Kväller ...

Mammas hand.

Medan jag ligger på soffan Ektorp och vilar mig efter jobbet, tittar jag lite förstrött på en dansk dokumentär som handlar om en man som blivit dement.

Följande står att läsa på SVT:s sida.

Kommer du ihåg Frank?

"Dansk dokumentär från 2008.

Under tre år får vi följa Frank Ørum, som vid drygt 50 års ålder drabbas av semantisk demens. Sjukdomen ödelägger hjärnans språkcenter och får omfattande konsekvenser för Frank och hans anhöriga: hustru och tre vuxna barn."

Allt känner jag igen.

Ångesten och rädslan och uppgivenheten och detta att sakta se en anhörig försvinna .., så där som en båt som ger sig av ut på havet och till slut är allt man ser en liten, liten prick.

Just så.

Och telefonen ringer och det blir prat om dejtingsidor och vad det är som gör att man faller för vissa människor men inte för andra och hur svårt det är, detta att man i veckor och månader kan maila med en supertrevlig människa som man blir oerhört attraherad av och sedan, när man träffas i verkliga livet, så bara susar alla dom där känslorna iväg och man förstår inte varför?

Och vi pratar om fenomenet som finns på dejtingsidor där man ska svara på x-antal frågor och sedan jämför man sina resultat och får på så sätt reda på hur väl man passar ihop, rent procentmässigt.

Om pensionatsvärden och bloggmadamen hade gjort ett sådant test, hade vi aldrig träffats.



I hur mycket som helst har vi olika åsikter och även i en del rent grundläggande frågor, ändå fungerar det hela hur bra som helst.

Ja, sånt kan man fundera över en alldeles vanlig kväll i mitten av augusti år 2008 2009, förstås.

Om man nu inte har nåt annat för sig.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Skickar ett fönster från stadsdelen Skata i Jakobstad, en liten stad i den svensktalande delen av Österbotten i Finland.

Jom."

Kanske är vi hemmablinda ...?

Det är alltid lika intressant - tycker jag -, att läsa om hur människor som bor i andra länder .., ser på vårt eget land.

Som Anna, till exempel.

Och ...

... så jag ägnar en del av kvällen åt cykelspaning.

Jag promenerar omkring i omgivningarna.

Tittar in på innergårdar och hälsar på för mig okända människor som sitter och grillar eller tar kvällsfikat tillsammans.

Tre pojkar halvstårliggersitter över sina cyklar och pratar om Tequila-shots.

Duvor korrrar.

Överallt ser jag cyklar .., röda och rosa och med eller utan cykelkorg, men jag ser inte skymten av min egen.

Det doftar hav ute.

Vid Möllers möter jag en man som dagligen handlar i affären och nu kommer han cyklande och jag hälsar så där som man gör ..."hejsan ...!" och mannen tittar häpet på mig och jag vet vad som ska komma och jodå, det kommer ..."förlåt, jag kände inte igen dig utan icauniformen och nu har du ju utsläppt hår .,. förlåt, hej du ...!" säger mannen.

Och jag sneddar över Rådhusparken och Österporttorg och jag hör, för ovanlighetens skull, småfågelkvitter.

Utanför biblioteket doftar det sensommarkväll.

Förslag till bestraffning av cykeltjuvar

• Spöstraff på Stortorget. Offentligt förstås. Minst 20 rapp med taggig kvist.

• Avhuggning av vänster fot.

• Skalpering.

• Två skott i valfritt knä.

• Botgöring i form av städning och fönsterputsning hos den bestulna, minst 1 gång per vecka i två års tid, detta ska ske innan vänsterfoten huggs av.

• Amen.
  

Och så var det 08:orna ...


... som kommer till Skåne och tar sig ton.

Söndagsfönstret ..

.... finns på Österlen, här i Skåne.

Och klockan är lite över sju och nu ska jag cykla till jobbet, allt medan någon annan sover gott.

Eller halva Sverige, kanske ..?

Från mitt öppna fönster ser jag morgonpigga människor komma från Möllers Bageri bärandes på påsar med färskt bröd.

Inte ett enda litet fågelkvitter hörs.

Bara en bildörr som slås igen.

Kväller ....

På soffan Ektorp ligger pensionatsvärden och läser en bok.

Den här.

Och på golvet där nedanför, på en dubbelvikt madrass med ett lakan över, ligger jag själv och lyssnar till detta.

En fleecefilt över benen.

Levande ljus på bordet.

Utomhusljud från öppet fönster.

Marigatan en fredagkväll ..

Det är här, på Mariagatan, som kommisarie Wallander bor.

Men även sångglada ungdomar en trappa upp.

(Ja, det var igårkväll och sånt här stör mig inte det minsta).

Efter jobbet ...

En prickig dalmatiner och en snart 54-årig pensionatsvärd roar sig på lägdan.
Och så på slutet .., min systers glada skratt.
Pappa älskade det.
Hennes skratt, alltså.

... tar vi bilen och åker norrut, till landet hitom Hörby, där min störstasyster bor.

Där bor även min systerdotter och på besök är även hennes pappa, nedkommen från Arvidsjaurhållet.

I ett par timmars tid blir vi där.

Det blir kaffedrickning i solhörnan .., prat om ammunition (Norma och Gytttorp och pv förstår ingenting ...) ...., förr-i-tiden .., om Grekland och ledighet och borgerlig respektive socialistisk regering och vem som röstat på vad.

Systerdotterns pappa kallar mig hela tiden för Bisse och det är han ensam om.

"Hör du Bisse .., jag minns när du ...!" säger han leende.

På ängen spelar pv fotboll med svartvitprickiga Mizz och vi andra tittar på.

Och vi bestämmer att nästa lördag blir det surströmming här i Ystad och den som så önskar (tre stycken önskar ....) får varmrökt lax i stället.

På ängen utanför min systers tomt, går två ston med var sitt föl.

Trollsländor flyger av och an ovanför en liten näckrosfylld damm.

Det är en helt ljuvlig afton.


Ja, hör bara vilka fördelar det är att arbeta på en båt.

Och så åker vi hemåt och cyklar till Marinan (ja, just det, enjängd är ordet ..., men varför byta när man kan sitta och pillra med tårna i sanden och se ut över havet, samtidigt som maten är himmelsk och personalen börjar bli som bekantingar ...?) och hamnar intill ett trevligt par; mannen är egentligen från Blekinge (Karlskrona och han uttalar ordet båt på ett speciellt sätt ..."bauut" ...) och kvinnan från Svedala, men nu bor dom här i Ystad och mannen som är en gladlynt herre berättar om hur trevligt livet är som lastbilschaufför, men också om livet som sjöman, för det är vad han varit tidigare.

Då ler vi.

För mest handlar det om maten ombord.

Sist av allt, när notan är betald och vi sagt hej och tack, går vi ner till vattnet och jag byter om och tar mig ett kvällsdopp och dyker och känner svala vattnet mot pannan .., och från restaurangen hörs musik och snart, väldigt snart ..., ska det börja skymma.

Lördagsfönstret ...

.... finns lite till vänster i bilden.

"Här kommer en bild från ett ställe som kallades för Örnbo.

Det låg en mil från Ammarnäs utan väg, här bodde nybyggare.

Den siste som bodde där slutade sina dar i början på 70:talet.

Dom hade några kor och getter.

Ingen el fanns.

Kolla på lagårn och brunnen utanför och den fiffiga rännan in till huset.

Hasse."

Kom gärna med förslag ....!

Någon ö inom inte alltför långt avstånd från Pireus ...., någon som har varit där och kan rekommendera något bra ...?

Vi vill inte till någon hålligång-ö .., gärna lite mindre och lugnt och fridfullt.

En vecka blir vi borta .., anländer till Aten mitt på dagen (en onsdag) och det vore ju perfekt om man kommer fram innan det är sena natten ....

Förslag ...?

Någon ...?

Fredagsfönstret ..

... finns på ön Kefalonia i Grekland.

Efter jobbet ...

.... packar jag ryggsäcken och promenerar ner till stranden.

Femton minuter kanske?

Å, det doftar sensommar, på gränsen till höst.

Allt är utblommat.

Några blåklockor bara vid vägkanten.

Nästan alla är på väg hem, när jag är på väg dit.

Och jag lägger mig nära vattenbrynet och lyssnar till vågskvalpet och småbarnsprat och ser ett sällskap segelbåtar.

Två timmar senare vänder jag hemåt.

Mjukare i kroppen.

Len i huden.

Struntar i rufsigt hår och våt blus.

Vinkar åt några kunder.



Ännu mera glädje.

Det var den där kvällen när jag tog tåget till Båstad och låg över i båten hos pv.

I tre veckor hade han varit borta (läs: seglat i Bohuslän) och det hade varit känslomässig berg,- och dalbana (mest dal ..., för att inte säga ravin .., men det lugnade sig eftersom ..,-) och nu var han tillbaka och jag kände mig bortkommen, på gränsen till blyg, men ååå, så glad .., och efter middagen halvlåg jag uppe på däck och hade ryggen mot herr Skepparens knän .., i glaset fanns martini och i grannbåten spelade danskarna yatzy.

Jag kände mig så otroligt tacksam mot livet.

Sommarlov ...

Emma och kamraten "Issa" hälsar på Emmas farmor och farfar på landet, utanför Norrtälje.

Härliga sommardagar!



Och kompisen drar upp en rejäl Brax!

Enjängd ..? Javisst!

År 2006 reste jag med Emma till Kreta.


Året därpå till Samos med Kapten Lintott och inte att förglömma: Kent från Småland.
Ljufvligheter!


I fjol med Emma igen .., nu till grekiska ön Kefalonia.
Två veckor.
Underbarast i världen!


I fjol höst med en pensionatsvärd till Irland.
Underbart, det med.

Och ikväll .. har jag alldeles själv bokat flygstol till Athen från Köpenhamn i slutet av september.

Två personer.

Herr Göransson och fru Nilsson, så står det på bokningen.
(Nån gång kommer det att stå Herr och Fru Göransson, tänker jag och smajlar lite för mig själv.)

Hur billigt som helst .., 299 euro för två personer, tur och retur.

Knappt femtonhundra per man .., billigare än att flyga till Skellefteå!

Och allt tack vare ett reklamavbrott i Miss Marples-programmet .., och snabbt googlande hit.

För mig, nä, absolut inte .., finns nog ingenting så härligt som att längta till en resa!

Nån slags förvåning ....

Och så kommer den unge mannen som arbetar hos vår affärsgranne, Elgiganten.

"Hej du, det var länge sen .., har du semester ...?" frågar jag honom.

"Nä, inte alls .. jag har slutat plugga .., nu är jag i Stockholm", säger han leende.

Jaha, ja.

I Stockholm?

Och vad gör han där då ...?

"Ja, jag arbetar på regeringskansliet .., som attaché .., nu under ordförandetiden ...", säger han.

Jaha, ja.

Från Elgiganten till regeringskansliet!

Det påminner mig om brödutköraren som en söndagmorgon kom till affären och jag tänkte "stackars krake att stiga upp så tidigt och vilket slitgöra ...", så jag snällpratade lite med honom och frågade hur det var att köra ut bröd .., så där rent allmänt?

Då sa mannen att det var inga problem, för till vardags läste han atomfysik i Lund.

Ojdå, kära nån.

Det är så det är.

Inget är vad man inbillar sig.

Varmprat ....

Idag i mitt-emot-kassan hos Johanna, står en kvinna med höga kindkotor och jag håller just på att ta bort kundkorgar, så vi kommer att småprata lite och jag frågar var hon kommer ifrån ..?

Dialekten är bekant.

"Jo, jag kom från Storuman ... och jag vet nog vem du är .., du är den som skrev om min dotter och vet du, jag läste dina rader och sen satt jag och grina hela kvällen, så rörd var jag ..., och tänk, nu har jag fått träffa dig också!" säger hon med ett varmt leende och så får jag en stoooor och härlig kram.

Det är just ånt som gör att man blir så glad i sitt arbete.

Verkligen en insikt ...

Om vikten av att tala om vad man egentligen känner .., skriver Christina om i ett inlägg på Stribergs Station, ja, hon berättar vad hon sade till sin pappa när han låg på dödsbädden.

Så här skriver hon bland annat ....

"När pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig."

Och så fortsätter texten.

Jag blir lika rörd varje gång.

Dagens fönster ...

... speglar sig i lilla badrumsspegeln.

Var?

I min mammas föräldrahem i Dikanäs.