Dagens fönster ....
... fångades av mig själv. Det var många år sedan, men jag hade nog stannat till vid det även idag.
Tack Elisabet, säger jag.
Läsvärt ....
Finalen ...
Medan pv hade den unga flickan D här (matte-träning), tittade jag på finalen av Demenskören. Det var nu de skulle uppträda på Södra Teatern i Stockholm och Drottning Silvia fanns på plats och det tycktes vara hur mycket publik som helst.
Jag vill inte spoila om någon ännu inte har tittat på programmet, men kan ju säga som så .., att har du lätt för att bli gråtmild/rörd (som pv, t.ex som alltid får torka tårarna när han tittar på Barnmorskorna i East End i London), då är det läge att ta fram en handduk eller hushållspapper och ha i beredskap innan programmet tar sin början.
Tidigare på eftermiddagen hade vi spontant besök av Eva och Ulf. Det var väl mest den senare som var intresserad av hur det går med cementgolvet i uterummet och efter titt där inne (eller utifrån), blev det kaffe med gott fikabröd från Börjes Konditori i Harplinge och prat om precis allt möjligt.
Ulf har såväl forskat som undervisat på KTH i kemi och kom nu att ta upp detta med hur det forskas om hur man separerar koldioxid från luften (till intresseföreningen kan sägas att han tittade inte på mig när frågan kom upp) och själv vittnade jag om den häpnad jag kände, då, i min ungdom .., när jag insåg att det vatten vi dricker är samma vatten som funnits på jorden i miljarder år, det vill säga, att inte vattnet kom uppifrån bara, om och om igen. Ja, just det, så lite förstod jag då.
Då tänker jag på besöket hos frisören, t.ex, där det färgas hår och allt färgmedel som spolas ut i avloppet - tänk, all världens frisörbesök och hårfärg som ska renas - för att inte tala om hur många miljarder människor som äter blodtrycksmedicin och därefter kissar ut resterna av detta! Allt detta och mycket mera tänker jag på var gång jag borstar tänderna och jag önskar sååå att jag inte visste hur det går till, detta med att vi dricker det vatten som varit med om så mycket. Hu!
Vi kom även att prata om Ernst Thiel och Thielska Gallerit på Djurgården i Stockholm. Eva hade under en period i sitt yrkesliv arbetat i Hassela och då fick ungdomarna/eleverna någon gång besöka Thielska Galleriet och om detta berättade hon livfullt. Själv googlade jag herr Thiels namn och oj, vilket liv den mannen hade levt. Nu måste jag försöka hitta en biografi om honom.
Numera är Eva rejält handikappad av sin reumatism och hon är den som förr i tiden var den som lagade vansinnigt goda middagar. Sedan något år eller två tillbaka är hon så förvärkt, hennes högra hand fungerar ytterst dåligt och då blev det maken som tog vid vad gäller matlagning.
"Ni skulle bara veta vilken underbar vitvinssås han gör när vi har fisk till middag!" brukar hon säga lyriskt.
Och nu går han inte längre enbart efter recept, utan vågar sig på att laga mat lite mera på känn. Tänk, så bra .., en man född 1944 som gör karriär i hemmets vrå!
Bilden här ovanför hittade jag på nätet och nu kommer jag inte ihåg v a r? Om ni känner igen den och vet som målat detta, hojta gärna!
Plötsligt händer det ...
Här står Mattias, sommarhusgranne men bor uppe på åsen sett från oss och denne vänlige man är byggare (född 1974 och mellanbarn) och väntar på att allt ska sätta igång.
Det var Mattias som skötte detta att fösa cementen på plats.
Nere på vägen stod cementbilen och själva slangen drogs via hydraulisk kran ovanför ekens topp och in i det som ska bli ett slags vardagsrum.
Dagens fönster ...
"Godmorgon!
Framför mig på flyget igår satt den här bedårande pojken som tittade så förundrad när vi landade.
Fönstret blev skarpt, han blev suddig, och det var ju faktiskt bra."
Så skrev annannan och jag säger t a c k snälla!
(Minns glädjen när vi - hela familjen - reste till Kreta för två år sedan och Elliot frågade om han fick sitta intill mig, vid fönstret. Det fick han.)
Dagens fönster ...
I mitten av april 2012 kom det här fönstret susande till min dator. Avsändare var min kusin Barbro, som då hade bloggen "Mellansystern" (det var hon också, hon var nr 2 av 4 syskon).
Det var Barbro som var så vanvettigt energisk. Hon tycktes aldrig vara stilla .., vävde mattor, gardiner, plockade bär, odlade .., och studerade långt upp i åren, bara för att det var så roligt!
Tyvärr drabbades Barbro av demens och dog på tok för tidigt, det var i januari 2023 som hon dog.
Om det här fönstret skrev hon så här: "Hej här kommer två fönster (samma fönster, ut och insida), från Birgers stuga som ligger vid gammelgården, ca 3 km från Bojtiken vid Virisens strand i Västerbottens fjällen, nära norska gränsen.Skötsamma personer kan få hyra stugan, vilket jag gärna skulle göra under hösten då jag brukar plocka gula kantareller i området."
Här en stolsdyna som hon vävt i fina färger.
Och här en disktrasa som Barbro såklart vävt. Den gick som vinst i Det-bästa-lotteriet.
Och hemvävda gardiner, förstås. Ja, så blev det då två fönster från henne idag. Tack Barbro .., kanske du befinner dig någonstans där allt är uppenbarat, även blogginlägg från en kusin i Halland!
Skillnader ...
Tänk, att man glömma så lätt! Igårkväll när vi satt och tittade på nyheterna, kom de här bilderna från Maria.
"Oj, så vackert och så ljust ute!" sa jag.
Sen tittade jag lite mer noga på bilderna .., men oj, dom var tagna efter klockan 21.00 och här hos oss, ja, här var det becksvart ute!
Den här bilden är tagen precis nedanför mitt barndomshem. Eller kanske mitt för hundgården, den som fanns där då.
Färgerna påminner lite om dessa ranor vilka hängde på väggarna norröver, ja, på 70-talet, kanske?
+ 7 ute nu på morgonen, gråmulet och ingen sol.
Måndag ...
Nästan så man känner sig lurad ..
För någon tid sedan beställde jag en klänning från nätet.
Jag hade sett bilden på instagram och där såg den så fin ut. Billig också.
Kontrollerade att där var returrätt, jo, då.
Fick paketet. Blev otroligt besviken.
Mejlade genast firman (Lintico) och frågade om dom kunde skicka retursedel, för såklart fanns vare sig en sådan eller någon kontaktadress till företaget. Ingen kundtjänst heller, förstås.
En Herr Nånting erbjöd mig då 125:- kronor i ersättning, så kunde jag behålla klänningen, men självklart skulle jag betala den ursrpungliga summan.
Tackade nej, skrev att den dealen gynnar ju endast företaget.
Har ännu inte fått något svar.
Går in på företagets sida och läser recensioner. Jag tycks vara den enda som är missnöjd. Förutom K Cunningham som skriver så här.
Product was cheap, strange construction and fit. Does not fit to size guidelines. Expensive and now am forced to keep product due to very poor return policy. Highly encourage potential shoppers to purchase elsewhere. Couldn’t be more unsatisfied.
Victorias hjärta ....
Tittade igårkväll på alla tre avsnitt av SVT-dokumentären med samma titel som rubriken på det här inlägget. Victoria Dyring .., då tänker jag på Vetenskapens Värld i tv, men även olika intervjuer med nobelpristagare. Nu handlade de tre avsnitten om hennes egen upplevelse, då, när hon fick en ny hjärtklaff .., men också om vägen d i t och hur det blev efteråt.
I september 2021 fick jag, efter ett ganska ordinärt besök på Vårdcentralen i Slöinge (då jag för den kvinnliga läkaren i min ålder berättat om hur trött jag var .., hur tungt det var att promenera ner till havet etc), ett telefonsamtal från läkaren som uppmanade mig att omedelbart bege till hjärtakuten.
Telefonsamtalet kom kanske 1 timme efter besöket på VC och jag förstod ingenting.
Jo, visst hade jag en längre tid känt hur kraften tröt, mest när det blåste och det hände att jag då tänkte på min pappa Ivar som när vi t.ex gjorde sällskap till kiosken för att köpa kvällstidningen, hur han liksom i smyg smusslade in en Nitroglycerintablett under tungan. Han orkade inte heller. Inte riktigt.
Nåväl. Besöket (efter att först ha tagit ett dopp i havet) på hjärtakuten resulterade i att jag blev kvar där och dagen därpå fick jag två stents inopererade och tillbringade väl kanske en dryg vecka på hjärtavdelningen.
(Tavlan - bara så underbar - på bilden hängde där på väggen. Konstnär var Anita Carlsson Crantz.)
Minns hur jag började gråta när jag i sjukhuskorridoren upptäckte min f.d. arbetskamrat Lina (bakom covidmask och sjukhuskläder, hon praktiserade då på hjärtavdelningen). Och långt senare satt den där skörheten i.
(Bilden här t.v. visar dagen då denna Lina slutade på Hemköp för att börja läsa till läkare. Nu arbetar hon på VC i Steninge och friherrinnan är så nöjd när hon träffat henne där.)
Om bland annat detta, men också om hur hjärtoperationer rent fysiskt går till och om mycket annat, handlar tv-dokumentären "Victorias hjärta" om. Så naket och så ärligt. Och med Victoria Dyring som vittnar om sin hjärtresa och en betydligt yngre Johanna som vittnar om s i n upplevelse. En så bra dokmentär, tyckte såväl pv som jag själv. Helt klart sevärd.
Här en länk om någon är intresserad. Programmet kan ses i hela världen.
Helg ...
I orostider, så där som när jag låg på sjukhuset i covid, lyssnade jag via hörlurar på reprisen av Naturmorgon, om och om igen.
Orostider är det väl nu också .., med allt elände i Mellanöstern, USA och det ungerska valet .., tänk, om Orban blir omvald! Hu, så hemskt.
Då blir P1:s Naturmorgon ett sätt att mentalt jorda sig.
Programmet har ett lugnt tempo och handlar om det är som jordnära.
Eller som idag: Strandnära. Om Kärrsnäppor och Skärfläckor, till exempel. (Bilden - en målning av Lars Jonsson - visar just skärfläckor; denna så vackra vadarfågel!
Tack Naturmorgonredaktionen, vill jag säga!
Medan detta skrivs, råkar jag titta på Nyhetsmorgon i fyran och ett inslag som handlar om intarsia. En ung kvinna (det går ju inte att spola tillbaka, så jag vet inte hennes namn) visar upp några av sina alster och det är så vackert så det är inte sant!
Nu ska jag ut och titta på pv som är på taket. Måtte han inte dråsa i backen!
Lördagsfönstret ...
Ja, det finns här i det gula huset och som ni ser har jag nu snöat in på amplar och detta är väl bara början. Det är inte första gången i mitt liv som det blir så här .., kanske var det på 70, - eller 80-talet som jag också hade det så här.
Och detta att jag aldrig lyckas ha likadana ytterkrukor .., ja, det struntar jag snart i.
Här och nu ....
Fredagmorgon. Eld i kaminen. Verkar bli en fin dag.
Vid 5-tiden i morse hörde jag en fågel kvittra på ett helt annorlunda vis .., nu får jag försöka spela in lätet för att - om möjligt - få veta vad det handlade om för fågel.
Något helt annat. När vi i förrgår hade besök av Eva från Tyresö med familj, berättade hon och maken lyriskt om SVT-dokumentären "Demenskören".
Igår gick jag in på play och såg några avsnitt och det kan jag säga, att det var helt totalt underbart och så befriande!
Jo, dessa modiga människor vilka drabbats av olika former av demens och som ändå ställer upp för att sjunga i kör, med allt vad det kan innebära med att lära sig texter och hur musiken ska låta .., ja, jag var så fylld av beundran!
Men inte enbart för att dom vågar ge sig på detta, nej, mest för att deras sjukdom inte smusslas undan .., och detta att offentligt våga berätta om hur svårt det kan bli .., om rädslan att bli dumförklarad .., och att sakta glida bort till en annan verklighet.
V i l k e t program! Och Anders Bagge och den kvinnliga körledaren Sofia Lilja, ja, men sååå mycket mänsklig värme dom har och delar med sig av! (Trist att programmen enbart kan ses av oss som bor i Sverige! Bente, du får nog flytta över gränsen!)
Dagens fönster ...
"Anders, du kan väl fånga något fönster nu när du ska tillbringa några dagar i Warszawa ...?" bad jag sonen i förrgår.
Igår kom detta till familjechatten och det kanske inte alls var tänkt som Dagens Fönster, men jag tar det som ett sådant.
Det är bara att välja!
Och vilka lustiga röda tak i förgrunden!
Det som slår mig - verkligen! - är att jag på bilden knappt ser ett enda tegeltak! Men i Gamla Stan .., där finns det massor av dem!
(När vi besökte Riga, upptäckte vi att där ju fanns en badstrand mitt i stan! Men så helt ljuvligt! Det var där jag kom att prata med en bensprattlande äldre herre som gymnastiserade hejvilt vid strandkanten.
Men även i Warszawa finns en strand, ja, vid floden Wisla. Här kan man se hur den ser ut.)
Det ena ger det andra ...
Dagens fönster ....
I april 2011 kom det här fönstret från "Fru Hansson", som då hade råkat halka in på bloggen och upptäckte att oj, då .., här visas det fönster!
Bilden togs av samma Fru Hansson sommaren dessförrinnan, alltså i april 2010.
Tack till dig Fru Hansson (för övrigt samma efternamn som min mormor hade som ogift).
Torsdag ....
Och den här morgonen bjuder på sol och blå himmel och när jag går här ute och tittar till påskliljor och penséer (framför allt de senare), tycks de ha klarat sig.
Nja, aningen frostnupna, men inte så mycket.
Den som slagit följe här på bloggen under årens lopp, vet att jag ofta blivit halvt galen på Herr Gransångares enveta sång.
Men tänk .., att det skulle hända att jag började sakna den! Inte en enda strof hittills .., ja, tills igår. Då .., helt plötsligt, hördes den sjunga lite trevande och det i precis samma veva som vårens andra citronfjäril fladdrade förbi borta i slänten! Stor glädje!
Men .., ännu ingen sädesärla på vår gräsmatta.
Och just intill där pElle och Sigge är begravda, där blommar nu nunneörten!
Upp och ner och upp och ner ...
Bilden togs den 8:e april 2013 alldeles här i närheten och vittnar väl om idogt arbete. Lite enformigt kanske, men ack, så viktigt.
Idog har pv också varit precis hela dagen! Nu när stormen Dave tackat för sig, tog sig husets herre an solfångarna. Det sitter fyra stycken i en kvadrat på taket och den längst ner till höger, den fungerar inte. Oj, så pv har försökte klura ut var det läcker och varför och hur ska han kunna få det till att fungera. Undrar just hur många gånger han tagit sig upp och ner från taket och försiktigt lyft ner ett antal tegelpannor (som jag fick ta emot) och så klättrar han på takbrädorna, byter ut kopplingar och har sig.
Ett under att han band fast sig i ett rep och att han inte hade träfofflor/träskor på sig! Idag var det rejäla sportskor.
Nej, helt okej är det inte .., kanske får han lyfta ner den fjärde delen och undersöka närmare, men så länge kanske de tre som fungerar orkar leverera varmvatten om vi har tur. (Det blir ju i alla fall 75% och det borde gå bra).
Annandag påsk ...
Olika, år från år ...
Tog mig en titt på bloggen och upptäckte att i fjol, den artonde mars, skymtade jag sädesärlan ute på vår gräsmatta. I år - i alla fall här hos oss - inte en endaste en. Hittills, alltså.
Nåväl. Rödhaken sjunger som hade den blivit salig. Det tackar man för.
Från den annars så trogne gransångaren - den som kan göra mig halvt galen ibland - hörs inte ett pip.
Aprilskämt ...
Fullkomligt ä l s k a d e aprilskämtet från bibliotekarierna i Malå!
Texten löd så här: "Från och med idag kontrollerar personalen att du faktiskt har läst böckerna som du lämnar tillbaka. Vid återlämning av böcker får du kort redogöra för handlingen och nämna huvudpersonerna. Har du inte läst boken, får du ta hem den igen, läsa den ordentligt och komma tillbaka, redo att besvara frågorna. Allt för att motverka slentrianlån, såklart."
Så var där en bild med text: På bilden vår kontrollant i full gång med dagens första förhör.
Och hade jag nu bott i Malå, hade jag säkerligen fått bannor. Det är nämligen dags att lämna igen mina lån och jag har slarvat en hel del med Göran Greiders bok och kan visserligen redogöra för hududpersonernas namn, men mycket annat hoppade jag över.
Långfredag 2026 ...
Körde till Skåne igår för att hämta hem pv och såklart fira Elliot som fyllde hela 7 år!
Kojbygget pågick som bäst (mer som en liten stuga ovanpå ett vedskjul) och jag hann knappt innanför dörren så ropade Anders och frågade om jag kunde fixa plättar till pojkarna?
Det kunde jag och det var ingen särskilt näringsriktig lunch, det ska jag erkänna. Plättar med lite smör och strösocker på - allt rullas samman - och skärs i bitar. Sen får man pluspoäng som farmor!
Bilden visar Viggo som kom och grät och sa att nånting stuckit honom och sen visade det sig vara ett litet sällskap brännässlor som han råkat nudda.
Lille älskade Viggo som var som ett solsken hela dagen!
Byggarna (Anders, Tommy och Pv) hade ju fullt upp och Viggo har varit som besatt och ville klättra upp för stegen till kojan, vilket han inte fick ..., men då lät pv honom agera pennhållare, ja, han fick den stora uppgiften att - på marken - hålla i en blyertspenna som pv använde när han ritade upp mått på brädorna och den uppgiften tog Viggo på allvar! Ibland behövs inte mera.
Så bakade jag tårta (mamman i huset arbetade hela dagen med någon insats i Malmö) och Elliot fick blåsa ut alla ljus - utom ett - som han överlät till lillbrorsan.
Dagens fönster ....
Från annannan i Porto kom två långfredagsfönster och det här var ett av dem.
Titta! Det är som ett kinderägg eller som en adventskalender med luckorna delvis öppna! Oj, så mycket att vila ögonen på!
Längst där uppe ser det ut som om det står en get på balkongen och näst längst upp, där tycks det vara som en tvättho, eller är det möjligen något religiöst .., jo, så är det kanske?
Och mängder med dörrar var det också där nere!
På våning två sår en mustaschprydd herre och antingen kollar han bara ut (tittar måhända på fönsterfångerskan?) eller så hänger han tvätt. Eller grunnar på om tvätten möjligen är torr?
Drog upp bilden lite .., då syns det kanske bättre!
Tack annannan! säger jag.
Och så ....
... nästan som ett mirakel, går Sverige till VM i fotboll i sommar.
Körde hem från Skåne igår vid halv sju och lyssnade till Radiosporten .., klarade livhanken på en hare som beslutat sig för att springa p r e c i s framför bilen, men några hundra meter längre fram kom plötsligt en fasantupp rusande över vägen och mötte därmed döden. Usch, så trist! Jag är tacksam att det hände på gamla E6:an där det just då var tomt med trafik (såg i upplysta hus stooora tv-skärmar som visade fotbollsmatchen, kanske därför jag var helt solokvist på vägen ...?) och inte på motorvägen.
I Bunkeflo var det sommar. Anders, Tommy och pv tillbringade mesta delen av tiden med kojbygget och själv satt jag ute i solen, eller gräddade plättar till småpojkarna ..., lekte att vi satt i ett flygplan och de små herrarna turades om att vara piloter.
På bilden är det Viggo som är kapten ombord (plånboken är ratt) och jag fick agera flygvärdinna och visa hur man sätter på och tar sig av bältet och servera kaffe till passagerarna och när det var min tur att vara pilot, berättade jag om vilka länder vi passerade.
Hon som är farmor hade minst lika roligt som mina lekkamrater.
Och pv lärde oss att en bläckfisk har tre hjärtan och jag höll Viggos lilla hand mot hans hjärta och sa "känn här, hur det pickar .., du vet, hjärtat är som en liten motor".
Det blev en dryg dag med först ett par kilometers promenad till busshållplatsen i Skipås, därefter nästan 1 timme på bussen (ett 30-tal hållplatser), en halvtimmes väntan på tåget, därefter två timmar ombord och så leta rätt på buss nr 12 i Malmö (hade bytt hållplats) och lite prat med en orangeklädd man som höll på med nåt slags arbete i kanalen vid stationen och så till slut: bussturen till Bunkeflo.
Jag hade promenerat till bussen i Skipås vid halv nio ... och åkte hem igen (pv är kvar där nere) och körde hem vid halv sju och kom hem lagom till andra halvlek av fotbollsmatchen, vars resultat gjorde mig svimfärdig av glädje. Emil (barnbarnet) var på plats och jag kan tänka mig vilken upplevelse detta måste ha varit!
Möttes av två trötta katter när jag öppnade ytterdörren. Jag är så fascinerad av hur djur så - till synes lätt - kan finna sig tillrätta i ett nytt hem.
Just nu är prio 1 för mig e l d n i n g i såväl kamin som vedpannan. Solfångarna på taket är inte igång ännu och jag var för trött för att elda för varmvatten igårkväll. Nåja, det är ju bagateller i det hela.
1 centimeter ifrån mig ....
... ligger hon just NU, när detta skrivs - Paddan -.
Det är så härligt med djur; detta vilka personligheter som börjar visa sig. Och kanske är katterna helt annorlunda när dom är här, än när dom bodde hos Anna och Micke.
Paddan t.ex, hon är mer introvert och ligger ofta för sig själv. Ibland på strykbrädan med sitt hårda underlag .., eller ute i växthuset i torra jorden.
Hon ligger alltid hos mig om nätterna; till en början i korgstolen, numera vid fotänden av sängen, precis som Sigge.
Sigge var matglad och älskade Alaskapollock. Dom här damerna är mer av finsmakarsorten och glufsar liksom inte i sig maten.
Paddan älskar att bli kliad på magen och vrider och vänder på sig så jag inte ska missa att det är DET som gäller. Att ha en långhårig katt är inte det ultimata - i alla fall inte för mig - och jag har ofta god lust att raka av hårsvallet, men nej, det gör jag inte. Allt möjligt fastnar i pälsen och jag borstar och har mig och försöker hålla den fin. Så är det med Paddan.