Men å, vilken personlig butik att arbeta i. 

Min morfar och mormor var under en period handlare i Dikanäs och kanske går affärsgener i arv?
Min mamma trodde inte på att bara ösa in pengar till behövande i Bolivia, utan ordnade så att kvinnor - med hjälp av kaktusfibrer - kunde göra allt från hängmattor till väskor och korgar och så hjälpte mamma till med försäljningen och på så sätt blev kvinnorna självförsörjande. 
Och  s o m   jag lekte affär när jag var liten! 

Hur som haver: det här blev i alla fall en på alla sätt och vis intressant dokumentär - och även en resa bakåt i tiden -. Har ni tid över - Anne i Mantorp och Bente i Norge, ni skulle nog tycka om den -, se den!
Här är länken.

Dagens fönster ....

.... kom i färg, men fick bli i svartvitt .., fångades i Vasastan av Elisabeth som bor på Söder (hon är född i Norrbotten)  och det var när hon väntade på sonen som hon resolut tog fram håven.

Tack! säger jag.
Och  t ä n k, så vackra hus det byggdes förr i tiden!

Summering ...

Jo, jag vet, jag har berättat om det, hur jag vid läggdags ställer fönstret på vid gavel och så står jag där och tittar ut i mörka kvällen och så blir det en slags summering över dagen som varit.
Ett slags tack.
Den skillnaden märker jag tydligt - jag tar verkligen inte livet för givet - trots att min bröstoperation inte visade på några farligheter.
Och jag har aldrig tagit livet för givet, men än mindre nu.
Kanske - eller troligen - kommer den här känslan att försvinna?
Att allt blir som vanligt igen.

Det här, att skriv en slags dagbok i bloggform, fyller samma funktion.

Vad har då dagen bjudit på, förutom resterna av stormen Ciara?
Jo, en natt med dålig sömn då jag till slut valde att titta på ett program som verkligen fångade mig.

Jo, det här.
Så fantastiskt intressant! Nu hoppade jag in på sista avsnittet, nja, jag får nog börja från början.
Jättebra uppläsarröst .., nog tillhör den väl Claes Aronsson, han som driver Europapodden?
Ikväll ska jag fortsätta lyssnandet.
Baklänges.

Vid tvåtiden tar jag bilen och bestämmer mig för att köra till Sonja i Harplinge.
Stannar till i Steninge, just nedanför Skepparstugan där vi sommartid brukar sitta och njuta av räkfrossa. Nu är det bara en enda bil på parkeringen och det är den jag kör .., och stranden är förstås helt öde och havet i uppror.
Kanske är det efterdyningarna av stormen Ciara?
När vi har varit ute med båten pratar pv ibland om "gammal sjö" .., han är - i mina ögon - duktig på att läsa av havets rörelser.

Några sommarstugor klamrar sig fast vid hällarna och jag kan tänka mig hur det är att sitta där på den lilla verandan och titta ut över ett vresigt hav. Från det här tämligen oansenliga huset är det inte långt till vattnet. Femtio meter, kanske?

Sen åker jag till Sonja.
Jag har med en baguette från Börjes konditori i Harplinge (den ska vi komma att dela på) och Sonja har fixat kaffe och så sitter vi runt matsalsbordet och fikar tillsammans. Och pratar och pratar och pratar. En liten flaska mandelolja har fått göra mig sällskap och efter fikat slår vi oss ned i skinnsoffan vars dynor alltid glider iväg ., och jag hämtar en rosa handduk som jag lägger under Sonjas arm och så masserar jag först hennes högra och därefter hennes vänstra arm.
Jag känner hur hon slappnar av.
Hennes hud är så len.

Och hon berättar om sin uppväxt ., om huset som liksom hade så hög grund, så där så att det blev som ett rum där under och där brukade Sonja och hennes kamrat bjuda på låtsas-kaffe.

Bilden togs för något år tillbaka.

"En gång bjöd vi min far på "fyllekalas" där i vår "grotta", fast vi hade förstås ingen aning om vad ett fyllekalas var, men vi hade väl hört någon berätta om ett sånt ...", säger Sonja och skrattar gott.
Eller .., hon skrattar lite i alla fall.

Och vi pratar om min mamma .., och om då, när jag blev ensamseglare .., ja, om allt möjligt.
Vi pratar också om Gösta och när han och Sonja skulle flytta från Haverdal till Halmstad.
Om oron.
Om Sonja son ville bli kvar och Gösta som  p r o m p t  ville vidare.
Sånt.

I morgon är det tisdag.
Europapodd och inget annat planerat.
Pv är hemkommen från körövningen .., jag har pratat med sonen som har köpt nytt objektiv till sin kamera och tar så fina bilder. Han är bra på att fånga stämningar och känslor.

Och nu är klockan halv elva.
Over and out.

Ps: Ett annat intressant program visades i SVT2 - det var Vetenskapens Värld - som ikväll handlade om skogsbränder. Ds.