Och så blev det en ny vecka ...

Och pv har fixat flugfönster (hemma i Malå sa åtminstone vi "myggfönster") för att om möjligt hålla ute alla ettriga flugor som gör oss halvt galna. Så ljuvligt!

Vid elvatiden (när Britt tagit sig ett dopp) blir det nygräddade våfflor med hemkokt björnbärssylt och vispad grädde. Samtidigt försöker vi lösa världsproblemen och det går väl så där. Att skolgång är en väsentlig del av lösningen, det är vi överens om. Och föräldraansvar. Bättre integration. Och vi pratar om varför flickor från utsatta områden studerar till läkare och jurister och klarar sig så mycket bättre?

Vi pratar också om den upphittade duvan och om relationsproblem och att Sigge ännu inte har kommit hem. Så här i backspegeln tycker vi oss se tecken som vi inte tänkte på. 

Att han inte åt någon mat, bara kom in och gick ut igen (vi trodde att han varit hos grannen Margret som brukar ge honom så god mat) och hur underligt han låg på altanen sist jag såg honom, men så steg han ju upp och var som vanligt. Eller var han inte?

Lille Sigge Nilsson. 

Vad har hänt dig?

Bordet i vardagsrummet har blivit ommålat (samma vita färg) och jag lägger in böcker i de olika facken. Favoritböckerna. En av dem är Lars Lerins "Naturlära". 

Mest hela dagen har jag haft så vansinnig värk i handen, ja, det är som om hela kroppen är i olag på nåt underligt vis. Hur glad blir man inte då av ett handskrivet brev från vännen Eva i Tyresö! Eva berättar om vad som hänt under en dag på stranden och tecknar till detta. Jag tycker att hon är så kreativ!

Cyklar till affären. 

Åtta kilometer och jag möter eller passerar hela tiden andra cyklister eller män som är ute och löptränar. Vid affären är det närapå hopplöst att finna plats för cykeln ., jag räknar till tio stycken invid stenmuren. 

Jocke är tillbaka från semestern och Alma är i kassan ., Alma som var så rar och sa nåt snällt förra veckan och därmed gjorde min dag. Min kväll också, för den delen.

Nu hemma igen. 

Kokar rödbetor .., har köpt chevréost  getost., och pv tittar på ett norskt program. 

(Vi tittade på Carina Bergfeldts och SVT:s utrikesredaktions minnesprogram om Utöya - finns på svt.play - och var överens om hur ömsint och bra ihopklippt det hela var. Carina B. har en naturlighet - och chosefrihet - som jag tycker så mycket om. Och vilka vittnesmål från ungdomarna och vilka ungdomar! Ett starkt program.) 

Dagens fönster ...

Kommer ni ihåg att madamen i Porto tipsade om en liten kvartersbutik som är till salu och om jag kände för att skola om mig (men egentligen är det ju samma gebit och igårkväll låg jag och läste i ett häfte som handlade om Dikanäs förr i världen och kunde då konstatera att det här med ha, - eller arbeta i butik - har gått i arv. Inte undra på att jag ofta lekte affär hemma i köket i Malå!), ja, då fanns en butik till salu just i Porto. 

Så här skriver fönsterfångerskan: "Den lilla butiken som är ledig ligger i det blåkaklade huset (bilden längst upp). Det gröna är rakt över gatan. Och ja, det sluttar ganska kraftigt!"

Kanske kunde jag sälja färska och fina grönsaker?

Tack annannan!

På kalas och lite om Ingrid och Birgit ...

Bilden: mamma, pappa, barn och barnbarn. 

Ett alldeles underbart litet kalas blev det när han som snart fyller tre år, skulle firas lite i förväg. Jag minns så väl när vi fick besked att han hade kommit till världen. Vi låg i segelbåten i Torekov - nära restaurangerna - och sent på kvällen kom ett sms att pv hade blivit morfar. Efteråt hade han - den nyblivne morfadern - svårt att somna. Länge, länge  låg han och tittade på bilden som skickats från BB. 

Jag, som då redan hade två barnbarn som nu var vuxna, kände mig ungefär som vore jag hundra år.

Det var som om vi levde i olika universum.

Den där nyfödde lille killen, han som i dagarna fyller tre år, han visade sig bli så otroligt glad för presenterna och hoppade och skuttade av förväntan. Tågbanan som morfar köpt på Tradera, den blev en fullträff. Även för morfar. 

Edvins mormors mor hette Ingrid, bodde utanför Sundsvall och var en hejare på att sticka och brodera, ja, hon måste ha varit så kreativ! Hur många vackra koftor eller tröjor har jag inte sett Edvin ha - såna som hans mamma en gång fick av sin mormor -!

Överallt hos Hilda syns spår av denna Ingrid, hon som jag aldrig hann träffa. 

Har jag någonsin sett en så vacker och vårlig duk? 

Tänk nystruken .., så fin! 

Eller den så outsägligt vackra mattan, med Ingrids signatur på kortsidan. 

I.N. 1961.

Ingrid Nilsson. 

Och kudden i soffhörnet! 

Ja, jag är så fylld av beundran över hennes val av färger och motiv! 

Igårkväll pratade jag med en rar kvinna hemifrån, som nu blivit föräldralös. 

Ja, även vid sextiofem års ålder kan man verkligen bli just det .., om ens mamma gått bort och även om mamman kommit upp i hög ålder - mer än nittio år - så blir det så tomt. 

"Ja, nu står man först i kön ...", sa kvinnan vars mor inte längre är i livet.

Mamman - som hette Birgit - hade inte varit hemmafru som många andra i den generationen, nej, hon hade hunnit med att arbeta i kiosk, på kyrkogården och som telefonist! 

"Om du skulle beskriva din mamma, ja, det som allra mest utmärkte henne, vad skulle du säga då ..:?" frågade jag. 

Svaret kom omedelbart. 

"Hon var snäll. Och tjurig."

Jag log.

(Ps. Fortfarande ingen Sigge. Vi har varit ute och letat i omgivningarna och lockat och haft oss. När jag senast såg honom, låg han så underligt utfläkt på altangolvet och jag trodde att nånting hänt honom, men han kom in och var som vanligt. Ds.)

Dagens fönster ...

Det är som med den berömda ketchupeffekten .., först kommer inget och sen en hel svärm! Fönster, alltså. 

Så här skriver madamen i Skellefteå - ellem -:

"Härom kvällen var vi på M/S Stormvind i Skelleftehamn och åt middag tillsammans med min bror och svägerska som är på besök. Båten ligger vid kaj och man serverar en god fiskbuffé. Solen låg på havssidan, så vi valde borden i skuggan."

Tack ellem! (Det blev en dag senare än jag tänkt mig, men hoppas det går bra ändå).

Kväller ...

En bra dag. 

Har löst korsord, sittandes under plommonträdet. I skuggan. 

Druckit kaffe. 

Tillbringat tre timmar på stranden. Badat och simmat i omgångar. Tittat på andra som kämpat med SUP-brädor och hela tiden dråsat i havet, alla utom en ung kvinna - kanske 30 år - som hur elegant som helst fixade att paddla iväg i redig fart. Hennes pojkvän, stor som ett hus (då menar jag inte tjock) tog sig inte en meter på samma bräda. 

En kvinna intill mig på stranden läste en bok eller knappade på sin mobil. 

Och en äldre herre några meter ifrån mig, somnade i sin solstol och sov med vidöppet gap. Jag tänkte att om en svala navigerat fel, hade den kunnat ta en flygtur i munnen. Lovade mig själv att hålla mig vaken på stranden. 

Ikväll har jag letat Sigge. 

Ropat och ropat där ute i nattmörkret. 

Nix. Ingen katt.

Lördag i landet Halland ...

För ganska länge sedan fick jag en kommentar på Instagram av en för mig okänd kvinna och hon berättade hur hon irriterade sig på att jag skrev "landet Halland". 

Visste jag inte att Halland var ett landskap? 

Skulle jag göra mig rolig? 

Vad var vitsen?

Ja, helt ärligt så är det ingen vits alls och absolut inte ett försök att göra mig "rolig" 

Under sjutton år bodde jag ju "skåneland" och då föll det sig naturligt att jag flyttade till ett "annat land", ja, och så blev det som det blev. 

Nåväl. 

I morse tog jag cykeln och susade iväg till affären, i akt och mening att köpa nybakat bröd.

Att baka kan jag glömma - eller att knåda deg - då jag har så förfärligt ont i den eländiga handleden. Det skär som knivar ibland. 

Redan igår beslöt jag mig för att ta bilder på blommorna längs cykelvägen och jag tror att jag fick med nästan alla idag. 

Inte långt från Steninge - härifrån sett - finns en fin handskriven skylt fastsatt mitt bland alla blommor och blader - och på skylten kan man läsa "Blomrik vägkant" eller nåt sånt. 

Varje gång funderar jag på att stanna till och fånga den på bild, men det är just som en lååång, seeeg uppförsbacke tar sin början och man har då fått bra fart när man kommit från Haverdal eller Steninge, ja, då drar man sig för att stanna. ÄVEN om man har elcykel.

Och kommer man hemifrån, ja, då har man jättebra fart ner mot vandrarhemmet och har ingen större lust att tappa farten. 

Men ..., jag  s k a  fånga den - skylten -!

Nu blir det havet och stranden, fastän det är mitt på dagen och solen tar som bäst. 

Eller värst.

Dagens fönster ....

"Här kommer en fönsterhälsning från Bomberget!" skriver avsändaren som är Ulrika. 

Tack Ulrika! säger jag.

Inte lurad, men ...

Harry är den första hund som varit i min närhet som INTE är matglad. Tvärtom. När vi ställt fram hans skål - så där "varsågod, här är frukost!" - står han minst två meter ifrån skålen och tittar misstänksamt på densamma .

Sen kanske det tar några minuter då han tycks överväga om det är värt besväret att närma sig frukosten/middagen, innan han äntligen tar sig an det serverade. 

Har vi enbart torrfoder, då låter han det vara. 

"Tack, men nejtack". 

Alltså blandar vi ut med lite blötfoder, som i det här fallet VOV med lammsmak, å, det tycker han om. Lammkött är ju dyrt, så jag tog mig en titt på innehållsförteckningen. 

Jaha, inte undra på att det smakar gott .., hela FYRA GRAM lamm ..., ja, men det förstår man ju hur det sätter sprätt på maten! 

Läser vidare .., mest är det spannmål och grönsaker och det vet man ju att hundar älskar sånt. Nej, lurad är jag inte .., men nog undrar jag hur mycket lamm det ska vara för att det på etiketten ska stå LAMM. Kanske att detta räcker?

Blandad kompott ....

Vattnar lilla rosen "Louise Odier" (som jag tycker liknar en vanlig nyponros) och där nere på trädgrenen som agerar stöd - eller mer som skydd, så inte robotgräsklipparen tar död på den lilla plantan -  upptäcker pv den här krabaten. Nu, när mossfolk lärde mig hur google lens fungerar och jag testat .., så verkar det vara en Rhizotrogus, ett släkte av skalbaggar. 

Om det nu är rätt? (Det är viss resevation här). 

Flera gånger om dagen smörjer jag in ärret på handen. 

Det har varit sååå hårt och spänt, men nu äntligen börjar det mjukna lite.

Olika salvor har fått träda i tjänst, men allra, allra bäst har Apotekets Apoliva Body Lotion visat sig vara. 

I morse var det stört omöjligt att få ut nånting ur tuben, så jag klippte upp den och där i botten fanns salva så det säkert räcker veckan ut! Minst! 

Efter sedvanliga morgonnyheter (nu mest på 4:an, jag vande mig när jag låg på sjukhuset), blir det en runda i trädgården. Eller runt huset, för någon direkt "trädgård" är det ju inte. 

Vackrast idag .., jo, men det är nog stockrosens finurliga frökapslar! 

På nyheterna visades ett inslag från Tyskland och dom förfärliga översvämningar som drabbat människor. Den här kvinnan berättade att dom nu skulle evakueras från sitt hem, ett hem som riskerade att dras med i dom strida strömmarna. Jag kan säga att jag hade svårt att hålla tårarna borta. Vilken  f a s a! Arma människor! 

När jag nyss hade blivit ensamseglare och bodde i lilla 1:an i Ystad, då tänkte jag ofta att jag faktiskt inte hade nånting att förlora, rent materiellt, ja, förutom foton och brev. Det var en oerhörd frihetskänsla att inte vara bunden av saker. Bilden är därifrån. pElle, då ännu i livet, syns ligga på lilla bordet och i köket/sängkammaren  skymtar pv på datorns bildskärm. (Ser nu att bilden är spegelvänd).

Nu är det annorlunda. 

"Tänk, bara tänk om huset skulle segla iväg med allt vad det innebär, vilken sorg och bedrövelse, ÄVEN om det är materiella ting man förlorar", sa jag till pv. 

Men det är ju så mycket mer än så. 

Så många minnen och .., så mycket trygghet. 

Och så en gårdagsbild, fångad när jag vi var på väg hem igen.

Lika hett idag. Det är knappt att man uthärdar.

Nu elvakaffe!

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: "Och om du vill skola om dig från penionärslivet, så finns en liten kvartersbutik i Porto tillgänglig.Verksamheten överlåtes, står det på lappen."

Tack annannan! Jag ska noga överväga detta .. en liten kvartersbutik skulle jag verkligen tycka om att äga!  

Klimatet ....

Plus fyrtionio grader i solen på altanen. 

Pv cyklar till Slöinge och köper grundfärg. 

Jag dammsuger och byter överdrag i soffan. 

Harry pustar ut.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren: "När tropikerna nådde Sverige och havet var ljummet, så stannade vi natt x 2 på ett trevligt pensionat. Det var gult med en massa härlig växtlighet runt om. Ja, då kan man inte låta bli att fånga ett fönster i farten."

//Och då säger bloggmadamen: tack Turtlan och tack som kom och förgyllde några dagar! Alltid välkomna när ni!

Spridda skurar från landet Halland ...

Ja, det har verkligen varit uschligt med bloggandet, men när själva livet kommer emellan - när man har småttingar, barn, en svärdotter och goda vänner på besök - om än inte samtidigt - och när man dessutom har så ont i vänsterhanden, då får tangentbordet vila. 

Så här (bilden med brickan) har det sett ut dom senaste två dagarna. 

I måndagseftermiddag kom nämligen Turtlan med sin "M" på besök och det har verkligen varit så roligt! Det är andra gången vi har nöjet att ha dem här och förhoppningsvis blir det fler gånger. 

Finn ett fel skulle kunna vara rubriken på bilden! 

En äggkopp ska nämligen bort. Hon som rätt nyligen genomgick en gallstensoperation, avstod ägget. 

Och vi har tagit hand om en vilseflugen brevduva, vilken kanade fram och åter på tegeltaket för att slutligen hamna i hängrännan. Så länge fick den vila i en kartong, den bjöds på vatten och solrosfrön och fick övernatta i mitt sovrum. 

Den var såå fin! 

Efter diverse efterforskningar kunde vi kontakta ägaren som visade sig bo i Höganäs. 

Nu var han på semester, men i hans ställe kom den genomsympatiske Lennart som också har brevduvor och bor någon mil eller två öster om Halmstad. 

Såååå mycket vi fick veta om detta med att ha brevduvor! Och hur intressant det var!

I medlemsregistret kunde jag konstatera att där vimlade av efternamn som kunde härledas till forna Jugoslavien och Lennart sa att jo, så är det. 

"Bästa sortens integration!" menade han .., detta att komma med i en förening med blandad kompott av nationaliteter.

Tillsammans med värmlänningarna blev det många bad. 

Igår i Särdal (efter att vi bjudits på god lunch i Ringenäs, på golfrestaurangen). Den läckert gröna badhandduken inhandlades på Ikea och det var inte i år, berättade Turtlan.

På väg till bilen efter badet. 

Det var tjugofyra grader varmt i havet.

Och i sanden, just innan stranden tar sin början, ligger allt som oftast parkerade skor. 

Igårkväll innan middagen. 

Av värmlänningarna fick vi en hel drös med tomater och en såå härligt grann aubergine - inköpt i någon gårdsbutik - och av detta, plus lök, vitlök, färsk timjan, och krossade tomater med chili och kanske nånting mera - gjorde jag ratatouille och så lite diverse till. 

Mycket prat, om allt och inget. 

Idag återigen stranden, men här i Stensjö. 

M ä n g d e r  med människor var där och pv räknade till fyrtionio parkerade bilar. Tjugotvå grader i havet .., vi badade i omgångar .., jag blev- det är sant - biten av en krabba i baken och pv kom med kaffe och kanelbullar och servade oss övriga. 

Nu är här lika tomt och tyst som i söndags, då, när barn, svärdotter och en minsting, tackade för sig. Pv har tagit min elcykel och givit sig av till Slöinge för att hämta ut ett paket .,. Harry sover på soffan och bordsfläkten får jobba övertid! 

Nu ska jag dammsuga! 

Over and out ..., och om någon fortfarande strosar omkring bland bokstäverna här inne, så hoppas jag att ni har det bra på alla sätt och vis!

Onsdagsfönstret ...

I Dragör på Själland, där har hedgrenskan varit tillsammans med sin Peter, han som väl är till hälften dansk och man anar vem han höll på under fotbolls-EM. 

"Peter letade fönster åt dig hela tiden. Här är några!" skriver hans hustru.

Det tackar jag verkligen för!

Söndagsfönstret ....

Vaknade halv fyra i morse och fönstret hade hela natten stått på vid gavel. Jag låg nere, i gästrummet - i det som en gång kallades för Gunnars rum - men nu ofta heter "Marias rum", ty det är där hon ligger tillsammans med sin hund. 

Halv fyra och lite gryningsljus, men kanske mest från gatlyset här nedanför. 

Det finns inte många av den sorten på Ejdervägen; dom kan nog räknas på ena handen. 

Och vilket fågelkvitter det var och ljud från havet ..., sjöfågelljud! 

Låg länge och lyssnade .., tog mig därefter an Sven-Göran Erikssons Sommarprat i P1. Ja, det var inte det sämsta.

Dagar kommer och går ... (verkligen en djup insikt, eller inte).

Fr.v. store krabbfångaren ..., Elliot i gul regndress med mamma bakom, samt AP med Edvin.

Dom kom i fredagskväll vid halv åtta. Det var sonen med familj från Skåne och AP från Ekerö. Vad gjorde vi? Jo, det blev ett kvällsdopp på fredagen och morgondopp i regn på lördagen och krabbfiske samma dag, men då tillsammans med bonuskusinen Edvin som - tillsammans med mamma Hilda - kommit med buss från stan. 

Det skiljer nio månader mellan gossarna - Edvin är äldre - och fungerade så bra dem emellan!

När de gäller krabbfiske anar jag vem som har mest roligt. 

Det är trettiofemåringen, han med blå regnjacka. 

Tio krabbor fick dom upp i rask takt och jag tänkte i morse, att en sak som man märker skillnad på när barnbarn blir lite större, det är att man skapat minnen åt dem. 

När jag nu på morgonen frågade Elliot hur många krabbor vi fick igår, visade han genast upp alla tio fingrar! Jo, ett litet minne har kanske fastnat.

Att pillra på - och få fram ljud - på stränginstrumenten som hänger på väggen, ja, det var himla kul ...., eller att rita på papper (men ännu hellre på mattan!) eller klinka på pv:s piano .., eller lägga pussel eller klappa Harry .., allt gick an. 

På eftermiddagen blev det buss hem till stan igen, då Edvin idag ska åka på utflykt norröver, med sin pappa och sina kusiner.

Fler minnen som skapas. 

Att på morgnarna köra till Solhagas bageri och köpa bröd och som lillkille få en egen papperspåse med en källarfranska (med lite mjöl utanpå) att hålla i. 

Man kan också plocka vinbär från busken vid det gula huset och kalasa på dessa på väg till bageriet. Och innan man åker hemåt, får samme gosse plocka jordgubbar och ännu mera vinbär och lägga i en liten bytta - att kalasa på under hemfärden -. 

Tio minuter efter att barn och barnbarn tackat för sig och kollat en sista gång så inget blev glömt, kommer Sigge hem. Han är den typen som håller sig borta när det är många bilar på uppfarten .., kanske aningen orolig att det ska vara äldsta dotterns hund Charlie som kommit, och om två veckor kommer ju även lille Steven hit - nytillskottet - men Sigge vänjer sig väl. 

Och nu ....?

Nu är här så tomt och tyst, precis som det en gång var när Emma och Emil var i samma ålder och dom åkt hemåt. 

Jag har slängt tvätt i maskinen, dammsugit och gosat lite med Harry - det är han som skymtar i soffan -. Jag har också läst era kommentarer angående håravfallet. Det är inte stora  s j o k  som faller, utan när jag rör håret, får jag kanske tjugo strån i handen, var gång. 

Idag sa pv för första gången att ..."oj, så tunt ditt hår har blivit!" 

Verkligen uppmuntrande! 

(Det går an att säga det själv .., men värre när någon annan kommenterar det).

Ja, ja. Det är som det är. Tack för goda råd, ni som kommenterade på förra inlägget! Jag har så fruktansvärt ont i min brutna (men nu lagade) handled - den är svullen och varm - så jag tackar er här (för era tankar ang. hårtappandet) så behöver den handen inte anstränga sig så mycket. 

I morgon väntar besök hos arbetsterapeuten på sjukhuset och sen nåt betydligt trevligare: då får vi påhälsning och övernattning av rara vännerna från Värmland; nämligen Turtlan och hennes M. Ska bli sååå trevligt!

Jag brukade alltid ....

... tycka att det var lite fånigt när män på väg att bli kala på huvudet, ja, när dom kammade över det hår som fanns kvar. Försökte täcka liksom.

Nu gör jag likadant. 

Varje hårtvätt är ångestfylld.

Jo, så här var det ...

Seglingen hem från Torekov var helt perfekt. Ljuvligt väder och sex knop mellan varven och båten är ju så tung, men går ändå lätt i vattnet, tycker pv. Jag har ju noll koll på sånt. 

När vi är nästan hemma .., när han revat storseglet och fendrarna kommit på plats och vi ska till att starta motorn och gå in i hamnen, DÅ .., hörs det bara en döende suck och där finns inte tillstymmelse till kraft i motorn! 

Det blev till att segla norrut mot djupare vatten och inga luriga rev (vilka finns i närheten av hamnen) och så kollades batterierna (alla var full-laddade) och jag kände bara att nu vill jag aldrig mera i livet sätta mig på den här båten och oväder var på gång och fy, så hemskt det var. 

För att göra en lång historia kort (eller iaf kortare) så kontaktade vi Sjöräddningen i Grötvik, nån mil söderut och dom kom och bogserade in oss i hamnen på ett elegant sätt och på rätt plats och med fören före, men det ordnade pv och en annan båtägare galant - bara vände båten genom att dra den ut ur fållan - tjopp, bara! 

Kunde vi ha gått in med enbart förseglet? Nej, inte med den vinden och en sju ton tung båt. Pv fick beröm av räddarna och det var då skönt. 

Nu väntar vi på mekaniker Håkan som har lovat ta en titt på eländet. 

Kanske är det startmotorn?

Kanske nånting annat. 

(Och jag kan säga att Sjöräddningen fick en dusör så dom kan äta smörgåstårta en gång i veckan den här månaden! Vilka räddande änglar dom är!)

Dagens fönster ....

"Det finns fönster som bara ropar på mig att stanna och fånga dem till dig!"

Så skrev madamen i Porto och jag bugar och bockar och säger  t a c k! Men jag tyckte att tisdagsfönstret ropade ännu mera på mig :)

En onsdag ...

Då blev det återvinningen i Falkenberg och därefter supergod indisk mat till lunch i lilla restaurangen i Heberg (där f.d. malåbbon Axel "Aloha" Jonsson bodde och verkade som folkskollärare under en stor del av sitt liv) och vänligare personal var det väl länge sedan jag mött. 

Här står den rara personalen, flankerade av pv och en annan matgäst. 

Två ur personalen var från Bangladesh, kvinnan till höger från Nepal. 

Och mannen i grönt, han var en pratglad herre som hade Västergötland som sitt ursprung.

Sen hemåt och några timmar då vi inte gjorde så mycket. 

Klockan fem blev det middag hos friherrinnan och Ann-Marie i Steninge. Krångel med gasoltuben som visade sig vara tom. Det blev pv och A-M som åkte iväg och bytte ut den tomma mot en välfylld en - allt i automaten som står på Hemköps parkering - så himla fiffigt! 

God mat som alltid! Grillad entrecôte med tillbehör och gott vin. Sherryn som vi bjöds på, fick gå i retur till värdinnorna .., vi är så himla dåliga på sånt här som whisky och nu sherry, pv och jag själv. Och tzatziken .., underbar!

För att inte tala om den vackra krukan på bordet!

Nu är det fotbolls-EM som gäller och Danmark har ju gjort en supermatch hittills. 

Vet inte om jag orkar se hela .., och blir det straffläggning går jag och lägger mig. 

På Willys parkering i Falkenberg blev jag stoppad av en man i 30-årsåldern kanske. Han kom emot mig med ett brett leende och hälsade vänligt och frågade om jag hade barn eller barnbarn och lite sånt och hoppades att jag hade haft en fin dag och solen strålade ju, ja, men det var ju bra. Det jag har svårt för, det är när säljare lindar in det dom tänkt sälja och försöker smöra innan själva det egentliga ärendet visar sig. 

Så jag sa ..."men vet du, kom till saken!"

Då blev han häpen och sa "jaha, du verkar vara en bestämd kvinna" och jag sa att så är det nog.

Och så berättade han då och det hela var för en god sak - det handlade om föräldralösa barn - men jag berättade att jag redan betalar ett par hundralappar i månaden till ett barnhem i Ghana och nej, tack .., men jag hoppades att han skulle ha bättre tur nästa gång. 

Efteråt skämdes jag, men bara lite. 

Det var så olikt mig. 

Kanske håller man på att bli en sämre människa.

Kanske är man det redan.

Dagens fönster ...

Ett älskat barnbarn som skriver till sin mormor att "här har du dagens fönster!" och den där mormorn, hon blir såååå glad, så det är inte sant! 

Nu är det där äldsta barnbarnet på väg till Samos i Grekland, tillsammans med bästisen Fanny och jag tror att det är Fanny som är fångad på bild. 

Emmas mamma brukar skoja och säga att dom där två, dom lever som pensionärsliv när dom är utomlands och den första bilden som vi såg på hennes sida, den visade yatzyspelande vid poolen. 

Sedan pandemin började har Emma arbetat hemifrån och det har gått över förväntan bra. 

Men  s o m  jag log när jag upptäckte hennes väldigt ergoniskt utformade arbetsplats i köket.

En annan gång hade hon strykbrädan som skrivbord.

"Men mormor, det är inte så dumt, det är höj, - och sänkbart!" sa hon smajlande.

Nästan samma bild, men den här togs när Emma åkte på semester till Grekland med sin mormor, som ju är jag. Då var hon tio år. Nu är hon tjugofyra.

Älskade Emma! 

S o m   jag önskar att ni får en helt underbar vecka med sol och bad och att ni åtminstone är vakna till elva på kvällarna! Och tack för fönstret, förstås!