Tisdag i slutet av maj ...

Så är det förstås, att morgnarna är bäst.
Jo, det  ä r  verkligen så att morgonstund har ..., ja, ni vet.

Låg ovanligt länge idag, fram till åtta, men så hade jag vaknat vid tvåtiden natten mot idag och kände mig väldigt pigg och alert. Det tog någon timme innan jag somnade om. Sov tungt. Kände av allergin i ögonen. Nåja, har man inte värre bekymmer än så, är det ju inte farligt.

Och igårkväll blev det middag i hamnen.
Vi kom fram nästan exakt samtidigt - pv cyklande från jobbet - jag med harry i bilen.
Det blev en fin försommarkväll.
Småprat med hamnvärden .., sen kom båtgrannen med sin vita spets Max och så frun förstås. Max och Harry var båda lösa och hälsade vänligt på varandra .., harrys lilla killing-svans gick fram och åter som lodet på en klocka. Han var glad. Trygg.

Själv tog jag en simtur i ett hav som inte var det minsta kyligt. Brännmaneterna som vi såg vid mastningen, var åtminstone för tillfället försvunna.

På väg hem bad jag pv vända när vi passerat den här kröken. Det var vallmon som lockade. Jodå, han vände.
Efter det lilla röda huset, ligger ett avlångt hus med halmtak och det är så dumt till .., det är precis i kurvan och hopplöst att stanna för att ta en bild.

Men här gick det bra.
Jag klev ur bilen och aktade mig noga för alla brännässlor och försökte fånga åtminstone en liten gnutta av skönheten som dom här blomstermadamerna bjöd på!

Som synes var det inte alldeles enkelt med skärpan.
Den kom på dom ännu inte utslagna blommorna, men det får gå.

Och kvällen fortsatte med plantering av humle och vattning av allt som vi har i växthuset och pv gick omkring med trimmern och jag körde den gamla eldrivna motorgräsklipparen. Trimmern blir för tung för mig.
Vi plockade även mördarsniglar vilka raskt fick möta döden, denna måndagkväll i maj.

Idag är det varmt, nåt otroligt varmt, helt enkelt.
Vid halvniotiden tog jag bilen och körde till Slöinge för att köpa bröd och hela tiden fylldes jag av sån otrolig glädje - eller kanske mer tacksamhet - över att jag bor i ett jordbrukslandskap som översvämmas av kor och kalvar .., hästar och föl .., tackor och halvstora lamm .., höns som kacklar .., och när jag passerade lilla byn Vastad - med bara några få hus - såg jag sothöns med ungar som simmade på rad i det som väl mest kan liknas vid en liten, liten sjö.
Ungarna var verkligen små och alla såg ut att ha nånting rött på huvudet ., som små mörkröda tomteluvor!
(I Vastad bor en av pv:s körsångarkollegor - Charlotte -. Hon är förstasopran i Halmstad Kammarkör och har en röst som inte går att beskriva i ord .. , orden och tonerna singlar rakt upp mot himlen!)

Jag såg tjärblomser i dikesrenen ., nyslaget hö i strängar .., en traktor till salu i Slöinge .., förskolebarn med sina fröknar på ett grönområde (barnen stod två och två och höll varandra i hand ..) ..., ja, och jag lyssnade till underbara Kajsa Boglind, SR:s Washingtonkorrespondent som gör sig allra, allra bäst (enligt mitt sätt att se det) när hon gör egna små krönikor. Som det här, till exempel.

I sommar eller höst kommer Kajsa Boglind att återvända till Sverige efter sina år som utrikeskorre och även om efterträderskan säkerligen blir hur bra som helst, kommer jag att sakna Kajsas personliga sätt att göra reportage.

Sista biten hem tänkte jag att bättre än så här blir inte livet.
Nu ska jag mejla madame Boglind och lätta mitt hjärta.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

"Ett stugfönster. Där ligger några fröpåsar i väntan på sådd, lite batterier som ska kasseras, en gammal tjuga, med mera. Hälsningar ellem".

Tack snälla! säger jag.

Gunnar ....

Letar en bild, hittar andra.
Den här, till exempel.

Byxorna, käppen och skorna tillhörde en trogen kund i affären - nämligen Gunnar Ljusterdal -. Under årens gång blev han allt mer krumryggig, för att slutligen nästan gå framåtlutad i nittio graders vinkel.

I trettiosju år arbetade Gunnar som riksdagsstenograf och i tjugotvå år var han redaktör och ansvarig utgivare av Grönköpings Veckoblad. Och 1982 tilldelades han Stora Journalistpriset. Han hann även med att arbeta på Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning.

Inget av allt detta visste jag när den något stapplige mannen med sin käpp kom in i affären. Alltid så vänlig. Vintertid ofta klädd i nån slags grön lodenrock.

Foto: Bengt Magnuzon för tidningen Fokus.

Gunnar föddes 1931 i  Munkfors i Värmland 1931 och dog i början av juli för två år sedan. En eftermiddag när jag själv hade handlat, hjälpte jag Gunnar ut med varorna. Han gick dåligt, snubblade lätt och tillsammans med en annan kund, hjälpte vi honom på benen igen.

Det gick  l å n g s a m t  för honom att ta sig till bilen.
Jag lastade in kassarna i baksätet och frågade om han verkligen skulle köra hem själv?
Om han ville, kunde jag skjutsa honom.
Nej, nej, det var ingen fara, sa han.
Han kunde vägen utantill - "jag kan köra den i blindo!"sa han och det var ju bara tillfälligt det här att han snubblade lite.

Dagen därpå fick jag höra att denne genomsympatiske man -  på väg hem från affären - hade kört av vägen - jo, han levde, det var inte det - men sen dröjde det inte länge förrän det var slut.

Gunnar var gift med Britta, född Rendahl, och om henne kan man berätta mycket, men inte just nu .Men en sak ska jag i alla fall visa. Ett av hennes många alster som textilkonstnärinna. Här.

Nu ska jag ut och klippa gräset där inte robotklipparen kommer åt.

Dagens fönster ....
(Hopefully måndagens).

Tänk, så många annorlunda fönster som kommit susande till bloggen under årens lopp!
Eller annorlunda miljöer.

Här är en sån .., från Portugal och annannan, som för övrigt har blivit en hejare på att ha håven redo! Hur glad blir man inte då!

Tack! säger jag.

Tack Mossfolk! 

Ditt tips om Ekotipset.se var ju helt suveränt!
Här ska minsann testas både det ena och det andra!

Har dessutom lagt in bloggadressen i min länklista.

Och så blev det då äntligen söndag!

Och det har varit en tämligen gråmulen dag, med allt från solsken till duggregn, till hällregn. Allt på en gång.

Nåja.
Vi har ändå hunnit med en hel del.
Pv har grävt upp potatisen som blivit kvar i landet (det var bara brännässlor där ...) och det är ju nedrigt att vi inte tagit hand om den, men nu så .
Själv har jag mest varit i växthuset .., satt ner alla tomatplantorna i jorden och försökt göra fint.

Och så lade jag ut en fråga på facebook vad den här lilla skönheten möjligen kan heta och fick svar bums. Det var Lena Drameus Åberg som visste att det här, det är en porslinsveronika! Lena är gift med ägaren till Åbergs Trädgård, ja, Lena är väl också ägare, om dom nu inte tackat för sig.
Och blomman har köpt just där, i Ystad, hos dem, men för flera år sedan.
Nu sprider den sig.
Jag  ä l s k a r   den!

Och jag har utan bekymmer dräpt mördarsniglar (ja, jag vet att dom heter spansk skogssnigel) och jag kände sån glädje när jag såg att Trollius nu börjat blomma. Smörblomma, säger många.
Mina kusiner i södra Lappland och en instagramföljare från Gargnäs, några mil hemifrån, kaller den "Ploppen".

Säkert är det så att det spelar in, det här att jag minns dem från somrarna hos mormor, på samma sätt som jag minns all humlen och pv håller nu på att gå i bitar över alla humlestörar som jag vill sätta upp.

För övrigt intet.
Ingen DN idag. Kanske hade brevbäraren försovit sig?
Kanske var det nåt fel i tryckeriet?
Får kolla om den kommer i morgon.

Hjälp, vilken god middag vi har ätit!
Lade billiga karrékotletter i marinad igår ..,  stekte så upp dem och hade färska champinjoner till (fick steka med köttet) .., därtill fjolårspotatis direkt från landet, plus färska knippemorötter  (från Hemköp, 74094 plu) båda grejerna fick gå i ugnen på hög värme, tillsammans med färsk salvia, timjan och flingsalt ..,  pytsade i lite grädde med kotletterna och så gelé till.
Hjälp, så gott!
Lägg därtill ett glas rött vin!
Så enkelt.
Så smarrigt!

På äldreboendet ....

För några dagar sedan - det var när jag lyssnade till detta med att så många på äldreboenden har avlidit i sviterna av det eländiga viruset - kom jag att tänka på personalen på Ejdern där mamma tillbringade sina sista åtta år.

Allra mest tänkte jag på Marie, mammas kontaktperson.
Och som alltid översköljdes jag av tacksamhet över hur fin och ömsint personalen var, så jag slog mig ned här vid datorn i akt och mening att skicka ett postens vykort (sånt som man gör själv) och än en gång säga "tack, för att ni fanns där!"

Men det gjorde jag inte.
Jag letade i stället upp Maries telefonnummer (upptäckte att hon stod som endaboende på adressen och tänkte att hon och hennes man kanske hade separerat) och slog henne en signal.

Det blev ett bra samtal.
Först det där från-hjärtat-tacket, men sedan om allt annat.
Själva livet.
Nej, hon och hennes man hade inte gått skilda vägar, han hade drabbats av sjukdom och gått bort inte långt efter pensionen och själv arbetade hon kvar på gruppboendet, ja, hon är kanske tio år yngre än jag själv.
Jo, livet går förstås vidare.
M å s t e  gå vidare.
Men nog var det ledsamt.

Någon coronasmitta hade - hittills - inte kommit in på boendet, men Ejdern består bara av två avdelningar; den ena med åtta boende och den på övervåningen .., där är det patienter som numera kallas "äldre-äldre",  ofta väldigt sjuka och med patienter som långt tidigare skulle ha hamnat på långvård.

Jag tänkte att det här med att isolera dementa människor på en avdelning, det måste vara nästan omöjligt. Hur ofta gick inte mamma och de övriga (de som kunde vara uppe och promenera) runt, runt, runt i korridoren eller ibland - av misstag, när dom inte hittade till sitt eget rum - in till någon annan? Att låsa dörrarna till respektive patient var inte tillåtet - är det kanske inte nu heller -.

På Ejdern var det samma personal i stort året runt, förutom under semestertider och det är klart, att då får man säkert in rutiner som sitter på ett annat sätt.

"Ja, Elisabet .., vi har verkligen klarat oss bra!" sa Marie, denna pärlornas pärla.

Det är tolv år sedan min mamma dog.
Tolv år.
Det känns som .. tre år sedan.
Fem, kanske.
Men inte tolv.
Och min tacksamhet till Ejderns personal, den är precis lika stor nu som då.

Dagens fönster ....

.... kommer från Ulrika! 

Tänk, att du har hamnat i självaste paradiset!

Tack som tog fram håven!

Måndagkväll i landet Halland ...

En gång på 80- talet, det var när jag arbetade på Nilahallen i Malå, hade jag textat en skylt, ja, det var nåt om karrékotletter, det som i Skåne heter grishals.
Det var en stor skylt - största sorten - knallgul botten och svart och röd text ..,. och den skulle sättas upp på det jättelika skyltfönstret ut mot Skolgatan.

Problemet var att jag råkat sätta den upp och ner och det ska jag säga, att så många kunder som uppmärksammat och handlat karrékotletter som den dagen, det var det länge sedan vi hade haft! Så många hade stått och vridit på huvudet för att se vad där stod och sen satt det fina priset kvar i huvudet!

Ungefär så blev det med mitt förrförra inlägg .., jag höll på att ramla baklänges när jag nyss satte mig ner här vid datorn och såg att där var  t i  o   kommentarer! Tio! Numera får man vara glad om det är två som kommenterat och ofta tror man att där inte är en enda som läser, ja, möjligen frånsett Bert och någon annan trofast bloggvän.

Men nu .., tio! 

Det här ska bli min melodi hädanefter.

Och så ska jag tala om för er  v a r f ö r  jag skrev söndag, för annars får jag väl ännu en demenstest mig tillsänd - om än aldrig så välmenande -.
(Och jag VET att det var av välmening och omtanke! Avsändaren vet ju att jag brukar göra klocktestet för att se hur det går med hjärnan).
Jo, för pv har alltid fredagar fria och nu hade han ju varit fri i tre dagar - precis som han brukar vara - men egentligen sedan i torsdags - och ni kan inte tro hur glad jag blev när jag idag på förmiddagen insåg att oj, han ska inte alls till jobbet i morgon!
Och vem bryr sig om veckodagar när man är pensionär?

Nu vet ni.

Och stort tack till alla er raringar som berättat att det är lördag där ni bor!
Nu blir det som på Oscarsgalan: tack till annannan (tänk, i Portugal är det lördag!), tack till Turtlan som tittat på en rislampa med juver (!!) .., till Ulrika som väntar på snigelbesök och gjort ett fint hjärta som fladdrar i vinden (övar sig inför bröllopet) .., till den virkande Bente i Norge och inte nog med det, även hos Bert i Luleå, Monica i T i Lysekil och Monet i Norrtälje visar det sig vara lördag!
Cecilia N tänker att hon kan ta vilken dag som helst ... och Bert igen, han har - vid närmare eftertanke - dessutom kommit på att jag är SYNSK!
Jag lever inte i nuet och inte bakåt, jag lever i framtiden och får plötsligt dagar tillgodo!
Halleluja!

Kram till er alla!

Studie i blått ..., eller nåt.

Vilken underlig dag det här har varit.
En slags omåttlig trötthet kom över mig redan i morse och den sitter i ännu.
Nästan, i alla fall.
(Det blå i studien får väl syfta på pv:s tröja).

Medan pv målat i det lilla, lilla rummet längst till vänster vid vedboden, har jag fixat lunch och bakat bröd och slängt lite i maskinen, läst en bok om konstnären Oskar Bergman .., haft ett av mitt livs skrattigaste mobilsamtal - det var sonen som visade hur man kunde förändra ens ansikte till allt möjligt hemskt - och jag skrattade så luften nästan tog slut! Det låter ju fånigt, men det var så himla roligt!

Och så har vi löst vad vi trodde var gårdagens DN-kryss, men det visade sig vara förra fredagskrysset och då hade vi ju besök och tidningen fick vila.
Så tog vi oss an dagens korsord och så här såg det ut - som på bilden -.
Lite knepigt på vissa ställen.
Man riktigt ser hur pv funderar.

Tja .. men vi testar så här! tänker han nog.
Själv ligger jag utsträckt med benen på hans lår och så går korsordet mellan oss.

Se där! Nu blev det klart. Och eftersom jag vet att somliga blir kräksjuka av att se tår i öppen dager .,. så täckte jag över dem.

Och så har jag studerat minnesord i samma tidning.
Livsöden träder fram .., och idag var det två som var så ömsint författade.
Det här var det ena.

Det här det andra.
Hennes alster ska jag försöka få syn på någon gång. Altartavlan i Höglands kapell i Dorotea till exempel, om vi åker upp någon gång, eller altarväven i Föllinge kyrka .., ja, sånt. Och tänk att ha vernissage på sin 100-årsdag!

Just nu har jag bröd i ugnen .., det är veckofinal i Vem vet mest och framför mig står en bukett syréner (något bedagade) och en glasburk med pennor.

Så ser den här lördagen ut.

Söndagmorgon i landet Halland ....

... och samtidigt ett dagens fönster, det var från tiden innan vi hade bytt fönster på huset.

Klockan är snart nio, men jag har varit vaken länge. Borta är solen och den blå himlen, eller borta - den finns ju där - men inte här.
Inte just nu.

Gårdagen bara susade iväg.
Först ett besök på Biltema (där allt, verkligen allt .., verkar finnas!) där det skulle köpas splintar och annat till båten och själv hittade jag en perfekt hopfällbar fällstol ..,  en som inte är så himla låg (tar sig gamlingar öht ner i såna numera?) .., plus en liten pool perfekt till småttingar som någon varm sommardag kanske kommer på besök .., och pv köpte en flytväst i storlek 10-20 kilo .., ja, plus en hel del annat. Flera gånger kom ett biträde fram och undrade vänligt om jag behövde hjälp och jag blev så förvånad .., trodde mest att den servicen förekom i fina klädbutiker?
Till Claes Ohlsons hann vi också (det var där splintarna fanns!) och den lilla, lagom stora rislampa som jag hoppats hitta till växthuset, den fanns inte. Bara en jättestor, nej, den fick vara.

Senare på kvällen kom Hilda, Patrik och lille Edvin på middag och den minstes morfar förevisade pianot, mandolinen, samt växthuset .., och att leksaker behöver vara dyrbara och uträknat pedagogiska betyder inte alltid att dom blir älskade: nej, en flugsmälla och en utdragbar ryggkliare gjorde däremot stor succé!

Det var trivsamt, som alltid. Och Edvin har nu börjat prata och då blir det ju nånting helt annat. Rabarberpaj, det tyckte han var smaskens och Harry var spännande värre. Roligt var det också att med en något för tung spade försöka gräva i trädgårdslandet; det som inte är något egentligt sådant .., nej, där hamnar allt lite huller om buller.

Men varför en bild på den träskål som min morfar gjort? Jo, den hade vi sallad i. Varför den är märkt med en 5:a vet jag inte? Kanske nåt inlägg för åtta år sedan där vi skulle lista saker som betyder nånting extra? Nånting som vi skulle rädda vid en brand?

I letandet efter bilder, dyker pElle upp.
Var gång jag klipper gräset - just där pElle ligger begravd - tänker jag att det måste bullra nåt hemskt där nere i jorden och ja, jag inser att det nog möjligen bara är benrester kvar av denna älskade katt, men ändå.
Nån vila för hans lilla själ, det blir det i alla fall inte med gräsklipparbullret.
(Robotgräsklippare är toppen, men den kommer inte åt riktigt överallt).

Inget planerat för dagen.
Gråmulet ute.
Och m ä n g d e r  med mördarsniglar ute på gräsmattan.
(Det har regnat i natt).

Dagens fönster ....

"Hej!

Upptäckte ett fönster på badrumsdörren!" skriver hedgrenskan i Trelleborg.

Sicken tur! säger jag.
Tack Kerstin!

Resumé över en torsdag ...

Ja, så blev det, att nästan hela den här dagen har gått åt till båten. Nu gällde det att få masten på plats. För den som kanske inte känner till det, så vilar masten i ett mastskjul tillsammans med alla andra master och nu var det nästan bara vår som inte kommit på plats. Idag skulle det ske.
(Vid den nedre pilen stod jag och vevade och vevade och vevade. Den övre pilen visar bara själva masten).

Masten är mycket högre och väldigt mycket tyngre än den på den gamla båten, så det var ett åbäke att få den på plats. Först lyfts den (jag vevade ...) så den ligger horisontellt i luften, sen vevar någon - det var jag - så att den långsamt, långsamt tippas upp (då det var svårt att få den rätt, fick jag ideligen nya order: "Höj, sänk mera, inte så mycket, höj igen .., försiktigt!") och så stod då pv och en annan båtägare vid namn Lennart och försökte rikta den på plats. Det tog nog två timmar allt som allt, ty det bara strulade och Lennarts sambo eller fru Pernilla, hon höll i tampen så båten inte skulle svänga ut .., och ibland började masten luta oroväckande åt ena (havet) eller andra (mitt håll) hållet och jag var totalt mentalt slut på efteråt.

Det var nog även Pernilla.
När båten började röra sig för mycket, ropade Lennart att hon skulle säkra den med tampen i fören, men hon var ungefär lika duktig på knopar som jag själv och jag såg hur frustrerad hon blev. Å, vilka underbara människor!
När det äntligen var klart .. ,ville jag bara gråta av lättnad!
Vilken anspänning detta var.

Väl på vår båtplats, så skulle seglen på - stagen (linorna som löper från masten och neråt) hade pv redan fäst på därför avsedda ställen (han hade en ritning på hur det såg ut när dom tog ner dem, men den hittade han inte ..., tur att han har gjort detta förut, om än inte på den här båten!)
Förstår ni vilket kaos-virrvarr av staglinor .., det är ju som att sätta upp en väv i en vävstol och jag skulle jag aldrig i mitt liv fixa detta!

Det är ju tur att man känner sig själv och framför allt att pv känner sin sambo.
Förutom detta att masten ska dråsa i havet eller än värre - i backen - så är min största rädsla att harry ska missa när han hoppar ombord eller av båten och ramla i havet.
Man  k a n  verkligen göra sig illa, det är ju ganska trångt mellan båtarna och stegar och annat är i vägen.

Alltså vänder jag mig bort var gång det är dags för antingen det ena eller det andra, men  det gick hur bra som helst och nu har pv lovat att göra nån slags landgång - typ, ungefär som man har i hönshus med tvärgående ribbor - så blir det åtskilligt enklare för Harry. Själv krånglar jag mig på även om det sannerligen inte är den graciösa varianten.

På båten intill oss (bilden) huserar ett par i fyrtioårsåldern och dom köpte sin jättefina båt i fjol, lade nytt teakdäck (dyrt, dyrt, dyrt) och är inte särskilt vana seglare. I tre år inalles har dom testat detta.
Båten heter Alina och där fick dom med hela familjens initialer, egna och bonusbarnens.

Ytterligare ett snäpp bort satt ett par i åttioårsåldern och nästan alltid när vi är i hamnen, är även dom där. Den mannen hade fått ett hjärtstopp härom året (inte på båten dock) och blivit räddad av två ungdomar som gjorde HLR på honom och tack vare detta (han minns absolut noll och intet av det hela!) så kom han till liv igen.
Jag frågade om det inte kändes oroligt att ge sig ut till havs, när man varit med om nåt sånt? "Inte alls! Man  m å s t e  ju våga leva!" sa mannen som en gång varit militär.
Och looog.
Jaha, på det viset.

Nu är vi hemma och är totalt möra, såväl fysiskt (pv) som jag själv (mentalt och fysiskt). Harry har däckat och är väl halvt medvetslös.
På den mindre båten, som var betydligt knepigare att gå på längs sidan, rörde Harry sig obehindrat .., men konstigt nog är det som att det är svårare för honom nu. Ja, han är ju äldre också. Och rodret, (svansen) är ju nästan helt borta.
Så här låg han i alla fall och sov en stor del av tiden.
Älskade, älskade Harry!

På väg hem såg det ut så här.
Såååå vackert!

Nu ska jag gå i säng och titta på play .., jag har svårt att välja .. , Falsk identitet eller Normala människor. 
(Har sedan vi kom hem satt en deg på jäsning över natten .., det ska bli baguetter till frukosten, samt vattnat i växthuset och i rabatterna och diskat undan.
Det har varit rejält varmt idag och lär ska bli fint även i morgon).

Dagens fönster ....

En av fördelarna med att bo på Regementsgatan i Ystad, det var att man kunde promenera i kvarteren bland alla gatuhusen och dom flesta hade nästan full insyn i sina vardagsrum och bodde man då ensam - och kanske ibland kände sig lite ensam, så blev det en slags trygghet att se in i andra människors vardagsliv.

Det kunde kännas tvärtom också.

På sina kvällspromenader i Porto, där ser i alla fall annannan en katt i ett fönster.
Ett fönster som står öppet. Kattens blick möter hennes.

Tack! säger jag.

Dan före dan ....

Det slog mig precis, när jag funderade på rubrik och vitsen med en sådan - att det hade varit såå mycket enklare om jag, vid det allra första blogginlägget, bara hade numrerat det som en 1:a och så fortsatt vidare.

Jag undrar var jag då befunnit mig, rent siffermässigt, just nu?
Femton års bloggande allt som allt.
Till en början ett enda litet pytteinlägg bara .., knappt att man vågade trycka på publiceraknappen. Ett av dom första inläggen handlade om naturen söder om Helsingborg; några "backar" som jag inte kommer ihåg namnet på nu.
Nu kom jag på det: Hilleshögs dalar!

Nåväl.
Det var tankeflykt det och det är jag bra på, faktiskt är det en av mina allra bästa grenar.
(Och ja, det är inte så att jag inte begriper att en rubrik ska locka läsare, men det känns som att bjuda på godis för att få kompisar, då hade det varit enklare med siffror bara).

Gårdagen innehöll inte många sensationer.
En resa till Varberg - fem mil norrut - och ändå så annorlunda.
Varberg är bara så vackert.
Och när jag hade parkerat bilen och gick längs Eskilsgatan, hörde jag kyrkklockeklang.
U n d e r b a r t!

Senare på dagen tog jag Harry på promenad och när jag passerade Ecke och Britts gula stuga, sprang Harry iväg som salig .., han hade upptäckt Ecke!
Eftersom deras ene son låter bygga om lillstugan, är det mest kaos ute på gården och det här blir andra sommaren som Ecke och Britt knappt kan vara där dom trivs som bäst.
Och nej, det är inte sonens fel, det är byggfirmans och den firman ska jag i alla fall aldrig i livet anlita.

Och Harry lullade på runt benen på Ecke och så in mot köksingången - jaha ja - han kände förstås att Britt var med och hon kom ut, gåendes rakt mot mig och jag såg att hon hade kram i sikte, så jag hojtade att nää Britt, det är nog ingen bra idé.

Så stod vi där och surrade en bra stund och Ecke ville bjuda på kaffe ..."Britt, visst bjuder vi kaffe ..?" sa han och till slut satt vi där vid husknuten (bilden är gammal) och jag noterade att Ecke tappat i vikt.

"Ja, nu är det illa .., nu ser jag knappt nånting och jag har gått ner sju kilo och har liksom inga muskler kvar .., du förstår, hade jag inte haft Britt, hade jag befunnit mig på ett boende", sa han, denne tidigare så kraftulle ystadpåg som nu är i mitten av de nittio.
Men hjärnan är fullständigt intakt.

Medan Britt fixade kaffe, gick jag upp till oss och hämtade fikabröd och så satt vi där kanske någon timme och Harry kurade i skuggan och vi pratade om allt som hänt den senaste tiden - det kändes som en evighet sedan vi träffades -!

Senare på kvällen,vid sextiden, blev det middag i Skallkrokens hamn.
En nyklippt Sonja anslöt från Harplinge och så satt vi i vindskyddet tillsammans och kalasade på pastasalladen med kycklingfilé i bitar, en massa sallad, pesto, soltorkade tomater, färsk sparris och så bröd förstås och det kändes så bra.

Någon mast har ännu inte - som synes - (båten längst till höger är pv:s) kommit på plats.
Kanske idag. Och som synes är hans båt den enda som ligger med aktern mot bryggan; det är för att det ska bli enklare för Harry (och mig) att komma ombord.

Harry, ja.

Han känner sig numera så hemma i hamnen och han lullar på och hälsar på andra båtägare eller sitter och tittar på hundar som går på andra sidan hamnen eller som här på bilden, bara ligger och tar igen sig. Så trygg han är numera! 

Lille, fine Harry. 

Nio år fyllda och har "gamlats" sååå mycket på sistone. 

Och så ett kvällsfönster ...

... från Monet i Norrtälje.
Så här skriver hon:

"Från mitt köksfönster innan läggdags igår. Dramatisk natthimmel över Norrtälje!"

Tack Monet! säger jag.

Små och stora djur ...

Bilden: tanken var förstås att det var humlan som skulle vara i fokus. 
Så blev det inte. Harry är rädd för humlor och försöker alltid fånga dem, fast jag ropar att han ska låta bli! Jag har heller aldrig sett honom lyckas.

Varje förmiddag - eller egentligen ganska tidigt på morgonen - går jag ut och fyller på med mat till småfåglarna, därefter tar jag mig en sväng in i växthuset .., kollar därefter till rabatterna och i morse tog jag även död på ett tämligen stort antal mördarsniglar.

Jag har nu blivit så pass härdad, så jag tar lilla planteringsspaden och så klyver jag dem rakt av. Och nej, jag har inte tillstymmelse till medkänsla, men om sniglarna har vuxit sig stora, hämtar jag gärna den större spaden.
Det är liksom lättare att döda lite på avstånd.

Bilden: det var nästan som om den höll mig i tummen. ¨

Men det finns undantag.
Idag när jag fyllde trädgårdsvattenkannan upptäckte jag en humla som låg till synes livlös, i vattnet. Jag kopplade bort slangen och försökte genast fånga upp den lilla humlan och det var inte alldeles enkelt, men till sist gick det.

Humlan var förstås alldeles dränkt av vatten (med Substral växtnäring i också) och jag lade den på en kudde så den skulle få kvickna till, om den nu alls skulle klara sig.

Till en början låg den alldeles stilla och jag tänkte att nej, den kommer nog inte att överleva. Och jag försökte att med lillfingret att rufsa upp pälsen lite och då var det som om den vaknade till liv lite.

Bilden: och så blev det lite rumpan-uppåt-sträck för att kanske torka sig lite. 

Så gick jag in och blandade samman lite sockervatten och droppade detta just framför humlan, men näää, det var ingen höjdare. Då fick den bara vila hos mig, rakt av.
Efter en stund, när den nästan tippat omkull (nu är det nog slut ändå, tänkte jag) satte jag den på en varm tegelsten och puttade lite på den.

Och tänk .., då var det som om den vaknade till liv och den började testa sina små vingar  - ungefär som när en helikopter sätter fart på rotorbladen - och jag sprang in efter mobilen för att om möjligt hinna ta en bild, men icke .. just som kom ut, ja, då såg jag den brumma iväg upp mot tegeltaket!

Det är ju rent ofattbart att man på en och samma dag utan bekymmer kan ta livet av ett femtiotal sniglar, men ägna kanske en knapp timme åt att rädda en humla.
Någon vidare logik ser jag inte det hela.
Det är förstås mer känslor det handlar om.
Och jag blir fortfarande varm inombords bara vid tanken att den lilla humlan inte gick hädan. Faktiskt.

En alldeles underbar bok om humlor (förmodligen tänkt för barn) har jag köpt och jag ska villigt erkänna att jag älskar den! Här får ni lära er lite om hur det går till hemma hos humlorna. Boken heter "Humlans blomsterbok" och är författad av Stefan Casta och Maj Fagerberg och det är den sistnämnda som står för formgivningen.

Och man får veta hur boet ser ut.
I helgen som var satt Maja och läste intresserat i boken.
Ingen av oss hade till exempel en aning om att humledrottningen ruvar sina ägg ungefär som en fågel. Jo, minsann!

Kanske var det en drottning som blev räddad idag?
Kanske.

Dagens fönster ....

Om nu Guy i Arvidsjaur hade tagit den här bilden, då hade han nog skrivit .."ja, nu är du väl nöjd Elisabet .., här har du dina skruttiga fönster!"

Men nu var det inte Guy, utan madamen i Portugal.

Tack! säger jag.
Det är hur underbart som helst med olika sorters fönsterbidrag!

Ny vecka ....

Illustration: Kaj Beckman

... som börjar bra.
Vaknar tre, därefter klockan fyra och när klockan är sex, då är jag helpigg.
Ligger kvar i sängen till halv sju.

Några timmar senare cyklar jag till affären .., (pv har tagit bilen för att låta besiktiga den efter jobbet) och det doftar hägg och syrén och jag upptäcker gulmåra som kantar cykelbanan och bestämmer mig för att senare under dagen - eller kanske ikväll - ta en sax med mig och plocka mig en bukett.
Jag  ä l s k a r  gulmåra.

Men  ...., nu upptäcker jag - jag cyklade nämligen nyss iväg och plockade en liten bukett - att det här gula som jag lade märke till, det var  i n t e  gulmåra, det här är nånting annat. På bilden här ovanför, där är det däremot denna min favorit.

I Harriet Hjorths bok "Blomstervandringar" kan man läsa följande om just gulmåra:
"Örten kallades också för frillogräs och trätogräs av allmogen. I en gammal lunta har jag för längesedan träffat på uppgiften av det i vårt land fordomdags var i lag förbjudet att strö gulmåra på golvet i rum där dryckesgillen ägde rum och en eld brann på härden.
Men Arvid Månseson säger i "Een mykit nyttig Örta Bok" från år 1637 att gulmåra blandat med rosenättika och rosenolja till en salva varder brukat till dem som äro hjärngalna"
Den skulle enligt honom kunna bota sinneseggande besvär i stället för att framkalla dem!

Författaren fortsätter: "Redan Plinius kände till gulmåran som läkeört och uppger en hel del recept, av vilka några har stått sig ända fram till sexton, - och sjuttonhundratalens nordiska örtaböcker. Enligt ett av dem var den bra mot "ormars, scorpionerns och andra förgiftige kreaturs bett".

Annat att känna till om Gulmåra.
Under vår hednatid var den helgad åt Freja, och frejagräs har den även kallats. Dessutom användes den för att göra en barnaföderskas plågor lättare ..., man lade helt enkelt en knippa gulmåra i hennes bädd.
Dess gamla katolska folknamn var Jungfru Marie sänghalm, då det enligt legenden berättas att Jungfru Maria bäddade åt Jesusbarnet i krubban med gulmårans mjuka strå.

Se där, vad mycket som finns att ta till sig om denna underbara lilla blomma!
(Jag minns den från tiden i Bjäresjö, då, när jag körde moppe till Mossby strandbad och just innan man kom ner till stranden .., där växte mängder med Gulmåra!)

De två övriga bilderna har jag själv tagit.

Måndagsfönstret ....

"Genom vårt fönster just precis nu!" 

Så skrev annannan i Portugal i lördagskväll, mer exakt klockan 21:22.
Katten är hennes. Och rosorna.

Vackert ljus även här, precis som hos Turtlan i går.

Tack annannan! Och vilken fin katt du har!

Söndag i landet Halland ...

Så är då allt som vanligt igen.
Ja, förutom att här är så  t o m t  och  t y s t.
Och frånsett puttret från kaffebryggaren (borde avkalkas) och reprisen av Naturmorgon i P1.

Minstingen, hans mamma och pappa har tackat för sig och åkt söderut igen. Någon mastning av segelbåten blev inte av. Denna eviga snålblåst och mellan varven regn, nej, pv tycker inte att det är nån höjdare att vingla omkring på båten då, allra helst inte med den tunga masten. Vi hoppas på nästa helg, men då får vi ordna annan hjälp.

Om man i vanliga fall träffar den där lillkillen en eftermiddag och kanske en morgon, så hinner man inte bli riktigt bekanta. Men nu .., helt annorlunda!
Att den där lillkillen sträcker armarna mot en eller vill hålla en i handen .., ja, det är ju en ren och skär ynnest. Däremot ville han absolut inte att vi skulle läsa ur nån bok, nä, fy så trist! Och inte brukar det se ut så här i vår hall inte .., en liten jacka bland alla dom andra.
Eller små, små skor vid pv:s trätofflor .. mina sandaler eller sportskor av olika slag.

Rent otroligt är det hur utvecklingen går framåt när man snart är fjorton månader.
Det tog inte lång tid förrän han klurade ut hur man tar sig uppför vår trappa till övervåningen och då gick det i ett huj! Tjopp, bara!

För övrigt?
Monet skickade ett minnestest som vi kunde använda oss av - alltså pv och jag själv - ett test som jag kände igen från mammas frekventa besök på geriatriken  i Ystad.  Man kan få trettio poäng allt som allt och jag missade en fråga - man skulle räkna upp tre saker (som pv först räknat upp), och sen, efter en stund,  när man besvarat andra frågor, komma ihåg dom där tre igen. Där missade jag en av sakerna och fick därmed tjugonio poäng av trettio. Nästa gång ska jag minsann ta dem allesammans.
Några klockor syntes till, men dom klarar jag ju av på egen hand, om pv rättar.
Det här testet fick mamma utföra ungefär var tredje månad och det gick sakta neråt från början, för att sedan rasa rejält och sen tog hon sig inte upp igen.
På slutet fungerade ingenting.

Blev jag orolig av det missade ordet?
Nej, inte alls.
Att jag kan räkna baklänges tämligen snabbt från hundra (man minskar med t.ex åtta eller  eller sju hela tiden), gick lätt som en plätt.

Ja, ja.
Nu blir här kaffe och lite av mitt på-morgonen-bakade bröd. Steg upp klockan sex och tog hand om den kalljästa degen och dom blev nästan som igår, men inte riktigt. Nästa gång måste jag ha dem längre tid i ugnen och kanske även längre ner.

På soffan ligger två utmattade kompisar: Harry och Sigge.
Å, så trötta dom är efter att ha varit på helspänn .., ja, det gällde att passa sig när lillkillen tog sikte på tassar eller i Sigges fall: svansen! Mellan varven klappade han dem så fint.
Men sååå nyttigt att lära sig umgås med djur!

Nu mot kaffekoppen framåt marsch!