Hemma.

Hotellrummet är stort och rymligt och efter att ha installerat oss så där lagom, tar vi en promenad i samhället.

Vad ska man säga ...?

Att det blir kram på kram på kram på kram och hela tiden en massa värme.

Att vi möter Siv och Tage Lundmark, Lena Lindblom, Carola Westerberg, Roger Johansson, Ture och Margaretha Lindblom (tack för kaffet!) och deras son Simon .., vi möter Klara Öberg (tack för vattnet!) och när vi har parkerat och är på väg till Solviksbadet, stannar en bil till och jag ropar "men åååå, Greger Lycksell!!" och ut hoppar Greger som nästan bodde hemma hos oss när Anders var liten och det blir mera kramar .., och vi möter Maggan Wikström .., och Maria Johansson och kunder i affären där jag arbetar .,. och på väg till hotellet får pv tvärstanna bilen .., för då upptäcker jag Anders totalt UNDERBARA dagmamma Vega Hultdin som hoppar av cykeln och det blir en stooor och varm kram där också.

Nu är jag totalt slut på mentalt nästan .., så överfylld av all igenkänningsglädje!

Och Vega som berättar att hon har följt med i vad som hänt genom åren, ja, via bloggen - men aldrig vågat kommentera - åååå, du vågar och du är sååå välkommen!

Nu ligger pv på sängen och tittar på tv .., vi har Tjamstanberget utanför fönstret och jag undrar när jag senast var så lycklig!

Dagens fönster ...

... finns i Dikanäs.

På besök hos moster Lisbet ...

Och vi sitter ute i solskenet och så åker alla vänsterhänderna på bordet.

Längst uppe i mitten moster Lisbet .., till höger om henne dottern Inga-Lill, hennes man Bert (sjukskriven för ont i ryggen just för tillfället .., ajajaj ..!) .., bloggmadamen med sin fina silverring (tack alla arbetskamrater!) .., pv .. och sist av allt, kusin Barbros hand.

Morbror Olaf ..

Förr. I ett annat liv, när morbror Olaf var frisk.


Det är säkert tjugofem år sedan jag senast träffade morbror Olaf, - mammas så högt älskade lillebror -.

Han bor, tillsammans med Gunhild, i det som var min mammas föräldrahem.

För mig är huset MORMOR.

Till Dikanäs åkte vi om somrarna när det var dags för slåtter; mamma och jag med buss och rälsbuss och buss igen och mamma hjälpte till med allt möjligt .., med lagården och att räfsa hö och att städa.

Morbror Olaf fanns förstås alltid där.

Nu är han över sjuttio år och märkt av cancer.

Cortisonsvullen.

Fötterna liknar sprickfärdiga ballonger.

Och ändå .., helt sig lik.

Pratar jakt och jakt och mera jakt.

Vi sitter tillsammans runt köksbordet .,. det är han, den rara Gunhild som idag ska till Lycksele på hjärtundersökning .., och sonen Peder (min kusin) och hans syster Gunilla (också kusin).

Åååå, det känns så hemtamt och bra!

Och Olaf ler och säger att ..."ååå, Elisabet .., du skratta som Ann-Gerd ..., hä ä som å höra Ann-Gerd!"

När vi säger tack och hej på förmiddagen, kramar jag om hans av cellgift hårbefriade huvud och säger att ...."Olaf .., om du seglar iväg före mig .., så om det finns möjlighet .,. så hälsa till mamma!"

Det lovar han att göra.

Och så håller han gråten så gott det går och jag är alldeles inutivarm och rörd och är så innerligt tacksam för den här resan.

Hemresa ...

De första milen från Dikanäs och hemåt, har jag andnöd.

Det är så svindelvackert när vi tittar till höger eller bakom oss .., snöklädda fjälltoppar och illande gröna ängar .., och så alla blommor i dikeskanten.

Och det är varmt.

I Volvon finns ingen air-condition, så vi stannar till vid en sjö och pv kastar av sig kläderna och springer rakt ut i det iskalla vattnet!

En fågel piper ihärdigt där den flyger över vattnet.

"En strandpipare, kanske ..?" säger jag.

Och vi hälsar på bekanta till pv i Storuman .., helt ljuvligt vackert bor dom på Luspholmen och med vatten alldeles intill och det blir bad igen och nu även för bloggmadamen ..., och vi bjuds på hembakt mjukt tunnbröd och kaffe och vi sitter i tropiskt solsken och jag tänker att detta är inte sant!

Och nu .., är vi i Malå.

Hemma.

Mannen i receptionen talar nån slags stockholmska och hotellet är ombyggt sedan jag var här .., det är knappt att jag känner igen mig och vi får veta att i priset ingår middagsbuffé och frukost.

Nu ska vi ut och strosa och köpa glass.

När jag skriver det .., sitter jag och smajlar för mig själv.


Rissla som sover så gott ...

Hos morbror Olaf finns stövaren Rissla.

Under hela min uppväxt hade vi just såna hundar och när hon kommer och viftar på svansen, kan jag knappt hålla gråten stången!

Men åååå, så fin hon är!

Och när jag i morse kom ner till köket och hittade henne på morbror Olafs säng .., då viftade hon lite på svansen bara jag närmade mig sängkammaren.

Det är lycka det.

Torsdagförmiddag.

Sitter på ett internetcafé nedanför det som en gång var min mormors hus.

Hit kom vi igårkväll, efter en underbar dag tillsammans med min moster och mina kusiner i Vilhelmina!

Middag på hotell Vilhelmina med svindlande utsikt över Volgsjön och när man tittade ner mot vägen, såg man hela tiden sjalettklädda kvinnor komma promenerande i hettan .,. det hela såg så annorlunda ut .,. som om världen var upp och ner.

Och så hit, vägen till Dikanäs.

Solen uppe och fjällen var snöklädda .,. ängarna gröna och översållade med smörblommor, rödblära, hundkäx och i dikena såg jag kabbelekan.

Bäckar porlade.

Andnöd.

Och sist av allt då Dikanäs.

Mormors hus på kullen .,. tre våningar .., humlen som växer vid farstubron .., gädda som hänger på tork .., en stövare som får mitt hjärta att falla i små, små bitar .,. Rissla, heter hon .., sitter i mitt knä .,. ligger och sover på sängen .,. och morbror Olaf, svårt cancersjuk .,. berättar om jakt och fiske .,. hans fru Gunhild .,. lugn och trygg .., min kusin Peder .,. skäggig och storvuxen .,. lika lugn han .., kusinen Gunilla som kommer nu på morgonen .., vi sover i det som var mormors rum en gång i världen .., jag ligger i sängen och tittar upp i vitmålade paneltaket och tänker att man minns så fel .., inte var huset så stort som jag minns det .., inte var vägen så brant som när jag var liten .., men annat är sig likt.

Panelen i farstun .., d o f t e n av kallpotatis.

Vi sitter runt köksbordet och äter frukost och pratar om mamma och mormor och Peder hämtar släktforskningspapper och det visar sig att på min mammas morfars sida kommer folk från Ångermanland!

Stora, barnrika familjer!

Och nu snart hemåt mot Malå.

Jom, jag glömde Storavan när jag skrev om den fortsatta resan ..-)

Vi kommer i morgon.

Jag har köpt ett usb-minne för att lagra bilder, men får det inte till att fungera .,. ska höra om nån i Malå kan hjälpa mig, så jag får tömma kameran på alla bilderna .. morbror Olafs hand .., alla andra händer .., mormors hus i kvällssol .., graven där mormor ligger och min morfar .., allt sånt.

Det finns inte ord för hur underbar den här resan har varit.

Så många varma möten .., och att komma hem till det som är ens släkt .., människor som är ungefär som man är själv .., lite vildvuxna så där .., jo, det känns bra.

Och solen bara flödar! Det är otroligt varmt.

(Cecilia: vi ska försöka .., men om vi campar runt Höga Kusten kanske du kan ta bilen och komma dit och ta kvällskaffe eller äta med oss i stället? Du eller ni? Det gäller dig också Lyckliga Grodan!)

Onsdagmorgon.

Gunnar har åkt till arbetet ..., solen flööööödar .., Alsjön ligger nästan blank.

Och nu är det slut på bloggträffandet för ett par dagar .., nu bär det iväg till Vilhelmina och Dikanäs, till min moster och morbror.

Därefter hem till Malå ..., och så Gerd och Kjell i Norsjö .., övernattning i Skellefteå och så söderöver, med destination barn & barnbarn.

Tack snälla Gunnar för övernattningen här hos dig .., premiär i tält för min del .., och tänk, det gick ju det med .., och tack för trevligt sällskap hela gårdagskvällen och för väldigt mycket av mänsklig värme och gemenskap!

Ajöken, sa fröken .., och Lindalotta .., nu är det väl ändå dags ...?

Annas vänstra hand ...

På Kvarnsjö Camp, beläget på en höjd mellan Klövsjö och Åsarna i Jämtland, där tar Anna emot.

Sedan 1981 har hon och maken drivit camping och allt eftersom har det hela fortskridit.

"Inte ett lån har vi på det här ...., vi har tagit det pö om pö ..", säger hon leende.

Anna är en sån människa som har hamnat rätt i livet.

När man kommer till receptionen för att betala, står hon där så varm och rar och frågar om man vill ha frukostbullar nästa morgon och man känner sig välkommen, jo, så är det.

Anna är endabarn .., kräfta och på den där skalan mellan ett och tio, hur man trivs med sin tillvaro, så säger hon ..., åtta.

"Det är ju nackdelen med ett sånt här arbete .., det är inte ett arbete, det är en livsstil ., och man blir oerhört bunden och det är ju klart ..., jag kan längta mig sjuk efter barnbarnen ...", säger hon med ett visst vemod i rösten.

Så var det med Anna.

Två vänsterhänder från Vaplan ...

I ett rött timrat hus - vackert så man får ont i magen ! - och kanske femton meter från Gunnars hus, där bor hans storebror Bengt.

När vi på tisdageftermiddag kommer körande från Nälden där vi har handlat middagsmaten och nybakat tunnbröd (ååå, ljuvligheter!), då är Gunnar fortfarande i Östersund på jobbet, men Bengt och hans fru Marianne kommer ut och hälsar och jaha, då förstår vi, dom bor alltså där.

I väntan på Gunnar, blir vi bjudna att slå oss ner på deras altan.

Utsikt mot Alsensjön .., jominsann, det går an.

Jjämtlandsflaggan vajar i vinden.

Och jag frågar lite som vanligt .., och det visar sig att Bengt har arbetat som pilot åt SAS .., han är Oxe och storebror.

Hustrun Marianne som egentligen kommer från Hammarbyhöjden, har arbetat på bank .., hon är endabarn och trots detta Tvilling.

"Jaha .., en pilot och en bankanställd .., då borde ni båda vara analytiska människor som har vänster tumme upp ...?" säger jag.

Det har dom också.

Inspektion ...

Anna, 94 år, kollar munspelet som sonen Gunnar har hämtat.

"Få se nu ...., det är så länge sedan jag spelade ...", säger hon.

Och sen spelas det minsann.

Dagens fönster ...

... finns i båthuset nere vid sjön, hos Gunnar.

Midnatt på Alsensjön ...

Klockan är nästan tolv på natten när vi tar oss fram över Alsensjön.

Snöklädd Åreskuta i bakgrunden.

Jämtland.

Tystnad.

Actionfilm nr 3 ...

Hos Eva och Mats på Rödön pratas det actionfilm.

"Men jag kan minsann också ...!" säger Eva.

Och fram åker kameran ...

Tisdagkväll i Jämtland ..

Att sitta tillsammans och äta god mat och dricka ett gott vin .., att småprata och ha solen mot kinden ..., att ha goda vänner omkring sig .., att slänga brödbitar till husets skata som skuttar omkring på gräsmattan .., finns det egentligen nånting i livet som betyder mera?

Det här med vänskap, det är som en enda stor present.

Och det är sommarkväll i juni och vi är i Jämtland där jag lätt som en plätt skulle kunna bo .., och Gunnar och pensionatsvärden sitter intill varandra och tar upp var sitt munspel.

Ja, ja ..., det är väl inte som den eminente Sven Zetterberg, men ... ja, glad blir man då!

(Obs. lägg märke till Gunnars allt mer illröda kinder ...,-)

Anna spelar munspelspolska ...

Gunnars mamma är 94 år ung och visserligen har hon problem med minnet, men för övrigt är hon pigg och alert.

En gång i världen var Anna kulturnämndens ordförande i Krokom .., hon har suttit som nämndeman ..., och när hon var ung kompade hon sin pappa .., ja, hon spelade orgel och han, "Ol-Larsa", spelade fiol, ja, hon är musikalisk och kan traktera såväl munspel, fiol och orgel.

Så här berättar hon i bladet med titeln "Låtar och visor":

"Min far, min farbror Gustaf i Hag och deras goda vän Ol-Jonsa träffas för några timmars fiolspelande. Det blev många låtar och många kommentarer kring dessa. Jag som liten flicka fick detta i blodet och ganska snart kunde jag kompa dessa låtar på orgeln, det var kanske inte så roligt alla gånger, vädret var vackert och andra lekar hägrade, men jag satt troget kvar och trampade på den gamla orgeln."

Och vig är hon också.

När hon går uppför backen till sig, råkar Anna snava och faller handlöst till marken och jag tänker att hjälp, nu dör människan .., men efter några sekunder tittar hon upp och sedan är allt bra igen.

Vid middagen sitter pv och Gunnar och spelar munspel, så där som en liten duo.

"Det kan ju jag också .., jag har upptecknat en polska .. så här låter den ...!" säger Anna och sträcker sig fram och tar tag i munspelet.

Det blir nästan lite magiskt.

Och väldigt, väldigt mycket glädje.

När paradisen står som spön i backen ...

Och så är vi framme hos vännen Gunnar i Vaplan, bara några mil väster om Östersund.

Det blir grillkväll nästan nere vid sjön och hans mamma Anna som är nittofyra år, gör oss sällskap.

"Ååå, är du från Västerbotten .., min mamma kom från Norrfors, också i Västerbotten, hon hette Alma Bergwall!", säger Anna.


Sommaren kommer senare till Jämtland, men är lika vacker.


Definitivt en klicka-på-bild.

Rakt över vägen ligger Alsensjön.

Pensionatsvärden får testa Gunnars kajak.

Det är lugnt och stilla ute och detta är en drömsemester.

Så är det.

Tisdag

Åååå, detta underbart vackra Jämtland!

Idag tar Eva oss på tur runt Frösön .., det blir lunch på Stocke Titt som är som ett slags hembygdsområde och med utsikt mot snöklädda fjälltoppar där på andra sidan Storsjön!

Det är soligt och varmt .., busslaster med turister stannar till .., och vi sitter mot timrade väggen och bara gottar oss.



Men först svänger vi förbi hemma hos Eva och Mats på själva Frösön.

Vi tittar in på Svenssons Café med 50-talsstuk och vi beundrar Evas akvareller hemma i deras lägenhet.

På köksbordet ligger madamens kom-ihåg-lista.



Stocke Titt igen.

Vänlig personal .., unga flickor som bakar allt som serveras.

Morotskakan var något av det bästa i den vägen som jag smakat.



Och sedan .., Wilhelm Peterson Bergers hem ..., och "Intåg i sommarhagen" .., och kan man tänka sig, sommarhagen ligger verkligen där nedanför huset som är annorlunda och påminner liiite om Zorngården.


Sist av allt Frösö kyrka, som är Evas "hemkyrka".

Vi går omkring och tittar på gravstenar .., titta där .., där ligger rader med män som alla varit piloter .., dom flesta har slutat sina liv i 30-årsåldern .., kanske störtade dom till marken?

Och själva kyrkan .., med gästboken och bönboken .., där småbarn skriver till Gud .., och äldre också.

Snart ska vi tacka för all den här gästfriheten och köra vidare till Gunnar i Vaplan.

Dit är det inte långt, bara några mil.

Pensionatsvärden påstår att han ska testa att paddla kajak hos Gunnar.

Det ska inte jag.

Ajöken, sa fröken.

Till Emil!

Födelsedagsbarnet längst nere till höger.
Hans storasyster förfärdigade hela familjen.

Idag fyller Emil 10 år, tänka sig .., vad tiden går!

Om man är mormor, så tycker man förstås att där inte på hela jorden eller ens i hela universum finns en så fin och go och rar Emil som just han som är Kapten Lintott och det är precis sånt släktingar får tycka.

Och nu, i gröngräset här på Rödön, bland tre hästar i en hage .., familjen Blåmes i sin lilla, lilla holk, har vi sjungit och gratulerat och pv har spelat "ja, må han leva!" på sitt nyinköpta munspel, allt medan Eva stampade takten med sandalklädda foten.

Grattis igen Emil!

Morgon hos Eva och Mats ....

Tisdagsfönstret ...

... visar utsikten från Eva och Mats utedass.

Igårkväll inkluderade den här vyn även tre hästar i hagen.


Egentligen är utedass inte min melodi, men det här var lika fint som Dr Böhlanders svärmorsdass och det går minsann inte av för hackor.