När vi åker norrut ...
... ja, då tar vi sikte på Falkenberg.
S o m jag tycker om den staden!
Den är lagom stor eller liten och har mängder med trähus bevarade från förr (och ofta med skyltar på husväggen som berättar om vad som där pågått) och stadsträdgårsmästaren, han eller hon måste vara såååå kreativ!
Bilden visar Sankt Lars Kyrkogata, belägen vid
den vita kyrkan (för övrigt Falkenbergs äldsta byggnad) och en bit fram längs kullerstenarna, till vänster, där huserar klockmakaren.
Det var honom vi skulle besöka.
(Alldeles intill finns Falkenbergs Hembygdsförening, men där var det stängt).
Så här ser han ut. Han heter Bengt och är synnerligen sympatisk.
På hans vägg hängde min systers klocka som varit på visit för att bli reparerad. Nu fick klockan följa oss hem, i väntan på vår gåsmiddag i Skåne den sjätte november, då får den komma hem till sig. Men tänk, så roligt för den att få träffa ett otal andra väggklockor som väntade på att hämtas av sina ägare! Och som det tickade där inne!
På innergården kurade den här lurviga krabaten!
"Hej på dig du ...!" sa jag.
Och där var icke allenast en fin katt, även fröken Dahlia med sällskap gjorde mig glad.
Till höger om porten - mot gatan till - sitter en skylt som vittnar om vad som sig tilldragit haver just där.
Här står hon, Johanna Fredrika Sjöberg och filéar laxen.
Visst är illustrationen fin?
Medan pv körde till återvinngen, gick jag längs och över Tullbron för att fånga några vyer därifrån. Hjälp, så vackert där är! Och "floden" Ätran var strid och och bred.
I affären i Haverdal där sålde vi såväl kylskåpsmagneter som avlånga konstkort målade av Nils-Erik Eriksson och nej, vi hade inte Falkenbergsmotiv i vårt ställ, mest Haverdalsbilder, men så här fint visar han alltså hur Tullbron ser ut.
Fem år tog det att bygga bron, då 1756 - 1761-.
När jag var på toppen, gick jag åt sidan och tänkte att hjälp, så fina blomsterarrangemang där finns! Lite nere till vänster i slänten, satt en man aningen dold av buskar och drack direkt från spritflaskan. Ja, det är också ett liv att leva.
Att gömma sig.
Att vara beroende.
Just här stod jag och njöt av utsikten och där stod då ännu en kvinna och jag frågade om hon var från Falkenberg. Nej, från Malmö, sa hon och log. Vi pratade lite mera. Så plötsligt frågar hon om jag heter Elisabet?
Javisst, men hur ..?
Känner jag någon Kent i Växjö? Ja, det också!
Tänk .., för tolv år sedan hade pv och jag själv anordnat bloggträff i Steninge och där var då denna kvinna som heter Anne-Marie och då gjorde sällskap med Kent från Småland!
Oj, vad världen är liten och nog är det väl fascinerande att vi råkar på varandra just idag, just den stunden .., ty hon var bara på besök och skulle vidare till Alingsås, men ville först ta en promenad över bron!
Fortsatte framåt och passerade pizzerian som i alla fall är världsberömd i hela Halland.
Aldrig har jag ätit godare pizzor
än där!
Och såna här skönheter mötte jag också längs vägen.
Så kom pv och vi svängde ner mot Laxbron där den här skylten fångade mitt intresse.
Lite närmare vattnet stod trädet och såg ut som på bilden.
Och har man med sig sitt kastspö och får napp och inte vet vad man har på kroken, då är det inga problem .., bara att kolla på anslagstavlan! Glöm inte att ta med läsglasögonen om ni har såna hemma!
Summa summarum ...,, den som tycker om att bo med mängder av promenadstråk i närheten, då är Falkenberg perfekt. Nära havet också.
Nu ska jag laga middag!
Ajöken, sa fröken.