Tänk, om man finge vara chef! 

På köksbordet ligger ett vitt A4-papper med fem rader nedskrivna. 

Där står följande: klippa gräsmattan, rathörnan, putsa fönster, förbereda för återvinningen, samt plommonträdet. 

Handstilen är min. 

Det som redan är avklarat, är överstruket med gul tuschpenna.

Tanken var - och är - att få ordning på det som ska göras. 

Gräsklippningen tog jag själv och det tog en dryg timme. Förbereda för återvinngen blir också min andel. Resten är pv:s. 

Pv har även strukit kläder, vilket han alltid brukar ta hand om. 

Otroligt snällt! Det är inte någon favorit hos mig. 

Att klippa det numera tjocka och höga gräset, gick bra. Gång på gång fick gräsuppsamlaren tömmas (det var nästan det tyngsta) och innehållet hamnade i rabatter och i växthuset. 

När jag passerade hallonhäcken, blev det ett litet mellanmål.  

Hösthallon är alldeles bestämt någons gåva till mänskligheten. 

Aldrig några maskar .., aldrig någon ohyra! 

När klockan närmade sig elva, var det dags för en längre paus. 

Då fick vi besök av ingen mindre än självaste friherrinnan. Hon hade med sig en nybakad banankaka och så satt vi i uterummet (hade dukat ute, men så kom en störtskur!) och jag vittnade lyriskt om boken "Vi som arbetar med våra kroppar". 

Den är helt fantastisk! Vilka vittnesmål om de allra mest förfärliga arbetsmiljöer!

Och så lite jag har känt till om detta! 

Glöm att det är vint och snett .., men titta bara!

Detta är nedskrivet av en anställd i hemtjänsten, i Luleå. Ett tjugotal "brukare" per dag ska hinnas med och det är inte många minuter hos var och en. 

Och tack och lov att jag aldrig funderade på att arbeta på någon restaurang! 

Vilken stress! 

Ja, boken är så läsvärd och jag är sååå glad att jag beställde den!

Nu ut till gräsklipparen. 

Det blir många steg tagna enbart genom att gå fram och tillbaka på tomten, så det känns bra. (Och nej, jag är inte slav under stegräknaren, för den kommentaren kommer väl nu som ett brev på posten,-).

Dagens fönster ...

.... speglade sig mot väggen .., det var då, när väggklockan hängde i vardagsrummet. 

Tack Elisabet som hittade den bilden!

Bilder från igår ...

Då var det dags för båtupptagning i Stensjös lilla hamn; den som är så gemytlig, men där inga mer djupgående båtar kan lägga till. Mest är det motorbåtar eller mindre segelbåtar. 

Den andre mannen från vänster på bilden, heter Mats och arbetade som läkare på vårdcentralen här i närheten. Det var han - och bara han - som äntligen trodde på mig när det gällde mitt vänstra knä. Remiss till Halmstad ortoped skrevs ut och det tog inte lång tid förrän jag fått ett nytt vänsterknä. Nog måste det ju vara underbart att ha ett yrke där man rent påtagligt kan hjälpa människor till en helt annan tillvaro. Ett mycket bättre liv!

Samarbete är vad som gäller i hamnen. Tänk, om det kunde vara så här inom andra delar av vårt samhälle. Totalt fokus på det som behöver göras .., lågmälda diskussioner .., förslag hit och dit, men god sämja! 

Och  s o m   det funderas! 

Den här båten hade ägaren köpt i våras och var osäker på hur den skulle hamna på den något ...., tja, ska vi säga provisoriskt byggda trailern ..., och efter en stund ramlade poletter ner samtidigt! 

Ja, vi måste vända på båten, aktern ska ligga där framme! sa någon.

Det var inte jag.

Och ännu en båt kommer upp! 

Hur ska nu spännbanden fästas så att inte båten vinglar eller tippar överstyr?

Det gäller att få rätt balans.

Två stora öglor som båten vilar i.

Närbild på den cementerade "vägen" intill vattnet. Så himla fint! 

Den som gjorde detta, smetade inte bara ut själva cementen, utan lade in olikfärgade stenar i det hela! 

Jo, men det blev på det hela taget en trivsam båtupptagningsdag igår. 

Någon var ansvarig för korvgrillning .., det bjöds på kaffe med dopp och där var mest äldre män, men även småttingar med sina föräldrar. 

Mycket prat och skratt och väldigt trivsamt att vara med på ett hörn!

Några timmar senare - då hade pv kört till Småland - tog jag bilen och åkte till Skallkroken och tog ett dopp. Fjorton grader även igår i havet. Vi var tre som badade tillsammans, men det var inte planerat. En äldre man, hans barnbarn - en ung kvinna - och så jag. 

Dagens fönster ....

I början av mars för elva år sedan, visade Monet på min blogg sina favorittavlor Det här var en av dem och tavlan skymtar ett fönster. 

Konstnärens namn är Philip von Schantz - säkerligen bekant för många -. 

Och det fönstret blir söndagens. 

Tack! säger jag.

En lördag i oktober ...

... blir jag överlycklig, dels för att gårdagens DN verkligen låg i postlådan nu på morgonen, men också för att Early Bird - transportföretaget med det härliga namnet - också levererat boken "Vi som arbetar med våra kroppar" och som jag såå längtat efter! Stor glädje! 

Boken - författad av Annica Carlsson Bergdahl och med fotografier av Elisabeth Ohlson - ååå, den gick rakt in i mitt hjärta! Sååå mycket igenkänning! Bara tankarna på höjd pensionsålder .., det är i alla fall rena madrömmen för många i yrken där kroppen tagit stryk långt innan sextiofemårsdagen! 

Och så intervjuer med människor från olika yrkesgrupper, som här på bilden, Emelie som är billackerare i Sundsvall. 

Eller Andreas Forsberg som kör kranbil och tömmer molucker, djuphållare med hushållsavfall för flerfamiljshus. Så här berättar han: 

"Jag gillar att ta nycklarna ur skåpet, starta kranbilen som är 18 meter lång, checka adresserna och rulla iväg, ensam. Vara i rörelse. Höra småfåglarna kvittra, känna solen i ansiktet eller regnet slå mot plåten. Jag försöker hitta guldkornen i vardagen. 

Ett 30-tal molucker ska tömmas varje dag, även om det kan bli upp emot ett 70-tal och flera timmars övertid. Jag är arbetsnarkoman, går in helhjärtat för jobbet, vet att jag gör ett bra jobb. Uppväxt med att aldrig ligga på latsidan. Alltid hugga i. Sätta plant, ta in hö, dra in not." 

Och så lite längre ner i texten: 

"Jag var med om en arbetsplatsolycka när jag arbetade som långtradarchaufför, fastklämd mellan fyra tolvmeters I-balkar på tre ton. Känseln är försvunnen i höger underben. Delar av vadmuskeln är borta och jag har sämre rörlighet i fotleden och knäna börjar ge med sig. Olyckan utlöste också posttraumatiskt stressyndrom för upplevelser jag haft inom försvarsmakten i Afghanistan tre år tidigare". 

Ja, jag kan säga att ikväll när jag är ensam hemma (pv har kört till Småland på kusinträff och ska övernatta på hotell), då ska jag - förutom att titta på fotbollsmatchen (VM-kval för Sverige) ägna mig åt den här underbara boken! 

Förutom intervjuer med olika yrkesgrupper, finns även såna här bilder. 

Arbetsredskap, alltså. 

Den gröna sprättkniven har jag själv lagt dit. 

Å, alla sprättknivar som underlättat ens arbete under årens gång! 

Ja, det var lite om boken det. 

Och tack Johanna Lundin i SVT:s Gokväll som tipsade om den!

Dagens ros - och fönster - ....

Det är väl ungefär så här man kan känna sig om morgnarna, då, när man möter sig själv i badrumsspegeln. Bedagad. Nåja, det gör inget .., evigt ung kan ingen vara. 

Livet känns bra ändå.

Annat, som man blir glad av ....

Till exempel när man upptäcker en vänlig hälsning från tidningsbudet, där hen meddelar att DN - som jag hoppats hitta i postlådan - kommer i morgon. 

Det tackar man för.

Att herr Abdulrazak Gurnah tilldelats nobelpriset i litteratur, det hade jag inte förväntat mig. 

Inte många andra heller, tydligen. Nåja, det betyder ju inte att det var ett dåligt val, bara att det var oväntat. 

Grattis till dig, herr Abdulrazak! 

Tester är ju bara hur intressant som helst och Göteborgs-Posten har ofta sådana. 

Här har man tagit sig an tacosåser. Icas sortiment får inte höga betyg och vinner gör "Banderos Taco sauce medium". 

Nu vet ni det.

Nån slags resumé ...

Idag har den här mannen namnsdag - det är nämligen Nils som ska firas - och jag har på Ankaret köpt nånting som han kommer att gilla skarpt! Grattis Nils! 

Och förutom att jag har besökt affären, så har jag varit i Skallkrokens hamn och tittat på när det var dags för båtupptagning. Den här skönheten skulle dock inte tas upp, utan fick bida sin tid vid bryggan. 

Men här är en som är på väg att dingla i luften! Kranföraren var nog tämligen ny i "gamet", ty när han och hans boss tog kafferast  hörde jag den förre nämna nånting om "ångestfyllt" och det förstår jag mycket vill .., fy sjutton för att hantera stora segelbåtar på rätt sätt! 

Tidigare på dagen en promenad med Harry - det blev Johanssonrundan -. 

Inget regn .., men rått i luften. 

Och jag upphör aldrig att förundras över att det hela tiden finns nånting att föreviga. 

Hur allt ständigt förändras.

Och när jag snart går på ny promenad med Harry, då SKA jag ha en sax med mig och plocka en bukett renfana att ha på bordet inför helgen! För mig är det lika vackert som den dyraste bukett med rosor.

Sist av allt något som fick mig att omgående må illa. 

Vi fick ingen DN idag, men väl Göteborgs-Posten  och där var en artikel som berättade om när sex unga maskerade misshandlat några jämnåriga på och runt Frölunda Torg. En av dom jagade hade i panik tagit sig på en spårvagn, men det hjälpte förstås inte. 

För mig spelar det ingen som helst roll om förövarna heter Andersson, Nilsson eller något utländskt namn, jag blir galen på sånt här! I Lycksele såg jag ett gäng tuffa till sig och spöa en ung kille och jag var så upprörd så jag visste inte till mig; det här att ett gäng ger sig på yngre eller någon som inte har en chans att försvara sig .., ååå, det är så fegt! 

Och i förlängningen tänker jag att .., om det hade varit en tonårig Edvin eller Elliot som utsatts för detta .., eller om det hade varit min egen son i den åldern! 

Pojkarna som utsatts för den - enligt artikeln - grova misshandeln, vågade inte vittna, vilket jag mycket väl kan förstå och förövarna dömdes till bland annat samhällstjänst. Jag undrar just vad den "samhällstjänsten" består av.

Dagens fönster ...

Fredagen den 17:e september klockan 18:59 var madame annannan i Porto på väg ..., kanske hem från arbetet eller kanske skulle hon hämta mat eller nånting helt annat, men i alla fall råkade hon upptäcka en kvinna - som, just då, på något krångligt vis - ägnade sig åt fönsterputsning. 

Vips, togs håven fram.!

Jovan och boken och lite annat ...

Alltså helt ärligt vet jag ingen programledare som jag tycker är så bra som Jovan Radomir, han som för evigheter sedan var hallåman hos SVT och nu leder Gokväll. Den mannen utstrålar så mycket värme och verkar uppriktigt intresserad av sina gäster! 

Igår i boktipset - som gavs av Johanna Lundin - fick vi tittare tips om den här boken och den gick förstås rakt in i mitt hjärta! 

Jag har ju verkligen varit arbetaklass rakt av och sannerligen arbetat med min kropp och oj, så mycket stryk den har tagit! Och jag blev så rörd när Johanna L. berättade om boken, så det tog inte mer än några minuter så hade jag beställt den och i morgonbitti ska den komma hem hit. Vilken glädje! Författare är Annica Carlsson Bergdahl och bilderna är tagna av legendariska Elisabeth Ohlson. Här finns en länk med lite mer fakta om boken.

(Kvinnan på bilden vittnade om glädjen och stoltheten när hon ser brandmän i sina jobbarkläder, för det är just sånt hon sysslar med - att tvätta, alltså -).

För övrigt? Soligt och fint ute idag. Förundras  s t ä n d i g t  över hur kraften varierar mellan dagarna! Ena dagen känner man sig oövervinnerlig (nåja ...), nästa dag är det precis motsatt känsla. Nåja. Den som följer Elin Kjos på Instagram skäms att ens nämna ordet "trötthet". Vad är denna människa gjord av? 

Och om en timme får världen veta vem som fått Nobelpriset i litteratur. Det torde väl vara någon man aldrig hört talas om. Spännande!

Dagens fönster ....

.. .med nya gardiner från Ikea (sååå billiga, men det blev bra ändå) och utsikt mot eken där jag - i skrivande stund - ser en liten ekorre (den med tunna svansen, mer som en fjäder bara) sitter och kalasar på solrosfrön. 

Nu blir det promenad. 

Igår kändes det pest, idag känns det bra.

Det är ju underligt ändå ....

... eller kanske inte, att vissa dagar känner man redan när man vaknar att lusten och orken liksom inte har kommit på plats! Eller än värre - dyker inte alls upp -! Så var det i morse och så är det ännu. 

Nåja, tog mig samman, hämtade sekatören och gick ut och rensade i rabatten, den mot havet till. Vissnade luktärtestänglar rycktes upp .., jag försökte så gott det gick att få bort ogräs som olovandes hittat bra ställen att gro på .., jag klippte ner schersminen som brer ut sig nåt hemskt och med fingervantarna på åkte även brännässlorna upp

Bilden: hos pv slängs inte gamla redskap, tro inte det.

Ringde sedan min syster i Skåne som berättade om hur oändligt mycket man kan sakna en dalmatiner som var världens snällaste .., och om alla rutiner som följdes och nu är det bara  tomt. 

Efteråt ringde Eva på Frösön och ville veta hur det hade varit för min del med smak, - och lukt under eller efter covideländet och det känns så skönt att prata med någon som har varit med om samma sak - eller värre är det säkert för den rara Eva -. Hon har ju dessutom sin underliggande cancerdiagnos.

Herr fotograf  Linus Sandgren. 

Hur James Bond-filmen var, undrar kanske någon undrar?

Jo, alldeles för lång och alldeles för många häftiga biljakter och hundra gånger fler dräpta än i lilla Midsomer och mest besviken blev jag över slutet. 

Bäst var ett avsnitt där mr Bond befann sig på Kuba och kvinnan som spelade agent där - Ana de Armas -, hon var underbart bra! Såå charmig! 

Ben Whishaw som spelar supernördig it-tekniker och mer än så, var också sååå bra!)

Av fem fiskar får filmen ynka två. 

Kan säga att pv tyckte att den var mer sevärd än så.

Men .., fotot var helt suveränt! 

Döm om min förvåning när jag upptäckte att det är en svensk - Linus Sandgren - som står för den biten! Oj, så många priser han tilldelats när det gäller fotot i olika sammanhang! 

Bilden här ovanför är från 2017 då denne Linus tilldelades en Oscar för bästa foto - då för filmen La la land. Den bilden togs i sin tur av Jeff Lipsky.

Ajöken, sa fröken! Nu ska jag gå på promenad med Harry. 

(Och igår hallucinerade jag efter mat som jag inte ätit på länge. Korv med bröd, palt, pizza, mackor med jättemycket ost på, varma mackor, parisare, ja, allt så onyttigt som möjligt helt enkelt!)

Dagens fönster ...

Kakel på husväggen och två katter i ett öppet fönster .., då kan man ana vem som skyndsamt plockade fram håven! Just det! Madamen i Porto. 

Tack! säger jag. 

Tänk ....

... vad jag tycker om hans alster!!

En vanlig dag ...

Lite ovant är det ändå att pv är ledig fem dagar på raken, innan det vankas arbete torsdagar och fredagar. Idag hände det som inte händer så ofta; han tog sig an sitt rum där han sover och där det allt som oftast råder mer än kaos, men idag alltså ..! Hade vi haft en flaggstång och en flagga .., vet jag vad som hänt.

Annars följer vi någon slags rutiner. Han tar morgonrundan, jag förbereder frukost till oss alla (även harry, sigge och fåglar/ekorrar) och sen delar vi liksom upp oss. Det blir långpromenader, alternativt rullskidåkning och han tittar på aktiekurser och jag skriver mejl till min syster i Australien. 

Idag ännu ett besök i Skallkroken. I sin segelbåt stod A och hans kompis och dom hade varit ute och försökt få fatt i sex hummertinor som seglat iväg, men det blåste så mycket så det var bara att vända om in i hamnen. Och medan vi drack kaffe och tittade ut över alla båtarna (dom flesta ska upp på lördag) såg vi en motorbåt med två orangeklädda män ge sig ut .., dom skulle väl förstås ta upp sina tinor. 

Innan man kommer till en hamn, gäller det att hålla rätt kurs. Då är dom här ensmärkena viktiga att få syn på! Oj, vad jag hade bekymmer i början, men nu har jag lärt mig. 

Om det är någon som funderar vad det handlar om .., (det är alltså att komma rätt in i farleden), så kan man få en ganska krånglig förklaring här.

Under promenaden i morse såg jag hur många bestånd av renfana som helst! Oj, så fina. Som små knappar. 

Kommer ihåg att jag hade en ljusblå bomullskofta när jag var kanske sex, sju år och knapparna på den koftan, dom påminde lite om dom här små blommorna.

Ja, det var allt. 

Klockan fem ska vi vara på plats på Röda Kvarn - biografen i Halmstad -, men ännu finns tid för annat.

Nånting annorlunda ...

Var gång jag den senaste tiden besökt Lantmännen i Harplinge har jag häpnat över dom nya hyreshusen som allt eftersom har dykt upp. Jag förknippar Harplinge med småhusbebyggelse, vackra trädgårdar, ja,pyttigt, helt enkelt. Och så dessa hyreshus nära Lantmännen! 

Men oj, så fint det blir!! 

Måttligt lyckliga är väl grannarna vilka bor i hus och får den här utsikten, men dom fyrtiofyra hyresgästerna blir kanske desto gladare! 

Byggare är Lynghusen (lyng = väl ljung) och här finns en länk så kan man se hur det kommer att se ut! Titta bara!

Vackert var det även igårkväll när jag gick nere vid havet. Pratade just då med Irene inte långt hemifrån (hemifrån-hemifrån) som hade fått en påse ekollon med posten - inspirerad av Mari Fribergs försök med små ekplantor i kruka -. 

Det blev en stunds prat och jag märker tydligt hur min egen dialekt förstärks nåt hemskt, när det blir surr med någon västerbottning. 

Har precis nu också telefonsurrat med min namne på Söder i Stockholm. Hon hade mig som bollplank när det var dags för knäbyte på Sofiahemmet och efter att ha haft ett mindre elände under en månads tid - just efter operationen - har nu även hon fått ett nytt liv. 

"Men inte är du då något föredöme, du som vinterbadar och har drabbats av allt möjligt i vår!" sa hon skrattande. 

Nej, att bada kallt hjälper nog inte mot vare sig covid, handledsfrakturer eller annat. 

Men den mentala hälsan är - åtminstone för mig - minst lika viktig. 

Här en länk till några irländare som skådat ljuset ,-)

En fin tisdag önskar jag den som tittar in här och allra helst om du heter Bror. 

(Minns den s.k husletarmannens föräldrar, dom hette Bror och Syster. Helt otroligt! Och en målare med bara en arm, fanns i trakten av Malå. Han målade vår hall.)

Dagens fönster ...

"Hej!
När regnet strilat ner hela helgen så behöver vi titta till båten.

Några båtar förutom vår ligger kvar vid bryggan. Bland annat de två större båtarna på vår babordssida.

Dagens bidrag är ett fönster som inte är av glas utan av plast i vårt båtkapell. 

Det går väl bra som fönster också.

Turtlan". 

//Elisabet skriver: det går hur bra som helst! Tack Turtlan!

En slags gemenskap ...

En sak som verkligen förundrade mig - eller kanske inte ändå - är hur snabbt det gick att uppleva gemenskap med människor som var i samma situation som en själv. Så var det på sjukhuset. Efter en dryg vecka tillsammans, tänkte jag .., att om jag skulle gå hädan, så gjorde jag det i alla fall bland likasinnade. Bland vänner. 

Och när jag för någon timme sedan gick ännu en sväng mötte jag Stig. 

Med Stig är - eller var - det så, att det blev precis som för mig när han hamnade på hjärtmottagningen. Han hade av en sjuksköterska fått rådet att uppsöka läkare och vips, så blev det ballongsprängning och stents och det var sju år sedan och Stig mår sedan dess som en prins. 

Han har alltid hållit igång. Spelat tennis och golf och rör sig ännu mera nu, än tidigare. 

En bra stund står vi och pratar. Minst tiotusen steg per dag går han, i ur och skur. 

Jag frågar om jag får berätta om honom?

Jodå, inga problem. 

Får jag ta en bild också?

Absolut! säger han. 

Vecka 40 ...

Längre och längre tar jag mig och snart utan bekymmer alls. 

Vilken oändlig glädje! 

Idag Kvarntorpsrundan som är den längsta hittills och ja, jag vet hur omåttligt intressant det är att ideligen höra om ens promenader .., jo, jag ska försöka hushålla med just den biten.

Vindstilla ute. 

Mängder med får i hagen upp mot åsen och nästan alla står bredbenta och kissar när vi närmar oss .., dom blir väl lite nervösa. 

Just här vid stenen ser och hör jag ett fågelsträck på väg söderut. 

Höstkänsla.

Ännu finns några små blommor som förgyller ens tillvaro. 

Den här, till exempel. 

Ser också små blåklockor, renfana, röllekor och andra som jag inte blivit presenterad för.

Som den här solstrålen!

När just den här bilden tas lyssnar jag samtidigt till P1:s nyheter från mobilen och det handlar om trafikolyckan där konstnären Lars Wilks mötte döden, men inte bara han. Och jag tänker att någon har förlorat två kollegor och hur det ska kännas och tänk, bara tänk .., känslan hos kollegorna som kom just efteråt! 

Det är vad jag tänker på när jag vandrar vidare mot Kustvägen.

Väl hemkommen upptäcker jag att huset är tomt, men dörren olåst förstås. Det visar sig att pv har givit sig av på rullskidor och i nästan två timmar blir han borta (någon längtar tills det blir Vasalopp ...), men sedan blir det kaffe i termos ., jag gör små mackor och så svänger vi förbi Harplinge och köper solrosfrön och pv firar kanelbullens dag med ett inköp från Börjes konditori och så tar vi sikte på hamnen. 

Säcken med frön gick upp i pris från 169:- till 399:- och jag frågar butikschefen på Lantmännen hur i fridens dagar detta går till?

Enkelt! säger han. 

Allt handlar förstås om tillgång och efterfrågan. 

Det är Ungern som är främsta leverantör av solrosfrön och förutom att frakterna blivit mycket dyrare, så har vi haft pandemi och människor har hållit sig hemma och matat fåglar som aldrig tidigare! Det är knappt att det går att hitta 20-kilos-säckar längre! 

Just därför kan leverantören höja priset alldeles omåttligt.

Jaha, det borde man ju begripit.

Och så Skallkroken.

"Men jag då ..., får jag inget?" tänker Harry. 

Jodå, han fick också.

Detta var efter badet. 

Pv avstod dopp, men inte jag. 

Och jag tänkte på väg ut till vattnet att kanske är nu detta min sista stund, men tänka sig, det var det inte!! Vilken lycka! 

Annat man tänker på. 

Att friherrinnan nu känner sig nästan som förr - sååå mycket bättre - och att vännen i Trelleborg så oväntat förlorat sin storebror.

Hullerombullerlivet.

Förstås.

Måndagsfönstret ....

Igår kom en svärm med annorlunda fönster - alla fångade av Jenny Abrahamsson -. Om någon hästintresserad känner igen namnet, så syns Jennys namn ofta under bilder från hästtävlingar. 

Det här fönstret fångades i Barcelona, i Park Güell och då tänker kanske många på arkitekten Gaudi. Precis så är det!

Tack Jenny! säger jag.