Irritationsmoment ...

Man kan ju undra vem som kom på idén att använda sig av sån här musik till ett trädgårdsprogram, som väl ändå ska vara aningens rofyllt ...?

För mig förstör det hela programmet.

Ååååå!


Vilket underbart trivsamt "Så ska det låta" !

Såå himla duktiga tävlande!

Om mod och annat ...

Fullkomligt underbara kommentarer om bloggvännernas mod .., det finns här.

Och så ett kvällsfönster från ...

... södra Frankrike!

Det är Monet som hade med sig fönsterhåven under en bypromenad.

Och ser man på .., titta, här är fångsten!

Krångel ..


Såväl Gunnar i Jämtland som Babsan i Uppsala meddelar att min sida ser så konstig ut ikväll.

Så jag testar.

Med min Mozilla Firefox är den helt okej, men inte i Explorer.

Jahapp.

Det är nog det där långa inlägget (om det som förändrat livet) några snäpp längre ner som ställer till det .., jag får ta bort det, helt enkelt.


Jo, så var det!

Då får jag fixa till kommentarerna i morgon i stället, i ett eget inlägg skrivet på annat vis.

Fredagkväll ....

Klockan är snart 18.30 och det är ännu inte mörkt ute.

Absolut en insikt ...

Om man klickar på bilden, blir den riktigt fin.


"Du ska veta att du kommer att bli trött när du börjar arbeta igen .., mycket mer än du tror ...", säger herr Ortopedläkaren, då, när det var dags för återbesök.

"Ja, ja .. men så farligt är det nog inte ....", säger jag trosvisst.

Men tänk, så rätt han hade!

Slump eller öde ...?

Turtlegirl sa ..

Jag blir så berörd av alla små berättelser om omvändningar i livet.

Jag har nog inte gjort någon större sådan.

Mer att jag nu halkat (!) in på rätt spår i livet efter år av krokiga spår.
Tackat mig själv många ggr att jag slött klickade på det där namnet som varit inne på min "date sida" fast jag helt och fullt då bestämt för att sluta med det letandet på den sidan.

Jo en sak.. jag kom in på en utbildning i Falun som jag tackade nej till för att kompis B och jag skulle till Rhodos och parta loss.
Det var viktigare än plugga!

Tur nog kom jag in på samma utbildning en termin senare....

Fredagsfönstret ...

.. kommer från en madame som verkligen har hissat segel i sitt liv.

En som har tagit språnget.

Som vågade.

Generositet ....


I min inkorg idag .., ett litet mail från Christina Doctare angående det fina hon skrivit om Bo Holmberg.

Det värmer hjärtat.

Så blev det ...

Egentligen börjar allt med att jag halkar på butiksgolvet och bryter höger handled.



Det är i början av maj månad år 2008, bara någon vecka efter min mammas begravning.

I fyra veckor blir jag sjukskriven och det bestäms att den tiden ska tillbringas hos pv i det gula huset i landet Halland.

Då hade vi inte känt varandra mer än i några månader.

Och det blir ett slags sorgearbete och man är inte helt ensam.



Den sjukskrivningen kommer helt enkelt som allra, allra bäst, dels för att man känner sig vilsen i och med mammas död, men också för att solen strålar nonstop i trettio dagar och jag mår som en prinsessa och ååå, så jag älskar närheten till havet och detta att sitta på stentrappan och dricka morgonkaffe och att kunna dra med fingrarna genom lavendelplantan till höger om mig och pElle som lullar på där i gröngräset eller vässar klorna på en gammal trädstam.



Och det blir Midsommar och jag går, trots den där ångesten, i Samlad Tropp.

Och överlever.



Två år senare opereras mitt högra knä och en fyra månader lång sjukskrivning tar sin början.

Jag bestämmer mig för att tillbringa den tiden hos pv.



Bara någon vecka eller två efter att jag kommit dit, dör, helt oförhappandes, pv:s mamma Gunvor.

Det blir en turbulent tid.


pv:s storebror t.v. , han som kom skidande i mål i Vasaloppet vid åttatiden på kvällen.
Och så den härlige unge prästen.

Sent om kvällarna ligger jag nära pensionatvärden och hör honom sucka och säga ..."lilla, lilla mor ...," och .."ja, vilken tur att du är här nu Elisabet!"

Jag tänker att det är en mening med allting och hela livet är ett pussel där bitar sakta faller på plats.



Kring Lucia kommer charmtrollet sigge nilsson till oss.

Och den sista av de fyra månaderna sitter jag ibland timmavis ute vid husväggen med katterna springande runt benen och jag tänker att lyckligare än så här blir jag inte.

Vi gör om hallen ., målar och tapetserar fast i omvänd ordning .., mina fototavlor kommer på plats .,. jag börjar känna mig hemma på riktigt.

Gösta och Sonja kommer nu och då på besök och med sig har dom alltid semlor och tulpaner.

Jag tänker att det behövs så lite för att en människa ska känna sig välkommen.

Semlor och tulpaner .., och spontana besök .., det är just sånt.

Och Sonjas värme.

Och idag, en timme innan det är dags att sätta sig i kassan, cyklar jag till affären och jag går in i personalrummet där chefen sitter och jag slår mig ner mitt emot honon och jag har, som alltid när jag känner mig otrygg, anoraken på mig ..., och så förklarar jag för honom och berättar om den tacksamhet jag känner för att jag fick anställning i affären, trots att jag när samma affär öppnades och jag då blev en av de uttagna, efter en dags ångestfyllt funderande, tackade nej, jag ville bli kvar i lilla kvartersbutiken ..., och några år senare, när lilla butiken har gått i konkurs, så tar han emot mig ändå.

Med Kapten Lintott på Samos.

Och Emma på Kefalonia.

Och jag berättar om den där härliga känslan att kunna försörja sig själv ., om resorna med Emil och Emma som jag har kunnat göra, tack vare nästan-heltid och mycket högre lön än tidigare.

Allt sånt berättar jag.

Och jag säger att jag älskar mitt arbete och kontakten med kunderna och arbetskamraterna, men att jag är femtiosex år och vem vet hur långt eller kort ens liv blir och till syvende och sist .., vad är det egentligen som betyder nånting?

Egentligen.

Och när allt det är sagt är jag illröd om kinderna och arbetskamraten som just äter lunch, hon ler lite för sig själv.

Hon förstår.

Jag är en sån människa som ofta bara har låtit livet ta någon väg som jag kanske inte har valt helt och hållet själv .., ja, "det har bara blivit så".

Många gånger har det också blivit bra.

Men nu känner jag tydligt att det är jag själv som hissar segel .., det är jag själv som tar sikte där långt borta mot horisonten och det känns så bra.

Vid femtiosex års ålder litar jag helt på vad hjärtat säger.

Det var väl det jag mest ville säga.

Tack också för att ni är så underbart rara!

Och om ni vill, får ni mer än gärna berätta om när ni har hissat segel och tagit beslut som har kommit att betyda mycket för er, så ska jag lägga in dem i ett eget inlägg.

Nu är det gjort ...!

Det är bloggmadamen som svävar där långt uppe i högra hörnet av bilden.

Och det var precis som Gunnar och många andra trodde.

Idag meddelade jag nämligen min chef att jag hoppar av ett fast arbete och när min semester tar sin början vecka 28, går flyttlasset till ett gult hus på en kulle i landet Halland.

Hur det känns?

Härligt!

Som att äntligen ha tagit hand om rodret i den där båten som är själva livet.

Tack för glada tillrop!

Det hjälpte .., för jag var kräksjuk nästan av oro natten till idag.

Men inte när jag väl slog mig ner framför den vänlige chefen.

Sedan Stationsvakt höll på med sin Dr Captcha .., har jag själv blivit som besatt.

Hos Monet i Sydfrankrike kom den här ordverifieringen fram.

Synd att den inte uppenbarade sig i måndags bara.

Följa John ...

Trots att sigge nilsson är så tuff och kaxig, så är det ändå pElle som är kung.

Allt vad pElle gör, ska sigge också göra.

Och själv sitter jag ute på en trädgårdsstol och har det som allra bäst.

Livet med sigge nilsson ...

Allt ska han inspektera.

Allt måste undersökas riktigt, riktigt noga.

Hemväg ...


De två kvinnorna - i min ålder kanske - kliver på i Malmö och sätter sig på stolsraden intill.

Alldeles tydligt känner dom varandra.

Pratet påbörjas innan vi har lämnat stationen och fortsätter till Skurup, då kvinnorna slår följe och lämnar tåget.

Det är då jag konstaterar att jag aldrig i hela mitt liv har hört några människor använda ordet "liksom" mer frekvent.

I prick varje mening: ett eller flera liksom.

"Du vet, min chef, liksom, ja, han är ju bra liksom, men när vi har haft utredning om det här med förskolan liksom, då .., ja, då liksom ...".

Liksom-liksom-liksom.

Det är som om hela kupén fylls av liksom-orden, ja, som om dom svävar runt oss alla och faller i våra knän och man borstar bort och föser undan, men liksom-orden finns där ändå.

I Oxie beslutar jag mig för att försöka räkna dem - liksom-orden -, men ger upp innan vi ens har kommit till Svedala.

Och i Skurup kliver ju damerna av.

Sen är det tyst hela vägen till Ystad.

Liksom.

Dagens fönster ...

... finns minsann inte i Skåne och inte i landet Halland heller.

Nej, det är ellem från Skellefteå som har varit på vift, närmare bestämt i San Augustin, och där tog hon fram den allra största fönsterhåven och titta bara, vilken fångst!

Det är ett hotell beläget på en klippa .., skriver hon.

I morgon idag, ska det ske.

Så är det.

Att komma till landet Halland ...

Här räfsade jag idag.

... å, det är annorlunda!

Ingen trafik här utanför .., inga bilar som tutar och inget fotstegsklapper mot trottoaren.

Och jag känner mig så ofattbart pigg och kry och mitt på dagen tar jag sekatören och går ut och gör lite nytta.

Jag beskär och har mig .., klipper ner spretiga kvistar som slår mot kinden när man hämtar ved .., och jag rensar i rabatten .., klipper ner vallmostänglar som ser bedrövliga ut .., jag krattar bort en halv decimeter fröskal under fågelbordet, bär bort virke som ligger lite här och där och kånkar bort tre lastpallar och ställer dem mot husväggen.

Sen tar allt slut.

Då är det finito.

Och jag ska filma sigge nilsson, men handen skakar som ett asplöv och jag ger upp .., och går i stället in och lägger mig raklång på sängen och ropar på pElle som kommer dompande uppför trappan och gör mig sällskap och det är helt obegripligt hur trött jag är.

pElle spinner och spinner och med den darriga handen stryker jag honom över huvudet.

Intill mig ligger helgens tidningar, som är olästa.

När kraften återvänder bläddrar jag lite förstrött .., fastnar för en nekrolog skriven av Christina Doctare och jag läser och blir så innerligt rörd och efteråt letar jag upp hennes mailadress och skriver några rader till henne.

Det hon har skrivit om, det handlar om Anna Linds make Bo Holmberg och om honom har enbart hörts som ett dån av tystnad, eller så har jag missat allt, men Christina Doctare skriver med sådan värme och hon beskriver en godhjärtad och omtänksam människa och åå, vad hennes rader ska betyda mycket för hans barn, det är vad jag tänker.

Sen kommer pensionatsvärden hem och jag berättar om dagen som har varit och sigge tnilsson kommer insladdande och från cd-spelaren hörs härlig bluesjazz .., det är Ljungby jazz uti Baljan Boys som spelar.

Taco till middag och livsandarna återvänder.

Livet känns bra.

En kommentar som griper ..

Utan pappa.


I ett inlägg längre ner, berättar jag om mamma som tidigt förlorade sin pappa, Erhard.

Med bestämdhet påstod hon att hon kom ihåg honom.

Själva "känslan" av honom.

Tryggheten.

Och även den där skräcken att hennes mamma skulle dö.

Den där otryggheten som gör sig ett rede i lillflickans hjärta.

Och så kommer den här kommentaren.


Annas mamma sa ...

"Tänkte också på min mamma och som Anna skrev: min mormor.

Mamma förlorade både sin pappa och mamma som 4-åring och lillasystern var 1 år.

Deras farföräldrar tog hand om dem men nästan omgående dog farfadern i en hjärtattack.

Min mamma hade precis skojat med honom då och trodde det var hennes fel att han också dog.

På nätterna lyfte hon upp farmoderns ögonlock för att kolla om hon levde.

Min mamma hade ju också varit med på alla begravningarna.

Om all denna sorg fick jag höra mycket, jag som var minst i familjen och flicka, mina storebröder hade mamma inte lika mycket koll på.

Men förstod naturligtvis väldigt lite av denna oerhörda sorg, den var en följeslagare hos mamma till sommaren 2008 när hon lämnade oss.

Kanske jag inte förrän nu förstår lite mer?"