Ja, det var en dag i ..., februari!

En bra dag. Tanken var att vi skulle köra till återvinningen i Falkenberg, men det ösregnade i morse - och blåste - så vi ändrade oss. Det får bli i morgon i stället. 

Då tog vi oss an Halmstad. Pv besökte barberaren som har en liten salong en trappa ner från gatan  (frisören är kommen från Libanon och klipper pv sååå bra!), allt medan jag besökte KappAhl. 

På väg till bilen stannade jag  på en av de två broarna som - just där - går över Nissan, såå förundrad över hur oerhört strömt det är i denna den halländska floden. (Ja, det var ju så det hette på 60-talet). 

Frågade pv hur många broar det egentligen finns i Halmstad och han gissade på sju. 

Trots att det inte var någon vårvärme, så kändes det nästan som vår. Eller synintrycket var .., just vår. 

Längs vattnet strosade ungdomar i grupper .., en kvinna väntade på bussen till Brotorp .., ett sällskap pensionärer kom gående i samlad tropp och gick in i Immanuelskyrkan (där pv och kören Västanvind höll till tidigare.) Som jag förstod det var det lunch på gång. 

Från där pv parkerat kunde man se Nissans utlopp .., det var där vi låg med båten två nätter förra sommaren. 

Tittade in på Ankaret på hemvägen och stod en stund och pratade med Mange, chef i butiken, men efter covid har det inte blivit så mycket arbetat för hans del.

Mera?

Kokade libanesisk linssoppa som blev den helt klart godaste hittills.

Underbart med en god baguette till - eller vad man nu tycker om -. 

Hårdstekt bacon i bitar hade pv uppskattat, men det är inget måste för mig.

Blir någon inspirerad, så  finns receptet här. 

Kalkonköttet skippade jag.

Det ljusa taket till vänster i bilden, det tillhör huset där min syster bor. Huset är byggt av någon svensk familj, är inte särskilt stort och det var på det här huset som taket brakade samman efter ett våldsamt åsknedslag för många år sedan. Jag tycker fortfarande att det är helt ofattbart, att av alla hus i Australien, så var det deras som blev så illa skadat, t.om så tv var där och rapporterade. 

För övrigt är allt gott och väl. Från min syster som är född 1944, kom på morgonen följande rader: 

"I dag skiner solen och det är 35C, men det var litet svalare tidigare i morse så vi gick den långa

rundan (hon och hunden) och när vi kom hem vattnade jag ordentligt utomhus och sen ringde jag till Rob och sa att gräsmattan behöver klippas igen. Pratade bara med telefonsvararen, så jag vet inte när han kommer.

Jag hade vissa planer  på att göra en del annat garden-arbete, men nu känner jag verkligen inte för

att göra det, utan känner mig ganska orkeslös.  Det är konstigt hur det kan gå så upp och ner utan

synbarlig anledning."

Såväl min, som min systers tillvaro, består uppenbarligen av dessa ideliga rundor med våra hundar.

     Dagens fönster ... och Sonja på köpet.

Igår blev det lunch tillsammans med Sonja och hon bor närapå nästgårds med Kvarnlyckans äldreboende och där finns Senior-restaurangen Vinterträdgården och det var där vi var.

Det är lång kö för att få en lägenhet på Kvarnlyckan och det kan jag förstå, där är så trivsamt. Restaurangen är öppen för allmänheten (mellan 12-13 serveras maten) och de gånger jag varit där, har det varit i det närmaste fullsatt runt borden. Bilden visar när vi, som de sista, tackade för oss. 

Från Harplinge till Haverdal är det inte långt och många av matgästerna känner jag igen som kunder från affären .., alltså blir det många nickanden och hejanden. På menyn igår stod antingen viltgryta gjord på vildsvin eller kycklingklubbor med potatisgratäng. Vi valde unisont det förstnämnda, vilket var riktigt gott. Priset? Sjuttiofem år och uppåt betalar 63:- (dessert med kaffe ingår), under sjuttiofem år blir det åtta kronor dyrare. 

Stora, höga fönster ramar in matsalen, så där är ljust och fint! Fin var också Sonja .., (fyller nittio i maj) riktigt pigg nu efter operationen då hela bröstkorgen öppnades, knappt fyra veckor sedan är det .

Här kan man ta sig en virtuell rundtur i boendet. Oj, så fint! Alla lägenheter ligger på markplan och har egen uteplats.

 I koltrastens land ....

Hos walkaboutsweden ställdes idag frågan om vi som tittat in hos henne, ja, om vi tar vara på helgen på något särskilt  sätt? 

Äter extra god mat .., klär upp oss och lite sånt. 

Jag svarade att har man i hela sitt yrkesverksamma liv arbetat varannan helg (eller varit ledig varannan - välj själv -), så blir vare sig helger eller "röda dagar" något särskilt.

Visst är man glad att vara fri, men helgerna blir ju också en slags vardag. 

Men nu då? 

Kanske smittar pv:s ledig-helg-glädje över även på mig .., och jag får ju förstås sällskap och behöver inte vara den som under fem dagar i veckan går på promenader med Harry .., sånt. 

På det viset känns det att det är helg. 

Men det är långt ifrån alltid att vi äter nåt alldeles extra bara-för-att-det-är-lördag och jag har ju ändå nästan alltid likadana kläder - pv också -, så nja. Tur att vi lär av samma skrot och korn, herr pv och jag själv. 

Men vad gör vi då?

Ja, ikväll har vi tittat på film här hemma. Pv lät mig välja och jag var lite osäker huruvida filmen "I koltrastens land" skulle falla honom i smaken, men se, det gjorde den. Streamade den hos Triart.se för 39:- för två dygns tittande.

Vi tyckte båda att den var jättebra. Filmen är regisserad av Blerta Basholli (född 1983) och det är även hon som skrivit manuset.

Här berättar hon själv om hur hon fick idén till filmen. 

Huvudrollen spelas av Yllka Gashi, född 1982.

Men vad handlar den om? Så här skrev svt om den:

"Det är sju år sedan massakern i byn Krusha e Madhe i Kosovo där hundratals män och pojkar dödades av den serbiska armén och många kvinnor lever fortfarande i ovisshet om just deras barn eller makar dött eller lyckats fly undan dådet. Så även Fahrije som i filmens första scen med sammanbiten min letar igenom liksäckar med kroppar som FN-soldater just grävt upp ur ännu en upptäckt massgrav.

Inte heller den här gången hittar hon sin antagligen döda make. Hon kämpar vidare med att hålla i gång vardagen för sina två barn och inneboende svärfar. Bär kriget i kropp och själ. Försöker starta ett kvinnokollektiv, där de kan stötta varandra och – lika viktigt – dra in pengar för att kunna försörja sina familjer nu när männen är borta. Men den patriarkala byns normer sitter som en hårt smetat tvångströja, som om de bodde i en saudiarabisk enklav. Kvinnor ska inte ha körkort eller arbeta. Ska veta sin plats.

Det är så mycket som måste stoiskt bekämpas genom att bara knalla på – förbi gubbarna vid fiket som kallar henne hora eftersom hon kör bil och har skaffat sig ett jobb, förbi kvinnorna vid affären som säger samma sak, och hem till svärfar och dotter vars kritik följer ungefär samma inskränkta spår.   

Fahrije har, för att orka med krigets efterbörd, tvingat sig till att möta omvärlden med ett (nästan) kompakt mentalt visir och en murkrossande framåtrörelse.
Kanske har hon alltid varit så. Hon är lika stängd för oss, som för sin omgivning. Vilket hämmar inlevelsen en smula. Det känns stundtals mer som en fallbeskrivning än ett fullödigt drama, detta samtidigt som angelägenhetsgraden naturligtvis är hög. Inte minst som det återigen har börjat hetta till mellan Kosovo och Serbien.

Hennes och familjens emotionellt knapra tillvaro förmedlas med en dokumentär närvaro, men så är också dramat baserat på verkliga händelser. Fahrije finns på riktigt och när eftertexterna rullar får vi se videoklipp på förlagan. Hennes och kvinnokollektivets företag som producerar ajvar blomstrar och hon ser lika benhård ut som hennes fiktiva alter ego gör.

Nå, det är hur som helst en imponerande kompromisslös debut av regissören och manusförfattaren Blerta Basholli, som inte gör ett smack för att charma eller locka med sentimentaliteter. Här ska en framgångssaga förmedlas, låt vara av det lilla formatet – och så blir det. Och det är ändå – så klart – långt ifrån den hollywoodska framgångsdramaturgin.
I koltrastens land är i stället en film som stretar långsamt fram, med allvarlig blick. Precis som Fahrije.".

Betyget blev 3:a hos SVT-recensenten. Jag ger den en 4:a.

Efteråt ....

Det blev väl ungefär som vi trodde: någon orkan visade sig tack och lov inte .., det blåste  rejält, men inget som gjorde oss oroliga. 

På morgonen tog vi  oss en titt. En fröautomat hade dråsat till marken, växthuset stod kvar, men hos grannen Palmqvist hade en björk tackat för sig och lutade sig nu mot ett vedskjul. 

Det var betydligt värre i trakten av Hörby och Hästveda, samt ute på Hanö, där pv:s brorson driver restaurang och vandrarhem sommartid. 

(Ser ni skuggan av tulpanen på kudden ...?)

Vi tittade på Rapports nyhetssändning vid 17.30 igår och  s o m  jag log när reportern Valentina Xhaferi intervjuade någon chef på Räddningstjänsten i Halmstad och där stod hon och håret blåste åt alla håll och kanter och inte en enda gång försökte hon få ordning på det! 

Bara sååå perfekt illustrerat hur vinden tog i. 

Kanske var det inte hennes idé, men hur som, var det - i mina ögon - helt underbart och jag undrar hur många reportrar som inte, per automatik, letat fram mössan inför intervjun?

Det behövdes knappt några ord. Vi förstod precis. 

För övrigt? 

Jo, för övrigt (som jag påmint honom!) läser pv just nu författaren/historikern Peter Englunds reportage från fronten i Ukraina, med bilder av världsberömde DN-fotografen Paul Hansen. I tre reportage skildras krigsvintern 2023. Ni som inte prenumererar på tidningen, kanske har tillgång till densamma på något bibliotek. 

Jag tror att det första reportaget var från den 12/2, nästa den 15/2 och det sista idag. 

Så har vi telefonpratat med Ecke som berättade att såväl han som Britt är pangförkylda; framför allt Ecke. Och mina barns pappa ligger i 39 graders feber, har hosta och känner sig allmänt eländig. (Han har tagit influensavaccin, men det finns ju många olika sorters virus). Och lillkillen som snart blir fyra år och bor i Skåne, han har haft magsjuka, liksom kompisarna på förskolan. 

Det är helt enkelt inte klokt .., såååå många som är krassliga! (Jag tog också influensavaccin i höstas och det kanske bidrog  till att jag inte blev så sjuk.)

Ja, så är läget i landet Halland.

 Dagens fönster .....

Den trettonde februari 2010 kom dom här bilderna susande genom rymden och landade i min dator. Avsändare var Kjelle - ursprungligen en stockholmskille, men sedan en evighet boendes på Öland där han driver hotell och butik i Borgholm tillsammans med sin kvinna. 

Under många år tillbringade han vintrarna på sin segelbåt, nästan alltid i Västindien.

"Du kan väl fånga några fönster när du är iväg, ja, om du kommer ihåg det?" bad jag. 

Jo, det kunde han.

Och så här skrev denne man som aldrig brydde sig i sådant som punkt eller komma och det spelade ju heller ingen som helst roll. 

Hej eliza
jag har samlat lite fönster till dig från min värld
denna gång Grenada Martinique och Cuba och Båstad
det blev rätt många
kram Kjelle
så går det när man tjatar ....

    Lugnet före stormen ....och lite Nutidsquiz.

Det är ju otaliga gånger som SMHI har varnat för storm eller nästan orkan och sen har det inte blivit så farligt av det hela .,. vilket får till följd - i alla fall för mig - att man inte hetsar upp sig så där våldsamt, ja, ja, tänker man, det där har vi hört så många gånger. 

Nåväl, nu är det orange varning för västkusten och jag har nu på morgonen - iklädd nattlinnet - varit ute och plockat undan det som kan tänkas flyga iväg, men jag måste ut ännu en gång och ta det sista. Varför i nattlinnet? Jo, jag skulle bara ge fåglarna mat, men tänkte att jag kan ju ta lite annat samtidigt, medan jag väntar på att ägget ska koka klart. 

 Värme, - och kronljus ska också fyllas på och bilen laddas, när pv väl kommer hem från jobbet.

Ute är det just nu (halv nio) regn och rusk. Grått. Grått. Grått. 

Och det har börjat blåsa upp lite.

Båda bilderna är från tidigare oväder.

Min syster i Australien skriver i sitt dagliga mejl att i Adelaide är det +35 grader och hon berättar även om bränder i Port Lincoln, där flera hus har brunnit ner och massor av människor har evakuerats. 

Här en länk som visar lite av eländet.

I Port Lincoln övernattade vi på hotell och åt världens största pizza .., det var exet och jag själv och året var 1986, jag var trettiotvå år och i min mage vilade en liten gosse som skulle komma till världen fem månader senare.

Sist av allt: 9 av 10 på DN:s Nutidsquiz. Fel på filmen. Och på språkkvisset (oj, ny stavning ser jag på DN) var det full pott, men jag kan säga att på frågorna 7, 9 och 12 .., var det ren gissning. Tänk, att man kan ha sån tur att det blir rätt!

       Dagens fönster ...

Eckes, förstås. En solig dag för tio år sedan.

Som vanligt ...

Rapport från en torsdagmorgon i februari: 

Dis, dimma och hällregn. En aning fågelkvitter. 

Eld i såväl kaminen som  i  vedpannan.

På tv Nyhetsmorgon med en puttrig Steffo (låter ovanligt gnällig) - tur att han har en proffsig kollega -. 

Pv hade sovmorgon (till sex kanske) och åkte senare in till Börjes Konditori i Harplinge i akt och mening att hämta två stora tårtor, att bjuda kollegorna på, nu när det snart är över.

Själv hade jag svårt att somna igårkväll. 

Lyssnade till Kinapodden och därefter USA-podden (det mesta handlade om dom omtalade "luftballongerna") och inte långt efteråt fick jag - i två omgångar - hjärtflimmer, men det  ordnade sig raskt. Oj, vilken fart det blir på hjärtat .., det känns som om det går i racerfart! Ville inte väcka pv (vad han nu skulle kunnat göra?), men kröp i stället ihop nära, nära Harry och låg liksom tvärs över dubbelsängen. Där låg vi tillsammans under mitt täcke med det nya underbara påslakanet, det som är så innerligt vackert! Det kändes tryggt. Har konstaterat att flimret ofta kommer när jag vänder mig om i sängen. Nu gäller det tydligen att ligga alldeles stilla.)

Och idag skidskytte igen - singelmix -. Oj, så spännande! Gårdagen blev ju som en enda stor fest (grattis Hanna Öberg och Linn Persson!) och idag är det Hanna och Sebastian som tävlar tillsammans. Sååå mycket glädje tack vare all sport!

Ungefär så ser den här dagen ut, än så länge. Pv har bilen,  så det blir till att hålla sig på hemmaplan, vilket inte känns som någon större uppoffring i det här vädret. Bilden togs för en halvtimme sedan. Dimma ner mot havet till.

     Dagens fönster ....

Kanske har den här bilden varit fönsterbild minst en gång per år, kanske mera? Den fångades - om nu någon har glömt det - på innergården i Ystad och jag tycker så mycket om den!

      Inlämnad ...

Såja, nu är den fina björktrasten - målad av Gebbe Björkman i Ödeshög  - inlämnad hos den alltid så vänlige rammakaren. Ofta har jag svårt att bestämma mig för vilken ram jag vill ha, men det hade jag inte idag och herr rammakaren tyckte likadant. 

"Såg att någon hade ringt mig och kollade på hitta.se ., då upptäckte jag att vi ju är nästan grannar ...!" sa rammakaren leende. (Jag hade ringt innan för att försäkra mig om att han inte var ute på lunch, när jag nu ändå kört in till stan). 

Jo, han och hans familj bor i Eftra och dit är det kanske 1 mil. Alldeles vid kyrkan bor dom och det är den församlingen vi tillhör, i alla fall jag, som är medlem i svenska kyrkan. Det är inte pv, men han är ju den som tillbringar mest tid i kyrkobyggnader.

Å, så roligt det är att lämna in nånting man tycker om, till inramning! 

Här står rammakarmannen och funderar lite .., eller knappar på miniräknaren. Jag måste säga att han var otroligt fingersnabb!  

Och alltid så  v ä n l i g! 

Tänk, vad det betyder mycket i val av butik. Det här är väl fjärde tavlan som jag överlåter i hans händer och allra bäst tycker jag nog att Sven Ljungbergs litografi blev. 

Hann även med en sväng på Lidl där jag köpte hundgodis till Harry, men även billig sallad, plus bananer som var 10 kronor billigare per kilo än i vår vanliga affär. Ett paket Arvid Nordquists Gran Dia fick också göra mig sällskap hem. 

Nog är det otroligt, att nu tycker man att kaffe för 50:-/500 gram är ganska billigt.

Så här ser det ut. Bra till också, man behöver inte ge sig in i smeten i stan.

      Dagens fönster och lite till ....

Börjar med "lite till".  

Lyssnade som vanligt till P1-prat på morgonen och där var ett reportage från Hallsberg, om ett slags nytt arbetssätt inom polisen - det gällde svart arbetskraft och annat -, det skulle nu inledas i alla fall. Nu var det inte själva innehållet i sig som fascinerade mig, utan mer hur bra reportern var! 

Tydlig .., han lät som en gammaldags reporter och då menar jag i positiv bemärkelse! Har nu ägnat säkert en kvart åt att skrolla igenom morgonens sändning för att - om möjligt - hitta reporterns namn. Nu vet jag: han heter Jens Tisbo. Himla bra var han!

Här ett annat sorts inslag med denne reporter. Och här ett annat. 

Humor verkar han ha i alla fall. 

Så till dagens fönster. Det visades på bloggen den 12:e februari 2012 och det var Eva i Tyresö som skickat bilden och så här skrev hon: 

"En vän till mig har målat detta fönster.

Han heter Axel Sjöstedt och bor i Uppsala.

Han målade det vid tidpunkten för murens fall och skriver så här:

"Bilden som är ständigt aktuell bygger på gardinen i fönstret – en detalj som kan gå upp som ner. Passar vi oss inte kan gardinen gå ner, när som helst.
Och den kan lika gärna gå ner, var än friheten försvinner i öst som i väst.
Ibland behöver man dra ner gardinen för att skydda sig.

Fönstret har alltid varit en frihetssymbol för mig. 

Hälsningar Axel".

Än en gång: tack du rara Eva! Och krya på dig!

 När allt tar slut ....och annat tar vid.

Sällan - för att inte säga aldrig - har jag sett pv så lycklig - eller det var fel ord - så LÄTTAD, som när han idag kom hem från jobbet. 

Efter att ha blivit ombedd (förfrågad om och om igen) att fortsätta terminen ut, men sagt som det var .., att känner sig slut på ., att det här att arbeta heltid och planera lektioner och prov och inte mins sitta hemma och rätta prov .., och det är utvecklingssamtal och betygsättning, nej, han vill inte. 

Han har sedan tidigare lovat att arbeta fram till sportlovet, men nu blir det ytterligare tre dagar för att "lämna över" till den lärare som tar över. 

Men därefter är det slut. Jo, han kan tänka sig att arbeta inom bemanningen, så där att kryssa för vilka dagar han är tillgänglig för inhopp, (på olika skolor), men vill inte ha det övergripande ansvaret längre. 

I dag kom han hem med en såå vacker bukett tulpaner (inköpt på Ankaret) och en räkbomb, för att fira. Det här med "Alla hjärtans dag"  har vi aldrig engagerat oss i, nej, det här var liksom för att fira att nu blir det ledighet framöver. Ja, tulpanerna var måhända lite inför morgondagen.

Tapetsering av köket och mer därtill står på programmet, men jag antar att han själv mest drömmer om båten. 

Att få den i sjön .., att planera och ha det.

Spännande att se hur vi klarar det nya, att umgås dygnet runt. Sedan jag flyttade hit har vi ännu inte - förutom under loven - umgåtts på heltid. 

Jag arbetade alltid eftermiddag/kväll och kom hem flera timmar efter att han slutat för dagen. Och på morgonen gav han sig av vid halv sex, sex och vi sågs egentligen bara någon timme per kväll.

Nåja. Det blir säkert bra.

Av oss två är jag definitivt den som har mer behov av egentid, men det kan man ju ordna ändå. Just nu sitter han i Gunnars Rum och övar inför körträffen i morgonen .., det har han för övrigt gjort nästan dagligen den senaste tiden. Tio helt nya sånger att öva in, det vill nog till att inte ligga på latsidan då. (Konsert i mars, tror jag).

Bilderna? Ja, jag blir så glad av dem och just därför valde jag just dessa.

Spridda skurar från en dag i februari ....

Nästan det bästa jag vet är sallad på strimlad rödkål, äppelbitar, solrosfrön, pressad citron och lite raps/olivolja och flingsalt. Här fick lite machésallad göra det övriga sällskap. 

Lättkokt broccoli till och i mikron befann sig en liten bit nästan-vegetarisk lasagne. 

Sååå gott!

Efter att ha varit ute i någon timmes tid - dels med Harry, men också här ute på tomten - körde jag till affären. 

Vid ostdisken hörde jag någon nämna mitt namn och det var en trogen kund förstås och han sa att han inte kände igen mig i civila kläder. 

Att det är fyra år sedan jag slutade i affären, det tycks ingen ha förstått ,-). 

En bra stund stod vi där och surrade. Vilket minne den mannen hade! Att jag var sprungen från Malå visste han och själv hade han bott och undervisat i ekologi/zoologi på universitetet i Umeå i en hel massa år, men var uppvuxen i Halmstad. 

Och så hade han, för flera år sedan, deltagit i en exkursion här längs kusten, tillsammans med pv.

Jag frågade om mannenss föräldrar var akademiker, ty så är det ju ofta. 

Nej, inte alls, hans pappa hade drivit Hembergs Frukt & Grönt, jaha, dom hade vi ju som leverantörer under en period på Ankaret! Hade vi inte dem i Ystad, också? Plockade upp modet från kappfickan och undrade om jag fick fånga hans vänstra hand på bild? Jodå, inga problem. 

"Ja, du är ju lite tokig du Bettan ...", sa han leende och jag sa att det bjuder jag på, nån ska ha det epitetet också. Vänster tumme upp hade han (om man knäpper händerna som till bön, alltså). Det övriga, stjärntecken och var i syskonskaran han befinner sig (om han har några syskon) struntade jag i.

Fick en smärre chock när jag närmade mig fruktdisken och upptäckte priset på kvisttomater!  Det är ju helt sanslöst! Gurkan var nu uppe i nästan trettio kronor kilot och det är ju också alldeles otroligt!  Nu under vinterhalvåret är det inte ofta vi köper tomater, då ska det vara nånting extra. Vi har köpt småtomater i 500-gramsbyttor (tämligen billiga) och dom har hållit sig jättebra och t.om smakat nånting. 

              

Kom hem och tog Harry ännu en sväng nere vid havet. I det som sommartid är såväl häst, - som fårhage, såg det ut så här. Underbart fint ute idag. 

Såååå livgivande!

Dagens fönster ...

Tre stycken, närmare bestämt och alla från Acksjöns kapell i Värmland. 

Turtlan var den som höll i håven. 

Tack! säger jag. 

   Tv-tips ....

Ett helt fantastiskt program som heter "New Yorks skärgård: En stad av öar". 

Om programmet. New York bestod en gång i tiden av vild natur och grönska. Hur har bebyggelsen och klimatförändringarna påverkat den ursprungliga miljön? Vi möter viltvårdare, fågelskådare och entusiaster som alla har en stor passion för New Yorks mycket artrika djur och växtliv

Såå mycket jag inte hade en aning om, när det gäller djurlivet i och omkring New York!

Finns  hos kunskapskanalen (Eller UR). '

Här finns en länk, om någon är intresserad.

 Efteråt ....

Å, glädjen i att få sova hela nätter! Vilken lycka! 

Det blir en lugn förmiddag. Allt är som vanligt. Samma rutiner. 

Därefter tar jag mig an badrummet .., såpskurar golvet och tar väggarna ., dammsuger här nere och tänker att jag ska hitta en större blomma att ha i badrummet. Emma hade ett låtsas-olivträd som såg verkligt ut, kanske något i den vägen?

Telefonpratar med min kusin Elin, yngsta barn till morbror Olaf och hans Gunhild och som väntar sitt och familjens sjätte barn. Vilken rikedom! Sjuksköterska, som min mamma och syster.

Ringer min syster i Skåne .., önskar henne en trevlig eftermiddag med skidskyttet. 

I garaget har pv ägnat sig åt att såga sönder den gamla uttjänta sängen. Farväl Sultan från Ikea! Inte har du varit särskilt bekväm, men ändå tjänat ditt syfte.

Min andra syster skriver i sitt dagliga mejl att hon är upprörd över att hon på nyheterna har hört att brittiska kyrkan funderar på att byta ut "Fader Vår" mot "Moder Vår" och jag svarar att för en som är uttalad ateist (min syster), förstår jag inte bekymret. 

För övrigt?

Cowboysoppa till middag och alla ingredienser till den libanesiska soppan (gjord på röda linser, lök och en massa kryddor, däribland spiskummin) står framme. Den går fort att göra och jag älskar den. Perfekt som mellanmål också. Synd att färsk persilja - som är så gott och vackert till soppan - nästan blir dyrare än själva soppan i sig. 

Och nu skidskytte för damerna.

   Dagens fönster ...

Bilden är från de härliga boendet i Berlin förra våren .., "Transit Loft" hette hotellet och var från början en fabrikslokal. Stoooora fönster med enormt ljusinsläpp och där var en hiss som ibland fungerade, ibland gjorde precis som den ville. 

Det hela kändes mera som ett vandrarhem och där var mängder med skolungdomar .., tyskar, britter och spanjorer och så deras lärare förstås. Jag tyckte så mycket om den där livligheten ., allt skratt och prat som hördes från matsalen, så många glada ungdomar, helt enkelt.

Ett dagis fanns på innergården, därifrån hördes barnskratt och stoj och mitt emot hotellet - ett enormt hyreshus med hur många lägenheter som helst -. Innan jag gick i säng på kvällarna, brukade jag stå och titta ut över världen mitt emot .., ja, hur människor gick av och an i sina lägenheter .., blått tv-ljus som skymtade .., någon som - från sin lägenhet - också tittade ut. 

Ibland hörde vi kyrkklockeklang. 

Här en länk till hotellet, om någon vill veta mera.

 lkakdjfakjfkajd (kommer inte på någon lämplig rubrik)

Förmodligen är det ljuset som återvänt .., detta att man fylls av energi? 

Alltså vaknar vi båda och känner oss så pigga. En fixar frukost till såväl oss själva som till harry och sigge .., en går ut med Harry .. jag putsar fönster och därefter tar vi in dagbädden Hemnes som vi köpte via Marketplace. Det var igår eftermiddag. 

Säljaren, som lät som en ung kvinna, fick mig att tro att hon yrkesarbetade och vi fick adressen till Andersberg inne i Halmstad. 

Det visade sig att den unga kvinnan" var ett flickebarn på elva år och hon och hennes familj hade kommit från Syrien för ett antal år sedan. Från Aleppo. 

Det var också flickan som svarade på våra frågor; pappan hade svårare att förstå och göra sig förstådd.

Dagbädden stod kvar i hennes systers rum; ett rum med sminkbord ungefär som i någon teaterloge - med glödlampor runt spegeln - och ungefär hundra olika penslar att "dutta på " puder och annat med. 

Vi hade kanske trott att dagbädden skulle vara i delar, men det var den inte och det tog evigheter innan mannen ringt runt till goda vänner och fått fatt i insexnycklar och sen skulle den då bäras ut. Den var tung och jag sa till pv att inte en chans att jag orkar bära den nerför dom två trapporna. Flickans pappa,- som kanske var i 45-50-årsåldern - hade ryggskott och vi blev lite ställda. 

Bilden från nätet någonstans. Så här ser den alltså ut. Lådorna var fullproppade med leksaker och diverse grejer och det var svårt att förstå om det var tänkt att vi skulle ha dem ...? Till slut förklarade jag för den rara tösen att nej, så var det inte. 

"Ja, men jag ringer på hos någon granne och frågar om bärhjälp ..", sa jag och pv svarade att han tänkte i alla fall  i n t e  göra det. 

Så jag plingade helt enkelt på hos närmsta grannen och efter en stunds väntan, stod där en storvuxen man - invirad endast i en badhandduk runt magen - i dörröppningen .., och jag förklarade bekymret och mannen sa att "ja, ja, får jag bara ta på mig kläderna?" 

"Mer än gärna ,-)" sa jag. 

Å, det var en snäll rackare! Lastbilschaufför till professionen och den ende boende i port nr 56 med svenskt namn på dörren, vilket kändes underbart när jag skulle förklara mitt ärende. Det blev i alla fall enklare. Allt löste sig så bra! 

Just den dagbädden tog vi med gemensamma krafter in nu på förmiddagen, med hjälp av en skottkärra, några brädor och tre rullpinnar som den fick dras in på. 

Pv är suverän på att fixa sånt! (Den rosa smutsiga handduken vid dörren, används till att torka av Harrys tassar med. Byttes ut ikväll).

Så skönt att det ordnade sig! 

Dagbädden kan ju dras ut så får man en dubbelsäng och tänk, så finurligt när äldsta dottern kommer med sina hundar, då kan dom ligga intill varandra! 

Lördagkväll ikväll. 

"Elisabet, du kan väl leta fram någon bra film som vi kan titta på ..?" föreslog husets herre. 

Nu ska jag leta.

    Och så blev det fredag .... 

Och pv, han räknar ner tills det är slut på att ställa mobillarmet på kvart över fem. Frånsett idag, är det åtta dagar kvar och ett sportlov däremellan. Jag minns känslan och ändå älskade jag jobbet. 

Vid sextiden kom magistern in i mitt sovrum och meddelade följande, ja, det gällde DN:s Nutidsquiz. "Idag var det svårt .., jag gissade på tre frågor, hade tur och fick ändå 9 rätt, hade fel på dirigenten." Det lät oroväckande, för mig alltså. 

Om jag nu hade varit fuskaktig, hade jag googlat på ordet dirigent, men det gjorde jag inte. Så hade jag fel också - har inte ens läst en rad om någon dirigent -. Men jag hade ännu ett fel och det handlade om jordbävningen. Så .. 8 av 10. Gissade rätt på djuret, det var en vild chansning.

Babsan var alert och hade samma poäng som pv: 9/10 och hade , precis som pv, missat det här med här med djuret.

För övrigt ser det ut att kunna bli en fin dag. Tittade nyss på Nyhetsmorgon och fick se en 16-årig turkisk kille som räddats under rasmassorna och den pojkens glädje gick rakt genom tv-skärmen. Vilken lycka! Tala om att ha fått livet åter. För att klara sig - ingen vätska på flera dygn - hade han druckit sin egen urin. Vilken sinnesnärvaro!

   Dagens fönster ....

 Från Stackgrönnan utanför Skellefteå kommer den här bilden, fångad i flykten av ellem. Inga         jultomtar på gardinerna tycks det som .., däremot segelbåtar. 

Och ute på älven stod badande i kö. Det gäller att träna inför Vintersimmet i morgon lördag. 

Ringer till ellem så jag vet att det blir rätt nedskrivet och vi kommer att prata om vinterbad och glädjen, rent av  r u s e t , efter dylika. 

(Om ni bara visste vilken GLAD röst ellem har!)

"Den som vet, den vet", brukar människor skriva på sociala medier. 

Angående vinterbad så är det just så: Den som vet, den vet. Eller i alla fall: förstår.  (Ja, jag minns ju i alla fall hur det var!)

Här ett urklipp från hemtidningen Norran. Enligt ellem kommer lokaltidningen att direktsända evenemanget. 

Hoppas, att det fungerar!

   Torsdag ...

Bilden är från igår. Det var sanslöst vackert när vi - pv och jag själv - gick rundan med Harry. Idag blåste det nåt hemskt, jag hade vinden rakt i ansiktet och kunde knappt hålla kapuschongen på plats - det blåste rakt in - men å andra sidan: medvind sista biten. 

Vi gick över "berget" - eller åsen om man vill  - och känslan är ungefär som att jag är ute och går i Skottland. 

Under stora sjok av enbuskar vilka formats av västliga vindar, ser man spår av djur som gömt sig där under .., eller helt enkelt har det som skydd för snö och blåst. S o m  jag älskar det halländska landskapet! 

Två längre promenader blev det idag. Känner mig pigg. Ingen hosta. Nu ligger i stället den äldsta dottern som fick lämna KS natten mot idag och åka hemåt. På familjechatten skriver hon att Ekströms  nyponsoppa  med mandelbiskvier blir till någon slags tröst. Och jag kommer ihåg hur jag - då covidsjuk och sååå dålig - i stort sett levde på Ekströms fruktsoppa; det var det enda jag fick i mig. 

För övrigt intet nytt. Min syster i Australien berättar om +39 graders värme och helt underbart, tycker hon. 

Och själv har jag bokat två övernattningar på hotell i Jönköping, ja, under sportlovsveckan. 

Då vi ändå har ett ärende till Värnamo, tänkte vi att då kan vi ju göra nånting annat. Billigt boende var det också, 676:- kronor för ett dubbelrum med eget badrum och allt annat, det är ju halva priset i jämförelse med vad vi betalar i Ystad. Och tänk, Harry får göra oss sällskap!

Se där, en längtansmorot!

Dagens fönster ...

Här kommer ännu ett fönster från danska Dragör på Själland, där Kerstin och hennes danske Peter var på besök härförleden. 

Tack Kerstin!

    Pianodrömmar i Kina ...

Råkade igårkväll - mer som av en händelse - fastna framför den här dokumentären - Pianodrömmar i Kina och även om tanken innan var att gå i säng, så blev jag fast. Så intressant detta var! 

Och oj, så annorlunda dessa ungdomar (i vissa fall: barn) lever, i jämförelse med många andra barn, i alla fall barn som jag känner. 

Vilken oerhörd disciplin .,. och så detta (i mina ögon) ok .., att uppfylla föräldrars och mor/farföräldras önskningar om en framgångsrik ättelägg. Tänk, en berömdhet i släkten! 

I programförklaringen kan man läsa följande: "Aldrig förr har så många kinesiska barn drömt om at bli framgångsrika pianister. Sporrade av extremt ambitiösa föräldrar övar de ibland 10 timmar om dagen för att lyckas kamma hem en av de få platserna på en musikskola eller ett konservatorium. En dokumentär av Gary Lennon."

Tycker du att det låter intressant, ja, du behöver i alla fall inte ha någon brådska att se filmen, du har fyra år på dig! Här en länk. 

För övrigt ..? 

Jo, för övrigt tycker jag att SVT:s Morgonstudion ibland känns mer som Gokväll än ett nyhetsprogram och det beror ofta på vem som sitter i studion. Å andra sidan kanske andra människor föredrar den varianten? 

Och ännu mera för övrigt, så håller jag inte med artisten Zara Larsson, ja, som tycker att det är töntigt att bli irriterad över biobesökare som pratar och skrattar under filmvisningen. (Själv fick jag  migrän, då två unga tjejer hela tiden kommenterade vad som skulle komma att hända i filmen - dom hade sett den tidigare -! Det här var på 80-talet, men jag tycker fortfarande att det är ett oskick.)

Onsdagsfönstret ....

"Hej! Kanske inte världens bästa skärpa, men hoppas ok. Du får kassera om den inte blir bra. Tycker om dig ändå ,-). 

Vad är nu detta?

Jo, fönstret finns på nya inomhushallen för friidrott här i Solastan. Arenan heter Eva Lisa Holtz arena. Ligger alldeles runt hörnet från min gata. 

Det här är träningsbanorna för 60 meter. Om man går till höger i hallen, så möts ni av en fullstor arena för friidrott inomhus. Ja, inte för EM och VM, men för SM och nordiska  tävlingar är den godkänd, vad jag vet.

Kul att kommunen satsar på detta hälsar vän av friidrott = Turtlan." 

//Tack Annica! säger jag.

 "Taxi, var god kom så snart du kan och om vita blommor i en pojkes hand ...".

Vaknar tidigt och är pigg, men ligger kvar i sängen. Lyssnar till "Tankar för dagen" och just den här morgonen är det Staffan Westerbergs tur att ta hand om dom knappa fem minuterna. Eller egentligen handlar det om 4 minuter och 29 sekunder. 

Kan man få någonting sagt på så kort tid? 

Ja, det kan man. I alla fall om man heter Staffan Westerberg. 

Sååå gripande hans berättelse var! Den gick rakt in i mitt hjärta!  

Inte långt efteråt ringer min mobil. Jag tänker att det är äldsta dottern som arbetat natt och nästan alltid brukar ringa på väg hem, men så är det inte. 

Det är pv.  Hans röst är inte som vanligt, då, när han säger "Å, jag har gjort bort mig nåt så otroligt". 

Alla möjliga och omöjliga tankar susar genom mitt huvud .., jag tänker att det kanske har blivit något fel när det gäller jobbet .., men så är det inte. Han har cyklat dom två milen till Gullbrandstorp och på väg att klä av sig inför duschen efteråt, upptäcker han att ombyteskläderna blivit kvar, här hemma. 

Så jag ropar på Harry ., plockar ihop jeans, en blårutig skjorta, rena kalsonger och strumpor (allt ligger prydligt förberett på gästsängen i hans sovrum) och så ger vi oss av. Mängder med bilister är på väg in mot stan och innan Steninge kör jag åt sidan och släpper fram några av dem .., dom som har bråttom-bråttom. 

Pv står på parkeringen utanför skolan och väntar när vi kommer fram.  Han tar påsen med kläderna, ropar ..., "Tack! I love you!" och skyndar sig iväg. 

Och vi kör hemåt. 

Då har det ljusnat och det är P1-prat från radion, mest handlar det om jordbävningen i Turkiet och Syrien, men där är även inslag om planeten Jupiter och dess månar .., och om nya forskningsrön vad gäller prostatacancer och hur samhället ska klara av alla skjutningar och jag lyssnar och tänker på hur tacksam jag är för P1-morgon, men allra, allra mest tänker jag på det som Staffan Westerberg berättade om. 

(Bilden togs av sonen för ett antal år sedan. Sju, närmare bestämt, och har inget med texten att görat.)

    Dagens fönster .... 

Så här skriver avsändaren, som är ellem i Skellefteå och var den som hade storhåven med sig: 

"En åttkantsloge (tröskloge) i Södra Hendensbyn i Skellefteå".

//Så vansinnigt vacker loge!! säger jag.  Tack ellem!

Den rätta vägen ....

 Ibland tänker jag att tillvaron måste ha hakat upp sig. I alla fall väderleksmässigt. De ynkligt få soldagar som uppenbarat sig efter jul, kan jag nog räkna på ena handens fingrar. 

Idag är det råkallt ute .., luften är fuktig och man får nästan gå med myrsteg när det är dags för harrypromenad.

Inte en människa har jag mött de gånger vi varit ute! Ändå har dom ju - det vittnar ju spåren om - varit här. 

Eftersom pv har bilen idag, har jag roat mig hemmavid. Tittat på filmen  från föregående inlägg .., läst ikapp DN på nätet ., och hela tiden har jag hört pickandet från småfåglarna när dom hämtat solrosfrön från den där lilla serveringen. Oj, oj, vilken trafik det har varit för att hämta frön!

Titta på den lilla blåmesen! Ser ni hur förvånad den tycks vara? Jo, det var slut frön i lådan just då och nu verkar den tänka att detta var ju rent av bedrövligt! 

Läser även på instagram. Där är ett inlägg från Kungahuset som skickat kondoleanser till det turkiska folket/ president Erdogan, ja, med anledning av den förfärliga jordbävning som drabbat så många människor. Tusentals döda!

Men fy, så osmakliga kommentarer som väller in; människor som tror att vanlig anständighet är lika med att ställa sig in hos Turkiet, i hopp om att vi nu ska få ett  "ja" till Nato från presidenten. Man tar sig för pannan!

Dagens vy över havet. Nåja, det kommer soligare dagar vad det lider.

Och i jämförelse med människor som ligger under raserade höghus, är gråvädret helt oväsentligt.

Filmstudio här hemma i fåtöljen ...

Nej, jag följde inte min intention att se samma film som Filmstudion har på sitt program ikväll, (3:e filmen för våren), jag valde i stället den här, med den något annorlunda titeln "45 år."

En brittisk film från 2015, i regi av Andrew Haigh.

Fyrtiofem år. Så länge har det här parit var gifta och nu ska det firas med stort kalas.

Men, så kommer ett brev med posten, ett brev som förändrar det mesta och det är detta historien tar fasta på. 

I centrum står alltid fenomenala Charlotte Rampling i rollen som Kate Mercer - hustru till Geoff Mercer - spelad av Tom Courtenay. 

Brevet är adresserat till den inte ont anande Geoff.

Här finns en recension att läsa om filmen och även själva handlingen. Kanske kan man beskriva det som "det som var, hur det blev och hur det hade kunnat vara".

(Och denna Charlotte Rampling har sin dubbelgångerska i form av en kund i affären i Haverdal. Tänk, vad jag har funderat på vem i all världens dagar det är hon - kunden - liknar! Nu vet jag.)

Mitt betyg blir en klar 4:a.

Om Charlotte R. kan man läsa här och jag tycker själv att hon är fantastisk i sina roller! Motspelaren, Tom Courtenay hade jag inte mycket koll på - knappt någon alls - men här finns mycket att läsa om honom. Läser att denne Tom C. bor i Kingston upon Hull och när jag googlar på den staden, så står där att läsa att den har högre kriminalitet än genomsnittet i Storbritannien! (Det vill inte säga lite). Nej, dit reser jag nog inte på semester.

Och nu ska jag ta och gå ut med Harry. Pv hämtar Edvin från förskolan och kommer inte hem ännu på flera timmar. Grått och råkallt ute. Fuktig luft. 

Filmstudions val av film för ikväll ...

"När lilla Samay för första gången får följa med sin far på bio blir han alldeles förtrollad. Med ens vet han vad han ska ägna sitt liv åt! 

Mot sin konservative fars vilja (som tagit med pojken enbart för att det var en religiös film!) reser Samay i hemlighet till den slitna biografen i stan även nästa dag, och denna gång visas en desto roligare äventyrsfilm. 

Han har inga pengar, men när den snälla biomaskinisten känner den ljuvliga doften från mammas lunchlåda så föreslår han ett byte. Mat mot film. 

Detta blir början på en vänskap med färg, ljud, ljus, äventyr, fantasi och skratt som får Samay att skissa upp stora och, ska det visa sig, farliga drömmar...".

Det påminner ju lite om filmen Cinema Paradiso och eftersom jag fortfarande har sån hosta, får det bli till att streama filmen hemifrån. Den finns bland annat på SF Anytime.