Ååååå, han är tillbaka!
Jag stod och stekte kycklinfilébitar och höll gråten, när jag tänkte att jag ropar igen!
Öppnade altandörren och där kommer sigge nilsson svischande förbi mina ben och gissa, hur glada
vi blev!!!!
Men v a d vi undrar var han har varit!
// Rädd är han .., skyggar lite och går på helspänn nu när han är här inne.
Nånting har han varit med om ...?
fredag 26 februari 2010
Efterlyst ....
Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.
Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!
Ingen liten katt kommer.
Inget enda litet jam hörs.
Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.
Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.
Och plötsligt är sigge nilsson försvunnen.
Vi letar och letar och letar, kör bil runt hela området och ropar på siiiiiigge!
Ingen liten katt kommer.
Inget enda litet jam hörs.
Och vi kollar om det har rasat snö och det har det inte och vi letar blodspår och tittar efter små sigge-spår i snön och vi frågar småpojkarna som leker i huset på backen om dom har sett och om dom nu skulle .., och det lovar dom.
Men av sigge nilsson finns inte minsta lilla spår.
Litet brev från pElle ..
Nu ska ni få se hur mitt liv ser ut nu för tiden.
Först hoppar man upp och lägger sig i korgstolen som matte har köpt på loppis och knappt har man somnat, förrän sigge nilsson kommer smyyygande.
Det vet man vad som väntar.
Till en början håller sig sigge ganska lugn, men så småningom brer han ut sig.
Ja, han tar plats helt enkelt, och det är himla irriterande.
Ibland säger matte till honom.
"sigge! Lägg av nu!" hojtar hon, men tror ni att han bryr sig?
Från början var sigge nilsson ganska trevlig, men nu är han bara jobbig.
Går jag upp och lägger mig i fåtöljen som bara är min, nog ska han också komma och vara kaxig och helst vill han putta ner mig och jag är ju faktiskt en äldre kattherre och borde få ha lugn och ro på min ålders höst, men det kan man glömma.
Efter en stund blir man rejält less och morrar lite .., då blir sigge ännu mera stökig och till slut, ja, det är inte roligt att erkänna det, men då blir det slagsmål.
Ser ni hur den lille sprätten viker öronen bakåt?
Jo, jo, det betyder att han är a r g.
Det brukar bli så att till sist är det jag, pElle, som får hoppa ner och där ligger han, sigge nilsson, som en kung och sover på m i n filt!
Titta, sicken en!
Nää, jag saknar verkligen det där lugna livet hos Gunvor, det var tider det .., bara hon och jag och man fick sova hela dagen och ibland låg jag på hennes mage och hon pratade med mig och det var så härligt.
Nu .., sen sigge nilsson kom till pensionatet, funderar jag allvarligt på att flytta.
Ja, så är det.
Hälsningar från er vän pElle.
Fredagsfönstret ...
... finns i ett litet rött hus i Getinge, inte långt från pensionatet.
Lagom mopedavstånd ungefär.
torsdag 25 februari 2010
En trevlig dag ...., eller inte?
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Med den gula postbilen kommer det ångestframkallande orangefärgade kuvertet som visar att jag kommer att få leva på plättar och rårakor från sextiofem års ålder och framåt ..., och där är också ett brev från Försäkringskassan där jag på raden längst ner ska intyga på heder och samvete och det gör jag, förstås.
Intygar.
Därefter lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och studerar dagstidningens alla tre delar.
På sidan 23 kan man läsa att "tonen hårdnar i Grekland", ja, det gäller förstås kravet på att landet Hellas ska sanera sin förfärligt dåliga, för att inte säga rent av uschliga ekonomi.
Tidningen skriver att den grekiska befolkningen inte har den minsta lust att se sin pensionsålder höjas från 61 till 63 år.
På detta svarar den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung som följer:
"Betyder det att tyskar i framtiden ska förlänga sitt arbetsliv från 67 till 69 år, så att greker kan njuta av sin pensionering?"
Ja, det kan man fråga sig.
Och sedan tänker jag på det orangefärgade kuvertet och inser att risken torde vara överhängande att detta händer även i vårt land - att pensionsåldern höjs - och vips, ska vi alla arbeta tills den dagen vi fyller sjuttio och då tänker jag ännu mera att man borde ha varit familjens förstfödda och född på 40-talet.
Men så är det inte.
Man är femtitalist och förmodligen en stor förlorare.
Sist av allt, när tidningen är lagd åt sidan, betalar jag räkningar.
Tjopp! låter det, så susar pengarna från kontot.
Ja, det finns trevligare dagar i månaden.
Det gör det.
Faktiskt.
Ett eftermiddagsfönster från ...
" .. den underbara medeltidsbyn Le Castellet i södra Provence", skriver fönsterfångerskan Monet.
Fönsterna hamnade i bildredigeringsprogrammet.
Den i mitten är originalet.
Och den bilden är nog minst lika fin som de övriga två.
Just nu ...
Mitt emot varandra vid köksbordet.
sigge nilsson som lapar vispad grädde från en liten asiett och pElle som har hittat en rasslig boll.
Dagens Industri och Mikael Wiehe.
Hullerombullerlivet.
Om en röd liten apa ....
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
... kan man läsa här.
Och det gjorde hon som är mamma till skribenten.
Läste och loooog, alltså.
För precis så där är det.
Harpya .., ahaaa!
I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.
Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.
(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)
Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.
På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.
Så här skriver hon:
"Kära Elisabet Nilsson,
Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.
Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.
Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.
(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)
Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.
Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).
Och så går du och har bildningskomplex.
Ja, jösses.
Hälsningar annannan."
onsdag 24 februari 2010
Grattis!
... till det svenska herrlaget i stafett för världens mest spännande thriller ikväll!
Gud vare lovad att herr Northug fick bita i gräset .-))
Och grattis också till Per Elofsson som har varit sååå bra som bisittare och som nu återvänder till hem till Västerbotten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)